Att vara Maria Graube

Ja, det har inte blivit någon Teamdag tidigare. Inte för att vi bara är två utan mer för att Therese och jag inte prioriterade det... sen dog hon hastigt... och Emeli kom som måste komma in i jobbet... och nu har fyra och en halv månad passerad på destinationen. Men idag äntligen hade vi en dag med gemensamma aktiviteter.

Hoppade glatt ur sängen vid fem som vanligt och rutinen trogen fixade jag frulle och satte mig sedan i sängen med datorn i knät. Kollade på Fringe, chatttade på FB och uppdaterade bloggen med gårdagens händelser.

Reflektioner på artiklar som läste idag
Fascineras över länders ledare som skyller på andra faktorer än de i sina egna länder. (Jmf med människor som skyller på att deras situation de befinner sig i är på grund av andra - istället för att ta eget ansvar och se de egna valen i retroperspektiv som har lett fram till dit man är idag.. Som jag har skrivit förut. Du är själv huvudperson i ditt liv, eller hur?)

• Egypten
• Yemen
• Libyen alt 1 och Libyen alt 2 samt Libyen alt 3 och där verkar man inte veta vem man ska skylla på riktigt men alla andra verkar ju vara ett hett alternativ)

Fascineras också över en dansk familj som torde ha lästa om upprepade kapningar längs Somalias kust i årtionden och ändå väljer att segla precis där. Antingen är man äventyrare som faktiskt fått sitt livs äventyr och borde vara glada (?), optimister (det händer inte mig) eller bara dumma eller oupplysta (alltså att de inte tagit reda på riskerna de tagit genom att välja att segla just där). http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8640517.ab

Så till Teamdagen då!

Väntan utanför huset


I väntan på minibussen som ska ta mig till Ranchen hade jag sällskap med ett par gäster som skulle iväg till samma ställe och rida berberhäst.


Ranch Horapy

Mabrouk, den största och äldsta kamelen av dem alla (30 bast) fick jag och Emeli.

..
Vi red typ 45 minuter till Souss mynning och kollade in hägrarna på andra sidan.

Alltså jag hålller mig gärna på avstånd från kameler. Tycker de är lite lynniga.
Så behöver man vattenflaskan smyger man sig på bakifrån haha

.
Vi red tillbaka en annan väg lite mer än 45 minuter för att parkera kamelerna i paddocken.

På tillbakavägen passerade vi igenom byn med solrosodling.

.
Hassan och Mabrouk hade ett underbart samspel och gick och småpratade bredvid varann när ledarkamelen blev lite sugen på en buske eller tiggde bröd från byborna eller bara lite trött...
Väl framme på ranchen klev vi av och jag kunde få mata Mabrouk med kakor - något jag gärna av stod ifrån. Jag stod nöjd nedanför med korten som fotografen tagit (se nedan)


.
Som ni kanske minns var jag inne på att köpa ett par åsnor att rida hem till Sverige på genom Eurpa och starta Åsnesafari med rundtur runt Stångån i Linköping. Här hittade jag en som spetsade öronen när jag berättade!


Mellanlandning hos Emeli

Hängde med Emeli hem och passade på att hälla ut sanden ur mina gympadojor. Det är luftkonditionering i dem med hål i sulan, förstår du. Nackdelen uppenbarar sig när det har regnat och efter att ha gått i sand annars är de toppen eftersom fötterna inte blir så varma i dem.
Tog kort på Julstjärnan som blommar fortfarande utanför hennes lägenhet. Trädet i Bahipalatset har blommat över för länge sedan...


När Emeli var klar med sitt gick vi hungriga för att äta på Scampi uppe på Hassan II.


Lunch på Scampi

Vi firade ordenligt idag och tog Entrecôte med bearnaisesås och mineralvatten med bubbel, minsann!

Vi gick in till kontoret en sväng. Jag gjorde klart min avräkning och lämnade den. Emeli gjorde något annat. Kvart i tre blev vi sedan upphämtade av Spa:t vi skulle till.


Mot Spa!

Emeli gör tummen upp och själv hade jag precis tittat mig i spegeln på toa och insett att jag liknade Kristina Luuuugn, och det är vad jag säger på bilden. Kanske det är dags att byta frisyr? Men vad finns det för frisyrer för oss långhåriga? Typ inga...

Vi gick på hammam och massage så totalt 2 timmar blev det. Dessvärre funkar inte min mobilkamera särskilt bra i dunkla belysningar vad jag än ställer in den på, något som skulle komma att visa sig under kvälllen. Xperia - Nej, tack säger jag bara. Ska definitivt inte ha med mig den till Thailand!

.
Mellan hammamet och massagen var det paus i vilorummet, där jag kände mig väldigt madonnalik.

Efter massagen blev vi skjutsade till våra hem där vi kunde klä om inför kvällens Fantasia. Och det är nu som min kamera visar sitt rätta jag. Här är några bilder innan jag gav upp och bad att få låna Emelis minneskort och ta från hennes bilder...

Fantasia...


.
..

Så det innebär att jag återkommer med bilder från Emelis kamera från Fantasian!

Det blev en underhållande dag från morgon till natt. Var hemma halv ett. Så sent har jag nog inte varit uppe sedan nyår 2009-2010 hahaha Var jag trött eller var jag trött när jag kom hem, tror du?


Antal steg: 5418 plus 90 minuter kamelridning värda 8100 steg, något som gör att jag håller mig fast på 20e platsen iallafall...

Sov väldigt oroligt. Det var spring i korridoren vid halv tolv på natten av de norska famliljerna mitt emot mig. Jag gick upp och värmde på lite mat (hade ätit lite dåligt innan jag gick och la mig så där fick jag skylla mig själv. Att äta chips och hemmagjord dip räcker inte!) och kunde så småningom somna om. Men eftersom det var Marrakechutflykt så var det snart dags att gå upp igen och jag var allt lite trött när jag satte på kaffevattnet och gick mot badrummet... Men det måste gå det med.

Åkte till Marrakech och det var som vanligt jättekul med uppskattande och nyfikna gäster. Jag har verkligen världens roligast jobb.
Idag shoppade jag lite grann igen. Inte bara för egen del. Hade fått i uppdrag av tre gäster att köpa arganolja och lite annat på Berberapoteket så lite shopping gjorde jag för andras pengar. Men det är lika roligt för det ju!

Jag köpte solglasögon till döttrar (Calvin Klein), svärsöner (Ray-Ban) och mannen i mitt liv (Oakley). De jag provade satt okej på mig men visst... det är trots allt märkeskopior, du vet. Inte alltid helt bekväma...

Pella blev lite avis och ville också ha ett par, skrev hon på FB. Klart att hon också ska ha ett par! Hon skickade en bild på ett par som liknar Oakley-paret. Får kolla nästa vecka när jag åker upp igen.
Innan jag åkte hem stack jag iväg och köpte färskpressad juice på Djeema el Fna och lät hälla upp i min vattenflarra. "Slutslatten" sparade jag till frukosten imorgon.



Följde med lite gäster runt och hjälpt till att göra lite affärer så det blev till slut ett par Conversekopior för 100 DH och 5 sjalar för 120 DH. De verkade nöjda med resultatet!

När jag kom hem och öppnade min mail hade jag fått gratulationer från Sverige och från agenten här i Marocko för statistiken från min rundresa i början av februari. Själv är jag inte helt nöjd med bara 4,7 av 5 möjliga i betyg...


Antal steg: 13518 och nu hoppade jag upp en placering och ligger på 20e plats!  *klappar mig på axeln*

Gick upp straxt efter halv fyra, åt frulle, gick och la mig lite efter fem och somnade om en timme. En helt okej morgon tyckte jag.

Idag för 22 år sedan såg Milla dagens ljus för första gången i den här världen. Tänk vad tiden går snabbt ändå! Men det blir inget kalas här nere, dessvärre. Jag åkte till Taroudant med gäster så det blev ju en helt vanlig dag, då!
Jaha'ru... Trodde jag, ja! Den blev allt annat än vanlig (hm, är någon dag vanlig hos mig egentligen?).

Crazy people
När jag kom till Taroudant och gick av vid muren kom en man som visade sin legitimation och sa att han var lokalguide som skulle guida oss. Jag har redan från starten med utflykten blivit varnad för lokalguiderna i aktuell stad och är aldrig klädd i något som det står Apollo på.

Jag försökte förklara att jag inte guidar i stan. Vi åker bara hit, fikar och gästerna får gå på egen hand. Detta köpte inte den här mannen som blir alltmer hotfull. Till slut hotar han med att kontakta polisen. Vad svarar man på sånt, liksom? Jaja, svarade jag och åkte iväg in mot torget inte det minsta avskräckt. Hota mig med polis, det var ändå det dummaste?! Orka sånt!

 

Den här spännande lokalguiden jagade mig (!) på sin cykel till torget och när jag gick av stod han mycket riktigt och prata med två poliser och pekade på mig. Jag sa till gästerna att jag fick ligga lite lågt men var ju så klart tvungen att visa fiket och toaletterna. Det är ju inte gästernas fel att vi hade en galning efter oss, eller hur?

 

 

Gruppen skingrades efter att ha fått tiden för vår återsamling och den guiden kom fram och gastade. Då ringde jag till Samad, vår agent, lämnade över luren till guiden så fick de prata. Jag blev lite trött på såna där fasoner, att bara stå och skrika på mig... Då var det ingen idé att återigen förklara att jag fikar och gästerna går runt på egen hand och att vi inte har guidning i "hans" stad eller hur?

Och poliserna, de bara stod och tittade. De verkade inte speciellt intresserade av att kasta ut mig ur landet per omgående och porta mig ett-två år, något de faktiskt har rätt att göra om man aktivt guidar utan lokalguide.

 

Vart slutade detta scenario då? Agenten fick honom att låta mig gå den här gången men att vi skulle anlita honom nästa gång och betala 150 DH. Så jag tog hans telefonnummer och namn och han berättade om sin guidning en timme som jag alltså inte vill ha. Men jag får se hur jag löser det där nästa gång. På utflyktsprogrammet står det att man har egen tid i stan – inte guidad promenad en timme... Det blir oehört spännande, du! I LIKE!

 

Lunch time!

Efter denna upplyftande förmiddag åkte vi hem och jag la in mina grejer på kontoret och gick för att äta lunch på Restaurang Paris. Utanför kontoret träffade jag en ensamresande äldre gäst och vi gjorde sällskap till lunchen. Han berättade om sitt musikerliv i Jugoslavien och Sverige och jag berättade om mitt liv som guide. Ganska inspirerande, tyckte jag.

 

SK (Servicekontor)

Emeli dök upp när det var dags att slå upp glasdörrarna och hålla hov på servicekontoret. Vi samspråkade och hon avslöjade lite planer för onsdagens Heldag och ville veta hur länge jag orkade vara uppe haha.

Men det är ju liksom så det är. Jag går och lägger mig mellan halv nio och tio varje dag och går upp tidigt på morgonen – hon är tvärt om hon. Men jag sa att jag nog kunde mäkta med en kväll som slutade vid halv elva om det var något roligt på G.

Men du förstår, jag fungerar inte helt på kvällarna. Min hjärna släcks typ ner från klockan 20. Och efter 21 gör jag inget annat än gäspar och är superdupertråkig! Men jag startar på full speed runt 5 på morgnarna och har gjort så sedan jag började leva med ljuset.

Men jag gav henne lite fria händer och lovade att jag skulle orka med något även om det nu skulle bli lite sent.

 

Härlig promenad hem

På hemvägen gick jag cornichen och fick, på bild, en vacker solnedgång och en som kämpade med en Parashoot på stranden. Varsågoda!

 

.

 

Antal steg: 12027 och fortfarande på 21a plats...

Vaknade klockan fem men använde morgonen till att starta med att ligga kvar. Det gick väldigt bra! Hungern kom inte förrän en dryg timme senare och då gick jag upp och fixade frullen.
Konstaterade att pulsen gått ner och befann sig mellan 75 och 80 vilket är helt okej. Det hjälpte säkert att jag gjorde livsstilsanalysen igår.

Idag hade jag hotellservice. Så med En blomkorg och fem flaskor vin i ryggsäcken började jag gå när jag upptäckte att Apolloryggan hade börjat gå sönder allt mer i ena fästet. Som tur är så har jag ju min egen stadiga så jag packade ner flarrorna i den istället och SEN gick jag på allvar.

Solen sken och för första gången sedan i början av december kunde jag promenera utan att ha jacka på mig. Sommaren är på väg - UNDERBART! Och när jag tänkte den tanken kände jag lite sorg över att jag ska åka härifrån om mindre än tre veckor... Men det slog jag ur hågen. Nu skulle jag vara glad över varje dag jag har kvar här istället!

Jag levererade min blomkorg till födelsedagsfirande gästen på hotell nummer tre. Vinflaskorna fick följa med 'til the bitter end' och till slut kändes det som om jag gick och bar på fem vintunnor.


http://www.fotoakuten.se/

När jag blivit befriad från dem kändes mitt liv mycket lättare, kan jag berätta. Jag nästan flög fram när jag gick hem, tyckte jag.

Hemma värmde jag lunch och promenerade sedan cornichen till Le Nile Bleu. Jag hade några gäster som ville beställa bord och jag hade ju inget telefonnummer, vilket jag ordnade. De blev glada att se mig och trodde jag kom för att äta kamelgrillspett själv men så var det ju tyvärr inte. Och inte hann jag med att dricka något kaffe heller fast de ville att jag skulle stanna en stund. Det får bli på onsdag eller torsdag, sa jag och promenerade vidare mot kontoret.


Där skrev jag in gäster på utflyktslistorna till Taroudant och Marrakech samt uppdaterade WESen (egna bokföringen) innan det var dags att fortsätta hotellservicen och två timmar senare var jag tillbaka på kontoret och uppdaterade utflyktslistor och WES och skulle in til agenten och kopiera lite fler program till Taroudantturen i morgon.
Då uppmärksammade jag att nyckeln in dit var borta igen (den hade ju följt med Emeli hem i hennes jackficka förra gången). Ringde upp henne och undrade var hon lagt den  - och den var i hennes ficka idag igen. Så på sin lediga dag fick hon komma till kontoret med nyckelleverans. Samad kom lite senare men då var Emeli nästan framme och var då lite sugen på att gå till Asswak för att handla.
Jag gjorde det jag skulle och promenerade sedan med till Asswak jag också. Jag hade ett uppdrag - att söka pomeransmarmelad. Ett par frågade efter det för det fanns inte hos dem i Sverige.
Jag letade och letade men hittade ingen. När jag till slut frågade förstod han inte ordet Pomerans. Då försökte jag förklara hur den såg ut och hur den smakade och när han förstod berättade han att det ingen fanns. (Pomerans heter 'orange amère', på franska lärde jag mig senare på kvällen).
Från Asswak gick jag hem och samlade så steg till kvällens registrering!

Antal steg: 24399 och idag hoppade jag upp till 21 platsen minsann. Får se hur länge jag kan få behålla den då...

Efter en lång och jobbig morgon åkte jag iväg för att hämta gäster till mitt Inspirationsmöte på Palais du Sud. Jobbig därför att min kropp, mitt huvud och jag inte var helt i fas, något som följde med i stort sett hela dagen. Varför? Min puls (hjärtats slagfrekvens som man mäter i slag per minut - BPM) låg på 160 i stort sett hela dagen vilket indikerade Akut Stress.

Det kom att dröja till kvällen innan jag fått ner den till 100, efter att ha gjort livsstilsanalysen.

 

Efter stadsrundturen, som gick som vanligt bra men å andra sidan går liksom på rutin, gick jag och Emeli och käkade på Sesame för att därefter öppna servicekontoret.

Emeli erbjöd sig att ta kontoret själv men det tyckte inte jag. Det var ju bara hög puls och jag var bara lite förvirrad och bara då o då. Men visst övervägde jag helt kort att ringa Lena på Clinique al- Massira en gång. Kanske jag borde kolla upp blodtrycket? Men nääää, det får vänta. Det här var nog något tillfälligt. Det gällde bara att komma på varför pulsen blivit så extremt hög!

 

Vi hade kanske 10 gäster på besök och jag kunde smita emellan och ladda internet med en hundring, kanske för sista gången den här säsongen i Marocko. Om det tar slut så lär det bli dagarna innan jag ska åka och då sätter jag mig i receptionsområdet och bloggar gratis istället för att ladda på nytt.

 

På vägen hem från kontoret hoppade jag och köpte en korg med blommor till en gäst som fyllde år och ett par flaskor vin till ett par gäster som haft bekymmer vid incheckningen på ett av våra hotell. Första gången det händer att ett hotell missat gjorda bokningar och första gången vi delar ut kompensation. Men det får vi ta. Vi vill ju ha glada gäster! Och vi har ju ryktet att leva upp till. Vi är nämligen, får jag säga, bästa resebolaget även i denna gångs ARN- (Allmänna reklamationsnämnden) statistik! Jätteroligt

 

http://www.fotoakuten.se/

 

Så! Dags för brainstorming runt mitt liv de senaste dagarna, en s k Livsstilsanalys!

1. Utlösande puls-faktor var gästen med havsutsikten igår. Jag ifrågasatte direkt efter händelsen om jag kunde ha gjort något annorlunda men kan bara konstatera att Nej, det kunde jag inte. Gästen krävde min hjälp men valde att själv lösa problemet utan att meddela mig av någon anledning. Energin jag lade ner i "onödan", brist på mat som blev resultatet tillika känslan av att inte ha gjort tillräckligt förföljde mig resten av dagen och gav mig lite utav ångest.

2. Jag oroar mig för ekonomin. Mina pengar på företagskontot börjar ta slut. Jag väntar på pengar som inte kommit in pga att avtal saknas som jag inte kan skriva på eftersom jag är i Marocko. Men räkningarna trillar in ändå och det kan jag inte lösa förrän jag kommer till Sverige om tre veckor.

3. Jag oroar mig för att inte ha något att göra i vinter och likadant där, inte få in pengar. Jag har ju sagt ifrån kontrakt för hela vintersäsongen för Apollo men har sagt att jag kan rycka in där det behövs. Och så har jag ju blivit erbjuden att köra rundresa i Thaliand 25/10-8/11 för Albatros Travel, som jag hoppas blir av. Och nu kommer jag ju få klart med rundresor här i Marocko så jag blev lite glad över mailet från Anne-Marthe idag, som du förstår. Så jag tror nog att jag kommer ha att göra och fortfarande kunna träffa familjen lite mer som det är tänkt under vinterhalvåret.

4. Och i vinter, när jag ska frilansa, var ska jag bo när jag mellanlandar i Sverige? Kommer jag få bo hos Per? Man ska aldrig ta något eller någon för given... naturligtvis ska jag fråga om lov. Chansen finns ju att han svarar Ja. Annars får jag lösa problemet - OM det uppstår.

5. Tragiskt (?) nog är jag lite tävlingmänniska och har satt press på mig att promenera LITE mer än vanligt för att ta hem hela tävlingen för destinationen – och vi gick i mål 21/2, två dagar före lag nummer två... så kanske det har påverkat när jag nu kan slappna av?

6. Jag åt en svensk Dajm på fastande mage igår... kanske inte helt käckt även om man ”bara” är kostdiabetiker? Men det var väldigt gott! ;)
   

7. Jag blev lite stressad när jag fick mitt utresedatum, fredag 18/3. Min tid i Marocko är nu definitivt begränsad och finns på papper. Så även om jag kommer tillbaka så kändes det som om jag alldeles för kort om tid till allt som står på listan ATT GÖRA och ATT KÖPA. Men faktum är att jag redan har börjat beta av listorna och är snart klar!

8. Eller skulle det kunna vara så, tänkte jag, att undertecknad har privilegiet att helt enkelt börjat spankulera in i livskedet som går under namnet Övergångsåldern??? Fast Näää, när jag surfade runt på ordet puls och övergångsålder fick jag inte fram någonting alls. Det pratas mest om svett, tunnare hår och mer hårbeklädnad på hakan, tycker jag haha. Läs lite av det jag hittade här. Och jag känner inte igen några symptom överhuvudtaget så jag får väl vänta ett tag till att komma in i vuxna tonåren då haha

 

Efter att ha analyserat mitt liv de senaste dagarna och sett mina möjligheter så känns livet lite lugnare och på kvällen sjönk pulsen till runt 100.

En länk om puls ifall du vill veta lite mer:

http://www.sjukvardsradgivningen.se/fraga_sjukvardsradgivningen/Article.aspx?a=8999

Hur ofta gör du såna här inventeringar i DITT liv? Jag gör det så fort livet kräver det faktiskt. Minst en gång per år brukar det bli! Det gäller bara att hitta A. när något, som man upplever besvärande, började B. hur såg ditt liv ut då? C. ser det likadant ut - eller skulle du kunna göra något annorlunda?

Och sen arbetar man utifrån det man kommit på! Lätt som en plätt!

 

Antal steg idag: 11554 - och fortfarande på 29e plats... Aja, What ever!

Flygplatsdag väntade och klockan tio var jag borta vid Amadil, dit jag promenerade förstås. Plockade upp gäster på tre hotell och kunde sedan bege mig till flygplatsen Al Massira där jag såg till att gästerna fick reda på vilka incheckningsdiskar arlandaflyget hade samt var ingången till tullen, toaletten och växlingskontoren låg.

 

När alla checkat in var det dags att bege sig mot arrivalhallen. Planet hade landat 25 minuter tidigare än utsatt tid, vilket var ovanligt. Det gjorde också att vi inte hann ta ett mellanmål i kafeterian som vanligt. Tur man hade saltade mandlar med sig i ryggsäcken!

 

 

Inom kort hade Emeli och jag nya gäster att ta emot med Apollobräda och miniguide i händerna!

 

.

Emeli Bülow                                Ja, mig känner du nog igen nu, va?

 

 

Och ving-flickorna gjorde oss som vanligt sällskap.

 

Fr vä. Suzanne West, Sophie Lengström, Katarina Carlsson

 

Idag var det Lost luggage-dags. En gäst hade fått sitt bagage felsänt till Barcelona och skulle få hämta det sent på kvällen. Det trista var att det var gästens 80-årsdag och även om han var stilig i skjorta och slips vid ankomsten hade han tänkt klä upp sig lite extra dagen till ära. Men det fick alltså stå på väntelistan men både han och hans familj som skulle vara med och fira, var vid gott mod ändå. De skulle ju ändå få resväskan idag, även om den lät dröja på sig efter att ha varit på utflykt på egen hand. Sjöng en gratulationssång åt honom där och då på flygplatsen vilket verkade uppskattas.

 

Jag transporterade mina gäster jag hade på buss nummer 8 till deras hotell för att därefter åka hem och laga lite lunch. Trodde jag, ja!

 

Jag brukar få frågan från gäster, om jag har många jobbiga och sura gäster men Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har fantastiska gäster till 98% och jag är jätteglad över att fått träffa dem.

De sista två procenten är alldeles för få personer för att tillåtas uppta min tid mer än den tid det tar att ha dem hos ”mig”. Men en sådan person har jag haft att göra med idag - en som bara ser problem och inte möjligheter. Motsatsen till 80-åringen som jag skrev om här ovan.

Och jag kan inte låta bli att undra, varför kräver någon min hjälp när denne sedan går och löser problemet själv och gör sig okontaktbar? Är det för att de tror att jag inte hade annat att göra den timmen det tog för mig att försöka lösa ett problem som visade sig vara löst? Det hade kanske varit schysst att kanske meddela mig?

Aja, det är bara att skriva Guestreport på händelsen och sortera in dem bland de 2% för att sedan gå vidare i livet. Men händelsen gjorde att det kom att dröja nästan två timmar innan jag kunde äta min välbehövliga lunch.

 

Senare på eftermiddagen ringde Lena på Apollo i Sverige och ville ha en statusrapport om läget i Agadir, Marrakech och Essaouira. Ringde runt till alla hotell i respektive städer och försökte få tag i alla gäster och fick tag i alla utom två (som Emeil senare fick tag i).

De meddelade att resan gått bra och att det var lugnt ute. Jag vidarebefordrade till Emeli som skulle skriva en kort rapport om att läget var lugnt och skicka till Sverige. Varken BBC eller CNN har visat/skrivit en rad om Marocko idag, vilket indikerar att det varit lugnt i hela landet.

 

Mitt internet segade något alldeles förtvivlat på eftermiddagen men jag lyckades få iväg 6 dokument rörande den här säsongen. Allt från hur guidelivet ter sig är här i Agadir till utflyktsmanualer för mina tre utflykter. Så nu är det klart! Känns ju fint!

 

Antal steg: Sparsamma 6552

Morgonen startade med att jag glatt hoppade upp ur sängen redan klockan fyra. Inte för att jag hade planerat detta utan mer för att jag inte kunnat sova ordentligt på grund av en massa spring och prat i korridoren under natten. Är man lättväckt som jag så... ja, då vaknar man lätt haha. Och sista gången kunde jag inte somna om.

 

Jag gick upp och käkade frulle. Och att tillreda den går på rutin eftersom den ser likadan ut varje morgon. Det är bara grönsakerna som varierar. Idag blev det tomater och oliver till mackan.

Men sen blev jag lite trött och slängde täcket åt sidan och kröp ner ett par timmar extra och gick upp seriöst klockan halv åtta. Men var var solen???

 

 

Min väntan på solen utgjorde två och en halv timme så det var inte förrän straxt efter tio som jag kunde beslagta en solstol och ligga där i drygt 5 timmar för att njuta av sol och värme – den ultimata avkopplingen för mig! Åt frunch (kycklinggryta med ris) innan jag trampade nerför trapporna till poolen för att klara mig ett tag.

 

Idag läste jag ut ”Fången i öknen”. Det har tagit mig fyra månader att ta mig igenom den, får jag erkänna. Prioriterar inte annat än faktalitteratur så det släpar liksom lite efter även om den handlar om Marocko och Malika, Hassan II adoptivdotter som slutade som hans fånge under 20 år. Men nu är den utläst. Och vad jag vet om landets tidigare kungen så tror jag faktiskt att hennes berättelse om händelserna nog stämmer ganska bra.

 

 

När jag blev lite hungrig slängde jag i mig kakaonötter och så klart hade jag min vattenflarra med i väskan. För min solstol ville jag inte lämna! Idag försökte jag sola bort det där förargliga vita området under skinkorna. Numera är området, ska vi säga, lite bredare än förr om åren? Höhum...

 

 

Men jag tror förresten inte det har så mycket med åldern att göra. Såg en tjej i 20årsåldern bärande hotpants där skinkorna hängde under. Hon har nog inte sett sig själv på bild bakifrån, tänkte jag när jag gick bakom henne in på hotellet. I så fall är jag säker på att hon hade bytt till ett par vanliga shorts som gick ner lite mer... – för det var INTE snyggt! Så jag rekommenderar att du låter fotografera dig bakifrån innan du köper ett par hotpants, du!

 

Nåväl, straxt efter fyra var jag uppe i lägenheten, duschade och beslutade mig för att gå till Marjane och handla. På med långbyxor, t-shirt och gympadojor... då kände jag plötsligt att jag var hungrig! Och det var trots allt sex och en halv timme sedan jag åt matlåda sist - och värmde därför på en ny matlåda med samma innehåll: Ris och kyckling/bacongryta. Men så fort jag var klar så travade jag iväg efter att ha växlat min sista 10a i Euro plus 120 svenska nere i receptionen.

Jag mötte Mohammed, den svensktalande marockanske journalisten som jobbar för en tidning i London, och vi samspråkade en stund innan vi skiljdes åt. Han ville skjutsa mig till Marjane men jag avböjde. Jag hade ju som sagt valt att gå.

 

Väl på Marjane så var det de sista dagarna på rean som hållit på en månad. Men idag var det inte lika mycket fok som vanligt. Det var ganska avkopplande att gå och handla och nästan inga köer. Hittade marockans Gin (från Casablanca) som jag stoppade i vagnen att ta med hem till Per. Kan ju vara lite roligt med något lokalt, tänkte jag. Jag köpte även kalkonfiléer och nötkött färdiga i bitar för grillspett. Passade på att hitta några nya kryddor att marinera i. Det blev Mexikansk blandning och en blandning för kyckling. Jag är lite trött på Ras el-Hanout... inte så konstigt om man har det till allt, eller hur?

 

Promenaden hem, denna torsdag, skedde inte i solsken. Jag hade gått lite senare än förra veckan för att slippa sol rakt i ansiktet på vägen. Men ändå kände jag att det hettade på överarmar och kinder. Nog hade solen tagit alltid. Idag var jag lite mer än beige! Lite mer åt terrakotta eller det rostbruna håller tycker jag.

 

Hittade förresten en jätteintressant sida som visar jordbävningar! Ni kan också se hur kontinentalplattorna ligger som gör att vi har jordbävningarna. Vi har ju två som krockar ute utanför Marockos kust ute i Atlanten... http://earthquake.usgs.gov/earthquakes/

 

Antal steg: 12131

1. Frukost i sängen
2. Vistelse på balkongen
3. Horisontalläge i solstol
4. Dusch i badrummet
5. Matlagning i köksvrån
6. Forskning på Thailand på datorn
7. Gav mig ledigt från långpromenad
8. Såg på TV
9. Gick och la mig!

Det är vad jag gjorde idag.

Vansinningt imponerande antal steg: 792

Tisdag och Marrakech som vanligt. Vi hade varken läst eller hört något om att det skulle vara farligt att åka dig – och det var det inte heller. Jag märkte ingenting av några oroligheter eller folksamlingar. Det enda jag såg var fyra pikéer med tillhörande militärer på Djeema el Fna som inte brukar vara där.



Och det är spännande hur olika vi människor är. Två av våra gäster tyckte det var så obehagligt med söndagens huligan-incident och flyttade till Agadir dagen efter. De två andra ville absolut inte flytta. De tyckte att samma incident var spännande och trivdes så bra i Marrakech.

Och vi kan ju inte påverka alla saker som händer – bara attityden hur vi möter den. Spännande, eller hur?

 

Jag gick bort till banken som blev sönderslagen vid Djeema. De hade täckt över fönstren med banderoller nu. Annars märktes inget av upploppet på gatan. Jag stack in huvudet till Riad Omar som ligger tvärs över gatan för att höra hur de hade det - och det hade det bara bra! Inget mer hade hänt efter söndagkvällen.

Nån berättade dock om 14-20 åringar som gått bärsärkagång (jämför med det som hände i Göteborg 2009) Och det är ju så... den maktlöse som saknar förmåga att kommunicera tar till våld. Inget att bli förvånad över, tycker jag. Men alltför trist - och onödigt - när det händer, så klart!

 

 

Det enda folk annars pratar om just nu, tycker jag, är Khadaffi. Satt och såg ett tal med honom på arabisk nyhetskanal där han läste från ett papper och gjorde ett paranoid och något galet intryck. Han verkar inte vara särdeles populär här...

 

Idag travade jag runt och kolla in fake-glasögon och parfymkopior. Det är ju dags att se över presenter till familjen. Det är synd att man inte kan ta en hel resväska extra med hem! Jag köpte mig 100 ml Chanel No 5 för 59 dirham till mig själv, som doftade 12 timmar senare - det kan man väl säga är en bra kopia va?

 

 

Hittade ett Rusta-liknande ställe där jag hittade ett par roliga grejer. Vad sägs om en rökelsehållare att koppla in till tändaruttaget i bilen? Eller Ko-fatet som gjorde att jag direkt tänkte på min väninna Annette Sidås som iallafall har varit ko-samlare...

 

.

 

Och så ska man inte sluta att bli förvånad. Jag tog ju med mig Teletaubbien med trasiga dragkedjan och axelremmen till väskan. Min ambition var att tala om för dem att man säljer inte trasiga grejer och tror att det går bra. Om de inte var villiga att byta tänkte jag lämna grejerna till butikerna. Varför ta med trasigt hem som ändå bara skulle hamna i soppåsen?

Så jag promenerade först in i derben (typ gränd) till butiken med Teletubbies och visade dragkedjan varvid säljaren tog ner den ena "tubbien" efter den andre och antingen drog sönder nya dragkedjor eller konstaterade att de redan var trasiga. MEN som vanligt här, löser man problemet. Det slutade med att han lagade dragkedjan med hjälp av dragkedjan på en liten necessär! Så nu har jag varsin Teletubbie till Elton och Albin igen!

 

 

Därifrån gick jag in i skotorget där jag köpt min lilla handbagageväska, visade remmen och fick snabbt en ny... men min trasiga såg jag att de la i den väskan de tog min nya i... så var uppmärksam när du handlar i souken, säger jag bara! Men är inte helt seriös... ;)

 

På hemvägen fick jag ett Tack-tal med efterföljande applåder i bussen för att jag var som en levande uppslagsbok. Vad man än frågade mig så kunde jag berätta!

Att bli uppskattad för 1000-tals forskningstimmar, alla promenader i områden jag jobbar i för att veta vart allt ligger, alla diskussioner med invånare samt ivrigt iakttagande om hur livet är att leva i landet jag själv bor i -  känns fint!

 

Jag har ofta fått fråga om jag har ett förflutet som historielärare för jag är så ”kunnig, pedagogisk, dramatisk, engagerad och entusiastisk” när jag berättar! Är inte det en komplimang så säg?

Har gått och tänkt på det en del och det skulle faktiskt vara jättekul att få jobba som det och fick jag erbjudandet skulle jag säkert tacka Ja. Jag älskar att förmedla och utveckla människor oavsett åldern på den som vill lyssna. MEN det kommer så klart inte inträffa. I Sverige är det ju bara utbildningar som gäller – inte erfarenheter och lämplighet... så jag fortsätter som utflyktsguide som är så nära historielärare jag kan komma i det här livet! Som vanligt gäller det att hitta varianter på drömmar som kanske inte går att uppnå helt hundra!

 

När jag kom hem kopplade jag över telefonen. Imorgon väntade min andra eftersläpande lediga dag! Jag planerar att sola på förmiddagen – och på eftermiddagen gå en promenad till Marjane och handla lite! Sen får vi ser hur det blir egentligen!

 

Antal steg idag: 13761 och idag kunde Emeli och jag konstatera att vi har varit först in på ALLA delmål och gick nu först i mål för hela tävlingen. Nu är det personligt som gäller. Jag ligger "bara" på 22a plats av 219 och det känns ju lite beiget...

Hade svårt att somna om efter samtalet från marrakechgästerna. Blir jag väckt när jag somnat precis så är det ofta kört att somna om fram till klockan ett på natten då min nästa sömncykel startar igen och är det värsta med att ha Servicetelefonen egentligen - att bli uppringd efter klockan nio på kvällarna. Men jag sov säkert ett par timmar sammanhållet ändå och gick upp straxt efter fem, dessvärre lite trött.

Dagens utflykt till Taroudant blev som vanligt trevlig och inget märktes av utav någon demonstration igår. Allt var precis som det brukar.
Jag gick gå till Labri och säga ifrån om skräddarsydd djellaba. Eftersom mitt hotell krävde full betalning för uniformstvätten (förra året gav de 50% rabatt till guiden som bodde här) så gick alla 941 dirham till deras konto istället för hälften till skräddaren. Inget att göra åt!
På Apelsintorget hittade jag en låda med nyskördade jättestora blodgrapefrukter! Underbart! Jämför med den normalstora oranga apelsinen jag la ldit ängst ner.



Och på hemvägen hoppade vi ur och fotograferade getter i träden. Börjar bli lite utav en vana nu... men lika roligt varje gång!


När jag kom tillbaka till stan och kontoret hade jag fått min hemresebiljett - med utresedatum redan 18 mars! Så där förlorade jag typ två dagar i Marocko - och vann förstås två dagar i Sverige.

Innan jag gick från kontoret längs med cornichen...


...hade Emeli och jag bestämt att vi skulle promenera i mål idag. I stegtävlingen alltså. Vi tyckte vi hade räknat ut hur många steg vi behövde gå men när jag hade reggat mina så var det typ massor med steg kvar (7 939) så jag fick ringa Emeli och förvarna (ja, vi tar detta lika allvarligt) som skulle gå runt till fem hotell som låg utspridda i centrum och byta service- och utflyktspapper, precis som jag gjorde på kvällen borta hos mig. Men hon blev kvar på kontoret lite längre än planerat vilket innebär att vi får gå i mål imorgon istället.


Själv hoppade o joggade jag runt som en gummiboll i lägenheten iklädd min illgröna Zumbakläder mellan badrummet och balkongen i 20 minuter innan jag kastade mig i duschen. Grannarna måste ha undrat om jag riktigt klok - fast det vet ju du att jag inte är haha


Inte helt lätt att ta kort på sig själv in action

Innan jag gick och fick jag en vodka tonic på balkongen av mig själv och njöt av den ljumma kvällen!

Antal steg: 20635 med slutklämmen!!!

Ja, allt får man inte reda på i media inte. En del måste liksom upplevas för att veta att det har hänt. Dagen blev lugn. Demonstrationerna hade varit fredliga i landet, beskrev man på BBC, CNN, Al Jazera och Aftonbladet. Ingen anledning till oro, alltså – enligt rapporter vi fick!

Min söndag ägnade jag åt hotellservice. Jätteroligt som vanligt! Jag promenerade till alla hotell på mitt första skift, gick hem och käkade lunch och därifrån vidare till kontoret på cornichen. Hittade en intressant buske med långa taggar och frukt – undrar vad det är?

.

 

Istället för att ta vanliga vägen kunde naturligtvis inte låta bli att gå via torget där demonstrationen var på förmiddagen/eftermiddagen. Det var nog som mest runt en 500 pers där. Många stod runtomkring och iakttog. De bad tillsammans, några slagord ropades, marockanska och berbiska flaggan viftades – that's it.

 

 

Fortsatte gå även på mitt andra skift till hotellen. Då hade demonstrationen upphörde runt femhugget och folkmassan var skingrad.

 

 

Så sammanstrålade jag med Emeli. Vi hade bestämt oss för att gå till varuhuset La BelVie och handla lite.

 

 

Jag visade runt lite i trakterna både på vägen dit och på vägen tillbaka hem. När vi gick på torget i Talborjt träffade vi en massa gäster och telefonen ringde sig varm. Ett av samtalen var av lite mer allvarlig art. Det var våra två gäster i Marrakech som, lite skärrat, rapporterade om upplopp (som alltså inte hade med demonstrationerna att göra).

Vi fann det lite märkligt att varken agent eller hotell ringt till oss... men å andra sidan...när agenten ringde och jag befann mig på demonstrationen i Agadir visste han inte om att den heller så.... Information här är, ska vi säga, ett lite problem?

Gästerna krävde inte att få åka därifrån omedelbart utan ville se tiden an. De ringde sedan två gånger till och sista samtalet runt 23-tiden berättade de att de gärna ville till Agadir för att avsluta sin semestervecka. De tyckte det kändes obehagligt att vara kvar – och självklart! Gästernas säkerhet står högst på listan. Emeli kommer jobba på det imorgon bitti (de kände inte att det var nödvändigt att åka därifrån på natten). Själv har jag ju utflykt med gäster till Taroudant.

 

Jag och Emeli skiljdes åt vid Anezi och jag promenerade sedan Avenue Mohammed V bort. Hoppade in på McDonalds och köpte mig en välförtjänt Big Mac efter 21 397 steg. Totalt idag blev det 28.700 exakta steg och till dessa fick jag på köpet blåsa under höger pektå och hälsporren under vänster häl gjorde sig påmind. Men det får det vara värt. Tävlar man så tävlar man!

 

 

Igår bestämde Emeli och jag att vi, nästa onsdag, ska ta en heldag till oss själva. Vi har vunnit alla deltävlingar av Stegtävlingen på Apollo (har bara målgången kvar!) samt en Servicetalstävling och har lite apollopengar att spendera. Vi har lite planer på vad vi vill göra sen får vi se vad vi faktiskt gör men det ser ut att innehålla en hel del kamel!

 

Antal steg: 28700, som sagt var...

F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T!!! Idag kunde jag sitta på balkongen på morgonen - utan täckjacka och innan solen hade gått upp helt! Det är nog dags att börja äta frukost ute alltså! Värmen har börjat komma lite tidigare på dagen. Såg på yr.no att vår genomsnittstemperatur den här veckan ska ligga på 23 grader!

Resten av dagen gick till Inspirationsmöte, Cityrundtur och Servicekontor. Inga direkta överraskningar inträffade på hela dagen, tycker jag.
Jo, att oroligheterna nu drabbat Jordanien ordenligt. Gick in en sväng för att kolla Svenska ambassaden åsikter om resor till det landet men såg att de inte uppdaterat efter det som hände igår.
Det blir spännande att se vad som händer i Marocko i morgon. Emeli och jag har bestämt att vi beger oss till Place Amal och kollar läget så det kan komma en direkt rapportering från händelsernas centrum...

På vägen hem var det iallafall fullt med folk ute och gick - barnfamiljer mest. När jag frågade vad som stod på berättade en man att Prinsessan Salma firade något. Han var inte säker men trodde att de hade med stranden i Agadir och göra och att jag och Emeli nog inte stod på gästlistan för kvällens jippo. Det var väl dåligt? Att missa inviteringarna så där? Aja, Emeli (som gjorde mig sällskap hem) och jag spatserade således med tunga steg förbi, lätt sorgsna över att inte få vara med.

Väl hemma utanför mig skiljdes vi åt. Emeli skulle förbi palatset och ta en hamburgare på Gyllene Måsen (Mc Donald för den oinvigde) och jag gick hem ochåt en bakad potatis och sista entrecôtebiten.

Antal steg: 11738

Sov oroligt efter klockan ett  natt. Vet inte riktigt hundra varför. Men det blev nog sömn lite till och från iallafall.
Jag kommer ihåg att jag drömde att jag var på en tvådagars utflykt och hade inte fått någon voucher till hotellet. Jag ringde agenten och frågade varför han inte gett den till chauffören när jag inte jobbat på två dagar? Det hade ju varit vettigt att göra. Vet att jag var lite upprörd ett tag där haha

Klev upp och fixade frulle straxt efter klockan sex med tomater och lite saltad färskgurka. Satte mig framför BBC som rapporterar från Baharain och Libyen där man slår ner uppror med polisiära/militära medel, Iran som nu använder Suezkanalen för två krigsskepp och gör Israel förbannad.
Nog kan man säga att det händer mer än någonsin i Mellanöstern och Nordafrika? Och var det kommer att sluta får framtiden utvisa. Kanske går profetian i uppfyllelse, att jorden går under 2012 fast inte på grund av naturkatastrof utan människokatastrof?

Att dessutom min Bergkristall med 7 fantomer, som jag fått av Pella på 1990-talet, föll i golvet och gick i tre bitar gjorde inte morgonen roligare.


Pratade med Amr i Egypten igår. De ska ha Segerdemonstration idag och han kändes glad över att man lyckats avsätta Mubarak. Man ser dessutom fram emot det första fria valet som man hoppas ska bli av inom ett halvår.
Och idag pratade jag med en marockans journalist som menar att det inte kommer bli någon revolution i Marocko, däremot kanske evolution. Ja, den som väntar får se.

Mina arbetsuppgifter idag var att hämta gäster på hotell för transfer till flygplatsen, se till att allt flöt på med incheckningen, ta emot nya gäster och köra hem gäster till sina hotell. Jag valde att gå till Amadil och börja min transfer och tog den längsta vägen. Tilbaka i Agadir gick jag av vid Iberostar och gick hem den övre vägen - allt för att samla steg, vet du! Här är några kort.


.
Första blommningen i år av en suckulent och "ljungen" som även kommer med beige/vita blommor.

Efter min promenad hamnade jag hemma och åt lunch. På BBC rapporterades det om fler oroligheter i landen jag skrev om är ovan. Bra att hålla sig lite uppdaterad, men lite tröttsamt att höra samma saker hela tiden. Gick in på Svenska Dagbladet och vad mötte mig väl där - hot mot Sverige från al-Qaida Då blev jag ännu tröttare!

För att pigga upp mig i allt elände i världen fick jag för mig att jag ska nog forska lite vad svensk media beskriver om Arganolja och vad det vill ha betalt för arganprodukter... vilket resulterade i att jag snabbt konstaterade att jag nog måste köpa på mig en del innan jag åker hem, du!
Först varför det är så nyttigt: http://total-quality.org/halsa/arganolja-fordelar-for-hud-har
Sen lite priser att jämföra med. Företaget Kaeline (Källa:http://www.evincecosmetics.com/swedish/kaeline/kaeline_ansikte.htm) hamnade näst högst på google.se och ta till exempel en argankräm med enbart biologiska produkter som jag köper 100 ml för 50 dirham - att jämföras med utspädd (läs gärna den innehållsdeklarationen) 50 ml(!) för 449 SEK.
Eller oparfymerad arganolja som jag köper 2,5 dl för 120 Dirham - den vill man ha 269 SEK för 0,5 dl.
Typ lite skillnad lr?
Nu ska det i ärlighetens namn berättar att jag har inte så flashiga förpackningar. Mina är basic i äkta plast. Men för mig är det innehållet som räknas!

Vid halv nio var jag lite trött. Servicetelefon, block och penna lade jag som vanligt vid sängen. Skulle det ringa någon svarar jag på fem röda. Det ringer inte så ofta efter att jag har gått och lagt mig men nog erkänner jag att vara stand-by hela tiden kan vara mentalt ansträngande då och då. Men det är så det är och då är det bara att gilla läget! Fast jag tror att jag kommer stänga av min egen mobil på kvällar och helger när jag är i Sverige. Man behöver inte vara nåbar 24 timmar om dygnet...



Antal steg idag: soliga 10 222

... att det var semester idag också. Jag hade ju min ordinarie fridag idag. Inte dumt alls att få ha ledigt två dagar i rad, måste jag erkänna! Det har man ju inte direkt blivit bortskämd med här.

Tog lite sovmorgon och gick upp tjugo över sex. En timme senare var det ljust ute men idag var det väldigt disigt. Solen lyste med sin frånvaro, skulle man väl kunna säga, till klockan 9. Då pressade den sig igenom till min stora glädje.



Jag klev ner till poolen idag också. Det var ingen direkt invasion på morgonen. Jag hoppade i poolen en gång idag och självklart kom några tussar för solen när jag varit i...


I solsängen låg jag till tjugo i två. Då valde jag att gå upp och fixa lite lunch. Halv tre hade jag lagat den, ätit den och kunde vara nere vi poolen ytterligare en timme.


På seneftermiddagen tog jag en promenad till Marjane. Jag hade ju matlagning på schemat och behövde stora burkar med koncentrerad mjölk. Sist jag var hade de bara små... och det hade de den här gången också. Bara att bunkra upp med en massa dyra småburkar, alltså.  Nedrigt!



På vägen hem hade jag solen i ansiktet hela vägen... vilket gjorde att jag faktiskt hade illröda kinder och ömma ögonlock senare på kvällen haha. Bidragande orsak var så klart horisontalläget i solen tidigare på dagen. Så det kan bli!

Antal steg idag: 14009 och funderar på vad jag ska ha för promenadmål imorgon. Jag kan ju nte gå utan att ha ett mål i livet.

Såg solen sakta gå upp på en klarblå himmel. Jag kunde glädjas åt första lediga dagen på tre veckor och kände att den ville jag starta med en morgonpromenad på stranden och gå söderut mot sanddynderna. Hela dagen låtsades jag faktiskt att jag var på semester haha Inte dumt alls!

Här är några fotografier från min blåsiga promenad. Vågorna jagade mig när jag kom för nära vattenbrynet.

.


Jag hade tänkt stanna och ta en morgondopp i Atlanten men när jag fick se alla matrester och skräp valde jag att avstå. Kändes inte särskilt lockanden. Men det blir samma sak varje gång det blåser invind här... ofräscht är benämningen.


När jag kom hem värmde jag på en liten matlåda som jag åt på balkongen. Passade på att kolla ner bland solstolarna och upptäckte att nästan ingen var upptagen. Smörjde in mig med arganolja och spatserade glatt nedåt och beslagtog en säng. Det blev faktiskt två hastiga dopp i poolen på mina fyra timmar där nere. Kollade termometern: 11 grader haha. Tror nog det var iallafall 15-16... Och visst blev jag lite beige. (Att man aldrig blir BRUN, alltså!)

Halv två var jag hemma igen och lagade lite köttfärssås som jag åt med ostnachochips. Orkade inte laga en ordentlig lunch.
Kollade mobilen och hade fått SMS från Kattis på Ving som meddelade att jag blir hämtad kl 19.15 utanför mitt hem. Jag skulle få följa med på Fantasian ikväll, vilket jag gladde mig åt hela eftermiddagen... som ägnades åt hemmaspa. Det blev arganoljeinpackning av hår. Därefter fortsatte jag med insmörjning med argantvål som jag sedan gick omkring med en halvtimme innan jag skrubbade mig i duschen.

Blev trött på eftermiddagen så jag gick och la mig och råkade sova flera timmar. Så länge att jag fick avboka showen och middagen på kvällen. Det var ju inte riktigt vad jag räknade med. Men jag var så himla trött tydligen.

Det fick bli en entracôteskiva och avokado i sängen med haklappen på istället...Och för första gången på flera månader kunde jag sitta på balkongen utan någon täckjacka... Våren är på väg!

Antal steg denna dag: 12 013 efter promenad på stranden och i bostadsområdet.

Många funderingar passerar genom mitt liv hela tiden, men en har stannat ett tag nu. Hur kan man kombinera världens roligast jobb med familjen?

Ingen, mer än jag, var ju direkt överlycklig när jag berättade att jag bestämt mig år 2007 för att flytta utomlands och jobba. Och nu har nya familjemedlemmar dykt upp...

 

När min kära kollega och vän Therese dog, 32 år gammal, blev det liksom lite mer påtagligt att det inte finns några garantier för att jag blir 69 år. Mitt "dödsår" framkom i en livsstilsundersökning jag gjorde för snart 10 år sen och har nog försämrats får jag erkänna. Och nu upplever jag att det vore ju jämrans tråkigt om inte barnbarnen ska kunna få lära känna sin mormor – och jag lära känna dem.

 

Jag har ju aldrig varit någon curling-förälder och kommer inte bli någon sådan med barnbarn heller men jag kommer ju ihåg hur viktig min mormor var för mig så kanske är det så att en mormor är viktig att ha?! Och känna?

 

Du som följt mig blogg vet att jag fattat ett beslut som innebär att jag kommer söka kontrakt med Apollo sommarsäsongen och vara hemma, men frilansa, på vintern. Mitt aber kommer bli ekonomin så klart. Det är ju liksom lite mer osäkert att bara frilansa. Men jag tror nog att det kommer funka. Jag är ju varken trygghetsnarkoman eller har svårt för att lösa problem. Det ordnar sig säkert!

 

Jag mailade till min närmaste chef på Apollo, Emma, i måndags och hon har accepterat mitt beslut och tycker dessutom att det är helt okej att jag bara skriver kontrakt för sommarsäsongen som ju faktiskt är vår högsäsong! Det känns ju jämrans bra som ni förstår! Och att vara hemma på sommaren känns lite som det kvittar. Svensk sommar betyder lite sol, regn, moln och insekter och de kan jag leva utan, helt klart. Jag förstår inte alls de som säger att de vill vara hemma på sommaren för den är så fin, och resa på vinter haha

 

Till vintern kommer jag alltså kunna vara hemma mer, hinna träffa familjen och umgås med mina vänner som också är viktiga. Och till skillnad från tidigare så ser jag faktiskt fram emot att få vara mer hemma... vad nu hemma betyder?

För jag har ju inget eget hem. Jag bor ju i en resväska och ser mig mer som en modern nomad.

När jag är hemma har jag fått bo hos Per, mannen i mitt liv sedan 1988. Men man ska ju aldrig ta någon för given. Och jag är ingen fena på att vara sammanboende. Sist jag var hemma var jag nog världens sämsta, känner jag. Men kanske blir jag bättre på det när jag pendlar långdistans och har valt att att vara hemma. Sist jag var hemma var det ju på ofrivillig basis efter en besvärlig fotledsfraktur i Jordanien och var nog ganska så självupptagen...

 

Nu när jag mellanlandar hemma i Serige innan Thailand får jag bo hos Per igen (”Det är klart du får bo här”, mezzade han). Den här gången ska jag försöka förklara hur mycket jag uppskattar honom och att få vara en del av hans liv. Det får bli min andra mission, det.

 

Jag ser iallafall fram emot att fortsätta få vara med om 2011! Och blir det inte som jag hoppats så får jag ju göra en variant, eller hur?

Gick upp fem och en och en halv timme senare satt jag i bussen för upphämtning av gäster som ville haka på till Marrakech. Slängde ett öga på BBC för att höra om bråken i Algeriet, Bahrain, Afghanistan och Iran men fortfarande ingenting om Marocko. Här är lika lugnt som det alltid har varit vad jag kan se på BBC och CNN som annars är först att rapportera om händelser i världen (och begraver sig i dem 24 timmar per dygn).

Det är så märkligt. Utländsk media berättar en massa saker om vad som planeras här som marockanerna jag känner inte har en aning om när jag frågar om det. Lite intressant eller hur? Och det blir klart spännande att se vad som händer den 20e februari. Den dagen har jag hotellservice och rör mig ute på stan. Det är den dagen media berättar att det ska bli demonstationer här...

Aja, what ever. Jag åkte till Marrakech och hade ännu en fantastisk dag. Det mest intressanta var att få se ett program om IKEA på arabiska National Geographic... och jag undrar sååå vad som berättades haha

Hanna, Emelis syrra var med mig idag och vi shoppade loss under timmarna på egen hand. Hanna köpte 2 par Converse + 3 par RayBan, jämte oljor, krämer och kryddor från berberapoteket.
Själv handlade jag arganolja till hårinpackning, saffran att ha i mitt te (stärker immunförsvar) och argantvål (den jag har är snart slut). Och i ett hastigt ögonblick införskaffade jag mig en lite svart väska, att ha som extra sändbagage eller handbagage - men fästena till remmen gick sönder innan jag ens kom till bussen!

Tänker nog ta med mig den och Teletubbieövernattningsryggsäcken som har trasig dragkejda och klaga nästa tisdag - även om jag inte kommer få nya tänker jag framföra mitt ogillande och meddela att dit kommer jag inte någon mer gång och handlar. Och jag lämnar antagligen tillbaka grejerna för inte tänker jag ta hem trasiga grejer en gång till.

Jag köpte också en ny snodd. Min svarta, numera resårlösa, snodd som har hängt med mig från det jag kom hit har nu fått gå vidare till nästa liv. Hade en lite ceremoni för detta, så klart!



Jag var hemma vid niotiden och då var jag väldigt trött. Gick ut på Wellstep och registerade antal steg, uppdaterade status på FB, skrev det här och gick sedan och la mig!

I Apollos gå-tävlingen som pågått 14 dagar, har jag gått 214 824 steg = 150,4km med i genomsnitt 15 345 steg per dag. Det får jag nog vara nöjd med, eller vad sägs?

Antal steg idag: 13578

Igår fick jag en, som jag tyckte, brilliant idé: Jag kanske skulle skaffa en husbil och bli lite som en snigel med huset alltid med mig. Ja, inte på ryggen då men ni fattar.... Det tror jag skulle passa mig jättebra när jag är hemma i Sverige. Jag är ju lite utav en nomad och trivs med det. Och tänk så praktiskt. Och då kunde vi köra Hazard on wheels, brudar haha Och den kan få vara hur tung som helst eftersom jag har BE CE-körkort!

Med denna visserligen något gamla tanke (hade den första gången på mitten av 1990-talet) vaknade jag redan klockan fyra och det var väl kanske inte vad jag tänkte mig. Men eftersom jag inte kunde somna om så gick jag upp och åt frulle, förstås. Så när klockan var fem hade jag hunnit käka frulle och bloggat om gårdagen och varit ute på Blocket och kollat husbilar.
Jag konstaterade snart att  de ska ha en jämrans massa pengar för en pytteliten lägenhet på hjul. Kanske får jag lägga detta på hyllan. Men idén gillar jag helt klart - men gillar samtidigt idén med övernattningslägenhet för runt 1000-lappen fortfarande. Den har jag inte lämnat helt. Surfade därför in på Hyresbostäder också, men inget sånt var ledigt...

Sen har jag ju börjat fundera på vad jag ska ha med mig tillbaka till Sverige. Jag har startat min nedräkning. Det är ju en del jag vill göra och köpa innan jag drar härifrån och eftersom tiden går dubbelt så fort för mig utomlands så gäller det att ha en plan.
Självklart har jag skrivit listor i datorn - Att göra, Att köpa, Att kasta, Att ge bort och Att ta till kontoret - och så bockar jag av vartefter. Gör jag inte listor kommer jag hem med onödigt/fel saker och har heller inte gjort hälften av det jag tänkte mig. Och det går ju inte an även om jag kommer tillbaka igen.

Så som brukligt en måndag for jag till Taroudant med intresserade gäster. Idag gick jag till en syateljé och såg ut ett turkost tyg till en specialsydd djellaba. Jag vill att den ska ha solgula detaljer vilket gör den somrig (himmel och sol), svensk (flaggan) och apollo (logon). Har ingen aningen om vad den kommer kosta men Sidi Labri menar att jag inte ska behöva betala mer än hans fru gör - vad nu det betyder... Och vi får se hur jag gör, har inte beslutat helt än.

På vägen hem hittade vi getter i träden men jag knäppte ett par kort på arganträdet och dess begärliga frukter för både getter och oss människor istället.


Väl hemkommen från grannbyn blev jag bjuden på lunch hos Emeli som ju har besök av sin syster Hanna. Hon ska med mig till Marrakech och vi har redan bestämt att iallafall kolla in Converse-dojor. Hon är lite sko-oman, berättade Emeli (som är precis likadan!) och de är billigast i Marrakech = från hundra spänn! Vad jag blev bjuden på? Biff, grönsaker och mystisk potatis (stod det på påsen. Den hade nog varit tänkt att vara i ugn som typ pommes men har man ingen ugn använder man spisen istället så... ja, man kan nog kalla potatisen lite mystisk!)



Efter lunchen gick Emeli och jag till kontoret eftersom vi hade öppet för gäster klockan 16-18 och runt 19-tiden var vi klara med allt och tog vi en taxi till Marjane för lite matvarushopping. Hade kollat in reklambladet som var nedstucket i handtaget in till kontoret men egentligen inte hittat något av direkt intresse men var fascinerad av socker som man köper per 5 kg:s säck här! Men kom ihåg - det är inte socker som gör att man tappar tänderna, det är genetiskt!


Klockan blev över åtta innan jag kom hem och jag var ganska så trött. Jag hade ju trots allt varit uppe sedan 4 i morse. Nog hade jag behövt laga mat men det blev bara att steka på små frankfurterkorvar serverade med Brieost och ett par tomater. Jag får ägna mig åt matlagning på onsdag när jag har en av mina två fridagar som släpar efter.

Efter detta intog jag horisontalläge och somnade ganska snabbt med förvissning att imorgon är en annan dag och Marrakech väntar i arla morgonstund.

Antal steg denna fantastiska måndag blev 13 005.

Idag blev det fullvärdig frulle med en massa nyskördade körsbärstomater på fatet jämte mackorna! Härligt!

Vid nio startade jag med hotellserviceturné för dagen. Utanför där jag bor hittade jag en Red Bull bil! Lite kul, tyckte jag.


Jag hade en väldigt trevlig förmiddag med promenad mellan hotellen och gäster som kom till mig i receptionerna. På Iberostar tog jag även en sväng i poolområdet.

Vid lunch mellanlandade jag hemma där jag stekte bacon, potatis och rödlök och gladde mig åt en god måltid! Tog en tupplur innan jag tog på mig gympadojorna igen för mer promenix och fortsättning på hotellservicen! Jag är ganska sliten och ser fram emot lite helledigt i slutet av veckan.

Till stan gick jag längs cornichen. Det har blåst en hel del ett par dagar och jag såg ett träd på stranden och en hel del sten som man redan samlat ihop till högar. Det lär väl bli lite aktivitet med bulldozers vartefter. En stod iallafall och väntade vid muren.



När jag gick där på cornichen med fiskmåsar och trutar svävande ovanför mitt huvud hörde jag plötsligt Svisch och Splasch bredvid mig. Då tänkte jag tanken: "Det är ändå ganska fantastiskt att ingen har bajsat på mig, trots att jag går där nästan varje dag".
Jag fortsatte sedan glatt min promenad och eftersom jag hade jättegott om tid passade jag på att ta omvägen genom Fågelparken och här är lite kort från den övre delen...

.



Jag kom inte hem förrän 20-tiden eftersom det, så klart, blev en promenad hem - vilket i sin tur innebar att Lag Marocko kom först fram även till delmål nummer tre (vi har varit först alla gångerna, serrö) och nu undrar vi vad vi vann den här gången hehe Vi har vunnit bidrag till Teamaktivitet och till Spa de andra gångerna... och vi är så glada över det. (Plus att vi har vunnit en annan tävling och fått bidrag till Teamaktivitet. Vi har liksom bara inte bestämt vad vi ska göra...)

Förresten, några saker som jag har glömt att nämna sedan länge! Samtidigt som Therese gick bort förlorade jag även den lille valpen till okända öden och favoritrestaurangen Calipso bytte ägare och inriktning till enbart fiskrestaurang. Dessutom försvann Therese favoritkattunge på Golden Beach... Visst är livet ändå ganska märkligt?

Antal steg: 18 486

Gick upp 05.22 (ja, jag tittade på klockan) och gjorde frukost. Kändes ganska bra även om jag saknade körsbärstomater så den kändes lite halv. Glömde bort att köpa igår.

Förmiddagen ägnade jag åt inspirationsmöte, därefter CityTour. Med på turen var Emelis syrra som kom med en välkommen gåva OSTBOLLAR! Jippie!

Vid halv tre var jag hemma och kunde vara ledig. Emeli tog servicekontoret så jag kunde få vila eftersom jag jobbat 3 veckor i sträck.

Tog på mig haklappen, tog ostbollarn och la upp i skåpet till "rätt tillfälle" och ställde därefter in en matlåda från frysen in i mikron. Man kan ju inte välja ostbollar framför riktig mat, tänkte jag, sånt är ju inga vuxenpoäng på!



Vid halvfyra bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag hade inte gått många steg och man vill ju vara lojal mot lag Marocko. Så jag bytte från Djellaba och sandaler till brallor och hood och begav mig ut på cornichen. Solen var i dis och enligt prognosen skulle det regna så jag kanske inte hade helt gott om tid, tänkte jag.

Initialt hade jag tänkt gå cornichen fram och tillbaka. Det skulle bli drygt 14000 steg bara det!


MEN när jag kom till marinan tänkte jag "hm... jag har ju inte gått ända ut på marinan. Det måste jag göra! Så då gjorde jag det och passade på att ta ett kort genom vågbrytarna bort mot där jag bor!


Sen kom jag på att jag inte hade försökt gå ut på andra sidan av marinan. Det måste jag ju göra! Passade på att  gå runt lite i marinan också. Springer ju trots allt inte där varje dag. Så det blev en lite tur med ett kort på båtarna som resultat.  Det var lite reor i några affärer men eftersom jag inte behövde något gick jag aldrig in för att kolla. Istället fortsatte jag gå!


Fortsatte sen mot hamnen. Inte för att man kan komma dit från marinan utan mer för att se om det fanns en väg ut mot stora vägen från där jag befann mig. Och visst fann jag en parallellväg ut till Avenue Mohammed V!



Väl ute på vägen tänkte jag att det kan ju passa bra att gå den vägen hem då. MEN så fick jag syn på en hysterisk hund med något loj förare (och var glad åt Mr Jonzon där hemma) och tänkte: "Ja, för lite motion gör en allt lite galen!" och promenerade glatt vidare!


När jag kom till bankgatan (Kettani) bestämde jag mig för att gå till Apollokontoret för att se om Emeli hade en mentolcigarett att låna ut. Köpte en flaska vatten, tittade på klockan och insåg att jag varit ute och gått nästa två timmar. På vägen till Avenue Hassan II träffade jag på en sopare som håller rent på våra gator!



Från kontoret gick jag till UNIPRIX och köpte en Cabernet Sauvignon av märket Cèpage värde 38 dirham. Detta skulle jag ha till ostbollarna! Därifrån tänkte jag ta en taxi men jag hade ju ångan uppe så jag valde att gå.

När jag kom till Anezi tog jag stigen mot cornichen. Och på den vägen tror jag att jag hittade cikoria... och ett äventyrspar som reste reguljärt och aldrig hade hotellrum klart när de landade utan letade på plats. De gillade inte såna som mig (det vill säga guider), sa de, och skrattade. Vi slog emellertid följe och när vi skiljdes åt tyckte de nog att det var lite trevligt att träffa en guide trots allt, att ställa frågor till och som kunde ge tips/råd.
Att resa reguljärt kräver en massa egen research  för att inte missa en massa intressanta saker och sånt orkar inte gemene man. Själv när jag reser idag så forskar jag på allting och vet ofta mer än befolkningen/reseledarna när jag kommer - men jag gillar att ha guide med som har lokalkännedom. Den går inte att läsa sig till och tar lite tid att få.


På vägen hittade jag en rosa blomma som jag undrar om den heter rosa-eld? Per har den på garageuppfarten men kallar den blåeld eftersom den är blå...


På väg mellan stan och mitt hem passerade jag den blomma som jag och mina rundresegäster klurade över. Tror den kan vara släkt med ölandstok... Vacker är den iallafall!


På vägen hem ändrade jag riktning ännu en gång och gick cornichen hem.

.

På vägen hem träffade jag ett ungt muslimskt par som kom gående hand i hand. Hon i det vi kallar västerländska kläder men med slöja för håret, han i västerländska kläder. Och det är lite så det är här. Marockaner ser sig lite som en egen grupp. Frågar du dem om de är afrikaner så blir till exempel svaret nej... trots att Marocko ligger i nordafrika! Och frågar du dem om konfilkterna i Tunisien, Egypten och nu Algeriet så ser de inte något samband med Marocko.


En underbar solnedgång fick också vara med på bild!


När jag började närma mig mitt hem efter 3,5 timme bestämde jag mig för att gå balansgång en stund. Tänkte att det kunde vara bra för balanssinnet. Så jag tog en liten sväng på trottoarkanten utanför bygget haha



Kvällen avslutades med 160 ostbollar! Först var jag beredd att vräka i mig ostbollarna men så sansade jag mig och tog ostbolle för ostbolle - och jag var lycklig!



Glatt kunde jag senare summera antalet steg idag till 21 909!!! Inte rekord men visst är'e bra?!