1 februari - Penang - KL

Min stora resväska var redan packad så jag kunde lugnt ha min HS och fixa det sista för den här gången och packa väskan som jag skulle lämna kvar. Det skulle dröja till den 22 februari innan jag var tillbaka. För nu var det dag att säga farväl till denna fantastiska grupp. Det är alltid lika vemodigt. Vi har ju faktiskt varit tillsammans i tre veckor även om vi har setts olika mycket dagarna som gått. Och jag blev ordentligt avfirad innan vi skiljdes åt, vilket kändes i mitt 55-åriga hjärta!

Kl 13 kom bussen för att hämta oss. En lastbil fick ta vårt bagage eftersom bagageutrymmet i bussen inte räckte till. Väl på plats på flygplatsen kunde vi göra en ”smidig” gruppcheck-in. Så smidig som det nu går här. Vi fick i alla fall en egen kö och jag tycker personalen skötte sig väldigt snabbt med Malaysiska mått mätt.

Efter att ha gått igenom ett par säkerhetskontroller kunde vi, några timmar senare sätta oss i flygplanet som skulle ta oss till KL. Där landade vi på den äldre internationella flygplatsen KLIA2 och möttes av en flygplatsrepresentant som tog oss till snabbtåget Klia Express som på tre minuter skulle ta oss till den nya, större internationella flygplatsen med det fantasifulla namnet KLIA.

Incheckningen där var inte öppen när vi kom, utan vi fick vänta i tjugo minuter. Men även här fick vi egen kö för gruppcheck in, vilket ju var väldigt lovande och varje par skulle checkas in samtidigt fick vi veta. Men där slutade likheten mellan Penang och KL, kan jag säga. Här arbetade man i uuultraaaraaapiiid!

Men du vet hur det är, det är ingen som helst idé att stressa upp sig för att det går långsamt. Vi är gäster i landet och kan inte komma på blixtvisit och tala om hur flygplatspersonalens jobb ska gå till. Det är slöseri med energi. Personalen gör bara som de är lärda och om den saken eller hur deras system är upplagt vet vi ingenting. Så näe, det är bara dumt att jaga upp sig. Det finns ju värre problem än att behöva vänta på saker, eller hur?
15 parincheckningar och en timme senare hade i alla fall alla fått checka in sina resväskor och fått sina boardingcard. Därefter var det bara för gästerna att checka ut från Malaysia, gå igenom säkerhetskontroller och ta Airtrain till teminal F – men utan mig. För jag skulle vara kvar och göra mig redo för äventyr på egen hand, jag!



Jag tog en Grabtaxi från KLIA till Federal. Jag hade bokat en natt där eftersom jag tänkte lämna kvar en väska även på det här hotellet till nästa gång. Efter en ganska tråkig middag på hotellet kunde jag börja planera för mina ”lediga” dagar. Först ut var Bali – ett personligt nerköp skulle det visa sig…


31 januari - Thaipusam och avskedsmiddag

Tamilerna är en folkgrupp från södra Asien, som har funnits i mer än 2000 år. De äldsta grupperna finns i södra Indien och nordöstra Sri Lanka. Precis som för samlingsnamnet araber, är språket det som främst förenar tamilerna. Men idag finns även grupper som upprätthåller tamilska kulturella traditioner men inte talar språket. Vad gäller religion är de flesta hinduer.  
I Malaysia finns både tamil-talande och icke tamil-talande grupper sedan 1800-talet, när de kom för att jobba på britternas gummiplantager. Festivalen Thaipusam har firats i landet sedan dess men inte överallt. Det började i Batu Caves men firas på sex platser ytterligare. Och Penang har ett av de största firanden i Malaysia, dit man vallfärdar från hela Sydostasien. Festivalen kan man säga går ut på att bevisa tro, uthållighet och botgöring. Hinduer från alla kaster och kulturer visar då sin tacksamhet och uppskattning för Lord Murugan - Lord Shivas och Parvatis son tillika Ganeshas bror.
 
Men varför berättar jag nu detta? Jo, för idag skulle vi på utflykt till denna färgsprakande speciella hindufestival andra dag. (Den pågår i tre dagar.) Vi började där piercingen utfördes. Man hade stängt av gatan som passerar förbi fängelse. Det kändes lite som ett exotiskt inslag, bara det faktiskt. 



Vissa har "bara" krokar som skjuts in under huden i ryggen. Andra bär dem plus krokar med bägare medan många bär så kallade "kavadis ", som har långa kedjor som hänger med krokar i slutet som skjuts in i ryggen. Många av dessa pilgrimer är dessutom genomborrade med två "vels" (symboliska spjut), ett genom tungan och ett genom kinderna. Just den handlingen symboliserar att personen i fråga har avstått från att tala så att han (eller hon också för den delen även om inte jag såg någon piercad kvinna, utan de gick med mjölk istället) kan koncentrera sig mer fullständigt på gudomligheten plus att personen ställer sig helt under gudens beskydd och slipper blod och smärta, samt att man hyllar den fysiska kroppens kraft.
För att klara det här har man förberett sig under en månads tid med vegetarisk kost, trummor och rökelse, och lär vara helt i trans.
 
Varje kavadibärare har en grupp hjälpare som stöder och hejar på dem under pilgrimsfärden. Hjälparna bildar en skyddande ring runt bäraren så denne kan dansa fritt, vilket återspeglar Murugans roll som Dansens Herre.
Det var fullt med partytält och läktare för familjer som hade någon som skulle gå den långa vandringen genom staden, upp till det heliga templet.
 
 
Sedan förflyttade vi oss till slutet av festivalen, där de hängivna kliver 513 trappsteg upp till Arulmigu Balathandayuthapani Hilltop Temple (Vattenfalltemplet). Här fanns fullt med marknadsstånd, gratis utdelning av mat och vatten som man kunde köa till, mjölk och kannor för den som ville vara med och offra i templet och så några tempel i gatuplan för den som kanske inte orkade gå alla de där trappstegen. De piercade som vi såg i början hade till klockan 18 på sig i år, att komma till templet. Siarna hade spått att efter detta klockslag var ingen bra tid för besök, så då skulle det stänga för dagen nämligen. Därför hade man extra bråttom. Och nog såg de rätt så slitna ut, tycker jag, där de kom vandrande...
 
 
Det var en speciell händelse för många gäster - och jag tror inte att någon ångrade sig att det följde med. Det är lite utav Once in a life time experience...
 
Här är en kort dokumentär för dig som vill veta lite mer.
 
 
Eller gå in och läs om festivalen på http://www.bbc.co.uk/religion/religions/hinduism/holydays/thaipusam.shtml
 

Det här var sista kvällen med detta norska gäng. Därför hade vi bokat middag på Bayviews ThreeSixty, en restaurang med jättefin utsikt över Penang, som snurrar runt och där man liksom får jaga maten. Det blev en fin avskedsmiddag efter att ha tillbringat tre veckor tillsammans!
 
 

28 januari - Gurneys och födelsedagspresenter

Efter dagens HS åkte jag till varuhuset Gurney´s. Jag hade nämligen två födelsedagar att fira. En idag och en sista dagen. Det blev varsin chokladkartong med världens godaste choklad. Du vet vilken jag menar va? Lindt, så klart!
 


Varuhuset var fyllt av blomsterarrangemang. Varje bord tillhörde en blomsterhandel, vad jag kunde utläsa. Och man kunde rösta på de finaste arrangemangen. Att det handlade om det kinesiska nyåret var ingen tvekan.
 

(Läs mer om kineiska nyåret på https://www.asiatours.se/blog/kinesiskt-nyaar.htm)

Jag passade på att äta lunch och idag slog jag till på en Chicken Teryaki.

 
Idag har jag dock ingen fin liten handduksfigur att presentera.Jag väljer nämligen att inte ha städning varje dag när jag bor på hotell. Det känns så himla onödigt. Jag skulle aldrig städa mitt eget hem, byta lakan och handdukar varje dag! Så mycket smutsar man inte ner, eller hur?! Så idag har jag ingen Abukalamkreation att visa er. Fast det tror jag ni kan leva med. Istället tar vi stora klivet in i nästa inlägg, tycker jag!

27 januari Penangs krigsmuseet

Öns krigsmuseum är värt ett besök om man är intresserad av krigshistoria. Det ser nästan precis ut som det gjorde när britterna fick kapitulera för japanerna 1941. 
Japanerna använde också platsen så några tillägg har gjorts, som vapen och galgbacken för att nämna några.
Det är även ett av Malaysias mest hemsökta platser. National geographic har till och med sänt ett program om det. Länkar till det i slutet, tänkte jag. Och i denna anda har man lagt till lite monster här och där :)
 






 
När vi kom hem på eftermiddagen, mådde jag inte så himla bra. Jag fick rådet att dricka 100PLUS. Det skulle hjälpa mig. Jag fick berättat för mig att till och med läkarna rekommenderade drycken och att den skulle vara febernedsättande.
 


Det visades sig dock inte vara helt med verkligheten överensstämmande. När jag senare på dagen uppsökte läkare fick jag veta att, visst det är reklam för den på TV.n men utan rekommendation från läkare, och om den hade någon inverkan på kroppen så var det isåfall om man var uttorkad. Det är en helt vanlig (dyr) energidryck.
 
Ja, det där med tro och skrönor är kul. Du minns kanske mina chaufför i Marocko, som på fullt allvar trodde att han skulle få en ny uppsättning tänder vid 50 års ålder?

Nåväl, kort om mitt läkarbesök då. Receptionen ordnade transport till den klinik som man anlitar (samma som jag var till häromkvällen med en gäst). När man kommer dit får man visa sitt pass och berätta om eventuella allergier mot antibiotika. Sedan får man sitta ner och vänta tills man får en nummerlapp. 
Numret på lappen kommer sedan upp på en monitor, med en hänvisning till vilket rum man ska gå till. Och så går man in. Där sitter läkaren vid en dator som han sedan knappar in de symptom som man har. Och efter att ha lyssnat på lungor och hjärta, får man en diagnos och medicinrekommendationer. Jag skulle få antibiotika, men samtidigt förklarade läkaren att det enbart hjälper om det är en bakterie som drabbat mig. Var det virus fanns det inget att göra...
Medicinerna skrivs ut på plats på den här kliniken, och efter att ha suttit ner i väntrummet efter läkarbesöket, ropas ens nummer upp och man går och hämtar medicinerna i luckan där man också betalar. 
Så himla smidigt att slippa åka till något apotek! 
 
 
Straxt efter att jag hade kommit tillbaka från kliniken, ringde det på dörren och där stod restaurangmanagern Ramoon med en frukttallrik. Så omtänktsamt!

 
Men jag var ju inte så dålig att jag inte kunde gå ner och äta middag iallafall. Du vet, en reseledare blir aldrig riktigt sjuk. Vi blir bara lite trötta, kan man säga. 
 
Då var det dags för filmen från Krigsmuseet som visades på National Geographic år 2015. (FYI Inslaget har engelskt tal men är textat på Bahasa Malay.) Om jag eller någon annan i sällskapet såg några spöken? Dessvärre inte :(
 
 

26 januari - HS och BBQ

Nämen, då! Inte ett foto tog jag den här dagen. Kanske för att det blev en, i min verklighet, väldigt vanlig dag. Först hade jag HS och på kvällen hade jag bokat bord på Breeze.
 
Redan i början av vistelsen på Penang var det några som önskade att vi skulle samlas och äta gemensam middag liksom mitt i. Sedan hörde jag väldigt gott om BBQn som man hade på helgerna på hotellet. Och nog blev vi ett  stort gäng vid långbordet. Jättetrevligt och väldigt gott var det! Men som sagt, inga bilder - så låt mig istället raskt gå till nästa inlägg.
 

25 januari Pular Payar

I arla morgonstund, (07.15) blev vi hämtade utanför hotellet. Det var nämligen dags för en båttur till ön Pulau Payar. Den ligger mellan Penang och Langkawi och erbjuder väldigt bra snorkling.
 


Båten vi åkte med var ingen chartrad liten båt utan reguljärtrafiken som går mellan Penang och Langkawi. Vi hoppade bara av första hållplatsen, på en plattform och det var här vi sedan tillbringade större delen av vår tid på utflykten. 



Här serverades en god lunchbuffé och härifrån kunde vi snorkla så mycket vi ville. Vi fick vet att vi inte skulle gå på korallerna - men det var det flera som gjorde noterade jag. Jag hade med mig undervattenskameran, men det är nog på sluttampen nu för fotona jag tog blev många men kanske inte så kul. Men ni får hålla tillgodo med dessa. 



De som inte hade lust att snorkla, kunde istället gå en trappa ner och kika på fiskarna genom glasbotten.
 


Efter lunch gick en båt i skytteltrafik mellan plattformen och bryggan på land. Det var 30 meter emellan och man var väldigt noga med att ha flytväst även på den lilla biten. Ja, på skulle den vara annars fick man inte följa med. Sedan om den var knäppt var inte så himla noga...

 
Det var en lång dag. Bara båtresan tar två timmar enkel tur men vi fick en fin dag och eftersom vi kom när det är lågsäsong, heller inte så mycket folk. Och nog var det en jämrans massa fiskar alltid. Och de kom nära som du kan se på några av bilderna. Det jag saknade var Revhajen som ska finnas där. Den missade jag, men några gäster fick se den och det var ju huvudsaken. Jag kan åka tillbaka en annan gång och kanske har turen med mig då istället :)

24 januari HS och kvarterstemplet

Efter frukost hade jag HS och därefter ett möte med Lisa, agenten. Lite senare bestämde jag mig för att jag skulle gå ner till kvarterstemplet för hinduer.
 
I hinduism finns runt 330 miljoner gudar så jag kommer inte gå in närmare på ämnet. Däremot kan jag berätta att huvudgudarna är Brahma, Vishnu och Shiva. Hinduism är en av världens äldsta religioner och eftersom den inte har en grundare utan anses alltid har funnits, kan den heller aldrig försvinna. Det finns inga praktiskt riktlinjer för hur du ska leva som hindu, utan det kan du välja lite som du själv vill. 
 


Hinduismens fyra grundpelare är:
Brahma - Tron på världssjälen och det eviga kretsloppet.
Karma - Uförda goda gärningar som ger poäng som räknas ihop när man dör. Ju fler poäng, desto bättre nästa liv får du.
Reinkarnation - Själen dör aldrig utan går vidare till någon annan varelse där du startar om.
Kastsystemet - Du föds in i ett kastsystem och kan inte påverka det alls. De fyra största grupperna är Prästerna, Krigarna, Bönder och köpmän och Arbetare och hantverkare. (Jämför med det vi hade en gång i tiden. Adel, präster, borgare och bönder, ett sätt att tänka som upphörde år 1866 hos oss.) Man lever strängt avskiljda från varann och har olika status, egna plikter och ritualer som ska följas. Sedan har vi de kastlösa. Det är de som tar hand om olika typer av avfall, t ex gatusopare och frisörer för att nämna två. De får inte vara med i det "riktiga" kastsystemet och cirka 20% av alla hinduer tillhör den gruppen. 
 

Det märkliga i sammanhanget och som jag undrar lite över, är varför det inte finns något land på jordklotet, med hindusim som dominerande religion, i kategorin I-land. Kan det faktiskt vara så att Hinduismen hämmar framåtskridande och utveckling? Jag börjar tro det...

Nåväl, innan jag vände hemåt med mina funderingar passade jag på att gå en sväng i bostadskvarteren som mest består av skjul i korrugerad plåt. Jag kan tänka mig att det blir himla varmt bakom de där plåtväggarna. 
 


På eftermiddagen hade jag bokat in en SPA-tid. Ett paket med 90 minuter aromamassage och 60 minuter reflexologi för RM178 (ungefär 400 kronor). Det kändes som en bra investering just då.
 
På kvällen följde jag med en av gästerna till läkarkliniken. Hon hade fått en besvärlig hosta. Det är väldigt vanligt att gäster åker på förkylning och dylikt när man kommer ner till runt 30 graders värme.
I de flesta fall beror det på att man använder aircondition på runt 20 grader. Inte bra alls, faktiskt. Regeln om man inte vill chocka kroppen är, att man kan ha AC:n på MAX 5 grader under utetemperatur. Själv använder jag sällan eller aldrig AC. Jag kör kall dusch innan jag går och lägger mig och det brukar funka för det mesta.
 
Sen är det inte alltid säkert att det beror på för kall AC. Det kan räcka att man kommer ner till varmare breddgrader och kanske har känt sig lite småförkyld innan man åker, och så blommar det ut när man kommer till värmen. Oavsett orsak är det så klart besvärligt om hosta är inblandat. Man blir ju så himla trött av att inte få sova ordentligt. Men om det är bakterie så finns ju alltid antibiotika så det var ju bara att hålla tummarna :)

23 januari Marknad, tempel, linbana och regnskog

Dags för ännu en utflyktsdag. Den startade med promenad till den lokala morgonmarknaden, denna gång med gäster. Var och en gick i sin egen takt både där och hem. Man vill ju så olika saker så det är alltid bäst.
 
Jag fascinerades mest över petflaskorna med brunt innehåll som såldes som dricksvatten... Och den här blomman med en märklig, spetsig frukt av nåt slag. Försökte identifiera den via Pl@ntNet men appen gick också bet. Så om nu vet, skicka ett meddelande gärna!
 

På väg tillbaka gick jag in på apoteket för att köpa Fishermans friend. Det är annars lite svårt att hitta här. Då fann jag solskydd med faktor 130. Har vi det ens i Sverige? 90 har jag sett. Möjligtvis 100... Fast, det är klart, varför skulle vi behöva Spf 130 i vårt avlånga land där det mest regnar och är molingt?

 
När jag kom tillbaka hade jag idag fått en, ja, en slags blomma, av Abukalam.
 


På eftermiddagen var det dags för några av mina favoriter. Vi startade med Kek Lok Si i Air Itam som sägs vara det största buddisttemplet i Malaysia. Det är iallafall det mest kända på Penang. Egentligen är det ett tempelkomplex byggt mellan 1890 och 1930 dit man vallfärdar från alla buddhistiska discipliner och från hela Sydostasien.
Du kan på bild ha sett De tusen Buddhas pagoda, Rama VIs pagoda i sju våningar, och den över 36 meter höga bronsstatyn av Barmhärtighetens gudinna Kuan Yin. Den sistnämnda placerar dig i hjärtat av en lotusblomma när du har dött för att sedan skicka dig till paradiset i väster, bara så du vet.
 
På ett av fotona kan du ana en elefant... hittar du den?


Från templet tog vi linbanan upp till Flagstaff Hill. Linbanan har sitt ursprung från britternas tid. Först kunde man bara ta sig upp till fots eller på hästryggen. Men många ville hit för att fly malaria, hetta och luftfuktigheten vid havet. Då kom man på att en linbana var en bra idé. Den renoverades 2010 och dagens linbana är drygt 2 km lång och tar runt 10 minuter upp till toppen.

Här uppe hade vi lyxen att få se Dusky leaf monkey, eller Trachypithecus obscurus som vi säger på "svenska". Arten saknar något enkelt svenskt namn men vi skulle kunna kalla den för Glasögonlangur om jag översätter från engelskans namn, Spectacled Langur. Den är starkt utrotningshotad. Den finns bara på Malackahalvön, södra Thailand och Burma samt på öarna Penang, Langkawi och Perhentian Besar.
Denna vegetarian kommer sällan eller aldrig ner från träden, utan lever sina liv bland trädtopparna. Precis som Silver leaf monkeys som vi såg i KL, är bäbisarna oranga tills de har fyllt 6 månader. 

 
Linbanan går inte ända upp till The habitat som var vårt slutmål. Dit upp fick vi åka bil - och det blev på flak för några av oss. Och det gick ju bra upp. Men ner, ja då fick bilen åka fram och tillbaka för (som vanligt) öppnade sig himlen lagom till vi skulle promenera bland trädtopparna. Meningen att vi skulle vara där uppe och se solnedgången, men vi hann i stort sett bara upp på gångbanan när vakten blåste i visselpipan att vi var tvungna att komma ner. Och ovädret kom snabbt, må du tro! Men vaddå, vi befann oss ju i regnskog. Så vi lånade paraplyer och trotsade ovädret och vandrade ut på The Canopy walk. Och solnedgångar har man nog sett tidigare, men att vandra bland trädtopparna i en djungel - inte så ofta va?
 

21 januari Kryddor, insekter och bio

Denna söndag hade jag utflykt till vår Tropical spice garden och Entopia. Två fantastiska upplevelser som du snart kommer att se.
 
Kryddträdgården Tropical Spice Garden ligger på en gammal gummiplantage. För hundra år sedan köpte britterna mark här för att röja bort djungeln och odla gummiträd. Plantagen övergavs när britterna lämnade Malaysia och djungeln tog över igen.
I början av 2000-talet fick några idén om att göra något bra av marken. Det resulterade i den tropiska kryddträdgården som har fått flera priser, bland annat som en av sydostasiens bästa bevis på ekoturism.
800 hektar med 500 arter är samlade i parken. De flesta kryddor som du kan se, växte här redan naturligt. Det är bara ett fåtal som är inplanterade. Och mosaiker och annat som finns här, är återvunna material av olika slag. Bland annat har man tagit kakel ifrån den gamla järnvägsstationen i George Town.
Men inte nog med att du kan gå runt och kika. Man tar dessutom tillvara på alla kryddor som växer här. De används i deras egen matlagningsskola eller säljs i butiken vid utgången.
 


En blomma som kräver lite presentation, är denna. Den coola vattenlilja. Den följer ljuset och är bara vaken och utslagen på dagen. Lite som jag lever, alltså. För när skymningen kommer sluter den sig och sover hela natten. När ljuset kommer igen så öppnar den sig igen. Jag lägger in en film som visar detta nedanför mitt foto, så får du se.


 
Det är inte bara blommor i parken. Så klart att det finns spindlar. De flesta är så högt upp i träden eller som Tarantlarna, inkapslade i sina grottor, så några bra bilder blev det dessvärre inte.

















Från kryddorna for vi till den före detta Fjärilsparken. Den blev uppgraderad för sju år sedan till Entopia. Då kom parken att omfatta, inte bara 15000 tropiska fjärilar och 120 arter som annars flyger vilt i Malaysia, utan även uppfödning, utbildningscenter, kräldjur och andra insekter som finns därute. Därtill finns ett av naturens kanske vackraste skapelser, Livets träd.
 


Först den nattaktiva, bakgifttandade (huggtänderna placerade i den bakre delen av käke) Mangrovesnoke, Boiga dendrophila, och några grodor.
Roligaste" grodan: Pacmangrodan som är känd för att äta upp sin egen art. Giftigaste grodan: Pilgiftsgrodan.

 
Och så lite ödlor på det.


 
Och så några vita skorpioner, ett par vackra spindlar, och en gigantisk Centipede.
 
 
Vi fortsätter med den vansinnigt tjusiga Tigerliljan och en av de runt 150 arterna i Kannrankesläktet. Den behöver kanske presenteras lite närmare, kom jag på.
Okej. På kanten av "kannan" produceras oemotståndlig nektar som lockar insekter och de blir så berusade att de ramlar ner och drunknar i vätskan som finns där. Vätskan innehåller ett ämne som heter Pepsin, ett ensym som bryter ner proteiner som även vi har i våra magar. Näringen som frigörs då, tar denna växt till vara. Smart, va? På det sättet slipper den ju konkurrera om näringen i jorden med andra växter!
 


Och innan de vackra fjärilarna; en Trollslända, urdjuren Kackerlackor och den märkliga vandrande Djungelnymfen (en vandrande pinne-art) där en hona som den på bilden, är världens näst tyngsta insekt (den tyngsta är en skalbagge).  

 
Men nu äntligen är det dags att presentera lite vackra fjärilar för att avsluta med ytterligare ett foto på Livets träd. Och jag hade våldsamma problem att välja ut ett par stycken fjärilsbilder, så det blev en del... Men det är ju bara att scrolla lite snabbt förbi om du tröttnar. :)
 
 
Innan vår promenad i parken var över, tog vi rulltrappan upp till utställningen där vi även blev erbjudna att adoptera en fjärilspuppa. Ingen nappade dock på erbjudandet.
 
 
Efter dessa fantastiska upplevelser hade jag bestämt redan förra gången jag var här, att jag skulle gå och se Jumanji om den gick kvar. Så på eftermiddagen planerade jag att åka in till Gurney's och som vanligt kunde de gäster som hade lust, följa med. Men kanske var det regnet som återigen stod som spön i backen, som gjorde att det bara var två tappra som mötte mig i receptionen. Efter lite snack bestämde vi oss för att ta en GrabCab, annars skulle vi inte komma iväg förstod vi.
De ville dock inte följa med mig på bio utan stannade för att gå på det 7 våningar höga varuhuset och sedan gå ut och äta. Men jag gick på bio själv, jag. För Jumanji gick kvar!
 
 
Väldigt bekväma fåtöljer var det, som lutade lite bakåt så det var skönt för nacken, även för mig som fick en plats långt fram. Men länge trodde jag att jag skulle bli alldeles ensam på bion för fem minuter innan filmen skulle starta var jag helt själv. Här kommer man tydligen inte onödigt tidigt. Men inom fem minuter satt alla på plats. 
Och vet du, jag skrattade filmen rakt igenom. Den var jättebra! Om du inte har sett den än, och har möjlighet att se den kan jag verkligen rekommendera den!

20 januari. HS, Morgon- och Nattmarknad

Här är gudagott att vara, vad livet dock är skönt.
Hör, var fröjd från fåglars skara, se vad gräset lyser grönt.
Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill,
och ur nektarfyllda skålar dricka oss små blommor till.
Den versen kom liksom att bli nåt jag bar med mig hela Penangvistelsen. Text och sång är skriven av Gunnar Westerberg och den ingår i sångsamlingen Gluntarne. En av mina goa gäster, som bott i Sverige ett tag, "gav mig den" ;)
 
Men min morgon startade med HS och jag måste ju visa mitt fina kontor som jag fick. Här satt jag minst varannan morgon plus gick och gjorde uppdateringar mest hela tiden på whiteboarden, tycker jag.
 
 
Efter HS gick jag till den lokala morgonmarknaden där jag köpte lite frukt. 
 







På hemvägen gjorde jag även ett litet studiebesök i en plantskola, där jag såg att de hade nyårspyntat lite grann inför det kinesiska nyåret den 16 februari.

 


När jag kom hem hade jag fått handduksfigurer och en Ha-en-bra-dag-hälsning från Abukalam, min städare.
 


Klockan 18 hade jag träff i receptionen, eftersom jag skulle ta lokalbussen till nattmarknaden i Batu Ferringhi. De som ville kunde följa med. Men vi hade otur. För kvällen bjöd på tropiskt regn. Vi sökte skydd så fort vi klev av och förflyttade oss typ tio meter i taget. Efter en stund gav vi upp, och gick in på en av restaurangerna på marknaden. Väldigt trevlig restaurang med god mat, men någon vidare shopping blev det inte denna kväll :( Trist, men så kan det bli ibland.
 

 

19 januari George Town

Första heldagen på ön, startade vid tvättmaskinen. Jag lät den gå medan jag åt frukost.


Efter att tvätten var upphängd, gick jag ner till mitt skrivbord för att ha hotellservice. Men inget skrivbord fanns på plats! Det hade de plockat bort efter att vi hade checkat in igår. Jag förklarade att jag måste ha det uppe alltid, eftersom jag skulle dels ha hotellservice, dels måste kunna sätta upp information till gästerna.
Och fram kom bord, stolar och en whiteboard på en plats där jag kunde vara i 14 dagar.

Alan från agenten kom och hämtade oss alla, för vi skulle på en Orienteringspromenad i George Town, öns huvudstad.
I fyra timmar vandrade vi runt i gamla stan mellan stans olika tempel och fick smaka på världens godast Samosa :)















På eftermiddagen hade jag ingen extra aktivitet utan gav alla "ledigt", varvid de flesta hamnade på stranden. 

Själv tog jag en promenad längs den lilla strandremsan som enkelt går att vandra (fram till utloppet om du minns), medan jag planerade morgondagens eskapader.



18 januari Cameron Penang

Just nu får ni oredigerade inlägg skrivna från min mobil. Är på Bali och här är luftfuktigheten så hög att jag inte ens vill starta datorn. Men jag tänker att det vore kul för er med lite uppdateringar, så nu kör vi!

Idag skulle jag åka med gruppen vidare upp mot Penang. Men så klart hade vi en massa att se innan vi var där.

Vi började med ett besök hos urbefolkningen, Orang Asli. Dessa har valt att bo ordnat i en by och har medborgerliga rättigheter - och skyldigheter, men andra väljer att bo i djungeln och avsäger sig samtidigt allt sånt.









Härifrån styrde Hussein hjulen mot Kuala Kangsar där vi hittar majestätiska Ubudiamoskén, ett "nytt" palats och ett gammalt som man just nu håller på att renovera.




Vi hade att göra drygt fem timmar ner till Penang och George Town, där vi började med sen lunch nere i Jetty (hamnen). Efter det var det bara att åka till hotellet och bo in oss. 

Därmed var rundresan slut och nu väntade 14 dagars semester för gästerna, medan mitt jobb gick in i fas två, det vill säga hålla standard för en långtidssemester... Ensam.





17 januari Té och åter té

Klockan 9 satt glada gäster i bussen som skulle ta oss till BOH - landets ledande producent av svart té. Denna plantage anlades av J.A Russel år 1929. Han var en brittisk affärsman som trotsade depressionen och vågade satsa på denna efterfrågade produkt. Landområdet han fick tilldelat sig var ren djungel men efter att ha röjt undan den kunde han börja odla. Med sina 8000 hektar är det idag den största plantagen i hela Sydostasien. Men att komma dit är inte helt enkelt eftersom vägen smalnar och serpentinvägar avlöser varandra. Så för att komma dit måste man åka antingen i bil eller mindre bussar. Vi har det roliga nöjet att skumpa upp på de slingrande vägarna i en skolbuss. Låt mig visa lite foton från de gröna böljande omgivningarna!
 
 
Innan vi vände tillbaka till vår buss smakade vi ju så klart på denna dryck medan vi kunde glädjas åt de fantastiskt vackra omgivningarna. Här är bra för själen att vara!
 
Nu kan man ju tro att dagen var slut här, men så blev det inte. För på hemvägen svängde vi förbi ett av de samhällen där de har frukt- och grönsaksmarknad där jordgubbar säljs mest. Här passade jag på att köpa både frukt och lite godis till oss allihop. Sånt går alltid åt :) Och så köpte jag med mig en påse små plommontomater. Översta bilden är inte larver, som man kan tro. Det är faktiskt Gingseng. De kom däremot inte med hem i någon påse.
 

 
På kvällen åt vi gemensam middag och kunde glädjas åt att imorgon, då skulle vi vara framme på ön Penang. Där kunde gästerna se fram emot 14 dagar med aktiviteter och utflykter som jag var "mamma" till, avslappning eller äventyr på egen hand utan mig. Där skulle deras vilsamma semester starta!

16 januari Mot Afternoon tea

Efter att ha checkat ut, började vi åka mot Cameron highlands. Under vägen hade vi flera stopp inplanerade och vi startade med Batu caves i Gombak, Selangor som ligger norr om KL.
 
Det berättas att grottorna bildades för 400 miljoner år sedan. Först användes de av ursprungsbefolkningen, för att i slutet av 1800-talet bli en av de viktigaste platserna utanför Indien för hinduerna.
 
Grottorna vaktas av Lord Murugan, son till Parvati och Shiva, bror till Ganesha, och det är också han som har den största grottan. Statyn är 42,7 meter hög och den tog 3 år att konstruera, och är den högsta statyn av honom i världen. För att komma upp hans grotta måste du kliva 272 trappsteg.
 
Här firas tamilernas (folkgrupp från Sydasien) högtid Thaipusam mer än någon annanstans i Malaysia. Hit kommer miljontals för att fira dagen när Murugan fick ett förtrollat spjut av sin mamma så han kunde förgöra (demonen) Soorapadman. Många tror även att det är hans födelsedag.

Denna hinduernas högtid firas bara på sju platser i Malaysia, och vi har turen att vara på en av de sju den 31 januari. Då firas den nämligen i George Town - och vi ska så klart dit! Så mer om festivalen i annat blogginlägg. Nu tar vi lite foton från dagens besök. Och som du ser gick jag inte upp till grottan den här gången, utan höll mig i gatunivå.
 
 
En bit ifrån grottorna ligger en känd batikfabrik. De gör batik genom att använda vax. Här köpte jag ett signerat sidentyg förra gången, och konstnärinnan var på plats även denna dag. Efter en genomgång av Karen, som bland annat demonstrerade hur männen kunde göra en blomma till fruarna på Alla Hjärtans dag, fick vi lite tid att se alla de vackra tyger som fanns där. Tyget jag köpte förra gången lät jag sy upp en sommarklänning. Den här gången blev det en kortärmad, färdig klänning att ha på stranden - och av samma konstnärinna.
 
\n
 
Efter det besöket åkte vi till den kungliga tennfabriken. Här kan man få se hur tillverkningen av tennföremål går till. Väldigt intressant! Och det är här man kan se ölstopet som finns med i Guiness recordbok. Den producerads 1985, är nästan 2 meter hög, väger 1557 kg och rymmer 2796 liter.
 
 
(Parentes: Veckans bensinpris: RM2,25 ungefär 5 kronor. Priset ändras varje onsdag.)
 
 
Sedan var det ju det där med toaletter. Det är inte överallt det finns toaletter som vi är vana vid. De flesta är såna här, ett hål. I början av min karriär satte jag mig på huk med ansiktet mot dörren, precis som man gör på våra vanliga toaletter. Helt fel. Tänk Man och ha huvudet vänt mot väggen, bara så du vet. 
Den här typen av toalett är mer hygienisk men jobbigt för benen... Plus att man inte får toapapper utan får använda duschen (som du ser på vänster hand) för att spola sig ren. Jag ser det som lårträning och brukar faktiskt välja den även om det finns andra. Man måste ju passa på när man kan få träna i vardagen :) Det tveksamt roliga är att det ALLTID är blött överallt och att man ALLTID doppar byxbenen i den där svårtolkade vätskan på golvet, hur man än gör för att hålla ett krampaktigt tag i byxorna...
 
 
Vårt sista stopp var Lata Iskandar, vattenfallet. Det är ett fint litet vattenfall, med en fallhöjd på 25 meter ungefär. Här stannade vi bara en stund, för att sträcka lite på benen - och passa på att fotografera bland annat Malaysias nationalblomma, Hibiskusen.


Så kom vi då fram till vårt hotell. Denna gång skulle vi bo på Strawberry Park Resort, vackert beläget på runt 800 meter höjd. Där började vi med Afternoon tea med scones, grädde och sylt, något jag glömde helt att fota. Jag var ganska hungrig.  När alla ätit upp och jag hade delat ut alla rumsnycklar skiljdes vi åt för dagen.
Alla rum är stora och har balkong, vilket alltid är uppskattat. Men i Cameron Highlands är det såväl kallare som fuktigare, så det kan kännas ganska rått inomhus. Att det dessutom kom ett åskväder på kvällen gjorde inte saker och ting torrare direkt.
På grund av kylan finns det ingen pool utomhus Däremot finns en varmvattenpool inomhus, vilket inte alls är helt fel. Väldigt bra för kroppen, om inte annat. Här finns även tre restauranger där två alltid är öppna, och ett spa för den som kände för det.


Ja, det summerar väl den här dagen rätt bra, tycker jag. Tjipp, tjipp!

15 januari China Town och eldflugor

Okej. Idag öppnade jag faktiskt tidningen. Och det var väl meningen, för där hittade jag en artikel som handlade om resväskan som du inte behöver dra! En sån önskar jag mig! Men den kostar 1100 dollar så det kanske inte har högsta prioritet i livet. Men att ha en resväska som följer efter dig låter ju både kul och praktiskt, eller hur?
 
 
Efter HS hade jag bestämt mig för att gå tillbaka till China Town. De gäster som ville, följde med dit, och det visade sig bli ganska många, det.

Mitt ärende var främst jakt på en specielll klocka till mannen i mitt liv. Men jag passade så klart på att gå runt lite bland täckjackor, näsmasker, hippiekläder (och där blev jag lite nostalgisk), blommor, söta mjukiskaniner i glasskåp, mat- och fruktmarknaden och illaluktande durianfrukter innan jag vände tillbaka till hotellet. Och det enda jag köpte var jackfrukt, djävulsfrukt och rosenäpple som lunchsnack. För idag kollade jag bara för att se om jag vill handla nåt nästa gång.











 
Jag och A.J hade ordnat en lite cool extrautflykt på kvällen. Nästan alla ville följa med. Så på eftermiddagen blev vi upphämtade av Hussein, och så åkte vi ut ur KL, mot Kuala Selangor.
Här startade vi med att åka upp till Bukit Melawati.

På promenaden upp stannade vi först vid brunnen där man torterade förrädare en gång i tiden.
Vattnet som räckte upp till hakan, förgiftades av olika typer av gifter. Man tillsatte sedan fina hår från bambuskott som skulle dels göra att det kliar, dels sticker sönder skinnet. Syftet var att förrädaren skulle utsättas för extrema plågor och så småningom dö...



Vi fortsatte sedan upp mot kullen för att träffa de utrotningshotade Silver leaf monkeys (Trachypithecus cristatus, svenskt namn har jag inte hittat). De bor vilt i mangroveträsket och i skogen som finns i området, men kommer till berget för att få mat av oss människor. De är vegetarianer och lugna och trevliga apor, men de har konkurrens av de aggressiva långsvansade makakerna, som är mer rovdjur och äter även kött/insekter, och som snodde mat från deras händer.

De föder en unge var på alla tider under året, men dessa uppfostras av alla honor i flocken. De har en haremsstruktur, det vill säga en alfahanne på en massa honor, och man har räknat att det är mellan 9 till 51 djur i varje flock. Och det är hans bäbisar allihop. Den dagen när alfahannen inte klarar av att försvara flocken och en annan hanne tar över, tar den nya hannen livet av alla nyfödda bäbisar och jagar de unga hannarna på flykten. Känns så klart grymt, men det är så det fungerar.
De vuxna har mörkgrå päls med ljusa hårspetsar. Det är därför de ser gråa ut. Håren på huvudet är uppriktade, liksom en punkig tofs. Ungar föds med orange päls men den skiftar till de grå pälsstråna fram till de är runt fem månader gammalt, då de är helt grå.



Från berget åkte vi ner till floden Selangor och fiskrestaurang Kuang Wah och åt en härligt Malaysia middag med en massa smårätter medan vi njöt av utsikten.


Och när mörkret började lägga sig, då var det dags för förflyttning igen. Denna gång till roddbåtarna i Kampung Kuantan Firefly Park. För nu var det hög tid att åka ut på floden och uppleva närkontakt med tusentals eldflugor. (Nåja, flugor och flugor. Det är ju faktiskt en skalbagge....) De finns bara i ett träd som heter Sonneratia caseolaris (svenskt namn saknas) och här hittar man dem året runt i hundratusentals. En fantastisk upplevelse! Vi fick gärna fånga dem under förutsättning att vi släppte dem ganska direkt, fick vi veta. Kom de på någon att ta med sig eldflugor därifrån riskerade vi nämligen dryga böter och rent av fängelse...

För att fota dessa små blinkande varelserna skulle jag ha behövt både stativ och längre slutartid. Av 450 foton blev det två typ okej bilder som ändå visade några prickar, som syns likt stjärnor mot en svart himmel. Men att glida fram i roddbåtar på en flod, enbart ackompanjerade av naturljud och se alla dessa blinkande ljus, ja, det måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå.

 
Men det är en fantastisk tur rakt igenom och om du är i KL - åk. Men dubbelkolla att det är på denna plats. Här sitter vi fyra och fyra för det är små båtar. Det finns andra arrangörer som använder större båtar för 14 personer, med elmotorer...

Vi var hemma straxt efter tio. Då återstod förberedelser för morgondagens avresa mot Cameron highlands. Och om den berättar jag i nästa inlägg.

14 januari KL by day

Vistelsen i KL började med en orienteringstur i staden. Vi blev skjutsade av vår eminente chaufför Hussein till Jamek Mashid, en av de äldsta moskéerna som byggdes där för att hylla malajerna. Härifrån gick vi tillsammans med A.J, vår lokalguide, i malajsiska, brittiska , indiska och kinesiska kvarteren. I Central Market stannade vi och åt lunch på Precious Old China - förrätt, 6 små rätter och efterrätt. Här kommer ett fotopotpurri från stadspromenaden.
 




 
Vi tog sedan bussen till Twin Towers, världens numera 7e högsta torn på cirka 452 meter (högst i världen nu är Burj Khalifa i Dubai med 163 våningaren och 828 meter upp i luften. Om Jeddah Tower i Saudi blir klart år 2020, beräknas den byggnaden spränga 1-kilometersgränsen. Galet!).
De som inte hade bokat biljetter via mig igår, fick ett fotostop medan de andra följde med mig in i Torn 2. 
 
 
Det är svårt att få biljetter eftersom det är begränsat antal som får åka upp (måndagar är det helt stängt).. Det är slot-tider som gäller och man åker upp max 15 personer i taget så det kan aldrig bli trångt. Biljettkassan öppnar 8.30 och man kan se köbildning från klockan 06.30. Denna dags biljetter var slut vid lunchtid... Numera går det att köpa online, men man måste åka och hämta dem samma dag när biljettkassan öppnar, berättade A.J, och det hade han ordnat..
 
Vi fick gula Visitorband att hänga runt halsen och blev därmed The Yellow Group, med slot-tid kl 15.15.. 
 
 
Först fick vi säkerhetsgenomgång, därefter susade vi upp 5-6 meter i sekunden upp till 41a våningen där vi gick ut på Himmelsbron för lite fotografering.
 
 
Efter ca 15 minuter där, flög vi vidare upp till våning 83. Där bytte vi hiss för att komma upp till 86:an, som är den högsta våning som allmänheten får besöka
 
Om det är värt besöket? Absolut. Om man är i KL är det synd att missa! Man har en vidunderlig utsikt över staden.

 
Totalt 45 minuter är den här turen i tornen. Vi tog sedan Monorail hem två stationer, bara för upplevelsen plus ömma fötter. Och med detta var utflyktsdagen slut för gästerna.
 
 
Jag promenerade lite till för att lägga upp en kul promenad ner till China Town, som jag ska ta de som har lust imorgon förmiddag efter min HS (hotellservice). Hela China Town är en kul upplevelse. Kanske tar jag lite fler foton därifrån imorgon. Idag får ni nöja er med ett matstånd med en massa grillspett.
 
 
Min kväll avslutades med en av de godaste Pad Thai utanför Thailand, på matmarknaden som ligger på en bilfri gata i bakkant från hotellet. 
 
 
Inte för att det är särskilt rogivande att sitta där eftersom det pratas högt och spelas hög musik, utan för den goda asiatiska maten som serveras där - och självklart upplevelse av att vara med främst lokalbefolkningen.

13 januari Första ankomstdagen

Som vanligt var jag i frukostrestaurangen straxt efter halv sju.Och som vanligt låg där en morgontidning som aldrig blev läst. 

\n
 
\n
Och efter att ha ätit en lunch (ja, för det blev stekt ris, get, lite grillade miniplommintomater och färsk frukt) tog jag hissen upp till rummet och gjorde klart det jag skulle behöva för första ankomsten.
\n
\n
    \n
  • Avgick flyget i tid till exempel, det kan vara väldigt bra att veta. Och det hade det gjort. Beräknad ankomst tid var 04.51 enligt FlightStats
  • \n
  • Uniformströjan, Albatrosflagga och board plockades fram
  • \n
  • Lokalguiden och jag pratades vid per telefon och jag skulle hämtas kl 16
  • \n
  • Listor mailades till receptionen som skrev ut dem till mig
  • \n
  • Jag skaffade kartor till gästerna och ringade in hotellet så det skulle bli lätt att hitta om de var ute på egen hand
  • \n
  • Och så blev det transferförberedelser. När man har en timme drygt till förfogande är det perfekt att ta lite välkomnande info om landet, staden, hotellet, programmet dag för dag (en del har behov att veta allt i förväg)och värdefull praktiskt information som kan underlätta för att komma in i lokala rutiner lite snabbare
  • \n


\nOch när jag satt där och jobbade började det klia på högerhanden. Jag kikade ner och fick se två vita knölar med vätskefyllda blåsor. När sjutton hände det? Något som gillade blod hade varit så där, för placeringarna var exakt ovanpå två av mina blodådror. Mygg!
\n


\n
Det blev att ta fram flaskan med DEET95-medlet och när jag smörjde in mig fick jag syn på ett par vätskefyllda knölar även på andra handen. Det var ena tysta rackare.


Klockan 16 åkte bussen till flygplatsen, och ett par timmar senare hade 30 förväntansfulla gäster kommit ut. Från och med nu skulle resan genomföras enligt programmet.




12 januari - Resdag Penang - Kuala Lumpur

I hotellets hissar kommer det upp nya visdomsord varje dag. Nästan lite spännande att se vad de sätter upp.
 
 
Mitt flyg skulle gå kl 15.30 från Penangs flygplats och flyger man med AirAsia åker man i god tid. De själva rekommenderar att man är på plats 4 timmar innan avresa vid internationella flyg, och 3 timmar innan när det gäller inrikes. Och man kan gott förstå varför eftersom flygplatserna här är ganska röriga. Man kan inte låta bli att undra om folk som inte ska flyga, ändå åker dit och handlar och käkar, faktiskt.
 
Nåväl, jag hade kunnat be hotellet att ordna transport för RM60, eller att ta 102:n dit som skulle ta runt 3,5 timme om jag hade tur, men jag valde att beställa en bil på Grab. Och tur var väl det, för chauffören Erik var Pokémon och Ingresspelare, så vi hade mycket att prata om under 45 minuter som det tar med bil. Det var lite extra kul, tyckte vi båda två.
 
Jag var på flygplatsen vid lunchtid. Försöket att checka in online misslyckades så jag fick gå till en av automaterna. Det bästa är alltid att checka in via mobil eller dator. Då slipper man stå i två köer..
 
 
För köa måste du för att bli av med ditt bagage, speciellt om du vill ha kvitto på att det faktiskt är inlämnat. Det är inte som hemma att man får sitt kvitto redan i automaten och kan scanna själv och skicka iväg på bandet. (Det finns obemannade stationer också, men det är dumt att chansa. Här rekommenderas man till och med att lägga bagagetagg INUTI bagaget, just in case.)
 


Efter att ha blivit av med väskan jag passade på att äta lunch där. Idag blev det Penang Curry Mee (en soppa) på matkedjan Nööödles. (Känner mig lite hemma där bland alla Ö.) In kom en djup tallrik, stor som en salladsskål, med mat. Var det verkligen tänkt att jag skulle äta allt det där? Antagligen. Men det klarade jag inte av.
 
 
Men du, förklara för mig varför asiatiska länder alltid lämnar skalet på i grytor och soppor? Om man är ute efter smaken så skulle man ju kunna lägga dem i en typ kaffefilterpåse och koka dem samtidigt och sedan bara lyfta ut påsen? Att skala dem själv blir ju onödigt kladdigt, alltså!
 
 
Dessutom att äta nudlar med pinnar är inte min starka sida. Att få upp dem är  ju inga problem. Det är att äta dem som blir så himla slabbigt, tycker jag. Med en gaffel kan du snurra upp dem och få in dem i en tugga, men det klarar jag inte av med pinnarna utan nudlarna hänger som ett skägg ifrån munnen - inte snyggt alls. Men soppan var jättegod, om än VÄLDIGT stark. Jag svettades, grät och snörvlade precis som vanligt. Det är ju jäkla synd att man inte tål stark mat så bra, du. Det går åt en himla massa servetter...
 
Efter ett toalettbesök var det dags att boarda planet, som bara var en halvtimme försenat. Det är inte alltid det finns vanliga toaletter. Är man ute på stan är det inte ovanligt med hålet i marken. Men här kan man välja.
 
 
När jag väl landat på Klia2 (den lite mindre flygplatsen) fick jag vänta på bagaget nån halvtimme. Det kom liksom en väska i taget. Och när jag fått den, Grab:ade jag igen och kunde åka med chauffören The mot Federal. Det var mitt i rusningstrafiken och trafiken stod helt still bitvis. Men fram kom jag och kunde återförenades med stora resväskan och komma upp på rummet. TV:n kom på och för första gången den här veckan såg jag en film på Vision Four. Det kändes ju väldigt lyxigt, måste jag säga.
 
Imorgon var det dags för skarpt läge. Jag skulle bli hämtad kl 16.00 av A.J (min lokalguide) med bussen. Därmed är min uppstart slut och alla planer lagda. För det är alltid bra att ha en plan. Sen får vi se hur det blir i verkligheten!

11 januari - Klart program och mer monsunregn

Torsdagen börja med sol. Det blev därför en simtur i poolen innan jag fattade beslut om hur dagen skulle se ut.
 
 
På långtidssemestrar är jag van vid att det är ett team som jobbar ihop. På den här är jag ensamt ansvarig och förväntas således få ihop och göra allt själv. Därför fick min sista dag på Penang bli planering på Discoverys kontor. Så idag blev det inte så många bilder tagna. 
 
 
Men först skulle jag leta upp agenten. Tack och lov för Gps, och att slippa karta. Så himla smidigt. Det tog 23 minuter att gå från Gurneys, och dit tog jag shuttlebussen. Men var i detta hus skulle jag hitta dem?
 
 
Och hur skulle jag komma över huvudvägen? Det fanns inga övergångsställen och det var femfiliga vägbanor... Jag fick fråga, och svaret var att ta mig till refugen mitt i gatan, för där fanns trafikljus med knappar att trycka på för fotgängare. Sen blev det enkelt.
 
Jag hittade snart till kontoret som låg en trappa upp.
 
 
Jag gick igenom en massa praktiska saker med Mr Chew och vi gick igenom mina förslag på utflykter och kompletterade, så nu är det klart. Jag kommer ha sju fantastiska utflykter här varannan dag under 14 dagarsvistelsen. Och det är lite blandat kultur, historia och avkoppling. 
 
Jag har satt ihop gästernas startkit innehållande bra-att-ha-info och kartor som ska delas ut samma dag som vi kommer ner.
Jag har dessutom avtalat med Chew att han ska köpa busskort till alla som vill ha, som de får när vi anländer. Man betalar nämligen bara MR30 och får sedan åka obegränsat i 7 dagar. Annars kostar det RM2 varje gång man ska åka från hotellet in till stan och när man byter till annan buss är det bara att öppna plånboken igen. 
Till detta skall nämnas att chaufförerna inte har något växel. Alla pengar som folk betalar läggs i en metallåda som är lite som en minipostlåda. Det går att lägga i pengar, men inte att ta upp därifrån. Så den som ingen växel har ska räkna med att denne blir av med en större peng. Här gäller enbart MR1-sedlar och mynt!
 
När jag var klar på kontoret, så hade det börjat regna. Idag regnade det ännu mer än igår och när jag äntligen kunde lämna busskuren och gå hem till hotellet fick jag veta att det varit översvämning på sina ställen.
 
Jag hoppas innerligt att norrmännen som kommer ner nu på lördag vet att de kommer ner under monsunperioden. Förväntar de sig sol och torrt kommer de nog bli grymt besvikna. Men varmt blir det! Temperaturen så här års ligger runt 30 grader.
 



Imorgon (fredag), när jag är tillbaka i Kuala Lumpur ska jag göra mitt schema, för att se till att få ihop utflykter, aktiviteter, hotellservice och lediga dagar.
På hemsidan står att gästerna bokar en liten rundresa och därefter 14 härliga livsnjutardagar, och det är så klart vad jag har utgått ifrån. Men i kontrakten jag fick när jag satt på bussen upp till Arlanda hade jag enbart arvodet för långtidssemester alla tre veckorna. Hm...
Och vad gäller ledig dag i veckan som brukar man ha på långtidssemesteruppdrag och när man jobbar på destination, skulle jag ju inte kunna ha några under min uppstarts- och rundresevecka (vi är nere i Penang den 18e). Ja, ja. Nu är det som det är. Tur jag är både har energi och är flexibel, för nu är det ju bara att köra på!

10 januari Street Art, krabbmakaker och gravöl

Så vad fyllde jag den här onsdagen med då? Ja, det blev som vanligt en hel del både roligt, spännande - och sorgligt.
 
Dagen började nämligen inte så kul. Jag satt och jobbade vid datorn under frukosten, och plötsligt fick jag ett meddelande från Ole på puben Branigan's i Torremolinos. Han berättade att en god vän och kollega hade avlidit klockan 8 igår kväll. Så himla tråkigt!
 
Men jag är tacksam för att vi gick och fikade innan hans operation och innan jag åkte hem till Sverige. Vår gemensamma nämnare var vår livsfilosofi, att alltid leva livet på bästa möjliga sätt oavsett vad som sker.
 
Vi satt där och pratade om våra cancer, behandlingar och operationer - men jag sitter här och skriver, medan han ligger i ett kylrum. Näe, livet är inte rättvist, för egentligen borde det ha varit tvärtom eftersom han var mycket yngre än mig...
 
Och med detta sagt, var det ju dags för mig att ta tag i livet som jag levde.
 
Jag började i Georg Town återigen. Idag var det fokus på Street Art. Här är några exempel på vad du kan hitta i stan.
 




 
Men även vardagslivet kan vara kul. Som den gamla telefonkiosker att hänga kläder i...
 
 
Och det fina mosaikgolvet utanför butiken där du måste ta av dig skorna för att få komma in, något som inte är helt ovanligt här.
 
 
Naturens egna konstverk visade mig både blommande fikonträd och Frangipani (a k a Tempelträd).
 
 
På tal om fikon. Här har ni två andra goda frukter - Rambutan (den håriga) och Mangostan, och jag slänger även in en annorlunda ananas och våra små, tjocka bananer.
 
 
Eftersom konstslingan går ner mot havet och busstationen där (Jetty eller Jeti som det står på bussarna) så kom jag på att jag nog skulle ta 10an till Botaniska och kolla priser och träffa Krabbmakakerna.
 
 
Och med lokalbussen tog det en dryg timme att komma upp dit. Jag gick aldrig in i utan nöjde mig med att prata med Rangers och gå lite i utanför parken där makakerna håller till.
Om du möter en apa själv någongång, ska du komma ihåg tre saker. De första två reglerna gäller hotbeteende - och du vill inte bli angripen av en arg apa. Le inte så du visar tänderna. Se dem aldrig rakt in i ögonen. Och så Gå aldrig och ät på nåt, du lär bli av med det.
 




Sen var det ju det där med att ta sig hem. Jag ställde mig på samma ställe som jag blev avsläppt, vid parkeringen. Där stod jag kanske i 45 minuter, tills en bil kom framkörandes.
Ja, för man går inte i onödan här. När jag berättar att jag promenerar i flera timmar varje dag tycker de att jag är heltokig. dels beroende på värmen, dels på trafiken. Men det är ju bara att ha vatten med sig hela tiden och att se sig för, eller hur?\n

Nåväl, bilen kom och föraren vevade ner rutan och frågade mig vart jag tänkte mig. Jag förklarade att jag väntade på lokalbussen. Då fick jag veta att det inte var någon busshållplats där jag stod. Den låg istället utanför området. Så attans retligt va?
Men det var ju bara att spatsera iväg till den däringa hållplatsen och vänta lite till... och vänta det fick jag göra. Det kom visserligen en buss efter 45 minuter... som parkerade intill kanten straxt före busshållplatsen!

En engelsman, som också väntade, gick bort och frågade varför chauffören parkerade. Då fick han till svar, att den bussen som skulle hade gått  från stan vid nästa tur - alltså om 45 minuter - hade gått sönder. Därför var den HÄR chauffören tvungen att vänta i 45 minuter. Förstod ni logiken där? Näe, det gjorde ingen av oss som väntade heller. Men här är inte allt logiskt.
(En annan tveksamt intressant vetskap angående bussarna som går utanför vårt hotell, de kommer ibland inte på flera timmar trots att de ska gå en gång i kvarten. Jag fick berättat för mig av en anställd på hotellet, att Rapid Penang (bussbolaget på ön) absolut har en tidtabell. Men att chaufförerna har kommission för antalet passagerare. Så om det inte är någon som kliver på i början av turen, händer det att de vänder bussen och tar lite ledigt istället. Detta händer visst speciellt på kvällarna. Jag blev avrådd ifrån att vänta med att åka hem med sista bussen iallafall- för det var inte säkert att den ens kom hahahaha Inte vet jag vad det ligger för sanning i det hela - men nog kommer jag akta mig för att chansa.)

När jag nu satt och väntade (på rätt ställe) kom ett par som hade åkt med samma buss som mig TILL nationalparken, och vi började prata. De var från Indonesien och var på Penang i 4 dagar på lite semester, berättade de. Efter en liten stund bestämde de sig för att beställa en bil stället, och frågade mig om jag ville göra dem sällskap in till George Town. Jag accepterade överlyckligt, för nu hade jag väntat i nästan 3 timmar på att få komma där ifrån. Bilen beställdes via Grab-appen, ett lokalt och något billigare bolag med samma upplägg som Uber. (De flesta chaufförer jobbar åt båda, lärde jag mig senare samma dag.)

Från deras hotell kunde jag sedan gå till Komtar (shoppingmall och busscentral). På vägen dit hittade jag en matvagn där man serverade fiskhuvudsoppa. Nog känns det inte som något gott, men det är faktiskt något av en specialitet här nere...


Under hemresans gång med 101an bestämde jag mig för att vore väl ändå på sin plats med en gravöl idag. Så jag klev av hållplatsen innan hotellet och gick upp mot det lilla centrumet. Där hittade jag en trevlig bulgarisk restaurang som hade en oemotståndlig bild på en grillad ryggbiff. Den blev det med pepparsås! 


Och medan jag satt där, började monsunregnet även denna dag med blixt, dunder och skyfall.

Efter att ha ätit upp, trotsade jag vattnet som blåste in mot verandan, och satt där och beundrade åskvädret och regnet medan jag drack den där gravölen. Och jag är säker på att Alex hade gillat idén med grillad ryggbiff och en kall lager på den här verandan!


 
Det där skyfallet slutade inte och tiden gick. När ölen var uppdrucken blev det därför en bilbeställning på Grabs, trots att jag kanske bara 100 meter hemifrån. Men man går inte ut, ens med paraply eller regnkläder i den här typen av väder. Jag blev upphämtad av Kooh Shui Chi, en kvinnlig chaufför som bodde på ön. Att jag vet hennes fullständiga namn är för att efter att hon hade släppt av mig utanför hotellet, fick jag ett kvitto på mailen med den informationen.
 
Och det var typ allt för den här dagen. Imorgon är sista heldagen på Penang och jag har lite idéer vad jag ska fylla den med. Men hur det sedan blir, ja, det berättar jag i nästa blogginlägg :)

RSS 2.0