17 januari Té och åter té

Klockan 9 satt glada gäster i bussen som skulle ta oss till BOH - landets ledande producent av svart té. Denna plantage anlades av J.A Russel år 1929. Han var en brittisk affärsman som trotsade depressionen och vågade satsa på denna efterfrågade produkt. Landområdet han fick tilldelat sig var ren djungel men efter att ha röjt undan den kunde han börja odla. Med sina 8000 hektar är det idag den största plantagen i hela Sydostasien. Men att komma dit är inte helt enkelt eftersom vägen smalnar och serpentinvägar avlöser varandra. Så för att komma dit måste man åka antingen i bil eller mindre bussar. Vi har det roliga nöjet att skumpa upp på de slingrande vägarna i en skolbuss. Låt mig visa lite foton från de gröna böljande omgivningarna!
 
 
Innan vi vände tillbaka till vår buss smakade vi ju så klart på denna dryck medan vi kunde glädjas åt de fantastiskt vackra omgivningarna. Här är bra för själen att vara!
 
Nu kan man ju tro att dagen var slut här, men så blev det inte. För på hemvägen svängde vi förbi ett av de samhällen där de har frukt- och grönsaksmarknad där jordgubbar säljs mest. Här passade jag på att köpa både frukt och lite godis till oss allihop. Sånt går alltid åt :) Och så köpte jag med mig en påse små plommontomater. Översta bilden är inte larver, som man kan tro. Det är faktiskt Gingseng. De kom däremot inte med hem i någon påse.
 

 
På kvällen åt vi gemensam middag och kunde glädjas åt att imorgon, då skulle vi vara framme på ön Penang. Där kunde gästerna se fram emot 14 dagar med aktiviteter och utflykter som jag var "mamma" till, avslappning eller äventyr på egen hand utan mig. Där skulle deras vilsamma semester starta!

16 januari Mot Afternoon tea

Efter att ha checkat ut, började vi åka mot Cameron highlands. Under vägen hade vi flera stopp inplanerade och vi startade med Batu caves i Gombak, Selangor som ligger norr om KL.
 
Det berättas att grottorna bildades för 400 miljoner år sedan. Först användes de av ursprungsbefolkningen, för att i slutet av 1800-talet bli en av de viktigaste platserna utanför Indien för hinduerna.
 
Grottorna vaktas av Lord Murugan, son till Parvati och Shiva, bror till Ganesha, och det är också han som har den största grottan. Statyn är 42,7 meter hög och den tog 3 år att konstruera, och är den högsta statyn av honom i världen. För att komma upp hans grotta måste du kliva 272 trappsteg.
 
Här firas tamilernas (folkgrupp från Sydasien) högtid Thaipusam mer än någon annanstans i Malaysia. Hit kommer miljontals för att fira dagen när Murugan fick ett förtrollat spjut av sin mamma så han kunde förgöra (demonen) Soorapadman. Många tror även att det är hans födelsedag.

Denna hinduernas högtid firas bara på sju platser i Malaysia, och vi har turen att vara på en av de sju den 31 januari. Då firas den nämligen i George Town - och vi ska så klart dit! Så mer om festivalen i annat blogginlägg. Nu tar vi lite foton från dagens besök. Och som du ser gick jag inte upp till grottan den här gången, utan höll mig i gatunivå.
 
 
En bit ifrån grottorna ligger en känd batikfabrik. De gör batik genom att använda vax. Här köpte jag ett signerat sidentyg förra gången, och konstnärinnan var på plats även denna dag. Efter en genomgång av Karen, som bland annat demonstrerade hur männen kunde göra en blomma till fruarna på Alla Hjärtans dag, fick vi lite tid att se alla de vackra tyger som fanns där. Tyget jag köpte förra gången lät jag sy upp en sommarklänning. Den här gången blev det en kortärmad, färdig klänning att ha på stranden - och av samma konstnärinna.
 
\n
 
Efter det besöket åkte vi till den kungliga tennfabriken. Här kan man få se hur tillverkningen av tennföremål går till. Väldigt intressant! Och det är här man kan se ölstopet som finns med i Guiness recordbok. Den producerads 1985, är nästan 2 meter hög, väger 1557 kg och rymmer 2796 liter.
 
 
(Parentes: Veckans bensinpris: RM2,25 ungefär 5 kronor. Priset ändras varje onsdag.)
 
 
Sedan var det ju det där med toaletter. Det är inte överallt det finns toaletter som vi är vana vid. De flesta är såna här, ett hål. I början av min karriär satte jag mig på huk med ansiktet mot dörren, precis som man gör på våra vanliga toaletter. Helt fel. Tänk Man och ha huvudet vänt mot väggen, bara så du vet. 
Den här typen av toalett är mer hygienisk men jobbigt för benen... Plus att man inte får toapapper utan får använda duschen (som du ser på vänster hand) för att spola sig ren. Jag ser det som lårträning och brukar faktiskt välja den även om det finns andra. Man måste ju passa på när man kan få träna i vardagen :) Det tveksamt roliga är att det ALLTID är blött överallt och att man ALLTID doppar byxbenen i den där svårtolkade vätskan på golvet, hur man än gör för att hålla ett krampaktigt tag i byxorna...
 
 
Vårt sista stopp var Lata Iskandar, vattenfallet. Det är ett fint litet vattenfall, med en fallhöjd på 25 meter ungefär. Här stannade vi bara en stund, för att sträcka lite på benen - och passa på att fotografera bland annat Malaysias nationalblomma, Hibiskusen.


Så kom vi då fram till vårt hotell. Denna gång skulle vi bo på Strawberry Park Resort, vackert beläget på runt 800 meter höjd. Där började vi med Afternoon tea med scones, grädde och sylt, något jag glömde helt att fota. Jag var ganska hungrig.  När alla ätit upp och jag hade delat ut alla rumsnycklar skiljdes vi åt för dagen.
Alla rum är stora och har balkong, vilket alltid är uppskattat. Men i Cameron Highlands är det såväl kallare som fuktigare, så det kan kännas ganska rått inomhus. Att det dessutom kom ett åskväder på kvällen gjorde inte saker och ting torrare direkt.
På grund av kylan finns det ingen pool utomhus Däremot finns en varmvattenpool inomhus, vilket inte alls är helt fel. Väldigt bra för kroppen, om inte annat. Här finns även tre restauranger där två alltid är öppna, och ett spa för den som kände för det.


Ja, det summerar väl den här dagen rätt bra, tycker jag. Tjipp, tjipp!

15 januari China Town och eldflugor

Okej. Idag öppnade jag faktiskt tidningen. Och det var väl meningen, för där hittade jag en artikel som handlade om resväskan som du inte behöver dra! En sån önskar jag mig! Men den kostar 1100 dollar så det kanske inte har högsta prioritet i livet. Men att ha en resväska som följer efter dig låter ju både kul och praktiskt, eller hur?
 
 
Efter HS hade jag bestämt mig för att gå tillbaka till China Town. De gäster som ville, följde med dit, och det visade sig bli ganska många, det.

Mitt ärende var främst jakt på en specielll klocka till mannen i mitt liv. Men jag passade så klart på att gå runt lite bland täckjackor, näsmasker, hippiekläder (och där blev jag lite nostalgisk), blommor, söta mjukiskaniner i glasskåp, mat- och fruktmarknaden och illaluktande durianfrukter innan jag vände tillbaka till hotellet. Och det enda jag köpte var jackfrukt, djävulsfrukt och rosenäpple som lunchsnack. För idag kollade jag bara för att se om jag vill handla nåt nästa gång.











 
Jag och A.J hade ordnat en lite cool extrautflykt på kvällen. Nästan alla ville följa med. Så på eftermiddagen blev vi upphämtade av Hussein, och så åkte vi ut ur KL, mot Kuala Selangor.
Här startade vi med att åka upp till Bukit Melawati.

På promenaden upp stannade vi först vid brunnen där man torterade förrädare en gång i tiden.
Vattnet som räckte upp till hakan, förgiftades av olika typer av gifter. Man tillsatte sedan fina hår från bambuskott som skulle dels göra att det kliar, dels sticker sönder skinnet. Syftet var att förrädaren skulle utsättas för extrema plågor och så småningom dö...



Vi fortsatte sedan upp mot kullen för att träffa de utrotningshotade Silver leaf monkeys (Trachypithecus cristatus, svenskt namn har jag inte hittat). De bor vilt i mangroveträsket och i skogen som finns i området, men kommer till berget för att få mat av oss människor. De är vegetarianer och lugna och trevliga apor, men de har konkurrens av de aggressiva långsvansade makakerna, som är mer rovdjur och äter även kött/insekter, och som snodde mat från deras händer.

De föder en unge var på alla tider under året, men dessa uppfostras av alla honor i flocken. De har en haremsstruktur, det vill säga en alfahanne på en massa honor, och man har räknat att det är mellan 9 till 51 djur i varje flock. Och det är hans bäbisar allihop. Den dagen när alfahannen inte klarar av att försvara flocken och en annan hanne tar över, tar den nya hannen livet av alla nyfödda bäbisar och jagar de unga hannarna på flykten. Känns så klart grymt, men det är så det fungerar.
De vuxna har mörkgrå päls med ljusa hårspetsar. Det är därför de ser gråa ut. Håren på huvudet är uppriktade, liksom en punkig tofs. Ungar föds med orange päls men den skiftar till de grå pälsstråna fram till de är runt fem månader gammalt, då de är helt grå.



Från berget åkte vi ner till floden Selangor och fiskrestaurang Kuang Wah och åt en härligt Malaysia middag med en massa smårätter medan vi njöt av utsikten.


Och när mörkret började lägga sig, då var det dags för förflyttning igen. Denna gång till roddbåtarna i Kampung Kuantan Firefly Park. För nu var det hög tid att åka ut på floden och uppleva närkontakt med tusentals eldflugor. (Nåja, flugor och flugor. Det är ju faktiskt en skalbagge....) De finns bara i ett träd som heter Sonneratia caseolaris (svenskt namn saknas) och här hittar man dem året runt i hundratusentals. En fantastisk upplevelse! Vi fick gärna fånga dem under förutsättning att vi släppte dem ganska direkt, fick vi veta. Kom de på någon att ta med sig eldflugor därifrån riskerade vi nämligen dryga böter och rent av fängelse...

För att fota dessa små blinkande varelserna skulle jag ha behövt både stativ och längre slutartid. Av 450 foton blev det två typ okej bilder som ändå visade några prickar, som syns likt stjärnor mot en svart himmel. Men att glida fram i roddbåtar på en flod, enbart ackompanjerade av naturljud och se alla dessa blinkande ljus, ja, det måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå.

 
Men det är en fantastisk tur rakt igenom och om du är i KL - åk. Men dubbelkolla att det är på denna plats. Här sitter vi fyra och fyra för det är små båtar. Det finns andra arrangörer som använder större båtar för 14 personer, med elmotorer...

Vi var hemma straxt efter tio. Då återstod förberedelser för morgondagens avresa mot Cameron highlands. Och om den berättar jag i nästa inlägg.

14 januari KL by day

Vistelsen i KL började med en orienteringstur i staden. Vi blev skjutsade av vår eminente chaufför Hussein till Jamek Mashid, en av de äldsta moskéerna som byggdes där för att hylla malajerna. Härifrån gick vi tillsammans med A.J, vår lokalguide, i malajsiska, brittiska , indiska och kinesiska kvarteren. I Central Market stannade vi och åt lunch på Precious Old China - förrätt, 6 små rätter och efterrätt. Här kommer ett fotopotpurri från stadspromenaden.
 




 
Vi tog sedan bussen till Twin Towers, världens numera 7e högsta torn på cirka 452 meter (högst i världen nu är Burj Khalifa i Dubai med 163 våningaren och 828 meter upp i luften. Om Jeddah Tower i Saudi blir klart år 2020, beräknas den byggnaden spränga 1-kilometersgränsen. Galet!).
De som inte hade bokat biljetter via mig igår, fick ett fotostop medan de andra följde med mig in i Torn 2. 
 
 
Det är svårt att få biljetter eftersom det är begränsat antal som får åka upp (måndagar är det helt stängt).. Det är slot-tider som gäller och man åker upp max 15 personer i taget så det kan aldrig bli trångt. Biljettkassan öppnar 8.30 och man kan se köbildning från klockan 06.30. Denna dags biljetter var slut vid lunchtid... Numera går det att köpa online, men man måste åka och hämta dem samma dag när biljettkassan öppnar, berättade A.J, och det hade han ordnat..
 
Vi fick gula Visitorband att hänga runt halsen och blev därmed The Yellow Group, med slot-tid kl 15.15.. 
 
 
Först fick vi säkerhetsgenomgång, därefter susade vi upp 5-6 meter i sekunden upp till 41a våningen där vi gick ut på Himmelsbron för lite fotografering.
 
 
Efter ca 15 minuter där, flög vi vidare upp till våning 83. Där bytte vi hiss för att komma upp till 86:an, som är den högsta våning som allmänheten får besöka
 
Om det är värt besöket? Absolut. Om man är i KL är det synd att missa! Man har en vidunderlig utsikt över staden.

 
Totalt 45 minuter är den här turen i tornen. Vi tog sedan Monorail hem två stationer, bara för upplevelsen plus ömma fötter. Och med detta var utflyktsdagen slut för gästerna.
 
 
Jag promenerade lite till för att lägga upp en kul promenad ner till China Town, som jag ska ta de som har lust imorgon förmiddag efter min HS (hotellservice). Hela China Town är en kul upplevelse. Kanske tar jag lite fler foton därifrån imorgon. Idag får ni nöja er med ett matstånd med en massa grillspett.
 
 
Min kväll avslutades med en av de godaste Pad Thai utanför Thailand, på matmarknaden som ligger på en bilfri gata i bakkant från hotellet. 
 
 
Inte för att det är särskilt rogivande att sitta där eftersom det pratas högt och spelas hög musik, utan för den goda asiatiska maten som serveras där - och självklart upplevelse av att vara med främst lokalbefolkningen.

13 januari Första ankomstdagen

Som vanligt var jag i frukostrestaurangen straxt efter halv sju.Och som vanligt låg där en morgontidning som aldrig blev läst. 

\n
 
\n
Och efter att ha ätit en lunch (ja, för det blev stekt ris, get, lite grillade miniplommintomater och färsk frukt) tog jag hissen upp till rummet och gjorde klart det jag skulle behöva för första ankomsten.
\n
\n
    \n
  • Avgick flyget i tid till exempel, det kan vara väldigt bra att veta. Och det hade det gjort. Beräknad ankomst tid var 04.51 enligt FlightStats
  • \n
  • Uniformströjan, Albatrosflagga och board plockades fram
  • \n
  • Lokalguiden och jag pratades vid per telefon och jag skulle hämtas kl 16
  • \n
  • Listor mailades till receptionen som skrev ut dem till mig
  • \n
  • Jag skaffade kartor till gästerna och ringade in hotellet så det skulle bli lätt att hitta om de var ute på egen hand
  • \n
  • Och så blev det transferförberedelser. När man har en timme drygt till förfogande är det perfekt att ta lite välkomnande info om landet, staden, hotellet, programmet dag för dag (en del har behov att veta allt i förväg)och värdefull praktiskt information som kan underlätta för att komma in i lokala rutiner lite snabbare
  • \n


\nOch när jag satt där och jobbade började det klia på högerhanden. Jag kikade ner och fick se två vita knölar med vätskefyllda blåsor. När sjutton hände det? Något som gillade blod hade varit så där, för placeringarna var exakt ovanpå två av mina blodådror. Mygg!
\n


\n
Det blev att ta fram flaskan med DEET95-medlet och när jag smörjde in mig fick jag syn på ett par vätskefyllda knölar även på andra handen. Det var ena tysta rackare.


Klockan 16 åkte bussen till flygplatsen, och ett par timmar senare hade 30 förväntansfulla gäster kommit ut. Från och med nu skulle resan genomföras enligt programmet.




12 januari - Resdag Penang - Kuala Lumpur

I hotellets hissar kommer det upp nya visdomsord varje dag. Nästan lite spännande att se vad de sätter upp.
 
 
Mitt flyg skulle gå kl 15.30 från Penangs flygplats och flyger man med AirAsia åker man i god tid. De själva rekommenderar att man är på plats 4 timmar innan avresa vid internationella flyg, och 3 timmar innan när det gäller inrikes. Och man kan gott förstå varför eftersom flygplatserna här är ganska röriga. Man kan inte låta bli att undra om folk som inte ska flyga, ändå åker dit och handlar och käkar, faktiskt.
 
Nåväl, jag hade kunnat be hotellet att ordna transport för RM60, eller att ta 102:n dit som skulle ta runt 3,5 timme om jag hade tur, men jag valde att beställa en bil på Grab. Och tur var väl det, för chauffören Erik var Pokémon och Ingresspelare, så vi hade mycket att prata om under 45 minuter som det tar med bil. Det var lite extra kul, tyckte vi båda två.
 
Jag var på flygplatsen vid lunchtid. Försöket att checka in online misslyckades så jag fick gå till en av automaterna. Det bästa är alltid att checka in via mobil eller dator. Då slipper man stå i två köer..
 
 
För köa måste du för att bli av med ditt bagage, speciellt om du vill ha kvitto på att det faktiskt är inlämnat. Det är inte som hemma att man får sitt kvitto redan i automaten och kan scanna själv och skicka iväg på bandet. (Det finns obemannade stationer också, men det är dumt att chansa. Här rekommenderas man till och med att lägga bagagetagg INUTI bagaget, just in case.)
 


Efter att ha blivit av med väskan jag passade på att äta lunch där. Idag blev det Penang Curry Mee (en soppa) på matkedjan Nööödles. (Känner mig lite hemma där bland alla Ö.) In kom en djup tallrik, stor som en salladsskål, med mat. Var det verkligen tänkt att jag skulle äta allt det där? Antagligen. Men det klarade jag inte av.
 
 
Men du, förklara för mig varför asiatiska länder alltid lämnar skalet på i grytor och soppor? Om man är ute efter smaken så skulle man ju kunna lägga dem i en typ kaffefilterpåse och koka dem samtidigt och sedan bara lyfta ut påsen? Att skala dem själv blir ju onödigt kladdigt, alltså!
 
 
Dessutom att äta nudlar med pinnar är inte min starka sida. Att få upp dem är  ju inga problem. Det är att äta dem som blir så himla slabbigt, tycker jag. Med en gaffel kan du snurra upp dem och få in dem i en tugga, men det klarar jag inte av med pinnarna utan nudlarna hänger som ett skägg ifrån munnen - inte snyggt alls. Men soppan var jättegod, om än VÄLDIGT stark. Jag svettades, grät och snörvlade precis som vanligt. Det är ju jäkla synd att man inte tål stark mat så bra, du. Det går åt en himla massa servetter...
 
Efter ett toalettbesök var det dags att boarda planet, som bara var en halvtimme försenat. Det är inte alltid det finns vanliga toaletter. Är man ute på stan är det inte ovanligt med hålet i marken. Men här kan man välja.
 
 
När jag väl landat på Klia2 (den lite mindre flygplatsen) fick jag vänta på bagaget nån halvtimme. Det kom liksom en väska i taget. Och när jag fått den, Grab:ade jag igen och kunde åka med chauffören The mot Federal. Det var mitt i rusningstrafiken och trafiken stod helt still bitvis. Men fram kom jag och kunde återförenades med stora resväskan och komma upp på rummet. TV:n kom på och för första gången den här veckan såg jag en film på Vision Four. Det kändes ju väldigt lyxigt, måste jag säga.
 
Imorgon var det dags för skarpt läge. Jag skulle bli hämtad kl 16.00 av A.J (min lokalguide) med bussen. Därmed är min uppstart slut och alla planer lagda. För det är alltid bra att ha en plan. Sen får vi se hur det blir i verkligheten!

11 januari - Klart program och mer monsunregn

Torsdagen börja med sol. Det blev därför en simtur i poolen innan jag fattade beslut om hur dagen skulle se ut.
 
 
På långtidssemestrar är jag van vid att det är ett team som jobbar ihop. På den här är jag ensamt ansvarig och förväntas således få ihop och göra allt själv. Därför fick min sista dag på Penang bli planering på Discoverys kontor. Så idag blev det inte så många bilder tagna. 
 
 
Men först skulle jag leta upp agenten. Tack och lov för Gps, och att slippa karta. Så himla smidigt. Det tog 23 minuter att gå från Gurneys, och dit tog jag shuttlebussen. Men var i detta hus skulle jag hitta dem?
 
 
Och hur skulle jag komma över huvudvägen? Det fanns inga övergångsställen och det var femfiliga vägbanor... Jag fick fråga, och svaret var att ta mig till refugen mitt i gatan, för där fanns trafikljus med knappar att trycka på för fotgängare. Sen blev det enkelt.
 
Jag hittade snart till kontoret som låg en trappa upp.
 
 
Jag gick igenom en massa praktiska saker med Mr Chew och vi gick igenom mina förslag på utflykter och kompletterade, så nu är det klart. Jag kommer ha sju fantastiska utflykter här varannan dag under 14 dagarsvistelsen. Och det är lite blandat kultur, historia och avkoppling. 
 
Jag har satt ihop gästernas startkit innehållande bra-att-ha-info och kartor som ska delas ut samma dag som vi kommer ner.
Jag har dessutom avtalat med Chew att han ska köpa busskort till alla som vill ha, som de får när vi anländer. Man betalar nämligen bara MR30 och får sedan åka obegränsat i 7 dagar. Annars kostar det RM2 varje gång man ska åka från hotellet in till stan och när man byter till annan buss är det bara att öppna plånboken igen. 
Till detta skall nämnas att chaufförerna inte har något växel. Alla pengar som folk betalar läggs i en metallåda som är lite som en minipostlåda. Det går att lägga i pengar, men inte att ta upp därifrån. Så den som ingen växel har ska räkna med att denne blir av med en större peng. Här gäller enbart MR1-sedlar och mynt!
 
När jag var klar på kontoret, så hade det börjat regna. Idag regnade det ännu mer än igår och när jag äntligen kunde lämna busskuren och gå hem till hotellet fick jag veta att det varit översvämning på sina ställen.
 
Jag hoppas innerligt att norrmännen som kommer ner nu på lördag vet att de kommer ner under monsunperioden. Förväntar de sig sol och torrt kommer de nog bli grymt besvikna. Men varmt blir det! Temperaturen så här års ligger runt 30 grader.
 



Imorgon (fredag), när jag är tillbaka i Kuala Lumpur ska jag göra mitt schema, för att se till att få ihop utflykter, aktiviteter, hotellservice och lediga dagar.
På hemsidan står att gästerna bokar en liten rundresa och därefter 14 härliga livsnjutardagar, och det är så klart vad jag har utgått ifrån. Men i kontrakten jag fick när jag satt på bussen upp till Arlanda hade jag enbart arvodet för långtidssemester alla tre veckorna. Hm...
Och vad gäller ledig dag i veckan som brukar man ha på långtidssemesteruppdrag och när man jobbar på destination, skulle jag ju inte kunna ha några under min uppstarts- och rundresevecka (vi är nere i Penang den 18e). Ja, ja. Nu är det som det är. Tur jag är både har energi och är flexibel, för nu är det ju bara att köra på!

10 januari Street Art, krabbmakaker och gravöl

Så vad fyllde jag den här onsdagen med då? Ja, det blev som vanligt en hel del både roligt, spännande - och sorgligt.
 
Dagen började nämligen inte så kul. Jag satt och jobbade vid datorn under frukosten, och plötsligt fick jag ett meddelande från Ole på puben Branigan's i Torremolinos. Han berättade att en god vän och kollega hade avlidit klockan 8 igår kväll. Så himla tråkigt!
 
Men jag är tacksam för att vi gick och fikade innan hans operation och innan jag åkte hem till Sverige. Vår gemensamma nämnare var vår livsfilosofi, att alltid leva livet på bästa möjliga sätt oavsett vad som sker.
 
Vi satt där och pratade om våra cancer, behandlingar och operationer - men jag sitter här och skriver, medan han ligger i ett kylrum. Näe, livet är inte rättvist, för egentligen borde det ha varit tvärtom eftersom han var mycket yngre än mig...
 
Och med detta sagt, var det ju dags för mig att ta tag i livet som jag levde.
 
Jag började i Georg Town återigen. Idag var det fokus på Street Art. Här är några exempel på vad du kan hitta i stan.
 




 
Men även vardagslivet kan vara kul. Som den gamla telefonkiosker att hänga kläder i...
 
 
Och det fina mosaikgolvet utanför butiken där du måste ta av dig skorna för att få komma in, något som inte är helt ovanligt här.
 
 
Naturens egna konstverk visade mig både blommande fikonträd och Frangipani (a k a Tempelträd).
 
 
På tal om fikon. Här har ni två andra goda frukter - Rambutan (den håriga) och Mangostan, och jag slänger även in en annorlunda ananas och våra små, tjocka bananer.
 
 
Eftersom konstslingan går ner mot havet och busstationen där (Jetty eller Jeti som det står på bussarna) så kom jag på att jag nog skulle ta 10an till Botaniska och kolla priser och träffa Krabbmakakerna.
 
 
Och med lokalbussen tog det en dryg timme att komma upp dit. Jag gick aldrig in i utan nöjde mig med att prata med Rangers och gå lite i utanför parken där makakerna håller till.
Om du möter en apa själv någongång, ska du komma ihåg tre saker. De första två reglerna gäller hotbeteende - och du vill inte bli angripen av en arg apa. Le inte så du visar tänderna. Se dem aldrig rakt in i ögonen. Och så Gå aldrig och ät på nåt, du lär bli av med det.
 




Sen var det ju det där med att ta sig hem. Jag ställde mig på samma ställe som jag blev avsläppt, vid parkeringen. Där stod jag kanske i 45 minuter, tills en bil kom framkörandes.
Ja, för man går inte i onödan här. När jag berättar att jag promenerar i flera timmar varje dag tycker de att jag är heltokig. dels beroende på värmen, dels på trafiken. Men det är ju bara att ha vatten med sig hela tiden och att se sig för, eller hur?\n

Nåväl, bilen kom och föraren vevade ner rutan och frågade mig vart jag tänkte mig. Jag förklarade att jag väntade på lokalbussen. Då fick jag veta att det inte var någon busshållplats där jag stod. Den låg istället utanför området. Så attans retligt va?
Men det var ju bara att spatsera iväg till den däringa hållplatsen och vänta lite till... och vänta det fick jag göra. Det kom visserligen en buss efter 45 minuter... som parkerade intill kanten straxt före busshållplatsen!

En engelsman, som också väntade, gick bort och frågade varför chauffören parkerade. Då fick han till svar, att den bussen som skulle hade gått  från stan vid nästa tur - alltså om 45 minuter - hade gått sönder. Därför var den HÄR chauffören tvungen att vänta i 45 minuter. Förstod ni logiken där? Näe, det gjorde ingen av oss som väntade heller. Men här är inte allt logiskt.
(En annan tveksamt intressant vetskap angående bussarna som går utanför vårt hotell, de kommer ibland inte på flera timmar trots att de ska gå en gång i kvarten. Jag fick berättat för mig av en anställd på hotellet, att Rapid Penang (bussbolaget på ön) absolut har en tidtabell. Men att chaufförerna har kommission för antalet passagerare. Så om det inte är någon som kliver på i början av turen, händer det att de vänder bussen och tar lite ledigt istället. Detta händer visst speciellt på kvällarna. Jag blev avrådd ifrån att vänta med att åka hem med sista bussen iallafall- för det var inte säkert att den ens kom hahahaha Inte vet jag vad det ligger för sanning i det hela - men nog kommer jag akta mig för att chansa.)

När jag nu satt och väntade (på rätt ställe) kom ett par som hade åkt med samma buss som mig TILL nationalparken, och vi började prata. De var från Indonesien och var på Penang i 4 dagar på lite semester, berättade de. Efter en liten stund bestämde de sig för att beställa en bil stället, och frågade mig om jag ville göra dem sällskap in till George Town. Jag accepterade överlyckligt, för nu hade jag väntat i nästan 3 timmar på att få komma där ifrån. Bilen beställdes via Grab-appen, ett lokalt och något billigare bolag med samma upplägg som Uber. (De flesta chaufförer jobbar åt båda, lärde jag mig senare samma dag.)

Från deras hotell kunde jag sedan gå till Komtar (shoppingmall och busscentral). På vägen dit hittade jag en matvagn där man serverade fiskhuvudsoppa. Nog känns det inte som något gott, men det är faktiskt något av en specialitet här nere...


Under hemresans gång med 101an bestämde jag mig för att vore väl ändå på sin plats med en gravöl idag. Så jag klev av hållplatsen innan hotellet och gick upp mot det lilla centrumet. Där hittade jag en trevlig bulgarisk restaurang som hade en oemotståndlig bild på en grillad ryggbiff. Den blev det med pepparsås! 


Och medan jag satt där, började monsunregnet även denna dag med blixt, dunder och skyfall.

Efter att ha ätit upp, trotsade jag vattnet som blåste in mot verandan, och satt där och beundrade åskvädret och regnet medan jag drack den där gravölen. Och jag är säker på att Alex hade gillat idén med grillad ryggbiff och en kall lager på den här verandan!


 
Det där skyfallet slutade inte och tiden gick. När ölen var uppdrucken blev det därför en bilbeställning på Grabs, trots att jag kanske bara 100 meter hemifrån. Men man går inte ut, ens med paraply eller regnkläder i den här typen av väder. Jag blev upphämtad av Kooh Shui Chi, en kvinnlig chaufför som bodde på ön. Att jag vet hennes fullständiga namn är för att efter att hon hade släppt av mig utanför hotellet, fick jag ett kvitto på mailen med den informationen.
 
Och det var typ allt för den här dagen. Imorgon är sista heldagen på Penang och jag har lite idéer vad jag ska fylla den med. Men hur det sedan blir, ja, det berättar jag i nästa blogginlägg :)

9 januari - Gurneys, Buddha och Monsunregn

 
I arla morgonstund klev jag ut genom dörren för att gå ner till frukosten. Och idag möttes jag av tidningen Sun. Liksom den andra morgontidningen blev den dock liggande på köksbordet utan att läsas. 
 
 
Med datorn till sällskap (fortfarande med svensk tid) kunde jag fortsätta forska, och som vanligt är det ju som så, att ju mer man studerar desto mer inser man hur lite man vet. En viktig anledning att aldrig ge upp att sluta lära sig nya saker, kan man lugnt säga. Den som på fullt allvar påstår sig vara fullärd saknar självinsikt.
 
 
Nåväl, jag tänkte att ni kunde vara lite sugna på att veta lite om hotellet som vi bor på 14 dagar. 
 
Det är tre-stjärnigt - men jag påminner återigen om att det där med stjärnor inte är någon standard utan bara en jämförelse mellan hotell inom samma land. Det är tyvärr en allmän missuppfattning att det går att jämföra hotell i olika länder på det sättet, men nej, det gör det inte. 
 
Nåväl. Alla rum har balkong. Alla kan se Andamanska havet (eg Andamasjön) och hotellet är beläget på Tanjung Bungah beach.
 
 
Många rum har förberett pentry och man kan hyra plattor och köksutrustning om man vill laga mat istället för att gå ut och äta. Vi kommer ha frukost enbart så viss planering krävs.
 
 
 
Faciliteter som Spa, några butiker, två restauranger, ett kafé, business center, gratis WiFi, pool- och strandområde med vattensporter On Demand, solstolar och handduksservice- och konferenslokaler i mängder finns. (Hit kommer företag för Team building. Det finns en massa olika program för det här.) 
 


 
Man erbjuder dessutom gratis shuttleservice med minibuss till Gurney Plaza (shopping mall), till Georg Town och till nattmarknaden. Och vill man ta lokalbussen går både 101:an och 102:an och det är bara att kliva ut till busshållplatsen utanför - och komma ihåg att det är vänstertrafik!

Hotellet byggdes för 20 år sedan och visst rummen är lite slitna, men vaddå, man ska väl ändå inte vara där mer än att duscha och sova, va? Huvudsaken är att det fungerar, och det gör det ju. 
 
Det ligger, om man tar en taxi, bara 10-15 minuter från sevärdheter. Tar man bussen tar det dock omkring en timme, men även om det är tålamodskrävande att ta bussen är det så mycket roligare, tycker jag. Det enda är att man kan få stå den där timmen för det är ganska mycket folk som reser. Tänk vardagsmotion, hördu!
Mer info om hotellet hittar du på https://www.rainbowparadisebeachresort.com
 
 
Tanjung Bungah beach är en grovkornig sandstrand, men havet är grumligt eftersom det rör sig hela tiden, och då menar jag inte bara vid ebb och flod. Här finns ju även underströmmar som man inte ser. Det finns dock inget flaggsystem angående strömmarna, utan hotellet meddelar om det blir ett problem, fick jag veta. Däremot finns röda flaggor som talar om vart det blir djupt, underförstått att utanför där avråder man från simturer.
 
 
En varning för de fascinerande nässeldjuren Kubmaneterna sitter däremot uppe jämt. De är lite luriga de där. De är nämligen genomskinliga och är svåra att upptäcka - och när du väl upptäcker dem är det ofta försent. Två som förekommer här är Irukandju (https://sv.wikipedia.org/wiki/Irukandji) och havsgeting https://sv.wikipedia.org/wiki/Havsgeting), båda anses vara världens giftigaste djur och dödlig utgång är inget ovanligt.
 
Besök gärna https://www.erv.se/privat/blogg/allt-du-behover-veta-om-farliga-maneter/ så får de veta lite hur du kan skydda dig. Om jag själv badar i havet? Inte gärna, faktiskt. Det finns en anledning till att strandhotell har pool här, menar jag... Men under kontrollerade former i en Marin park, så absolut.
 
 
Men att promenera längs med stranden är alltid trevligt. Nu kan man inte gå ända bort till flytande moskén eftersom stranden delas av ett utlopp där man obehagligt nog sjunker ner i sanden om man försöker korsa, men en bit kan man iallafall gå.
 
Och om du är uppmärksam kan du se välkamouflerade minikrabbor springa i sanden. Men de var kvicka rackare.
 



Nähä, nu måste vi lämna hotellet. Dags att haka på shuttlebussen till Gurney plaza med shoppingmöjligheter på 9 våningar. (http://www.gurneyplaza.com.my/en/). Där hade jag egentligen inte tänkt att gå in men regn gjorde att det blev så. Jag passade på att käka lunch där och idag blev det japanskt. En jämrans god Kyckling Teryaki och så jag blev bjuden på Zuzud Ramens specialare, kycklingsoppan.
 
 
 
Mätt och glad åkte jag upp och ner i rulltrapporna (man vill ju få med alla perspektiv liksom) och hittade lite kul ställen, som Granny's place, en maskin ett varuhus knappast kan vara utan som mätte din längd och vikt, hur coola TV-apparater som helst (3D) och biografen Golden Screen Cinema (GSC).
Blev väldigt sugen att se Jumanji. Det kostar RM11.50 (cirka 25kr) för filmer som har gått ett tag och det var 4 föreställningar varje dag nu. Hoppas den går kvar när jag kommer tillbaka hit. Och då ska jag gå en onsdag. Då är det nämligen Biokväll här, och då kostar det bara RM8,50 (ca 20kr). Det gäller att vara ekonomisk!
 
 
Regnet upphörde efter cirka en timme och jag kunde bege mig ut i verkligenheten igen.
 
 
Mitt mål blev templet Wat Chayamangkalaram, det thailändska buddisttemplet. Ursprungsbyggnaden är från 1845 men den har både ändrats och byggts till sedan dess. Här finns en av världens längsta liggande Buddha - statyer, 33 meter lång och statyn fungerar som ett kolumbarium (gravvalv med nischer för förvaring av gravurnor). Du hittar även övernaturliga väsen som Devas (två vaktar templet vid ingången), 8 Zodiakbekyddare (Jag är Tiger.) och viktiga munkar övertäckta av bladguld som troende har med sig och sätter dit.


 
Här hittade jag även en iranskfödd amerikanare vid namn Jay som satt och diskade under ett Jackfruktträd, Och så fann jag ett blommande rödpepparträd- allt inne på bakgården. Det var nog inte tänkt att besökare skulle gå där, men jag hittade en grind på glänt som såg så inbjudande ut så jag smög in där, vinkade leende till några förvånade gossar som krattade gravar och kunde därefter ta ett fullt varv bakom det glänsande tempelområdet. 
 
För dig som inte känner till frukten Jackfrukt kan du lsa om den på https://en.wikipedia.org/wiki/Jackfruit.
 



 
Idag var jag hemma straxt efter halv fem. Min plan att åka tillbaka till nattmarknaden gick dock i stöpet eftersom det återigen regnade. Idag var det åskregn, så pass att min fina utsikt försvann i dimma. 
 
\n
 
Och när det regnar fungerar varken TV eller internet. På TVn kommer ett litet meddelande upp bara.
 
\n
 
Regnet gjorde att jag inte kunde blogga online om den här dagen, utan fick sitta med papper och penna och skriva lite texter. Men det går ju det också även om det är mer tidsödande.
 
När jag blev hungrig gick jag ner och åt Char Kway Teow på hotellet. Ska nog prova den någon annanstans för jag upplevde inte att den maträtten var speciellt kul. Det är iallafall en av de mest populära maträtterna här på Penang. Malayer från när och fjärran som semestrar här, går runt till matstånden och äter denna rätt för att hitta den som gör den bäst.
 


Men med denna måltid avslutade jag dagen och började vänta förväntansfullt på onsdagen. Jag funderade på vad den skulle kunna fyllas med. För det fattas inte saker att göra här - det handlar bara om prioriteringar...

8 januari - Hektisk början på Penang

Jag vaknade till en fantastisk vy och gick straxt efter halv sju ner frukosten. Denna otroligt nyttiga måltid lade grunden för dagens eskapader på ön Penang. 
 
 
Kl 10 hade jag Hotel-check. Hotellmanagern Cristina, Top sales manager Belinda och Sales manager Arwind, visade mig runt i det trevliga hotellområdet och de tre rumskategorierna. Medan vi gick där och samtalade berättade de att jag skulle vara vaksam när jag var ute och gick. Det handlade så klart om att jag var, i någras ögon, en vandrande plånbok. Risk för både ficktjuvar och rånare, och båda kvinnorna var uppenbart oroliga för min säkerhet eftersom jag är ensamresande. 
 
Jag är otroligt naiv när det gäller såna där saker. Kanske beroende på att jag aldrig under mina nu 10 år (jepp, jubileum i år) av reseledning har råkat ut för något värre än bagage som rest runt i fyra dagar innan vi kunde återförenas (du kanske kommer ihåg Apulien-resan?). Däremot har jag följt med en och annan gäst till polisstationen som råkat ut för både det ena och andra. Jag brukar säga att jag klarat mig för jag ser så fattig och arg ut att man hoppar över mig.
 
Att det kan bero på att jag kanske inte ser ut som nyanländ, vet jag inte. Idag struntade jag i väska (och kamera) och stoppade plånboken innanför trosorna, mobilen och powerbank i varsin kupa i behån och kabeln knöt jag runt magen. Klart!
 
 
Nu till dagens äventyr då. Först en liten sammanfattning i text.
 
Jag tog lokalbussen in till Georg Town, öns huvudstad. Det var från början en handelsstation som grundades 1789 av Francis Light. Han arbetade för Brittiska Ostindiska Kompaniet och faktum är att jag befinner mig i Storbrittaniens första bosättning i Sydostasien. I  stadskärnan, som finns på UNESCOs världsarvslista sedan 2008, hittar vi hus från brittiska kolonialtiden som ju löpte ända fram till 1957!
 
Jag klev av bussen straxt nedanför huvudgatan och gick sedan på promenad ett par timmar.  Det blev en spännande måndag i en stad som återspeglar 171 års brittisk närvaro på ön, sammanslaget med lokala, kinesiska , indiska , islamiska och andra både nya och gamla element. Man skulle kunna tro att det var charmigt till tusen, men det som förtar en stor del av själva upplevelse är trafiken och ljudnivån. Det var hart när omöjligt att få bilder utan fordon på.
 
Dessutom finns inga riktiga trottoarer utan mer gångar som varje husägare har byggt, vilket innebär överraskande höjdskillnader. Jag föll pladask vid ett tillfälle och trodde jag bröt högra fotleden. Jag bröt ju den vänstra i Jordanien 2011 och tänkte att någon där uppe ville att fotlederna skulle matcha varann hahaha
 
 
En affärsinnehavare sprang vänligt fram till mig och erbjöd mig en pall. Men jag föredrog att stå och känna efter. Och efter att ha hämtat andan kunde jag glatt spatsera vidare. Det blev bara en liten sträckning för foten varken svullnade upp eller smärtade nämnvärt. 
 
Näe, nu tar vi lite promenadbilder, tänker jag. 
 







 
När jag plötsligt råkade på en station för Hop-on-hop-off blev det ju ett självklart val så jag hakade på den två timmarsturen också. Här är lite foton från den.
 
 
Det blev fem timmar i George Town den här dagen.
 
Istället för att åka direkt hem, tog jag lokalbussen mot nationalparken, men klockan drog iväg så jag fick hoppa av halvvägs och åka tillbaka till hotellet.
 
 
För arbetsdagen var inte slut riktigt än. Klockan 18.50 hade jag avtalat med hotellets shuttleservice, att åka med till nattmarknaden i grannstaden Batu Ferringhi.
 
 
Men där glömde jag fota nåt annat än The food court omgiven av en massa stånd med asiatisk mat från olika länder, pizza och kebab. Jag valde en malaysisk Nasi Goreng, stekt ris med friterad kycklingklubba. 
 
 
Och på busshållplatsen fotade jag 
 busslinjerna. Kan vara bra att ha.
Men jag åker säkerligen tillbaka dit en annan kväll och kan fota då istället.
 
Ja, det där var lite från min dag. Hoppas din dag också blev trevlig. Ses snart!

8-9 januari Tillfälligt inlägg :)

Suck. Ja, igår blev en sorgens dag på fler sätt än ett. De flesta världsliga förstås.
 
Som att jag råkade trycka på Autosync för foton till molnet OneDrive. Totaaaalt värdelöst! För det gjorde att alla bilder som enkelt kunde läggas in från mobilen på bloggen, blev nu synnerligen besvärligt.
För att kunna redigera måste jag till exempel först spara ner dem på telefonen igen. 
Min dator hittar dem inte alls. 
 
Sedan hade vi regn och åskväder igår. Då funkar varken TV eller Internet. Det gjorde också att jag förlorade tid.
 
Och slutligen när jag i morse tänkte jobba med 8e och 9e januari vid frukosten, var batteriet slut i datorn. Med EN adapter får man prioritera mobil - powerbank - dator, i den ordningen.
 
Men var så säker. Inläggen kommer när jag har mer tid. Det är som bekant mycket förberedelser nu.
 
Nåväl, det där var ju ändå värdsliga saker. 
 
Det sorgligaste var ändå, att jag fick besked om att en yngre kollega och god vän i Torremolinos, dog igår. Det kändes lite slitsamt. Vi fikade ihop samma vecka jag åkte hem. Då skulle han in på operation och jag fick ett meddelande några dagar senare att allt hade gått bra.Men igår klocka 20 vandrade han vidare in i nästa liv. 
Jag firade hans minne med en god extra kopp kaffe och skänkte en tanke till hans norska fru. Återigen blev jag påmind om hur viktigt det är att leva livet så länge man kan. Det kan ta slut när man minst anar det...
 
Så med detta sagt är det dags för mig att fortsätta mitt liv här i Penang. Just nu är jag vid Botaniska trädgården och hälsar på hos makakerna.
 
Ta hand om er!
 
 

</div

7 januari Kuala Lumpur - Penang

Det är 9359 km och 7 tidszoner mellan Sverige och Malaysia, och undertecknad var på resande fot i drygt 25 timmar varav 19 timmar i stol. 
 
Innan man sticker iväg så långt måste man planera en del. Och det handlar inte bara om vaccinationer och att anmäla resplan till UD via Sweden abroad. (http://www.swedenabroad.com/svensklistan)\n

Näe, jag pratar parering av jetlag, val av kläder för lång resa och lite trix på vägen som hjälper mot jetlag. För det går faktiskt att parera!

Tänkte ge dig några av mina tips som du kan ha nytta av i slutet av detta inlägg. Men först ska vi väl beta av dagen, va?

Frukosten serverades kl 06.30. Då hade jag ju varit vaken ett tag så jag var jättehungrig. När jag öppnade dörren såg jag något på heltäckningsmattan. En Sunday Times! Så trevligt att få en dagstidning, tänkte jag, men öppnade den faktiskt inte. Jag prioriterade att jobba under frukosten.

Jag klev ner till restaurang Kontiki och valde att äta en lokal frukost med pinnar, bestående av nudelsoppa med kyckling, blött bröd, vårlök och risnudlar toppat med ännu mer vårlök, gul lök och en chiliskiva plus färsk frukt. Jag åt så jag blev snorig och fick tårar som rann, efter att jag hade råkat ta chilin för vårlök i hastigheten. Den var stark kan jag meddela.

 
Efter dagens första mål gick jag upp och packade om. Jag hade ordnat att portiern skulle ansvara för min stora väska tills jag kom tillbaka på fredag. När man är borta fem nätter behövs bara en liten kabinväska, ju.

När jag var nere och pratade med receptionen, och tänkte passa på att boka extra hotellnätter, fick jag dels veta att det var billigare att göra på nätet, dels att jag fick skynda mig på eftersom det var kinesiska nyåret. Himmel och pannkaka. Det hade jag glömt, du!

När jag hade packat klart var det dags att bege sig ur på tur för att fräscha upp minnet och jag valde enklaste utvägen, Hop-on-hop-off-bussen, och fick en massa Javisstja-upplevelser. 

Och under bussfärden letade jag samtidigt febrilt efter hotellrum på Federal på världens hotellsajter - för hotellets egen sajt blev lite väl dyr... Och hittade 3 nätter för under 1900 spänn inklusive frukost. Där hade jag tur! 

Bussturen tog längre än planerat. Trafiken är inte att leka med här. Vi var ute nästan 3 timmar så jag fick ringa till hotellet och meddela att jag inte hann tillbaka innan 12 när det var utcheckning egentligen. Men det var inga problem. Jag fick en timme extra.

Ska vi köra lite bilder då? Here we go!

 







När jag väl var tillbaka på hotellet hämtade jag väskorna och sa farväl till rummet, inklusive garderobens morgonrockar och saronger samt kuddmenyn. Vi skulle ju snart återses :)



Som jag skrev igår, hade agenten sponsrat en bil till mig från flygplatsen till hotellet. Men transporten till flygplatsen idag fick jag ta på egen hand. Och visst, enklast och kanske snabbast eftersom det inte var rusningstrafik, hade ju varit att ta en taxi. Det skulle kanske ta en timme med lite tur. Men varför göra livet enkelt? Det blir ju så mycket roligare att åka kollektivt.

Sagt och gjort. Först blev det MRT, typ tunnelbana, till centralstationen. Där hade man ett plastmynt som biljett både när man gick in i tunnelbaneområdet och ut.



På centralstationen bytte jag till höghastighetståg, Kliaexpress, som går på räls uppe i luften, precis som du ser på bilden ovanför. Där var det en återvunnen biljett i hårdpapp fast med samma funktion.

 

Tyvärr ingen rolig sträcka så ni får inga bilder från den färden.

\n
 
Jag kom (även denna gång) tidigt till flygplatsen. Till råga på allt fick jag ett SMS på tåget, att planet var försenat en timme och en kvart. Men jag roade mig med att äta en bränd, mikrovärmd kycklinglasagne på Starbucks, att gå bort till Customer Care för att försäkra mig om att mina biljetter, som saknade mitt mellannamn och sa att jag var man, inte skulle vålla några problem när jag skulle till Bali och Kambodja, samt att promenera i korridorerna och jaga Pokémon. 



Till slut kunde jag boarda planet och en timme senare landade vi på Penangs flygplats. Agenten hade återigen fixat transport mellan flygplats och hotell. Jag skulle  bo på fem nätter på Rainbow Paradise Beach, samma hotell som jag sedan ska ta mina gäster till. Eftersom det var sent när jag kom,  kunde jag bara hälsa på receptions- och restaurangpersonalen. De andra fick jag besöka imorgon.



Jag blev tilldelad en tvårumssvit med dubbla balkonger, med utsikt över Tanjung Bungahstranden. Glömde ta kvällsbild över bukten. Den får ni i nästa inlägg.

Innan jag la mig beställde jag grillad champinjonbruchetta och ett glas rött. Servitören förklarade glatt att vinet det var från Australien, emedan jag insåg att vinkulturen här lämnade samma lucka som i övriga Asien. Här serveras nämligen rött vin Väl kylt. Aja. Det gick ner det med och straxt före midnatt intog jag horisontalläge för att ladda för morgondagen.

Och det var rapporten från dagen, det. Ska vi ta lite av Graubes långresetips nu då?

Börja ett par dagar innan
Anpassa tider efter det som komma skall. Förskjut dygnet med nån timme i taget. En timme är en tidszon. Kroppen klarar 3 tidszoner utan problem så i mitt fall räckte fyra dagar med "klockträning".

Att dricka mycket vatten hjälper också jättemycket. Speciellt resdagen. Det finns ju toaletter på flygplatser och flygplan. Tänk bara på att planera de besöken lite. Vänta inte tills det är kris för du kan få köa ett tag.

Tänk också på att för varje deciliter med alkoholhaltig dryck behöver du dricka dubbelt så mycket vatten för att hålla vätskebalansen i kroppen. Alkohol torkar ut...
 
Klädval för långa resor över 3h
Jepp, där går min gräns för resor i kläder som sitter åt. Det ska vara löst sittande klädval och lager på lager taktik. Jag valde chiffongbyxor nedtill, och linne, blus och poncho upptill. (Jag ville inte komma ner i träningsoverall till jobbet, men det funkar kanske om man ska på semester.)
Fötterna tendera att svullna när du sitter länge. Löst sittande strumpor behöver jag ha. (Folk brukar rekommendera stödstrumpor men det funkar inte på min kropp.)
Jag reser i skor som är lätta att ta av och på, och denna gång blev det dragkedjeförsedda stövletter, annars brukar jag ha promenadskor (Ecco) med kardborreband.

Packa handbagaget smart
Gör två delar. En väska med grejer du inte vill skicka, som du inte direkt behöver. En mindre väska som du kan ha under sätet framför dig med det du garanterat behöver under resan - necessär, ev klädbyte, vattenflaska, snacks, nackkudde, bekväm sovmask och hörselproppar. Eftersom jag är på jobb har jag även dator och mobil till hands. Många flygbolag (och flygplatser) har gratis Wifi numera så man kan ligga online hela tiden om man vill.

Blunda
Ta på mask och hörselproppar när det är dags att säga godnatt. Även om du inte sover effektivt kan kroppen säkert slumra till och du behöver sova under den tid det tar för dygnets timmar och ljus förändras. Och eftersom du nu är väl förberedd och har en bekväm flygplanstillvaro med ovan nämnda trix, kommer du kunna slappna av och gå in i sömndimman ganska säker :)

Ja, det var väl det jag kan komma på nu. Kommer jag på nåt mer lägger jag till på listan. 
Sådär. Nu får det vara färdigskrivet. Dags för mig att omfamna måndagen den 8 januari hör på Penang. Vi ses!
 

5-6 januari Arlanda-Istanbul-Kuala Lumpur

Det blev en intressant fredag,  och då menar jag inte bara det att jag bloggar från mobilen.
De har gjort om plattformen till det bättre (hoppas jag), så inläggen inte ser jättemärkliga ut som tidigare. Jag ger det en chans nu iallafall.
 
Eftersom jag åkte så tidigt från Linköping fick jag cirka fem timmar på Arlanda. 
 
Jag hade checkat in online och bokat sittplatser på båda flighterna redan där hemma. Min idé var sedan att checka in sändbagaget på flygplatsen med en gång, men där gick jag bet.
 
Det visade sig att Turkish Airlines inte öppnar sin incheckning tidigare än 3 timmar före avresa. Jag insåg att jag blivit bortskämd med flygbolag där jag till och med kan checka in bagaget dagen före.
 
 
 
Jag fick därför dra på båda mina väskor till lunchen, som idag blev på Gyllene Måsen. Lika tråkigt som vanligt, med soggiga pommes och syrlig Bea-dip. Men jag orkade inte åka ner till Max på bottenplan...
 
 
Halv tre öppnade incheckningsdiskarna. Men det var underhållande att stå i kön. Där fick jag och några till bland annat veta att det var krig i Norge.
Det var en dam som verkade leva i sin egen verklighet, för hon var ömsom uppsluppen, ömsom aggressiv. Det slutade med att man fick säga till henne att lugna ner sig...
Men efter mycket om och men fick hon till slut checka in på flyget till Istanbul efter att ha blivit vägrad påstigning igår (enligt henne själv). Senare vid gaten hörde jag henne igen. Då påstod hon till resenärerna i kön, att personalen hade stulit sin ena väska. Det hon glömde hon berätta var att hennes ena handbagage vägde 15 kg och hon fick välja mellan att sända det eller göra sig av med 7kg. Det var mycket fantasier där...
 
 
Mina kläder och grejer för två månader rymdes i ett sändbagage på 14 kilo och ett handbagage på 4. (Tillåtna vikter var 30 kg respektive 8.) Väldigt bra, för av erfarenhet brukar det hamna en massa nytt kul i väskorna till hemresan ;)
 
Men i säkerhetskontrollen pep det, och jag åkte fast... I en stickprovskontroll för narkotika. Det var andra gången i mitt liv, det. Spännande värre!
Men efter klartecken från maskinen så kunde jag glatt vandra vidare i livet.
 
 
 
Och så var jag inne i taxfreeområdet där jag strövade runt lite planlöst, handlade traditionsenligt polkagrisdalahästgodiset till agent, busschaufförer och lokalguider, och gick sedan till gaten för att börja skriva detta inlägg.
 
 
Resan till Istanbul gick bra. Jag hade bokat flygstol i gång, vilket underlättar. Det gör det så himla mycket enklare att resa sig upp när man behöver. Men för en kvällstrött individ blir en mellanlandning mellan klockan 22 och 02 ganska slitsam. Men jag höll mig vaken genom att promenera.
 
På resan ner till Istanbul fick vi låna in-ear-hörlurar. Middagen var jättegod. Köttfärsbiffar med ris, bröd och kaffemousse. Jag hoppade över kaffet. Ambitionen var ju att sova på 11,5,-timmesflygresan.
 
 
Till långflyget hade jag bokat extra benutrymme och var jätteglad. 
 
 
När sedan en familj med en bäbis kom, fick jag frågan om jag kunde tänka mig att sitta vid Exit istället och fick därmed ännu mer benutrymme.  Det gjorde jättemycket att kunna sträcka ut benen helt.
 
 
Med mig hemifrån hade jag världens bästa resekudde som jag fick i julklapp av Per, och en superbekväm sovmask med välvda ögonskydd. 
Turkish Airlines gav alla varsitt natt-kit med strumpor, tofflor, sovmask, tandborste, hörselproppar, tandkräm, och cerat. Lån av kudde och filt och en flaska vatten fick vi också. Men de stora hörlurarna med båge som vi fick ut till datorerna var inget för mig. De var mest i vägen. 
Men sov gjorde jag efter att ha ätit en nattlig middag som serverades vid 3-hugget. Och när jag tog av mig sovmasken var klockan 9 i Istanbul, 14 i Kuala Lumpur. Efter frukosten var det alltså inte långt kvar till landning.
 
Kuala Lumpur flygplats är så gigantisk att man får ta tåg emellan terminaler. Så efter att ha åkt tåg till Immigration för att få inresestämpeln, gick jag till bagagebandet för att hämta väskan. Hittade sedan Mr Cha med Albatrosskylten som tog mig till agentens flygplatsansvarige Mr Safi som i sin tur ringde på chauffören Mr Muhammed som körde mig till hotellet mitt i centrum.
 
 
Receptionisten Ella checkade in mig, och jag sedan tog hissen upp till 8e våningen och väntade in min Bellboy som kom upp med väskorna.
 
Jag gick runt och hälsade på alla på hotellet, och det gjorde att jag inte kom ut förrän vid 20-tiden och här blir det mörkt vid halv så det blir inga dagsvyer. Men det lär jag få tid till. Så håll koll på bloggen nu! Här är iallafall några foton från mitt kvarter.
 



3-5 januari Förberedelser

Vardagarna före avresa brukar alltid vara hektiska, speciellt när man ska vara borta länge. 

Vattna, dammsuga, slänga sopor, instruera husvakten, lägga in räkningar samt trippelkolla att pass - valuta - biljetter - mediciner - passagerarlistor - faktaunderlag för guidningar och föreläsningar - alla teknikprylar (och de är måååånga) - matsäck- våtservetter - vattenflaska - kudde -sovmask låg organiserat i handbagaget.

Kl 07.58 skulle buss 19 gå till resecentrum varifrån Swebus 830 körde mot Arlanda en halvtimme senare

Halv sex gick jag upp och även om tiden sprang iväg, kom jag i god tid till busshållplatsen med en tämligen lätt resväska - men desto tyngre handbagage. 
Teknik väger! Kameror, dator, powerbank, guidehögtalare, headsets, mobil och alla därtill hörande kablar och kontakter, kräver både utrymme och kilon...

Men nu är jag på väg! Det är ganska precis fem år sedan jag hade rundresa i Malaysia sist, så jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka.

Utsikt över Kuala Lumpur från 360 Atmosphere

Vad som händer när jag är vid ekvatorn får vi se. För även om jag alltid har en plan brukar saker dyka upp lite spontant i mitt liv.

Nu först ska jag ta mig till Arlanda. Därifrån går planet till Istanbul, och där ska jag byta till flyget mot Kuala Lumpur. Beräknad ankomst är kl 16.50 imorgon, lokal tid. 
(Tidsskillnaden är +7h)

2 januari - Bokföring, vaccination och planering

Skickade in sista kvartalets kvitton i Dropbox, fortsatte planera mina egna resor i Asien som jag ska göra när jag ändå är där, och så var jag tillbaka på Läkarhuset för Hepatitspruta No. 2 och Stelkramp.
 

Det värsta med att fixa resor själv - är att behöva fixa allt själv. I hastigheten har jag missat skriva mitt mellannamn på flygbiljetterna. AirAsia verkar inte ha någon fungerande kundtjänst. För att få svar på frågor som man ska ställa via deras formulär verkar vara omöjligt - om man inte ska räkna autosvaret med ärendenummer. Jag har kommit fram till att jag får lösa det i Kuala Lumpur. Som tur är har jag ju en månad på mig att fixa det...

1 januari - En fin början på 2018

För första gången firade Per och jag nyår med båda döttrarna, svärsöner och barnbarn. Himla trevligt! Det blev lyxig middag, spel, snöbollskastning, champagne, fyrverkerier, Khom Loy-lyktor och en väldigt lång natt som slutade med att vi var 10 personer som sov i huset. Kan du tänka dig att jag var uppe till 4 på morgonen? Knappt att jag kan fatta det! Men det hade ju garanterat med sällskapet att göra.
 


Och in klev jag på nya året med att levla till 35:an i Pokémon :)
 
 
Mål för 2018 då? Ja, jag har tre.
Och som sig bör finns de dels på pränt på kylskåpet, men också offentligt på bloggen.
- Besöka Angkor Wat i Kambodja. Deadline 1 mars.
- Nytt jobbuppdrag. Deadline 1 juni.
- Viktminskning på 10 kg. Deadline 31 december.
Borde inte vara särskilt svårt att uppnå nå't av det, eller hur?

RSS 2.0