Att vara Maria Graube

Jag vaknade till en fantastisk vy och gick straxt efter halv sju ner frukosten. Denna otroligt nyttiga måltid lade grunden för dagens eskapader på ön Penang. 

 

 

Kl 10 hade jag Hotel-check. Hotellmanagern Cristina, Top sales manager Belinda och Sales manager Arwind, visade mig runt i det trevliga hotellområdet och de tre rumskategorierna. Medan vi gick där och samtalade berättade de att jag skulle vara vaksam när jag var ute och gick. Det handlade så klart om att jag var, i någras ögon, en vandrande plånbok. Risk för både ficktjuvar och rånare, och båda kvinnorna var uppenbart oroliga för min säkerhet eftersom jag är ensamresande. 

 

Jag är otroligt naiv när det gäller såna där saker. Kanske beroende på att jag aldrig under mina nu 10 år (jepp, jubileum i år) av reseledning har råkat ut för något värre än bagage som rest runt i fyra dagar innan vi kunde återförenas (du kanske kommer ihåg Apulien-resan?). Däremot har jag följt med en och annan gäst till polisstationen som råkat ut för både det ena och andra. Jag brukar säga att jag klarat mig för jag ser så fattig och arg ut att man hoppar över mig.

 

Att det kan bero på att jag kanske inte ser ut som nyanländ, vet jag inte. Idag struntade jag i väska (och kamera) och stoppade plånboken innanför trosorna, mobilen och powerbank i varsin kupa i behån och kabeln knöt jag runt magen. Klart!

 

 

Nu till dagens äventyr då. Först en liten sammanfattning i text.

 

Jag tog lokalbussen in till Georg Town, öns huvudstad. Det var från början en handelsstation som grundades 1789 av Francis Light. Han arbetade för Brittiska Ostindiska Kompaniet och faktum är att jag befinner mig i Storbrittaniens första bosättning i Sydostasien. I  stadskärnan, som finns på UNESCOs världsarvslista sedan 2008, hittar vi hus från brittiska kolonialtiden som ju löpte ända fram till 1957!

 

Jag klev av bussen straxt nedanför huvudgatan och gick sedan på promenad ett par timmar.  Det blev en spännande måndag i en stad som återspeglar 171 års brittisk närvaro på ön, sammanslaget med lokala, kinesiska , indiska , islamiska och andra både nya och gamla element. Man skulle kunna tro att det var charmigt till tusen, men det som förtar en stor del av själva upplevelse är trafiken och ljudnivån. Det var hart när omöjligt att få bilder utan fordon på.

 

Dessutom finns inga riktiga trottoarer utan mer gångar som varje husägare har byggt, vilket innebär överraskande höjdskillnader. Jag föll pladask vid ett tillfälle och trodde jag bröt högra fotleden. Jag bröt ju den vänstra i Jordanien 2011 och tänkte att någon där uppe ville att fotlederna skulle matcha varann hahaha

 

 

En affärsinnehavare sprang vänligt fram till mig och erbjöd mig en pall. Men jag föredrog att stå och känna efter. Och efter att ha hämtat andan kunde jag glatt spatsera vidare. Det blev bara en liten sträckning för foten varken svullnade upp eller smärtade nämnvärt. 

 

Näe, nu tar vi lite promenadbilder, tänker jag. 

 

När jag plötsligt råkade på en station för Hop-on-hop-off blev det ju ett självklart val så jag hakade på den två timmarsturen också. Här är lite foton från den.

 

Det blev fem timmar i George Town den här dagen.

 

Istället för att åka direkt hem, tog jag lokalbussen mot nationalparken, men klockan drog iväg så jag fick hoppa av halvvägs och åka tillbaka till hotellet.

 

 

För arbetsdagen var inte slut riktigt än. Klockan 18.50 hade jag avtalat med hotellets shuttleservice, att åka med till nattmarknaden i grannstaden Batu Ferringhi.

 

Men där glömde jag fota nåt annat än The food court omgiven av en massa stånd med asiatisk mat från olika länder, pizza och kebab. Jag valde en malaysisk Nasi Goreng, stekt ris med friterad kycklingklubba. 

 

Och på busshållplatsen fotade jag 

 busslinjerna. Kan vara bra att ha.

Men jag åker säkerligen tillbaka dit en annan kväll och kan fota då istället.

 

Ja, det där var lite från min dag. Hoppas din dag också blev trevlig. Ses snart!