Konstigt håravfall och akut trötthet
Fick en anonymt inlägg på den här kategorin den 24 september. "Men Maria, du har väl mer att berätta om din bröstcancer." stod det.
Jag funderade en stund och kom på att det är inte så himla mycket att berätta. Som jag redan har skrivit tidigare är mitt fokus på att leva livet. Tänker nästan inte alls på att jag har cancer - men det måste jag ju tro att jag inte har längre. Man har ju skurit bort den, eller hur? Ja, det förstås, medicinen har jag ju. Den som ska förhindra att de elaka cellerna kommer tillbaka :)
Den 17e var jag på Strålningen. Där blev jag scannad, tatuerad (med osynligt bläck verkar det som för jag ser inte prickarna) och fick träffa en läkare som godkände att jag sköt strålningen till efter Marocko. Det innebär att jag startar mina 16 dagar till den 12/10. Man ordnade också, efter lite övertygande, att jag fick morgontider så jag slipper ta ledigt från jobbet.
Men har jag några tråkiga biverkningar då? Tjaaa... jag tappade en rejäl tuss med hår den 10e september, inkluderat hudfliken du ser mellan fingrarna. Även om jag vet att det är en biverkning av medicinen så kändes det lite läskigt. Men det var bara den dagen. Efter det har det inte hänt...
Lite väl mycket hår i handen den här dagen.
Vad gäller andra biverkningar så är det väl tröttheten som ibland anfaller en. Jag använder gärna min energi till jobbet och mina vardagsäventyr.
Men en dag satt jag nästan och somnade på tåget som tar en kvart. Och ibland när jag går hem från stationen kan jag också bli jättetrött att det nästan är jobbigt att gå mina 6 minuter till lägenheten. Men det där händer ju inte varje dag utan kanske en, två gånger i veckan. Det kan jag definitivt acceptera så länge jag har min normala energinivå i övrigt. Och det vill jag nog påstå att jag har!
Men en dag satt jag nästan och somnade på tåget som tar en kvart. Och ibland när jag går hem från stationen kan jag också bli jättetrött att det nästan är jobbigt att gå mina 6 minuter till lägenheten. Men det där händer ju inte varje dag utan kanske en, två gånger i veckan. Det kan jag definitivt acceptera så länge jag har min normala energinivå i övrigt. Och det vill jag nog påstå att jag har!
25-31 juli Veckan efter operationen
En liten resumé från första veckan efter operationen kanske kan vara intressant?
En del förfaras över att jag gör så mycket, även nu, och menar att jag ska vila, inte hitta på en massa. Men jag är vän av Aktiv vila. Med andra ord - leva som vanligt då hahaha
Om du fysiskt vilar efter en operation ökar risken för blodpropp. Därför är det jätteviktigt att hålla igång blodcirkulationen. Det gör man genom att vara just aktiv, så klart. Det handlar mer om promenader och normala vardagssysslor för min del. Inte att träna intensivt. Målet är att skapa balans mellan bra (och god) mat, rörelse och god sömn. Och för mig innebär det som alltid, att jag hittar på saker som enbart är roligt.
Fördelen med Aktiv vila är dessutom att man kan hjälper kroppen att transportera bort slaggprodukter och mjölksyra i musklerna PLUS minskar ömhet och svullnader i musklerna med upp till 40 procent. Rätt bra, va? Det innebär, förstår du, att kroppen snabbare kan börja reparera skador och därmed påskynda återhämtningen. Och för mig har det funkat utmärkt.
Det här började jag med på fredagen (dag 2).
Och fortsatte Dag 3.
Och söndagen (dag 4).
Dag 4 klev jag även in i duschen. Tog av mig bandagebehån och gjorde sårkontroll och det såg väldigt bra ut, både i armhålan där man plockat ut två lymfkörtlar och i bröstet där tumören satt. (Den där behån behöll jag kvar dygnet runt i 1,5 vecka. Vid dusch nr två åkte min vanliga bekvämaTriumph på och från den dagen var det vanliga behå dagtid och bandagebehå nattetid.)
Dag 5 (måndag) testade jag att åka till jobbet, beklagade mig över att jag hade så tråkigt och åkte därifrån efter att ha fått tider att jobba nästa dag redan :)
När jag kom hem hade jag fått brev från US med tid för information om provsvar och diskussion om fortsatt behandling. Det skulle bli av den 25e augusti, ganska precis en månad efter operationen.
Dag 6 (tisdag) åkte jag sedan och jobbade fyra timmar - och det gick alldeles utmärkt det.
Efter jobbet åkte jag till Ryd och kollade på området runt en annan lägenhet som var ledig. Men den låg precis som den i Lambohov, med utsikt emot en centrumparkering. Inte särskilt upplyftande, eller hur?
När jag kom hem idag hade jag brev från Eva Läkare att jag behöver ha höj-och sänkbart bord på jobbet. Jag fick nämligen under inga omständigheter sitta still ens en timme utan att gå runt och ta mikropauser - och det funkar ju inte annars i mitt jobb som är helt låst till telefon och dator. Upp-och- hoppa gällde alltså!
Dag 6 (onsdag) stannade jag hemma eftersom jag hade tvättid kl 11.15. De blev inte så mycket utrymme för mycket mer än det. Däremot blev det klart att jag jobbar både lördag och söndag. Så himla glad jag blev, du!
Dag 6 (tisdag) åkte jag sedan och jobbade fyra timmar - och det gick alldeles utmärkt det.
Efter jobbet åkte jag till Ryd och kollade på området runt en annan lägenhet som var ledig. Men den låg precis som den i Lambohov, med utsikt emot en centrumparkering. Inte särskilt upplyftande, eller hur?
När jag kom hem idag hade jag brev från Eva Läkare att jag behöver ha höj-och sänkbart bord på jobbet. Jag fick nämligen under inga omständigheter sitta still ens en timme utan att gå runt och ta mikropauser - och det funkar ju inte annars i mitt jobb som är helt låst till telefon och dator. Upp-och- hoppa gällde alltså!
Dag 6 (onsdag) stannade jag hemma eftersom jag hade tvättid kl 11.15. De blev inte så mycket utrymme för mycket mer än det. Däremot blev det klart att jag jobbar både lördag och söndag. Så himla glad jag blev, du!
Dag 7 (torsdag) var jag bokad för återbesök i O-huset och sårkontroll. Sköterskan var nöjd med såret. Och innan jag gick därifrån hade jag fått sjukgymnastikprogrammet som man hade glömt att ge mig efter operationen.
Dag 8 (fredag) och sista augusti gjorde jag inget särskilt. Surfade nog fortfarande omkring och letade efter en lämplig ryggsäck utan att hitta någon.
Summa sumarum. Såret läkte bra. Och som sagt, livet kändes precis som vanligt!
22-24 juli Livet före, under och efter
Livet före och efter operationen alltså. Det är väl dags att beta av de dagarna också.
22 juli Dagen före
Jobbade som vanligt men på kvällen dök ett par ovanligheter upp. Först var det så klart fest. Det är viktigt att fira varje dag ju, men den här dagen var ju lite speciell. Det var ju sista dagen med HELA mig. Imorgon skulle ju en bit försvinna. Så jag bestämde mig för att, ja, det var okej med lite champagne även om det var onsdag.
Efter festen bytte jag lakan och plockade fram nya handdukar. Det ska vara sterilt leverna fram till operation. Så sterilt det går eftersom man bor hemma och ska ta pendeln in bland en massa okänt folk imorgon. Förr fick man åka in dagen före operation och duscha och befinna sig i en steril miljö men det har man väl inte råd med längre så nu får man stå för den biten själv.
Kanske inte så himla konstigt att de där mördarbakterierna man läser om, kommer på besök i ens kropp numera? Nåja, man får göra så gott man kan helt enkelt.
Det sista jag gjorde den här dagen var således att duscha med tvålen Hibiskrub, en tvål som min mor hade talat om med inte helt positiv inställning. Och så klart, normalt använder ingen av oss tvål med Klorhexedin i.
Men som med allt annat var jag ju tvungen att forska även i det ämnet och fann att "Hibiscrub används rutinmässigt som en antiseptisk handtvätt preparatet på sjukhusavdelningar för att förhindra spridning av bakterier, svampar och virus mellan patienter. Det är också används för att desinficera huden av människor som har kirurgi, liksom händerna på människor som är inblandade i att utföra kirurgi, för att undvika att införa bakterier i kroppen när huden skärs." (Källa http://nd.bledar.com/). En ganska vanlig tvål alltså.
Jag tycker nog att det inte var någon skillnad mot Lactacydtvålen som jag använder till vardags. Ja, bortsett från att jag använder parfymerad. Den här var bara himla tråkigt, om jag säger.
Kom på att det kunde vara bra att hänga upp bandagebehån i badrummet också. Den skulle jag ha på mig när jag åkte in nämligen, eftersom den skulle på direkt efter operation och vara kvar 24/7 en veckas tid för läkningens skull.
23 juli Dagen D
Kl 01.30 gick alarmet så jag kunde äta frukost för att ha en chans att klara mig till klockan 11 på förmiddagen, då det var planerat operation. När jag vaknade nästa gång skulle det bara få bli saft och vatten, nämligen.
Kl 08.04 tog jag tåget in till Linköping.
Så med min övernattningsväska tågade jag iväg till stationen för att sedan ta mig upp till Garnison där jag lämnade den hos mamma och Björn tillsammans med min mobil. I instruktionen för den här dagen stod det att man inte skulle ta med några värdesaker nämligen. Därefter spatserade jag med förväntan ner til US. Och eftersom jag inte hade med mig mobilen blir det tyvärr inga bilder från dagen, vilket så klart smärtar mig djupt. Men det får vi leva med, både du och jag.
Så med min övernattningsväska tågade jag iväg till stationen för att sedan ta mig upp till Garnison där jag lämnade den hos mamma och Björn tillsammans med min mobil. I instruktionen för den här dagen stod det att man inte skulle ta med några värdesaker nämligen. Därefter spatserade jag med förväntan ner til US. Och eftersom jag inte hade med mig mobilen blir det tyvärr inga bilder från dagen, vilket så klart smärtar mig djupt. Men det får vi leva med, både du och jag.
Kl 09.40 gick jag iväg på Indikering.
Eftersom min tumör är en doldis så måste den markeras ut så kirurgen ska hitta den. Det gjordes genom att man med hjälp av ultraljud, sticker in en nål som pekar ut riktningen. Lite spännande. Lite läskigt. För när de kom med en cirka två decimeter lång nål och berättade att de skulle sticka in den i min kropp utan lokalbedövning, kändes det något underligt. Skulle det inte göra ont, det där? Men nääää, det kändes knappt. Det var inte värre än att gå på akupunktur. Skillnaden var nu bara att den skulle bli kvar där fram till operationen. Så den tejpades fast ordentligt och så gick jag vidare i livet.
Eftersom min tumör är en doldis så måste den markeras ut så kirurgen ska hitta den. Det gjordes genom att man med hjälp av ultraljud, sticker in en nål som pekar ut riktningen. Lite spännande. Lite läskigt. För när de kom med en cirka två decimeter lång nål och berättade att de skulle sticka in den i min kropp utan lokalbedövning, kändes det något underligt. Skulle det inte göra ont, det där? Men nääää, det kändes knappt. Det var inte värre än att gå på akupunktur. Skillnaden var nu bara att den skulle bli kvar där fram till operationen. Så den tejpades fast ordentligt och så gick jag vidare i livet.
Kl 10.30 Isotopinjektion på Nuklearmedicin
Men hur kul låter inte det hahaha Tänk att få en spruta med radioaktivitet i sig. Kanske jag skulle få superkrafter nu? Hahaha
Men varför skulle jag den där injektionen då, kanske du undrar?
Men varför skulle jag den där injektionen då, kanske du undrar?
Jo, sedan 1988 har man, i Sverige, använt sig av tekniken Sentinel node vid bland annat bröstcancerceller som uppför sig på ett speciellt sätt. Det betyder att man är intresserad av att försöka hitta vilka lymfor (kallas för Portvakter) en tumör kommunicerar med. Som bekant är det via dem cancer sprids i kroppen. Kändes den här injektionen då? Inte särskilt mycket. Och det var över på ett kick.
Vid operationen skulle läkaren injicera ett blått färgämne på samma sätt, för att se vägen lättare. Ja, men fattar du hur coolt det är? Jag menar, vi snackar medicinteknik på hög nivå här!
Kl 10.50 Nu gick jag där, radioaktiv med en nål i bröstet och kände mig lite speciell, alltså.
Passade på att säga Hej till Annette Sidås i receptionen innan jag steg in till Operation. Där fick jag veta att min operaiton var uppskjuten minst en timme, närmare två timmar så ville jag gå iväg och komma tillbaka så gick det bra.
Vid operationen skulle läkaren injicera ett blått färgämne på samma sätt, för att se vägen lättare. Ja, men fattar du hur coolt det är? Jag menar, vi snackar medicinteknik på hög nivå här!
Kl 10.50 Nu gick jag där, radioaktiv med en nål i bröstet och kände mig lite speciell, alltså.
Passade på att säga Hej till Annette Sidås i receptionen innan jag steg in till Operation. Där fick jag veta att min operaiton var uppskjuten minst en timme, närmare två timmar så ville jag gå iväg och komma tillbaka så gick det bra.
"Eh, alltså jag har diabetes och har inte fått äta sedan klockan två i natt och inte fått ta medicin, är det verkligen så lämpligt att jag gick iväg", undrade jag.
"Aha", sa sköterskan, och menade att det kanske var bättre jag satt kvar då, ifall jag skulle börja må dåligt.
En timme satt jag och väntade. Då kom narkossköterskan ut och sa att det skulle komma att bli ytterligare fördröjning. Vid det laget hade jag börjat må lite mindre bra, så man ordnade snabbt fram en sängplats.
Jag fick klä av mig mina vanliga kläder och klä på mig de snygga sjukhuskläderna. Stay ups som inte stannar uppe och skjorta som knyts i ryggen jämte ett par plastsockar. Fick behålla mina egna trosor och kom att uppskatta Sloggi än mer faktiskt.
Jag fick sedan ett skåp att låsa in alla mina saker. Där och då insåg jag att jag visst hade kunnat ta med mig mobilen och haft något att göra. För hur bra jag än hade det i min säng framför en TV med ettan, tvåan, fyran och sexan, gullig personal och närings- och insulindropp (och senare en värmefilt), blev det rätt tradigt att ligga där.
Jag fick klä av mig mina vanliga kläder och klä på mig de snygga sjukhuskläderna. Stay ups som inte stannar uppe och skjorta som knyts i ryggen jämte ett par plastsockar. Fick behålla mina egna trosor och kom att uppskatta Sloggi än mer faktiskt.
Jag fick sedan ett skåp att låsa in alla mina saker. Där och då insåg jag att jag visst hade kunnat ta med mig mobilen och haft något att göra. För hur bra jag än hade det i min säng framför en TV med ettan, tvåan, fyran och sexan, gullig personal och närings- och insulindropp (och senare en värmefilt), blev det rätt tradigt att ligga där.
Ja, det där med droppkanylen blev ju förstås ett slags äventyr. Jag är nämligen rätt svårstucken. Efter tre personer och sju försök då är man rätt mör i högerarmen ända upp till armbågen. Du förstår, man var hänvisad till armen på den sida där operationen inte skulle göras. Men till slut fick man ge upp och sticka mig i vänsterarmen och fattade beslutet att börja leta efter en välfylld blodkanal på höger igen när jag var sövd. Så efter två försök till på vänsterarmen var jag förankrad vid plastslangen.
Trist för mig var att jag blev liggandes där länge. När klockan passerade 15, var det nästan så jag trodde att de hade glömt bort mig. Du kan tänka dig hur glad jag blev när det blev action vid halv fyra och man förberedde för att bli köra mig till operationssalen. Jag fick bland annat en pil ritade på bröstet och vid det laget var jag riktigt lycklig! Tänk om det hade kommit in och sagt, tyvärr vi har inte tid att operera dig idag, du får komma tillbaka imorgon...
Väl i salen fick jag gå och lägga mig på operationsbordet. Ut med armarna (nästan som vid korsfästelse), filt lades på, jag bekräftade mitt personnummer och vad jag var där för och vilken sida som skulle opereras. Sedan var det liksom bara en sak kvar. Jag önskade alla Lycka till och när sövningsmedlet kom hann det svida en sekund sedan var jag borta och gick in i dimman. hahaha. Underbart! Jag försökte verkligen hålla mig vaken länge men det var vrålkört.
Cirka kl 18 vaknade jag till liv igen. Då låg jag på Uppvaket. Sköterskan kom bort och undrade hur jag hade det och när jag förklarade att jag hade ont fick jag smärtstillande. Och när de kom bort igen och kollade till mig fick jag lite till eftersom de hittade mig med bekymmersveck i pannan vilket, för dem, indikerade att jag fortfarande hade ont.
Väl i salen fick jag gå och lägga mig på operationsbordet. Ut med armarna (nästan som vid korsfästelse), filt lades på, jag bekräftade mitt personnummer och vad jag var där för och vilken sida som skulle opereras. Sedan var det liksom bara en sak kvar. Jag önskade alla Lycka till och när sövningsmedlet kom hann det svida en sekund sedan var jag borta och gick in i dimman. hahaha. Underbart! Jag försökte verkligen hålla mig vaken länge men det var vrålkört.
Cirka kl 18 vaknade jag till liv igen. Då låg jag på Uppvaket. Sköterskan kom bort och undrade hur jag hade det och när jag förklarade att jag hade ont fick jag smärtstillande. Och när de kom bort igen och kollade till mig fick jag lite till eftersom de hittade mig med bekymmersveck i pannan vilket, för dem, indikerade att jag fortfarande hade ont.
Nu vet jag inte hur länge jag slumrade där men vid 19-tiden kom opererande läkaren Eva (som också är överläkare på Onkologen) och förklarade vad man hade gjort och hittat.
Hon hade plockat bort tumören och området närmast intill och avlägsnat två lymfkörtlar. Dessa Portvakter hade skickats till Patologen för snabb undersökning under mikroskop för att leta efter förekomst av cancerceller och vad jag kunde förstå hittade man inget. Men ett säkert svar skulle jag få om fem veckor. Då skulle man också ha diskuterat fram en behandlingsplan där vi redan visste om strålning och antihormonbehandling. Varje behandling av cancer är helt individuell och vi får se vad de känner att min cancer skulle passa för. Det ska bli jämrans intressant!
Nåväl, snart var den här dagen slut. Meningen var ju från början att om jag hade opererat kl 11 hade jag hunnit komma tillbaka till livet på efermiddagen, vilket innebar att jag skulle få åka från US samma dag. Nu, när jag berättade att jag skulle sova över hos min 80-åriga mamma avgjorde det saken, att jag skulle bli kvar över natten hos dem.
Nåväl, snart var den här dagen slut. Meningen var ju från början att om jag hade opererat kl 11 hade jag hunnit komma tillbaka till livet på efermiddagen, vilket innebar att jag skulle få åka från US samma dag. Nu, när jag berättade att jag skulle sova över hos min 80-åriga mamma avgjorde det saken, att jag skulle bli kvar över natten hos dem.
Jag fick del i ett 4-bäddsrum på Kvinnokliniken, samma avdelning som Milla jobbar. Var inte det rätt konstigt, ändå? Och roligt.
En telefon kördes in och jag fick ringa till mamma och berätta den glada nyheten. Hon skulle meddela Milla ifall hon hade lust att komma förbi och säga hej nästa morgon. Sedan skulle man då försöka få lugn och ro - och det gick ju förstås inte. Det var ett fasligt spring på både kväll och natt till grannarna. Men det är ju så det är, när man måste tillbringa tid på sjukhus.
En telefon kördes in och jag fick ringa till mamma och berätta den glada nyheten. Hon skulle meddela Milla ifall hon hade lust att komma förbi och säga hej nästa morgon. Sedan skulle man då försöka få lugn och ro - och det gick ju förstås inte. Det var ett fasligt spring på både kväll och natt till grannarna. Men det är ju så det är, när man måste tillbringa tid på sjukhus.
Själv ringde jag på klockan två gånger. En gång för smärtstillande och in kom två Alvedon och nåt mer. Den andra gången när jag undrade om man inte skulle kolla blodsockret på mig och om jag inte skulle ha kvällsmedicin. Det visade sig att personalen inte visste att jag hade diabetes... Och att de, när jag förklarade detta, trodde att jag hade med mig egen medicin. Fick förklara att jag hade inte planerat att bli kvar på US... Kändes lite oroligt att de inte hade full koll, skall medges.
24 juli Dagen efter
Slumrade till ibland, det gjorde jag. Smärtan avtog och till slut var jag bara öm. När jag vaknade vid fem nästa morgon väntade jag bara på att få frukost - och den fick jag vänta på till halv åtta. Den var VÄLDIGT välkommen, kan jag säga. Och det var lite konstigt. Allt kändes som vanligt. Ja, förutom att jag vaknade på en avdelning på US då då. Men alltså, kropp och själ var i ett med varann, om du fattar. Man vet ju aldrig hur man ska känna sig efter en operation.
Så har man legat under kniven och blivit några gram lättare då!
Milla kom förbi och medan hon var där kom Eva Läkare förbi och sa att jag fick åka hem är jag ville och klockan 11 var jag därifrån med hjälp av mamma och Björn - och jag fortsatte må jämrans bra.
Fortsättning följer så klart, när jag anser att jag har något att återkoppla till cancern som kan vara av intresse. Fram tills dess är det kategorin Bloggar från Sverige som gäller :
Mot nytt specialuppdrag!
Idag tänkte jag berätta om ett intressant uppdrag jag har fått. Har inte skrivit om det tidigare eftersom jag valt att dröja med att berätta för min familj och närmaste vännerna. Men nu är det avklarat. Det har dessutom fått en egen kategori här på bloggen eftersom jag väljer att lägga detta äventyr avskiljt från min vanliga vardag.
Många finner äventyret kanske lite märkligt. Själv tycker jag att allt nytt är spännande och jag brukar ge mig på saker som jag aldrig har gjort förut. Mitt liv består inte av att undvika saker och ting precis.
Men vad handlar då äventyret om, kanske du nyfiket undrar.
Jo, jag är en av tjugo kvinnor om dagen i Sverige, som har diagnosen bröstcancer. Med tanke på att man gärna vill vara unik känns det så klart lite trist att vara en i statistiken då. Men, men. Nu är det så.
Ska vi ta det det här från början tycker du?
27 januari 2014 klockan 17:40
Det var dagen jag hade tid på Mammografin i Linköping. Men som bekant var jag ute på rundresor i Jordanien så den tiden kunde jag ju inte ta. Då var det 1,5 år sedan jag var sist.
Sedan har tiden liksom bara rullat på och jag har helt enkelt inte prioriterat undersökningen när jag har mellanlandat på svensk mark. Inte heller när jag kom på lite mer permanent basis den 3 december samma år. Jag hade ju inte märkt av några förändringar och hade annat att göra.
18 maj Spontanbesök
Du kanske minns blogginlägget? Jag gick dit i tron att de hade drop-in men fick hjälp av sköterskorna att komma in mellan två tidsbokade besök. Något hade sagt mig att det var viktigt att jag fick komma in. Du vet, man känner på sig saker.
Du kanske minns blogginlägget? Jag gick dit i tron att de hade drop-in men fick hjälp av sköterskorna att komma in mellan två tidsbokade besök. Något hade sagt mig att det var viktigt att jag fick komma in. Du vet, man känner på sig saker.
Alltid lika spännande med Mammografin och de får allt mer avancerade röntgenapparater. Gillar att man får upp bilderna direkt på skärmen - även om man nu inte får se dem. Men visst är det smidigt!?
28 maj Brev om extra kontroll
Den här dagen kom jag hem efter jobbet och hade ett intressant brev innanför dörren.
Den här dagen kom jag hem efter jobbet och hade ett intressant brev innanför dörren.
Jag blev återkallad för vidare undersökning. Tiden jag hade fått kunde jag omöjligt ta. Jag blir schemalagd fyra veckor framåt i tiden och kan inte invända mot tiderna. Helt okej, anser jag. Så jag tyckte att tiden får anpassas efter när jag kan.
Jag mailade därför till Bröstenheten och meddelade att tiden den 3 juni var otänkbar, men att jag kunde vecka 25 eller 26. När jag fick svaret hade jag fått en ny tid - den 4 juni, det vill säga EN dag senare!
Men hallå! Hade de inte förstått vad jag skrev?
Jag skrev så klart tillbaka veckorna jag kunde en gång till, men då kom svaret att det var viktigt att jag kom så de fick utreda mig vidare. Ja, ja. Det var ju bara att gå till min närmaste chef och förklara att jag var tvungen att ta ledigt och förklara varför. Det var förstås inga problem när det låter så där allvarligt. Själv tyckte jag och tycker fortfarande att det var lite väl hysteriskt. Ett par veckor hit eller dit kan omöjligt vara livsavgörande.
När man får ett sådant här meddelande efter att ha försökt få dem att välja en tid längre fram, kan oroliga människor bli RIKTIGT oroliga tror jag. Tur man inte tillhör den kategorin, du.
4 juni Ultraljud och punktion
Nåväl, den 4 juni kom ju och jag åkte upp efter jobbet. Där träffade jag två lugna och trevliga sköterskor, Maria och Ragnhild och en läkare som jag tyvärr glömt namnet på men minns att han var född i Grekland.
Tlllbaka i O-huset. Nu besök på en annan avdelning bara, nämligen Bröstenheten.
Det blev nya röntgenbilder koncentrerade till området där läkaren hade hittat "något" som sköterskorna sa lite finkänsligt. Och efter en stund kom läkaren in som hade tittat på de nya bilderna, och sökte vidare med ultraljudet och visade mig, efter att jag frågat, vad han hade hittat på de första mammografibilderna. En kolsvart fläck på cirka 15 millimeter. Ja, det förstod jag ju att det inte var helt bra. Men å andra sidan var jag heller inte ett dugg förvånad utan det var mer en bekräftelse på det jag hade anat.
Blev straxt visad in till röntgen för nya plåtar, mindre och koncentrerade till området där de hade hittat "något", som de sa.
Läkaren förklarade att för att se vilken typ av förändring det var skulle ett prov vara nödvändigt. Men istället för ett enklare cellprov ville han ta en ordentlig biopsi (vävnadsprov). Det är ett prov som tar större bitar av området, för en säkrare bedömning på Patologen, dit cellerna skickas.
Det blev därför lokalbedövning och sedan stacks en lång nål in med en slags sax som högljutt klippte bort lite delar från tre olika håll.
Punkterad och omplåstrad vandrade jag iväg därifrån och undrade vad det kunde vara för sort som bestämt sig för att ta plats i min kropp. Inom tre veckor skulle jag få svar, berättade man för mig.
1 juli - Diagnossamtal
Det dröjde inga tre veckor. Mindre än en vecka efter återbesöket fick jag en kallelse för att diskutera provsvar och fortsatt planering 18/6 kl 11.15. Men den tiden fick jag flytta på i alla fall. De hade inga eftermiddagstider och det var semesterperiod så den 1 juli, när jag hade ledig dag, åkte jag upp på förmiddagen för träff med ny läkare och "min" sköterska Eva som visserligen skulle ha semester snart och lämna över till någon annan i samband med operationen.
I kallelsen skriver de att det kan vara bra att ha med någon. Nåja, det ville inte jag ha. Jag tog med mig papper med frågor och penna istället. Kändes klart mycket bättre. Andra får reda på det i sinom tid ändå, resonerade jag.
Under besöket fick jag reda på följande;
Det där svarta på bilderna är en
- 17 mm:s duktal cancer (från mjölkgångarna)
- HER2-negativ (hormonkänslig mot alla kvinnliga hormon)
- 15% Ki67 (mäter aktiviteten där under 10% är lågt och över 20% är högt)
Det går inte att säga vilket stadium tumören befinner sig i eller spridningen förrän efter operation och ytterligare labtester. - Operation var redan bokad till 23 juli (jag tyckte ju att oktober var en bra månad annars men det förslaget slogs ner brutalt... typ.)
- Man ligger inte kvar (om det inte tillstöter komplikationer) men behöver övervakning första dygnet och sedan gällde sjukskrivning tre veckor enligt Socialstyrelsens rekommendationer. (Jag tänker mig två veckor, jag.) Lite svårlöst när man är singel, men mamma och Björn erbjöd sig att jag kunde sova hos dem ett par nätter.
- Behandling är antihormobehandling fem år skulle det bli garanterat. Och så 16 eller 25 strålningar och cytostatika (cellgifter), allt beroende på vad de hittar vid operation.
Jag fick order om att omedelbart sluta med Cerazette (minipiller) och insåg att nu skulle jag äntligen komma in i klimakteriet. Har ju liksom gått och väntat på både det och gråa hår hehe. Aja, klimakteriet kommer ju ändå så klart och istället för att FÅ gråa hår kanske jag tappar dem. Det blir ju intressant.
Jag fick sedan min vårdplan i form av en väldigt bra utformad broschyr. Där fanns telefonnummer, namn på delar av vårdteamet och bra information om bröstcancer. Men givetvis har jag ju även forskat på egen hand. Guideyrkesskada kanske. Jag vill ju inte dö nyfiken och gillar att vara påläst.
Broschyren är en bra början. Sedan finns ju väninnor som har opererats tidigare, och Mr Google.
Broschyren är en bra början. Sedan finns ju väninnor som har opererats tidigare, och Mr Google.
Efter att läkaren hade letat efter "knölen" som sitter väl gömd, beslutades sektor-resektion, så kallad bröstbevarande operation där man bara plockar bort det som inte ska vara där plus lite runt omkring. Känns ju väldigt bra. Jag gillar ju mina bröst.
Eftersom det rör sig om en doldis (som bara kan upptäckas på mammografin) måste jag på indikering innan operationen. Det kan antingen bli trådindikering eller nålmarkering. Någon pratade också om clips. Vi får väl se vilket det blir när jag kommer dit. Oavsett så är det till för att kirurgen ska veta var det ska skäras med skalpellen.
Jag ska även opereras i armhålan för att se om cancerceller har slitit sig loss och rest vidare till lymfkörtlarna och lagt grunden för dottertumörer, så kallade metastaser (kommer du ihåg Matulda och Megasen? Jag la ut ett avsnitt på Facebook för ett tag sedan. För varje gång jag hör ordet metastaser kommer nämligen Megasen upp hahahah Galet, jag vet. Vet du vilka jag menar? Inte? Ja, men då måste jag ju visa!)
I alla fall, efter indikeringen ska jag till Nuklearmedicin (låter rätt fräckt tycker jag) för isotop- och färginjektion.
Isotopen är ett lätt radioaktivt ämne som tillsammans med blå färg hjälper läkaren att hitta portvaktskörteln, eller Sentinel node som det heter så fint. Det är den lymfkörtel som har "närkontakt av tredje graden" med cancern. Om den är angripen kollar man vidare och tar bort så många som man tycker behövs. Och det vet man ju inte förrän man öppnar och tar prov så det får vi ju se när jag vaknar från narkosen, vad de har gjort.
Innan jag var klar med besöket bad jag att få vara med i någon studie om de hade någon. Man kanske kan hjälpa någon i framtiden, tänkte jag. Det hade de. Jag nappade direkt!
Man forskar på operation av lymfkörtlar i samband med operation av bröstcancer. De vill följa ett antal patienter som har små tumörhärdar i portvaktskörteln, där man väljer att inte avlägsna portvakten utan lämna den kvar. Man menar att det är lika säkert som att ta bort den men skapar färre biverkningar eftersom det då räcker med cellgifter. Om jag kan vara med i studien sedan, det vet man när man har öppnat armålan och kollat läget.
Ja, det där var väl summan av vad vi pratade om på det här besöket.
När jag kom ut från avdelning 34 tänkte jag att, nu var det nog läge att berätta för familjen, så det blev en liten turné. Jag startade hos mamma där jag åt lunch och berättade. Fortsatte vidare till Milla och åkte sedan med henne och Jens till Per. Martina var ute med barnen i skogen så dem åkte jag hem dagen efter. Därmed var närmaste familjen underrättad. Senare berättade jag för närmaste vännerna och nu skriver jag om det.
6 juli Om man ska fira lite kanske?
När jag handlade på Maxi idag tänkte jag, att man borde ju fira lite grann. Man är ju trots allt utvald, även om det finns roligare saker att vara utvald till. Men jag kunde ju fira brösten som de ser ut nu - och det långa håret som man ju aldrig vet vad som händer med.
Nu äter jag ju inte melon så gärna, något som annnars hade passat rätt bra då.
Jag bestämde mig istället för att boka en studietur med Birka, som jag ju jobbar för bland annat. Det ska bli en kombinerad OBS- och firartur, tänkte jag. Har två ledig veckodagar 16-17 juli eftersom jag jobbar helg den veckan, så det passade ju utmärkt. Bokade in anslutningsbuss, frukost, lunch och middag i bufférestaurangen Sjösalen, så det är ordnat. Mailade också till kontoret att jag skulle komma och ska få rundvandring på kontor, terminal och båt. Ska bli himla roligt! Och det är precis en vecka före operationsdagen så här ska firas.
Bokningen hänger på whiteboarden.
10 juli Besök inför operationen
Den här dagen provades en förbands-bh ut. Den var himla bekväm måste jag säga. Men den sitter tajt så jag tänkte "gå in" den lite nu och då för att slippa eventuella skavsår som blev omnämt.
Jag fick alla hålltider för operationsdagen, det vill säga för indikering, isotopinjektion och operationen.
Jag fick också en återbesökstid för sårkontroll en vecka efter operationen. Ett papper lämnades också över om hur jag ska förbereda mig med två tvättar med bakteriedödande klorhexidintvål, ja det gamla vanliga som hör operationer till.
Återbesökstiden var redan bokat och klar. Måste säga att de verkar vara väldigt organiserade. Sedan överhörde jag ju i hissen, när jag besökte Milla på US häromdagen, att det var kaos och att man saknade plats för alla cancer patienter. Man hade behövt säga Nej till en del...
Jag blev sedan visad runt så jag skulle hitta, dels i O-huset (onkologhuset), dels i kulverten för att komma till Nuklearmedicin och Operation.
På Operation förklarade narkosläkaren lite om vad jag skulle tänka på före operationen och att man planerade att jag skulle få åka hem samma dag men behövde övervakning 24 timmar efteråt. Mamma ville ju promt att jag skulle komma och bo hos dem så det där hade jag redan ordnat, som jag beskrev här ovan redan.
8 juli
8 juli
Kontaktade Louise Gylling som har en trevlig begravningsbyrå (http://www.louisegylling.se/) som jag tror passar min själ. Gjorde redan en planering 1996 men har reviderat lite. Får nog gå in på blogginlägget "Min sista vilja!" och ändra där också, kom jag på.
Reflektion
När man berättar att man har cancer blir folk så himla stressade. Jag förstår inte alls varför.
"Det är ju så många som dör i cancer ju", menar de.
Eh... jaa. hahaha Folk dör varje dag av en massa olika orsaker.
Jag är snart 53 år och har varit medveten om väldigt länge, att jag kommer att dö :) Jag är ledsen att behöva meddela att det kommer även du att göra. Vi bara vet inte exakt hur eller när. Jag vet heller inte.
Det här upplever jag inte värre än att operera bort halsmandlar och blindtarm.
Det här upplever jag inte värre än att operera bort halsmandlar och blindtarm.
Eller att gå igenom två förlossningar.
Eller att ligga inne en vecka på Strokeavdelningen med huvudvärk (som visade sig vara falskt alarm).
Eller att ha högt blodtryck.
Eller att "få" livsstilsdiabetes (diabetes2).
Eller att opereras för samma fotledsbenbrott två gånger varav en gång på militärsjukhus i Jordanien och efterföljande bakterieinfektion i åtta veckor.
Ja, men du förstår ju! Det här är ju helt enkelt bara en ANNAN grej, va!
Och att dö känns inte som något problem. Det är väl att leva som är den ultimata utmaningen, tycker jag. Att få ihop alla aspekter av livet för att leva det bästa liv man kan med de förutsättningar man har. Så gott folk, det här blir min nya utmaning. Att få ihop det här.
Och min ambition är fortsatt att beta av centimeter för centimeter på mitt måttband, där målet är att bli 69 bast! Och det blir jag ju om det är meningen :)
(Vill du läs mer om bröstcancer kan du surfa in på https://www.cancerfonden.se/om-cancer)
(Vill du läs mer om bröstcancer kan du surfa in på https://www.cancerfonden.se/om-cancer)
