Det är nu eller aldrig!
Det är viktigt att ha mål i livet. Jag pratar inte bara om STORA mål. Nej, det finns massor av delmål som gör LITE så ROLIGT. ALLA människor behöver ha något att sträva efter för att utvecklas. Det är lätt att man resignerar eller lutar sig bakåt i sin bekväma tillvaro "- för man har det ju ändå ganska bra" och struntar i sina drömmar man en gång hade. På mitt kylskåp har jag en lista med saker jag vill göra/uppleva innan jag dör och det är en massa skojiga saker.
Och jag är nog allt annat än trygghetsnarkoman. Jag kräver omväxling och älskar att lära mig nya saker och testa gränser. (Därmed är inte sagt att det gäller Bungyjumps eller fallskärmshoppning - för det skulle inte falla mig in. Jag kan inte ens åka vuxen-karuseller utan håller mig gärna till barnens "Tekoppen" *asg*, fråga mina döttrar)
Den 1 september satt jag som vanligt och började längta till varmare breddgrader. I samma stund bestämde jag mig att "Nu får det vara slutsnackat- dags att göra slag i saken och flytta utomlands". Jag skulle minsann försöka få jobb som Reseguide, något jag velat bli redan under min tonår. Jag var inte klar över VART jag skulle, VAD jag skulle jobba med - bara ATT jag skulle! Jag hade fyra alternativ jag tittade på...
TIll slut föll jag för Apollo/ Kuoni som har jämrans spännande resmål och har lite annat tänk gällande charterturism. Många som trott att jag var för gammal - är ju bara 45 bast och det är väl ingenting, hallå -
TJI FICK NI! Några dagar senare satt jag med en inbjudan på mailen!
Då var det dags att informera familjen om vad som var på G. Jag överdriver om jag säger att allmän glädje spred sig men alla förstår att det här är något jag måste göra - och låter mig därför hållas. Vänner, line dance elever och Hitch Hikers anhängare tycker också både att det är roligt och tråkigt - men hallå, det finns ju msn, Facebook och bloggar ju?!?!?! Idag är avstånd inte speciellt märkvärdigt. Men i början tror jag ingen trodde att det var riktigt allvarligt menat förrän jag satte ut annons på Jonzon, hunden. Då började det hända grejer och vips hade Jonzon nytt hem hos min särbo, Per. Ni ser Jonzon hänga i fåtöljen i sitt, snart nya hem.
Då var det ju det där med jobb... jag har jobbat som Fastighetsförvaltare på ett företag i nästan fem månader och det avslutades den 16 november då VD:n och jag kom fram till att vi inte skulle fortsätta vår relation, helt enkelt. Istället satsade jag på att komma tillbaka till Försäljning och jobbar idag med ett projekt för Phonera Företag. Jag fick dessutom privilegiet att bli vän med en tös i våras som behövde en Personlig assistent och det jobbet börjar jag 1 december. Så nu har jag förmånen att jobba med två roliga saker som båda sätter människan i centrum. Såna jobb passar mig!
Och den 9 november blev det så dags att ta tåget till Stockholm till Apollo/ Kuoni!
Jag vaknade till alarmet - ovanligt. Brukar alltid vakna av mig själv men nu skulle jag upp en timme tidigare. Gick ut med Jonzon, packade matsäcken jag gjort dagen innan och lade biljetterna i ytterfacket på väskan. WOOOOOOOOOOOW! Nu var det dags att få chansen att förverkliga en dröm...till - har hunnit förverkligat en hel del innan, ju. Vad livet är spännande och ibland nästa overkligt, kan jag tycka!
Det var en kall och fuktig morgon. Att solen snart skulle börja stiga upp över horisonten kunde man ana. Folk med uppfällda kapuschonger var ute och troligtvis på väg till skola eller jobb. Gatubelysningen var fortfarande tänd och jag promenerade nerför Vasavägen mot stationen som lyste välkomnande. Jag steg in för att ta reda på vilken perrong och tio minuter senare satt jag på tåget till vår vackra huvudstad!
Resan var lugn och behaglig. Jag läste lite grann och undrade över vad dagen hade att erbjuda. Det fanns ingen information om vad man ville ha, förutom vidimerade betygskopior och passfoto. "Oh, vad roligt det skulle bli!"
Jag hade gjort det enkelt för mig och bokat Tågtaxi så när jag kom till Cityterminalen spatserade jag frankt fram och sa vart jag skulle och blev skjutsad till rätt adress. (Kan rekommendera det, skarpt! Att boka tågtaxi alltså. Det gjorde jag både dit och hem och det var himla smidigt.)
Men jag trodde att han hade kört mig fel! Dörren till Apollo//Kuoni var blockerad av en lastbil och man höll på att köra in och ut med en truck i garageporten intill. Jag frågade Taxichauffören flera gånger om det verkligen var rätt adress så till slut åkte han och visade mig gatunamnet på huset i korsningen och att det faktiskt var rätt nummer på huset *LOL* Han måste ha trott jag var lite knäpp... för det var verkligen rätt adress! Jag tog hissen upp, tryckte jag på ringklockan, kom in och fick mitt passerkort och satt mig ner bland ungdomarna som var där för samma sak - att få bli Apollo/Kuonis nästa reseguide.
Vi samlades förväntansfulla i ett konferens och fick se schemat för dagen som innehöll uppgifter som vi skulle lösa enskilt och i grupp. Det började direkt.
- Presentera dig själv på fem minuter, berätta vad du har gjort sedan gymnasiet, varför du vill bli reseledare för Apollo och vad som är viktigast för dig i livet.
Vi var 11 personer totalt och det var väldigt imponerande vad ungdomar hinner med nuförtiden. Man får aldrig underskatta våra unga människor. Så blev det min tur- jag var sist ut. Vad jag har gjort sedan gymnasiet!? På fem minuter? He, he! Man har ju liksom hunnit med en hel del olika saker sedan dess så jag bestämde mig för att göra en sammanfattning av mitt liv.
Efter att ha lyssnat på alla som sa att de skulle göra det här innan de blev för gamla och fick barn och att familjen var viktigast för dem i livet... så ja... så blev min presentation lite tvärtom, kan man säga.
Jag var ju den där gamla som redan fått barn men som skulle göra det här IALLAFALL och familjen tänkte jag hemma. Jag var där för att förverkliga en dröm! Och nu var jag på väg....
Efter dagens strapatser med information om företagen (Apollo och Kuoni), gruppövningar, att skriva en reseskildring på engelska, intervju och mellansnack över kaffe och Dagobertmacka så kom jag hem, förvissad om att det var där jag skulle jobba - och idag 19 november ringde de och bekräftade!!!!!!!!!!!!
Shit, pommes frites, vad häftigt! Och idag satt jag ut hojen till försäljning... nu är det ALLVAR!
Och jag är nog allt annat än trygghetsnarkoman. Jag kräver omväxling och älskar att lära mig nya saker och testa gränser. (Därmed är inte sagt att det gäller Bungyjumps eller fallskärmshoppning - för det skulle inte falla mig in. Jag kan inte ens åka vuxen-karuseller utan håller mig gärna till barnens "Tekoppen" *asg*, fråga mina döttrar)
Den 1 september satt jag som vanligt och började längta till varmare breddgrader. I samma stund bestämde jag mig att "Nu får det vara slutsnackat- dags att göra slag i saken och flytta utomlands". Jag skulle minsann försöka få jobb som Reseguide, något jag velat bli redan under min tonår. Jag var inte klar över VART jag skulle, VAD jag skulle jobba med - bara ATT jag skulle! Jag hade fyra alternativ jag tittade på...
TIll slut föll jag för Apollo/ Kuoni som har jämrans spännande resmål och har lite annat tänk gällande charterturism. Många som trott att jag var för gammal - är ju bara 45 bast och det är väl ingenting, hallå -
TJI FICK NI! Några dagar senare satt jag med en inbjudan på mailen!
Då var det dags att informera familjen om vad som var på G. Jag överdriver om jag säger att allmän glädje spred sig men alla förstår att det här är något jag måste göra - och låter mig därför hållas. Vänner, line dance elever och Hitch Hikers anhängare tycker också både att det är roligt och tråkigt - men hallå, det finns ju msn, Facebook och bloggar ju?!?!?! Idag är avstånd inte speciellt märkvärdigt. Men i början tror jag ingen trodde att det var riktigt allvarligt menat förrän jag satte ut annons på Jonzon, hunden. Då började det hända grejer och vips hade Jonzon nytt hem hos min särbo, Per. Ni ser Jonzon hänga i fåtöljen i sitt, snart nya hem.
Då var det ju det där med jobb... jag har jobbat som Fastighetsförvaltare på ett företag i nästan fem månader och det avslutades den 16 november då VD:n och jag kom fram till att vi inte skulle fortsätta vår relation, helt enkelt. Istället satsade jag på att komma tillbaka till Försäljning och jobbar idag med ett projekt för Phonera Företag. Jag fick dessutom privilegiet att bli vän med en tös i våras som behövde en Personlig assistent och det jobbet börjar jag 1 december. Så nu har jag förmånen att jobba med två roliga saker som båda sätter människan i centrum. Såna jobb passar mig!
Och den 9 november blev det så dags att ta tåget till Stockholm till Apollo/ Kuoni!
Jag vaknade till alarmet - ovanligt. Brukar alltid vakna av mig själv men nu skulle jag upp en timme tidigare. Gick ut med Jonzon, packade matsäcken jag gjort dagen innan och lade biljetterna i ytterfacket på väskan. WOOOOOOOOOOOW! Nu var det dags att få chansen att förverkliga en dröm...till - har hunnit förverkligat en hel del innan, ju. Vad livet är spännande och ibland nästa overkligt, kan jag tycka!
Det var en kall och fuktig morgon. Att solen snart skulle börja stiga upp över horisonten kunde man ana. Folk med uppfällda kapuschonger var ute och troligtvis på väg till skola eller jobb. Gatubelysningen var fortfarande tänd och jag promenerade nerför Vasavägen mot stationen som lyste välkomnande. Jag steg in för att ta reda på vilken perrong och tio minuter senare satt jag på tåget till vår vackra huvudstad!
Resan var lugn och behaglig. Jag läste lite grann och undrade över vad dagen hade att erbjuda. Det fanns ingen information om vad man ville ha, förutom vidimerade betygskopior och passfoto. "Oh, vad roligt det skulle bli!"
Jag hade gjort det enkelt för mig och bokat Tågtaxi så när jag kom till Cityterminalen spatserade jag frankt fram och sa vart jag skulle och blev skjutsad till rätt adress. (Kan rekommendera det, skarpt! Att boka tågtaxi alltså. Det gjorde jag både dit och hem och det var himla smidigt.)
Men jag trodde att han hade kört mig fel! Dörren till Apollo//Kuoni var blockerad av en lastbil och man höll på att köra in och ut med en truck i garageporten intill. Jag frågade Taxichauffören flera gånger om det verkligen var rätt adress så till slut åkte han och visade mig gatunamnet på huset i korsningen och att det faktiskt var rätt nummer på huset *LOL* Han måste ha trott jag var lite knäpp... för det var verkligen rätt adress! Jag tog hissen upp, tryckte jag på ringklockan, kom in och fick mitt passerkort och satt mig ner bland ungdomarna som var där för samma sak - att få bli Apollo/Kuonis nästa reseguide.
Vi samlades förväntansfulla i ett konferens och fick se schemat för dagen som innehöll uppgifter som vi skulle lösa enskilt och i grupp. Det började direkt.
- Presentera dig själv på fem minuter, berätta vad du har gjort sedan gymnasiet, varför du vill bli reseledare för Apollo och vad som är viktigast för dig i livet.
Vi var 11 personer totalt och det var väldigt imponerande vad ungdomar hinner med nuförtiden. Man får aldrig underskatta våra unga människor. Så blev det min tur- jag var sist ut. Vad jag har gjort sedan gymnasiet!? På fem minuter? He, he! Man har ju liksom hunnit med en hel del olika saker sedan dess så jag bestämde mig för att göra en sammanfattning av mitt liv.
Efter att ha lyssnat på alla som sa att de skulle göra det här innan de blev för gamla och fick barn och att familjen var viktigast för dem i livet... så ja... så blev min presentation lite tvärtom, kan man säga.
Jag var ju den där gamla som redan fått barn men som skulle göra det här IALLAFALL och familjen tänkte jag hemma. Jag var där för att förverkliga en dröm! Och nu var jag på väg....
Efter dagens strapatser med information om företagen (Apollo och Kuoni), gruppövningar, att skriva en reseskildring på engelska, intervju och mellansnack över kaffe och Dagobertmacka så kom jag hem, förvissad om att det var där jag skulle jobba - och idag 19 november ringde de och bekräftade!!!!!!!!!!!!
Shit, pommes frites, vad häftigt! Och idag satt jag ut hojen till försäljning... nu är det ALLVAR!
Monica och jag i westernklänningar på Rökstad loge sommar 2006
Tromber i Alanya, Turkiet sommaren 2007
Pajen, min biologiska fader i något yngre upplaga
Huset som Per byggde med inflyttning 1991... jag är typ mamma till dammen
Jonzon- familjens Cockillonpinscher f okt 2006
Sedan 2003 jobbar jag som instruktör och sedan 2004/5 är jag Dj i line dance
Och så startade fenomenet Hitch Hikers som idag är ett registrerat varumärke.
Att vara Dj i linedance innebär att du måste köpa rätt låtar till de danser som är mest populära.
Och det är alltid svårt att stå kvar i båset när vissa danser kommer, helt klart. Ett jättekul jobb!!!
Kortet är från Mullsjö line dance weekend juli 2006
Jag och Gun, bästis tillika nätverkskollega i Small Town Cowboys
På väg till Siljakryssningen april 2007Hitch Bikers på Pekingträffen när Mustasch höll konsert!
En binge galna line dansare på Pekingträffen 2007 (i Norrköping för tjyvinge)
Mustang, en typ ny hårdrocksgrupp som höll specialkonsert på träffen för oss som var där!
Tur på hojen med stopp vid Stångån i Linköping sommar -07
Happy Halloweeeeeeeeeeeeeen!
Lördag 3/11 var vi på Johans 40 års kalas och dansade linedance tillsammans med häxor, djävlar och andra monster...
