Att vara Maria Graube -

Ännu en dag med avfärd mot Arlanda flygplats. Imorgon tidigt flyger jag till Amman i Jordanien. Allt var väl förberett i studion för tre veckor borta.

Väskorna var packade.

Granen med tomten och en av julklapparna stod redo att ta emot mig när jag kommer den tredje december.

Alla kontakter var avslagna.

Symaskinen ställde jag fram för Milla skulle låna den medan jag var borta.

Benjamin fick sitta i soffan och passa studion åt mig.

När jag sökte två jobb som innefattade arbete från egen fast telefon insåg jag att jag inte hade något telefonjack. När fastighetsskötaren ringde på dörren och levererade gröna påsen, som man startat med i Mjölby, kollade han en kabel som hängde lös i hallen. Det var till telefonen det. Så när jag kommer hem kommer jag ha ett telefonjack. (Tackade nej till jobben sedan men numera har jag fast telefoni via Tre och det känns rätt så bra för nu KAN jag ta sådana jobb om jag vill.)

Väl uppe på Arlanda gick jag bort till Austrian och checkade in bagaget. Lagom mycket i resväskan, eller hur? Transporten gick sedan från hållplats 7 till Ibis Styles där jag hade min övernattning. Väldigt trevligt!

Och regnet det vara öste ner. Från mitt i natten och hela dagen faktiskt. Inte roligt alls. Men jag kom dit i alla fall - i taxi tillsammans med en muslimsk ung kvinna som var gäst på hotellet och som visade sig vara svensk. Men ingen av oss hittade något att köpa så faktum är att vi bara åt lunch och strosade runt och konstaterade att Grand Baazar inte var vad vi hade föreställt oss. Mycket grejer fanns det, men inget som man inte kunde leva utan. Det finns roligare bazarer i världen, helt klart!

Det regnade fortfarande när vi kände oss klara att gå hem. Vi gick bort till taxistationen. Men det visade sig att vägar var avstängda för kvällens firande och alla sa att vi bodde ju jättenära, varför gick vi inte. Så vi trotsade regnet och vandrade tillbaka till hotellet. Och det visade sig vara väldigt nära. Tog väl tio minuter att gå, men det visste vi ju inte när vi skulle dit :)

Besöket i Grand bazaar var mitt sista besök i Istanbul. Imorgon skulle jag till flygplatsen för att flyga tillbaka till Sverige och därmed var min upptäcksresa i Turkiet slut. Det som stod på schemat härnäst var att ladda för två rundresor i Jordanien istället. Nygamla äventyr väntade!

Jag fick äta frukost tidigt och på rummet. De serverade inte frukosten förrän kl 8 och då var ja ute ur huset för länge sedan. Idag skulle jag ju på utflykt i Istanbul. Här är bilderna från dagen som bjöd på uppehåll.

Den blå moskén
Så kallas moskén men egentligen heter den Sultan Ahmed-moskén. Den är byggd i blå keramikplattor från Iznik, därav namnet. Moskén lät byggas av den osmanske sultanen Ahmed I mellan 1609 och 1616 för att bekräfta ottomanska makten, och arkitekturen är delvis inspirerad av Hagia Sofia som ligger mitt emot. Byggnaden är imponerande och anses vara den sista stora moskén i klassiska perioden i islamisk arkitektur med en huvudkupol, sex minareter och åtta sekundära kupoler. Här är lite bilder från besöket. Och eftersom vi startade så sent (08.00) var det fullt med folk överallt hela dagen. Inte riktigt mitt favvoupplägg, helt klart. Men nu var det ju inte jag som bestämde.

Från Den blå moskén förflyttade vi tvärs över parken och besökte...

Hagia Sofia
Den första kyrkan på platsen byggdes under Konstantinus II regeringstid och invigdes år 360. Den andra beordrades av Theodosius II och invigdes år 415. Båda kyrkorna brann dock ner i olika krig/uppror. Ursprunget som vi kan se delar av idag, en basilika, lät uppföras av bysantiske kejsaren Justinianus I mellan åren 532–537.
Kuriosa: Efter erövringen av Konstantinopel under fjärde korståget plundrades kyrkan av korsriddarna innan de krönte sin egen Balduin I av Konstantinopel där. Han var den framstående ledaren under det misslyckade korståget där korsfararna kom överens om att dela upp bysantiska territoriet och han var den som grundade det s k latinska riket.

Hagia Sofia byggdes om till moské 1453 och det förblev världens största katedral i nästan tusen år, fram till Sevilla Cathedral stod färdig 1520. Det fungerade som moské fram till 1931. Då stängdes den, började renoveras och öppnade igen 1935, då som ett museum efter beslut av Kemal Atatürk, himself. Här är bilder från mitt besök där.

Vi lämnade Hagia Sofia och gick ner till bussen som skulle ta oss till modevisningen av skinn. Lite bilder på promenaden ner till parkeringen kanske kan passa?

Ingången till Topkapipalatset fick vi bara se. Men vi skulle tillbaka dit efter lunch fick vi reda på.

Det var en trevlig show i lokalen nedan, men alldeles för dyra grejer för min plånbok. Att hosta upp 12000 spänn för en aldrig så läcker jacka är liksom två månaders budget för egen del så det finns så klart inte på kartan.

Vi fortsatte sedan till Lilla Hagia Sofia. Den har lite samma historia som den stora moskén med Justianus I som byggde den och att den konverterade till moské. Den fungerade även som skola (Madrasa). Den var lite söt, tyckte jag.

Vi fortsatte med lunch och tillbaka till Topkapipalatset där jag hade planerat hälsa på profeten Muhammeds skägg.

Det var en hel del vakter i palatsen. Inte så konstigt med tanke på alla dyrgriper som finns här.

Här inne låg reliker från profeten Muhammed och hit var det absolut längst kö, kan jag berätta.

Ja, det var en trevlig utflyktsdag även om solen lyste med sin frånvaro. Min personliga favorit måste bli Hagia Sofia. Är det någon moské jag kan tänka mig att kika på mer och längre, så är det den. Blå moskén var lite för kall och steril för min smak plus att det var hysteriskt mycket folk och fick springa igenom.

Topkapipalatset var ett stort område och ville man in och se saker i dom olika rummen var det kö och väl inne var det trängsel och man kunde inte se så bra. Jag blev nästan stressad där inne.
När jag kände mig nöjd med besöket där, gick jag ner och tog en latte på terassen och tittade ut över den asiatiska sidan av Istanbul, och ursprunget till Konstantinopel. Om jag väljer att åka tillbaka till Istanbul blir det mitt projekt. Imorgon planerade jag att ta mig till Grand Bazaar som var stängd idag p g a nationaldagsfirande (som jag inte såg något av. Det var märkligt lugnt). Har hört så mycket om det och planerade att göra ett och annat fynd där, minsann.

På förmiddagen lämnade jag Argos och Antalya till förmån för Istanbul.

Antalyas stadsskylt består utav apelsiner.

Så landade jag i tio graders mindre värme så det var riktigt kallt om armarna. Men min anslutningstaxi kom alldeles straxt därpå. Den hade jag bokat redan i Antalya på U can travel (plus en stadsrundtur i Istanbul) eftersom de hade kontor på båda ställena och gav mig dessutom lite rabatt på grund av min ryska utflykt.

Jag skulle bo i Sultanahmet, väldigt centralt till allt jag ville se och göra den här gången. Får ta den asiatiska sidan där Konstantinopel anlades vid annat tillfälle. Nu var det en europeiska och nya Istanbul som gällde. Imorgon skulle Turkiets ena nationaldag firas, nämligen den till minne av självständigheten från osmanerna och grundadet av republiken 1923. Landet grundades av Mustafa Kemal (också kallad Atatürk som är en titel och betyder landsfader och det har jag säkert redan berättat...). Byggnader och flaggstänger pryddes av den turkiska flaggan och Atatürk firas. Därav alla flaggor på bilderna.

Efter att ha checkat in på hotellet som låg precis innanför ena stadsporten släntrade jag iväg till Sultanahmet Meydani, resterna av hippodromen. Den gamla racer-banan ligger två meter under marken och monumenten, som stod i banans mittrefug sticker upp ur hål i stenbeläggningen. Det är trist, tycker jag, att banan aldrig har blivit ordentligt utgrävd. Man har liksom struntat i det. Men troligtvis finns det mesta kvar under parken.

Okej, tillbaka till monumenten då. Här hittar du två obelisker varav den ena kommer ifrån Thutmoses III och Karnak i Egypten med hieroglyfer. Den var från början drygt 30 meter hög men gick sönder under transporten så idag står den där, bara 18 meter hög. Den kallas för Theodosius obeslisk och det var han som övervakade transporten och han blev faktiskt begravd i Konstantinopel.

Den romerske kejsaren Konstantinus grundade ju Konstantinopel och han tog med sig en massa fina saker hit från romarriket. Bland annat ett offeraltare från Plataiai som tillverkades efter grekernas seger över perserna (Slaget vid Plataiai 479 f Kr). Det bestod av en förgylld skål som bars upp av tre kopparormar men det mesta förstördes under det fjärde korståget när korsriddarna plundrade Konstantinopel. Skålen försvann och kvar fanns bara ormarna och de var kvar en bit in på 1500-talet när två av benen försvann. Så det vi kan se idag är ett av benen som går under benämningen Spiralkolonnen som du ser i förgrunden. Hade varit kul att se altaret komplett.
Längre bak ser du en obelisk som bysantiske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos lät uppföra i ena änden på hippodromen på 900-talet. De andra två monumenten är inte kompletta. Det är inte den här heller för den var täckt av bronsplåtar som stals under det fjärde korståget. Numera kallas den för "den murade obelisken".

Det blev kinamat idag. Hittade en trevlig restaurang som dessutom serverade vin, vilket inte tillhör vanligheterna i gamla stan. Och på väg från hotellet, till torget, till restaurangen och från restaurangen till torget och hotellet blev jag tilltalad minst fem gånger; får jag bara fråga en sak, var kom jag ifrån, hur trevliga vi svenskar var, ville jag inte handla, ville jag inte äta hos dom. Ja, i Turkiet generellt behöver man en stor portion tålamod.

Idag tog jag en promenad i Antalya i lite nya områden. Man fick ju passa på när det inte regnade. Här är bilderna jag tog.

Insåg att det ändå inte blev så många foton tagna. Aja, det får räcka.

På kvällen CPU-testade jag min telefon och förstod att det var hög tid att köpa en ny. Min har totalt ballat ur.

På kvällen blev det middag ute, och den här katten var nog den mest fräcka jag har träffat. Hon hoppade upp på min hand när jag satt och åt och ville ha min mat. Den restaurangen blir det lite fler besök på, nä.

Det började intressant. Och det kom att bli allt intressantare under dagen. På ett mindre bra sätt kan man säga. Men sånt måste ju också uppstå, alltså negativa saker, i livet och det händer så sällan så det må vara hänt, känner jag. Och det var bara att gilla läget.

Det visade sig när jag kom till U can travel att det var med en annan arrangör så jag skulle "bussas" till ett ställe tjugo minuter utanför Antalya. Och minibussen som skulle hämta upp mig kom inte klockan sju utan var så sen att min chaufför fick ringa och fråga var han var. Men halv åtta kom jag så iväg. Så först kom inte min anslutning.

Sedan började då upphämtningen som tog en dryg timme. När alla var samlade visade det sig att jag hamnat i en grupp med 12 ryssar och en guide som pratade flytande ryska. Ja, det hade ju varit bra om jag också hade pratat flytande ryska men jag gör liksom inte det. Så den här dagen blev en rundtur för att titta på saker - och inte få reda på något om dem alls! Tror du jag blev besviken eller? Aja, ingen ko på isen för jag visste ju en del innan men du vet det där lilla extra som man ville veta, det uteblev ju.

Första stopp - 20 minuter för toalettbesök och en kopp té för den som ville.

Myra
Myra var en stad i en region som kallades för Lykien, ett område bebott redan 3000 år f Kr av folkslaget Lukka som anses ha varit ett av de så kallade sjöfolken. På 500-talet f Kr fick de vackert underordna sig perserna... som sedan blev av med området till Alexander den Store... som i sin tur förlorade allt till Seleukiderna från Rhodos. (Det måste ha känns rätt kymigt för Alexander med tanke på att grundaren av dynastin, Seleukos I, hade varit hans mest framgångsrike general.) Nåväl, under grekernas styre och så småningom även efter romarnas invasion hade Lykien ett visst mått av självstyre. Och det hade dom fram till dess att Claudius I år 43 införlivade Lykien i hans Pamfylien.

Men, hallå! Jag passar så klart på att slå ett slag för serien från 1976 om kejsaren själv? Jag såg vartenda avsnitt och blev plötsligt sugen på att se om serien!

Caludius I var den förste romerske kejsaren som föddes utanför Italien. Han haltade och stammade när han pratade så man hade uteslutit honom från politiska uppdrag - tills brorsonen Caligula utsåg honom till medkonsul år 37.

Tillbaka till den här dagen nu då. Lykierna är idag mest kända för sina gravmonument av olika slag: klippgravar inhuggna i bergssidor, så kallade "husgravar och höga sarkofager. Vi fick inte se några stora, fina men väl några små och enkla. Staden Myra var metropolen i Lykien och hade beskydd utav ingen mindre än Artemis. Staden är traditionellt förknippad med Paulus som bytte fartyg här i hamnen på väg till rättegången i Rom, och att St Nikolaus av Myra var ärkebiskop här på 300-talet. Den sistnämnde känner nog inte bara katoliker och ortodoxa anhängare igen, för det är han som är Santa Claus. Du vet han som vi Sverige kallar för Jultomten! Och honom måste man ju hälsa på också när man är här, och diskutera årets julklappar!

Vi stannade först vid ett gravområde och därifrån fortsatte vi till teatern.

Teatern förstördes under jordbävningen år 141 men har delvis återuppbyggts.

Gravarna i anslutning till teatern.

I området odlas mycket tomater, så även här.

Romerska badet.

Och på väg tillbaka till bussen för att åka vidare till St Nikolaus såg jag vilket bolag jag åkte med idag.

Toastopp innan vi fick besöka Sankta Claus, då.

Först tog guiden med alla hit. Det visade sig vara ett ställe där man kunde köpa souvenirer och en kvinna på ryska berättade om biskopen. Där fick jag en bok på engelska av guiden med en förklaring att, "Allt jag berättar står där". Då var jag nästan glad över att inte ha förstått något för vilken seriös guide använder guideböcker att berätta utifrån???

Bredvid souvenirbutiken fanns en restaurang där vi fick en helt okej lunch och efter den promenerade vi bort till biskopens kyrka!

Sankt Nikolaus - Vem var den där grabben egentligen?
Tjaaa, han föddes runt 280 och dog 343 i Myra. Däremellan hann han en hel del men ibland är det svårt att veta vad som är sanning och myt. Men vi vet att han har funnits och att han var en av dom förföljda kristna under Diocletianus regenttid och satt i fängelse för sin tro ett tag tills Constantinus släppte honom fri. Han var känd för sin generositet och att han gav bort saker anonymt. En legend handlar om när han räddade en skuldsatt man som inte har tillräckligt med pengar till hemgift. De tre döttrar riskerade därför att bli tvungna att prostituera sig. Dom räddade Sankt Nikolaus, genom att kasta in en väska full med guld till dom tre nätter i rad.

Sankt Nikolaus kallas Sinterklaas i Nederländerna och firas på kvällen den 5 december. Jag har lärt mig att barnen ställer ut en sko med en morot eller sockerbitar och en teckning, någonstans i huset. På natten kommer sedan Sinterklaas ridande på hustaken på sin vita häst och lämnar paket i skorna där hans svarta medhjälpare,Zwarte Piet (Svarte Petter och ibland berättas om fler svarta medhjälpare) berättat att det bodde snälla barn.

I USA blev Sinterklaas, Santa Claus och det är också i 1800-talets Amerika han började avbildas som en tjock man med röd luva och ett långt vitt skägg. Men mer om vår egen jultomte berättar jag lite längre ner för nu måste vi fokusera på fotona från kyrkan, förstår du.

Den tidigaste kyrkan St Nicholas byggdes på 500-talet, förmodligen över helgonets grav som du ser här precis ovanför (fast som du förstår finns han inte kvar där utan är flyttad). Kyrkanvi ser idag är byggd i flera omgångar från 800-talet, då efter arabiska attacker. Platsen är rankad bland specialister som den tredje viktigaste bysantinska strukturen som finns i Anatolien.

Från kyrkan förflyttade vi oss till...

Kekova
Området blev ett 260 km² skyddat område 1990 och ligger i en bukt där Medelhavet som går in. Här ligger bland annat den delvis sjunkna staden Dolchiste/Dolikisthe som förstördes av en jordbävning på 100-talet (jag misstänker att det är den jag skrev om tidigare, år 141).

Vi lämnade hamnen i Uçağiz (antika Teimiussa) och åkte ut i bukten.

Lykiska begravningsplatsen i Teimussa.

Simena (dagens Kaleköy) visar upp en bysantinsk borg, byggd på medeltiden för att bekämpa pirater som härjade i Kekova.

I Kaleköy.blandas antik och nytt friskt.

Lykisk grav i Kaleköy.

En gråhäger blickade ut över den sjunkna staden.

Och någon hade seglat över med några getter till en dom mindre öarna.

Och där kan man säga att utflykten var slut. Härifrån av var det transportsträcka med ett toastopp på vägen bara. Summering: Ja, det var ju trevligt att ha sett platserna - men roligare om det hade varit en engelsktalande lokalguide.

Vi åkte genom Kumluca, en stad känd för tomater, vilket stadsskylten klart visar.

Väl hemma kollade jag mailen. Och då hade en bekräftelse eller påminnelse om min bokning i Istanbul komit. Trevligt. Det ser jag fram emot!

Och så var det ju det där med vår Jultomte då. Ska vi bena lite i det, tycker du? Okej. Allt kan ha börjat med asaguden Oden här i norr. Oden firades under en högtid som inträffade kring midvinter någonstans mellan 21 december och 14 januari (man är inte riktigt överens om exakt datum där) varje år och som kallades för Jiuli. Denne vise gud red över himlavalvet på sin åttabenade häst Sleipner. Han hade två svarta medhjälpare som var två korpar, Hugin och Munin som flög omkring i världsträdet och berättade allt dom såg för Odin. Ser du parallellen med Sinterklaas och hans Svarte Pettrar?

Julen har genom historien i alla fall firats av olika orsaker och seder. Påven Liberius fastställde Jesus födelsedag till den 25 december år 354 och hur han kom fram till det har jag ingen aning om. Det kan i alla fall inte ha att göra med Marie bebådelsedag, alltså när ärkeängeln Gabriel visade sig för Maria och berättade att hon var havande med lille Jesus, för den dagen har flyttat på sig under århundradena. År 1684 införde Katolska kyrkan dock den här dagen till 25 mars. Perfekt tänkt! Nio månader före juldagen. Men 1953 flyttade den svenska kyrkan själva firandet av bebådelsen till söndagen närmast före den 25 mars, och om det är palmsöndagen hamnar firandet av Marias bebådelse en vecka tidigare. Känns lite rörigt. Själv firar jag Våffeldagen den 25 mars när en våffla uppenbarar sig framför mig, med sylt och grädde.

Men tillbaka till varför vi firar den 24e istället fr den 25e december. Du förstår, Nordens tradition har sina rötter i tiden före det mekaniska uret, d v s före 1300-talet. Då började en ny dag vid solnedgången – och det har vi hållit fast vid. Så förändringsbenägna är vi, alltså!

Okej. I vårt avlånga land adopterade vi julen som den ser ut idag på 1800-talet. (Före det var det julbocken som delade ut paket.). Men hur kommer det sig att dagens Jultomte ser ut som han gör idag då? Vi hittar honom, som jag vet, tidigast under 1500-talet i England när Henry VIII regerade, då en stor man i gröna eller scharlakansröda kläder fodrade med päls. År 1821 skrivs barnboken "A New-year's present" där vi kan läsa om en gammal man som åker omkring på en släde dragen av renar för att dela ut presenter till barn! Två år senare skrev Clement Clarke Moore en dikt som namngav dom åtta renarna och förankrade den rundlagde mannen som kom genom skorstenen med en säck full av paket (Nionde renen Rudolf kom till tomten först 1939).
En av dom första illustrationerna av gubben med skägg gjordes 1881 av Thomas Nast och en del menar att det också var han som avslöjade att tomten bor på Nordpolen.

I Sverige sedan skrev Viktor Rydberg 1871 novellen "Lille Viggs äventyr på julafton" och tio år senare dikten "Tomten". Båda illustrerades av Jenny Nyström och man brukar säga att det är hon som har gett oss ansiktet på vår tomte. Om du känner till de båda verken så förstår du också att vår tomte är en blandning av Santa Claus och våra svenska gårdars skyddsväsen i nordisk folktro. Jag pratar ju så klart om gårdstomten som man skulle hålla sig väl med annars kunde det hända en olycka. Och med detta sagt avslutar jag julsnacket med en förmaning. Kom ihåg att ställa ut gröt med en klick smör utanför dörren som tack för hjälpen idag!

Ja, det var ju dömt att misslyckas. Hade jag varit lite klok hade jag väl stannat inne idag. Men det går ju inte an att sitta på hotellrummet så jag ut - med regnponchon i väskan och meschgympadojor på fötterna.

Ingen uppmuntrande väderprognos. som stämde väl in. Jag hann väl gå ett par hundra meter sedan öppnade sig himlen. Men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle ut och gå. Och gick gjorde jag i regnet.

Efter någon timme i hällregn bestämde jag mig för att gå in, äta lunch och hoppas på att regnet skulle sluta.

Ja, slutade gjorde på vägen hem från pizzerian. Men för att komma in på hotellet fick jag vada genom en sjö framför receptionsdörren... Det blev en blöt och ganska tråkig dag, helt klart.

Idag gjorde jag inget speciellt, om man inte ska räkna beställning av ny utflykt. Tog lite broschyrer med mig ifall jag skulle få för mig att göra något mer i området. Var ju lite sugen på linbanan...

Nästa utflykt går till Perge, Myra, St. Nicholas, Kekova. Hoppas den är lika bra som den i förrgår!

Idag satsade jag på promenad och min idé var att gå till busstationen där man kunde ta långfärdsbussen till exempel till Alanya. Jag hade kollat på kartan och tyckte det såg väldigt nära ut. Trodde jag, ja!

Startade med en tidig lunch, en turkisk kebabtallrik och började sedan gå.

Och jag fortsatte att gå.

Och ett par kilometer till blev det.

Varje gång jag såg en skylt med Otogar på kände jag att NU, Nu var jag nära - men icke!

Så det var ju bara att fortsätta promenera.

Passerade något bekant.

Det blommar inte så mycket så här års. Men det här trädet var översållat med rosa blommor som påminner mig om något från Madeira men jag kommer ju inte på vad...

Och så kom jag ÄNTLIGEN fram till långfärdsbussarna efter ungefär 2,5 timmes promenad. Ja, jag gick fel eftersom skyltningen var otydlig i slutet och därför tog lite omvägar. Jag kollade biljettpriser och tider och insåg att, nej, det blir inget Alanya. Suck.

Nåväl, att gå hem igen var otänkbart. Jag hade ont i fötterna. Istället tänkte jag ta metron tillbaka. Men hur funkade den? Jag mötte en ung kvinna som förklarade på mycket knackig engelska att jag var tvungen att ha ett kort som var laddat med pengar annars kunde jag inte åka. Och var köper jag det, undrade jag och såg möjligtvis lite trött och ledsen ut för då grävde hon i sin väska och gav mig hennes kort. Det var visserligen tomt och jag fick gå ett par stationer fram för att kunna fylla på det. Men det var väl snällt?!

Och med mitt kort kunde jag ta mig tillbaka hem till gamla stan. Och efter fem timmar på stående och gående fot var jag rätt mör i fötterna kan jag säga!

Belönde mig själv med ett gott glas rött på en av restaurangerna nära hotellet innan det blev sovdags för att ladda batterierna för en ny dag.

Första frukosten på Argos och den var bättre än förväntat. Du vet, när man inte spenderar mycket pengar på boende får man ofta ett glas juice, kaffe, vitt bröd och någon ost. Men här bjöds det på youghurt, müsli, russin, grönsaker, ägg och lite annat. Härligt!

Frukosten startade halv åtta men trots den sena timmen var jag alldeles ensam.

Jag gick upp till U can Travel där minibussen kom och hämtade upp mig för att åka på utflykt.

Fick lite sällskap i duggregnet.

Perge
Staden grundades 1000-talet f Kr och blev en stad i regionen Pamfylien som sträckte sig från Medelhavet till Taurusbergen. Paulus och Barnabas missionerade här. Under romerske kejsaren Konstantin den store, han som konverterade till kristendom runt år 312, var staden jätteviktig för kristendomen. För den som är matematiskt bevandrad kan jag berätta att geometrikern tillika astronomen Apollonios kom härifrån. Ja, du vet, han som skrev om kägelsnitt som väl alla känner till. Nåja, det är inget jag tänker fördjupa mig i. Låt mig istället visa lite bilder från stället.

Vi startade i Perge och det här var en trevlig skylt jag hittade. Bra att de försöker hålla ordning bland 2000-åriga ruiner!

Ja, inte var det som att gå i Jerash, Efesos eller Pompeji men eftersom jag varit där så kunde jag använda min fantasi och få ihop något iallafall. Men personligen blev jag inte särskilt imponerad.

Gammalgrekiska inskriptioner var det gott om.

Agoran.

Alexander den stores port som stod under renovering.

Bysantiska porten.

Korintiska pelare.

Många ruiner som fanns här fanns ingen förklaring på vad det hade varit.

Rester av en basilika

Joniska pelare.

Hos slaktaren.

Hos fiskaren.

Pelargatan med joniska pelare.

Vy tillbaka mot Alexander den stores port.

Vattenkulverten gick under pelargatan.

Reliefer på marmorpelare.

Någons tempel. Kommer dock inte ihåg till vem det var...

Basilika.

Vy in mot en trottoar.

Vattenkanaler med keramikrör.

Vy mot vattenkanalen med en bro över.

Och så lite gammalgrekisk text på det då.

Mer från vattenkanalen.

Vem ligger och sover där vid fönstret?

Vy in mot pågående utgrävningar.

Lite mer vattenrör. Det var kanske det mest intressant här, att se hur romarnas vattensystem var uppbyggt.

Vy mot ännu mer utgrävningar.

Korintisk pelare mot en mulen himmel.

Prickskyttetornet var tomt.

Men jag hoppas att vattentornet var fullt.

Kaktusfikonen hade fallit tillsammans med kaktusen och med det så lämnar vi Perge och åker till...

Aspendos

Staden låg vid floden som idag heter Köprüçay, en flod som bildade gräns mot Side som man låg i fejd med. Den grundades på 1000-talet f Kr av greker från Argos (Jepp, samma namn som mitt hotell) men dess höjdpunkt kom på 500-talet när den hade blivit rik stad med hjälp av handel med salt, olja och ull plus via uppfödningen av persiska kungarnas hästar. Då bodde här runt 20.000 invånare. Akvedukten, 19 km lång, tror man byggdes någonstans 150-300-talet när staden höll på att växa sig större och större och man behövde mer vatten. Den var otroligt avancerad eftersom staden låg högre än vattenkällorna, så man använde s k sifonprincipen (hävert). Den innebär att man genom kanaler, broar och tunnlar skjutsar på vattnet så det pressas uppåt. Ingenjörskonst på högsta nivå, alltså.

Aspendos akvedukt ledde vatten från två källor, Gökçepinar och Pinarbas.

Aspendos är även känd för sin teater byggd troligtvis mellan år 161 och 169. Den konstruerades av den grekiska arkitekten Zenon, född i staden. Det vi ser idag är tillägg och renoveringar åtminstone två gånger; Seljukerna använde teatern som Karavansaray och på 1200-talet omvandlade de själva scenbyggnaden till ett palats. Teatern används fortfarande och när jag var där hade Aspendos International Opera och balett uppföranden där. Forskare menade tidigare att teatern kunde ta runt 15.000 åskådare men det har visat sig just under festivalen, att den korrekta siffran är över 20,000! Imponerande, eller hur?

Från Aspendos åkte vi ner och åt lunch vid floden.

Side
Och efter lunch åkte vi till Side. Side grundades runt år 700 f Kr och ligger på en halvö som skapar en naturlig hamn. Vi vet inte så mycket om när staden låg under lydisk och persisk styre (ca 700-350 f Kr), men bara det att Side stämplade sina egna pengar under perserna visar att staden var ett viktigt centrum i Pamfylien. Det blev så småningom en viktig hamnstad som blev rik genom piraternas slavhandel och sjöfart. Piraterna hade egentligen sin bas på Kreta och i Kilikien (i nuvarande Turkiets sydöstra del med östlig gräns mot Syrien och i söder mot Medelhavet) men tog över Side förmodligen runt 200-talet f Kr. Romarna besegrade dock piraterna år 78 f Kr och kejsar Pompejus gjorde staden romersk år elva år senare.

Det jag hade svårt för i Side är allt turistigt i den gamla, förmodligen fina, stadskärnan. Det var omöjligt att uppleva de gamla stenhusen i ottomansk stil och alla ruinerna. De var en våldsam kommers överallt av sånt som man tror turisterna är intresserade av att köpa. Jag blev nästan lite stressad.

Strandpromenaden i Side.

Apollotemplet tillägnat ljusets och konsternas gud. Han var son till Zeus och Leto och en utmärkt bågskytt. Attributen för denne gud är lager, lyra, delfin och korp.

Akantus.

Som sagt, överallt bland ruinerna idkades det handel av olika slag.

Teatern

Kurşunlu Şelalesi
Sista anhalten den här utflyktsdagen var Kurşunlu Şelalesi. Den här platsen blev naturpark 1991 och är ett område på 394 hektar. Man kunde promenera på stigar runt i området och tog man den lite längre vägen var det en del klättring och jag har för mig det var tolv nivåer totalt som jag klev upp. Jag blev nästan lite stressad över att inte hinna tillbaka i tid eftersom vi bara fick 45 minuter här.

Den lummiga skogen är nästan som en djungel med röd furu, gran, kermesek, lagerblad, mastix, vide, myrten, hagtorn, björnbär, vildrosor och nerium, vild timjan och mynta, ormbunke och klättrande murgröna.

Vildsvin, räv, kanin, ekorre, fladdermus, härfågeln, hackspett, turturduva, karp, sköldpaddor, vildhundar, ormar och ödlor bildar faunan i naturparken. Jag såg ingenting av det men hittade dom här två papegojorna.

Där promenaden startade och slutade satt en glaskonstnär som jobbade i Muranoglas. Jag köpte varsin blå (skydds)ängel till mina hazardväninnor (och som delades ut av tomten på träffen straxt före jul).

Utflyktsdagen var slut men jag fick se mycket och guiden den här dagen var helt suverän: Ahmet Ferit Turhaner. Jag önskade att vi hade haft någon som honom med på rundresan i Kappadokien...

De blev middag vid moskén när jag kom hem. Maten och servicen var väl så där... Men det blev lite mat i magen innan det blev horisontalläge.

Idag var det äntligen dags för tio dagar på egen hand. Det kändes bra. Mina planer var ganska lösa men två utflykter hade jag bestämt mig för i området runt Antalya. Mellan dom fick jag se vad jag hade lust med.

Argos hotell kändes genast rätt. Fräscha rum, gratis internet och lite grejer i badrummet. Bättre än några andra hotell på rundresan till och med. Det enda var väl att jag fick ett rum mot gatan och det var högljutt in mot klockan fyra på natten på gatan, för att avlösas av böneutrop en timme senare så sömnen blev det kanske lite si och så med. Jag fick erbjudande om att köpa upp mig men tyckte det kändes som en onödig utgift när jag hade utflyktsplaner.

Väderrapporten var förstås inte allför uppmuntrande men samtidigt var jag inte där för att sola och bada utan för att upptäcka mer av Turkiet. Fast det är klart, det gör ju inget om det inte regnar.

Innan jag gick på lunch tog jag en ny promenad runt i hamnområdet. Det var ganska snart gjort. Kaleiçi är inte så stort.

Det blev pizza med doggybag till lunch. Bra mat om jag ville ha något till mellis senare om jag inte hade lust att gå ut att äta middag.

Straxt ovanför hotellet låg den mest förtroendeingivande researrangören kom jag fram till. Jag var inne på ett par andra men det kändes inte riktigt rätt. Efter min upptäcksfärd på väg tillbaka mot hotellet klev jag därför in igen på U can travels kontor. Där bokade jag den första utflykten redan till morgondagen av Asle, en jättetrevlig ung kvinna. Turen skulle gå till Perge, Aspendos, och Side. Spännande!

Jag orkade faktiskt gå ut och äta. Men jag kanske skulle ha valt något annat än biff för den var rätt torr. Däremot var det lokala vinet väldigt gott. Man fick inte mycket i glaset men det var perfekt tempererat så det kändes rätt okej ändå. Och det där glaset avrundade min kväll.

Inget nytt under solen. Vi kör mail-programmet först:
Dag 6 Antalya och gamla stan
Idag utforskar vi Antalya närmare. Medelhavsregionens provinshuvudstad har ett brett spektrum av kulturhistoriskt arv och naturliga skönheter. Efter en utförlig stadsrundtur ser vi på gamla stan i Antalya. De labyrintartade gränderna omgivna av bougainvilleor och de välskötta turkiska herrehusen i gamla stan förmedlar en unik känsla av mediterran vardag. Vid det efterföljande besöket i en smyckesfabrik och en lädermanufaktur har vi möjlighet att shoppa. (ca.80 km)

Och NBK:s program på plats:

Och idag förflyttade vi oss från Manavgat in till Antalya. Hotellet kom vi till först på eftermiddagen.

Manavgat igen.

Apelsinodling.

Höbalstillverkning.

Annorlunda skylt för en handelsträdgård.

Här ska Expo 2016 hålla till.

Innan vi kom till Antalya tillbringade vi tid ända fram till lunch på två demo-stopp. Först i juvelbutik där vi fick en visning och tid för shoppning. Det var jättefina grejer - som jag inte behövde.

Glömde ju fota i butiken men denna krims-krams-groda får illustrera besöket.

Sedan var det stopp på läderfabriken med modevisning. Den enda jackan jag ville ha kostade 1600€. Det var en sådan där supertunn, lätt jacka som kan rulla ihop och ha i en pytteliten påse/väska. Men en jacka för två månadsbudgetar, nej, den plånboken har inte jag - och inget behov av någon tunn skinnjacka heller, så det blev inget shoppat där heller.

Känns som väldigt bekväma skor att gå i, verkligen.

Efter dessa två stopp fortsatte vi in mot Antalya där vi skulle äta lunch i Kaleiçi, som är namnet på Gamla stan.

Ovanstående bilder är från busstransporten och promenaden ner till restaurangen.

Lunchen åt vi på en restaurang belägen i den gamla stadsmuren och ett av de tre vakttornen som fanns där under romartiden (200-talet). Det fungerade senare som ammunitionsförråd och sedan 1974 som restaurang.

En restaurang med spännande historia. Synd att inte maten var lika spännande för den var rent av tråkig. Vi hade att välja mellan kyckling eller grillad fisk och min kyckling var torr och den grillade fisken smakade visst inget. Servicen lämnade dessutom övrigt att önska när de dels kom med fel drycker, eller inte kom förrän maten var uppäten. Men jag åt iallafall så jag blev mätt.

Efter lunchen blev det en liten promenad i Kaleiçi, som fram till andra världskriget var det enda som fanns i Antalya. Här är lite bilder från den promenaden.

Hamnområdet som har sitt ursprung i Romartiden.

Stranden vid hamnen.

Efter den gemensamma promenaden fick vi lite tid på egen hand och då försökte jag hinna orientera mig lite inför min kommande vecka här.

Vy över den räfflade Minareten (Yivli Minare) från 1300-talet, ett av Kaleiçis landmärken.

Den blev lite märklig, bilden på klockstapeln (Saat Kulesi), ett annat landmärke som ligger nära Paşa Camii moskén. Jag tror båda dom byggdes i slutet 1700-talet, början 1800-talet. Det finns inga bra uppgifter om byggnadsår, tyvärr. Men jag är säker på att det var under Osmanernas tid.

Jag bestämde mig för att leta reda på Argos hotel, dit jag skulle flytta imorgon. Och efter lite sökande fann jag det. Jag gick in och presenterade mig så nu har vi bestämt att jag kan komma redan på förmiddagen. (Incheckningen är annars efter kl 14.). Det ser jättetrevligt ut.

Utsikt från plattformen över platsen där vi hade återsamling.

Här har du klocktornet, räfflade moskén och minareten till Paşa Camii samt en av portarna på samma bild.

Kvällens hotell låg i moderna delen av Antalya men det gjorde inget. Jag skulle ju bara bo här en natt. Mina medresenärer skulle lämna hotellet kl ett på natten och jag kunde lugnt sova vidare till nästa morgon.

Trevliga rum men kanske inte roligast utsikten.

Då kör vi igen. Programmet enligt mailet från TTS:
Dag 5 Konya – Antalya
I regionen Kappadokien finns fler än hundra mystiska underjordiska städer. I en av de här labyrintliknande städerna undersöker vi hemligheterna i det underjordiska samfundet. Längs med den historiska silkesvägen finns en rad palats (serajer) från medeltiden. På ett besök lär vi oss mer om de sociala aspekterna om de här allmännyttiga byggnaderna. Resan fortsätter genom Taurusbergen till Antalya. (ca. 515km).

Programmet enligt NBK på plats:

Det blev ju inget besök i någon underjordisk by. Som bekant gjorde vi det tidigare i veckan. Vi hade ett toalett/fikastopp på ett seraj men jag undrar fortfarande över det där med sociala aspekter som skulle avhandlas gällande dessa välgörenhetsinstitutioner...

Den här dagen var det avresa tillbaka mot kusten. Vi fick igår veta att vi inte skulle bo i Antalya den här natten heller utan ännu en natt i Manavgat. Vi skulle istället byta hotell igen nästa natt och bo i Antalya. Jag blev klart besviken. Det skulle alltså bli enbart EN natt i regionens huvudstad. Jag som hade räknat med tre när jag läst programmet (och läser det en gång till nu. Såg däremot att man har ändrat på hemsidan nu när jag var inne 21/11).

Och som vanligt var det tyst i flera timmar i bussen så jag kunde lyssna på mp3 eller slumra. Kändes mycket, mycket märkligt att vara på en tyst rundresa.

Det är fullt med pumpor på fälten. Undrar om alla ska vara med om Halloween?

Solen och molnen bildade vackra mönster på kullarna på väg ner mot Taurusbergen.

Karavanseraj

Vårt första toalettstopp var på en Karavanseraj och jag tänkte passa på att berätta var det var för plats. Vad jag känner till var det ingen välgörenhetsinrättning utan fungerade som hotell och restaurang för, i det här fallet karavanresenärer längs Sidenvägen. Här kunde dom vila sig. Den här vi stannade vid var uppförd på en plats där det hade legat en Seraj men nu var ombyggd så det var lite svårt att få en korrekt uppfattning över hur det hade sett ut en gång i tiden. Däremot hade vi ett annat stopp lite senare på dagen, som var återuppfört precis som det hade sett ut och enligt beskrivningen nedan.

En typisk karavanseraj var nämligen en kvadratisk eller rektangulär byggnad med yttre murar, en portal som var tillräckligt bred för att tillåta stora eller tungt lastade djur, såsom kameler att passera igenom. Gården var nästan alltid utan tak och mot innerväggarna fanns spiltor och kammare som rymde köpmänen, deras anställda, djur och handelsvaror. Här kunde man också köpa vatten och mat till både djur och människor. Det fanns tvättrum så handelsmännen kunde tvätta av sig vägdammet. De kunde också köpa djurfoder och annat att ta med sig på vidare transport. Serajerna låg en dagsresa ifrån varandra för att handelsmännen och deras dyrgriper skulle slippa ligga ute på natten. Och allt kostade pengar...
Serajer var av stor ekonomisk, social och kulturell betydelse för de regioner där de byggdes. Att föra resenärer tillsammans från öster och väster, underlättade utbytet inom kultur, språk, religion och seder som har blivit grunden för många av de kulturer i Centralasien idag. Det var dåtidens Mr Google, kanske?

Det här karavanserajet (säger man så?) hade tak och kändes väldigt instängt.

Vi fortsatter vidare över platån mot Taurusbergen och vi åkte samma väg tillbaka som vi kom för några dagar sedan.

Varning för snö-skyltar fanns det längs vägen över Taurusbergen.

Detta Seraj var likt ursrpunget och jättefint. Det kostade 5 TL att gå in och ännu en gång ångrade jag mig att jag inte betalade och gick in när de andra ändå bara fikade eller handlade i turistbutiken.

Vid bussen hittade jag lite kändisar, såsom Osman I och Süleyman den magnifike.

Det har ju redan regnat en del så det är dags för skörd.

Majsen är redan skördad på de flesta ställen. Nu väntar man på att fåren ska komma ner från bergen och äta upp gräset. Men när jag såg de här torra fälten kom jag att tänka på något helt annat: Pappahammar. Så därför får du aktuell snutt som en liten oväsentlig bonus.

De som jobbar på fälten eller på byggen bor ofta i husbilar eller tält av presenningar.

In mot Konya fick jag se skyltar som handlade om att det råder förbud att dricka kranvatten.

I en tunnel fick jag se ett bekant emblem: Den tvåhövdade örnen - från början en hettitisk symbol som sedan har använts av en binge stater (Bysans, Romarriket, Österrike och Ryssland) och dynastier (i Armenien, Serbien, Montenegro, England, Skottland etc etc)

Fiffigt att ha uthyrningsstationer av cyklar. Hyr här, lämna någon annanstans.

Lunch

Vi åt lunch på en bensinstation. Sådär buffé, men jag hittade iallafall något så jag blev mätt.

I möbelbutiken bredvid restaurangen hittade jag ryschiga överkast som jag undrade över hur man kunde vilja ha det hemma.

Det fanns gott om sådan här gatustånd längs vägen.

Fikapaus i Taurusbergen.

Taurusbergen vid trädgränsen.

Seminomaderna höll på att flytta med sina djur, ner mot den varmare kusten.

Havskontakt igen.

Ett härligt fruktstånd på vägen ner mot Manavgat.

Manavgatfloden passerades vi över ännu en gång denna resa.

Och husens tak blev platta.

Hotellet vi fick bo på den här natten var jättefint - med jättedyrtoch märkligt spafolk..

Det här var vårt hotell näst sista natten.

På första hotellet vi bodde blev jag erbjuden 90 minuter Turkiskt hamam för 39€. Idag när jag bokade, visserligen VIPbehandling med kaffe så kostade det mig 70€. Jag vet inte vad jag tänkte på. Men det blev bokat och klart iallafall. Jag åt en snabb middag och gick sedan iväg.

Det började bra men plötsligt mitt i behandlingen går massösen ut och kommer tillbaka med en man som berättar att massösen hade informerat honom om att jag hade väldiga problem och borde köpa till lymfdränage också. Men vad f-n! Där låg jag naken under ett badlakan, omtöcknad efter den första massagen och så skulle jag fatta beslut om en TILL massage.Jag kom av mig helt och så förstås Okej, om det nu var så illa ställt.

Men det där var garanterat uträknat, det förstod jag efteråt, när jag fått reda att han hade gjort samma sak med en annan resenärs fru! Jag tog upp det med den här mannen som jag fattade var förestånader. För jag var verkligen upprörd. När jag frågade om han brukade klampa in hos kvinnor så där, förklarade han att vi båda hade haft väldigt tjocka vader. Män råkade inte ut för samma problem. Och detta var för att vi hade suttit länge i en buss från Kappadokien. Hur visste han att vi kom från Kappadokien idag? Nu hördessutom till saken att mina vader jämte handleder och vrister är det absolut smalaste på denna kropp och vaderna var allt annat än svullna. Det där var bara bullshit! Det var enbart överraskning för att skrämmas.

Inga svullna vader här inte och har heller inte varit på flera månader!

Jag kom irriterad från Spa vid halv elva och gick och la mig direkt. Nästan dags var rundresans sista dag för mig. Det var nästan så det kändes skönt att jag skulle ha tid på egen hand nu. Och imorgon skulle jag äntligen komma till Antalya!

Frukost och ut med väskorna. Här var det ingen som fixade insamling av dricks eller fixade bellboys. Du fick dricksa själv och ordna hämtning av väskan själv. Nu tog jag mina själv och gjorde som alla andra.

Så här såg programmet för dagen ut från mailen.

Dag 4 Kappadokien – Munkdalen

Färden fortsätter till Munkdalen där vi – omgivna av vingårdar och aprikosträd – beger oss in i en magisk värld. Unika stenformationer i en omväxlande färgprakt ger oss oförglömliga ögonblick. Den här fantastiska naturupplevelsen är rena gåvan till entusiastiska fotografer. Resan fortsätter till den ”gömda byn” Sinasos med sina gamla grekiska herrgårdar som inbjuder till en trevlig promenad. I ett traditionellt mattknyteri upplever vi det fascinerande, månghundraåriga konsthantverket att tillverka mattor. De handknutna mattornas mångfald, stil och färgprakt kommer att begeistra dig (ca. 60 km).

Och så här såg NBK:s program ut på plats.

Och som du kommer märka hade man vänt deras dag 4. och 5. För idag kom vi till Göremes utomhusmuseum.

Vi lämnade hotellet halv åtta.

Mattor
Minnet är bra men kort ibland. Jag kommer inte ihåg namnet på stället vi var på men jag minns att vår ciceron på mattutställningen berättade att det var det äldsta någonting. Har försökt googla mig till namnet men inte lyckats. Om jag får det till mig sticker jag in här och uppdaterar.

Vi besökte iallafall silkestrådtillverkningen och deras showroom där det satt kvinnor som arbetade med att väva mattor, dels i silke, dels i ull. När sedan själva visningen av olika mattmönster gick av stapeln fick vi inte fotografera så det blir inga andra bilder än från första två rummen. Jag tror nog att ni överlever ändå.

Kollektivets kvinnor arbetar hemma med att väva mattor och som sedan säljs i den här butiken.

Göreme utomhusmuseum
Från de dyra mattorna, för de var verkligen jättedyra, åkte vi upp till Göremes utomhusmuseum. Platsen finns på UNESCOS världsarvslista sedan 1984. En av de två första UNESCO-platserna i Turkiet faktiskt. Området består utav en massa kapell och kyrkor med en del väldigt välbevarande fresker från perioden mellan 900- och 1100-talen (Kyrkorna är oftast äldre). Eftersom vi inte fick någon guidning alls här köpte jag en Audioguide för 15 TL så jag fick veta vad jag såg.
I min iver att se så mycket som möjligt gick jag inte in i Svarta kyrkan och det tror jag så här efteråt, var dumt. Jag skulle nog ha lagt 10 TL plus lite tid där eftersom den är den mest kända i området. Ja, ja. Det får jag väl ta någon annan gång. Däremot var jag inne i den finaste innan jag gick till bussen. Den ligger nämligen utanför området.

Den 6-7 våningar berget till vänster om ingången till museet kallas "nunnekloster". Tyvärr var det avspärrat så man inte kunde gå in. Jag avverkade istället St.Barbara-, Elmali- (Äpple-) och Yilanli- (Orm-)kyrkan

Det är här uppe jag kunde ha gått in i själva Svarta kyrkan. Men det utanför var också spännande.

Utsikt mot klostrets baksida.

Bara man lyfte blicken lite då och då såg man raserade grottor som varit kapell.

Polisen var som vanligt inhysta i en grotta.

Tuppen med sina hönor sprätte runt nedanföre museet.

Vyer på väg till Tokali-kyrkan som det tyvärr var fotoförbud i. Det är kyrkan som ligger utanför Museeområdet. Där finns de bästa målningarna som berättar om Kristi liv i detalj. Den är jättefin och ingår i biljetten så åker du till Göreme, kom ihåg att besöka den.

Lunch
Idag åt vi lunch på en lite mindre restaurang med bestämd meny. En sallad, någon slags lammgryta med ris och någon söt kaka (som jag inte åt). Maten var klart godkänd, tyckte jag.

Frukt
Vår lokalguide tyckte att vi skulle åka och köpa frukt efter lunchen. Och i ett hastigt ögonblick föll jag för köpivern och köpte jordnötter med havssalt och torkade jordgubbar för dyra pengar. Jag tror nog att jag kunde ha köpte billigare i Sinasos en halvtimme senare. Men, men. Det må vara hänt. Ibland kan man göra goda gärningar också och jag fick ju något för pengarna!

Sinasos (numera Mustafapaşa)
Under Osmanska riket hade Sinasos en befolkning bestående av greker, karamanlider (turkisktalande, grekisk-ortodox folkgrupp från regionen Karaman) och turkiska muslimer. Det var en rik stad som baserades på handel med skaldjur och kaviar. År 1924 bestämde beslutsfattare i Grekland och Turkiet att man ska byta befolkning. Greker och karamanlider tvångsförflyttades till ön Evia i Grekland medan stadens invånare ersattes av bulgariska muslimer och turkar från Kastoria, stad i norra Gerkland. Och från att ha varit en rik stad förlorade den sin glans till det vi ser idag. Trist historia.

Hemfärd

Liksom igår kom det ett par regnskurar.Och liksom igår kom värsta regnskuren på väg tillbaka mot hotellet. Inte för att det skulle gå någon nöd på mig som hade regnponcho, men många kom utan både regnkläder och paraply. De hade utgått ifrån att det skulle vara bra väder eftersom de åkte söderut. Men det vet ju både du och jag att det hör inte alls ihop. Här är det regnperiod.

Regnperiod, höstligt och lite kallt - som hemma alltså!

På kvällen var det Kappadokisk show. Den valde jag att inte följa med på på grund av tidigare erfarenheter av pinsamma lokala evenemang, så jag stannade kvar på hotellet. Några som jag mötte på min väg från middagsbordet var nöjda med kvällen (som bjöd på fri dricka åt alla) och berättade hur trevligt det hade varit när två i gruppen hade blivit utklädda till kung och drottning.

Satt vid ett väldigt tomt middagsbord - och det kändes väldigt okej.

Bättre sent än aldrig här kommer lite fortsättning på studieresan i Turkiet. Och när jag nu läste de andra inläggen insåg att det är mest jag som tillägger så jag skippar raden: Mitt tillägg från och med nu. Det blev lite tjatigt.

Men vi börjar så klart med vad som stod i programmet jag fick på mailen.

Dag 3 Kappadokien – Göreme – Cavusin

Vulkanutbrott och vind har genom årtusendena skapat ett fantastiskt landskap med bisarra sandstensformationer. Redan för 2000 år sedan började regionens befolkning att skapa sina hem, kyrkor och underjordiska städer i mjuk sten. Utomhusmuseet i Göreme (UNESCO-världsarv) med sina många kloster, grottkyrkor och väggmålningar är höjdpunkten på alla resor till Kappadokien. Som avslutning på dagen är vi inbjudna till den idylliskt belägna byn Cavusin på en välsmakande kopp te (ca. 60 km).

Och så här stod det i NBK:s program som vi fick på plats.

Och så här blev dagen. Och, ja det blev många namn i bloggtiteln. Men namnet Kappadokien säger inget om de områden som där finns, serrö.

Frukost i mörkret. De glömde tända upp när frukosten startade kl 6. Jag satt väl kanske en kvart innan någon kom och upptäckte att det faktiskt var någon i restaurangen.

Inte långt från Ürgüp ligger det mest fotograferade stället i Kappadokien. Det är klippformationer som har flera namn på svenska: Féskorstenar, Hoodoos, Jordpyramider. Det är bara att välja vad du vill kalla dem, alltså. De består, oavsett namn, av packad tuff som eroderat av vind och vatten, så att bara taket av basalt ligger kvar. Just den här gruppen kallas för Familjen (mamma pappa, barn).

Tuff är typ en bergart som bildas under ett explosiv vulkanutbrott. Då skjuts sten, aska, magma och andra material ut och när de sedan faller till marken, komprimeras och liksom cementeras - då kallas det tuff. Det används bland annat till byggsten och kattsand. I Kappadokien snackar vi om vulkanutbrott för åtta miljoner år sedan.

Bild från samma område som Familjen.

Hittade också en lite fin brevlåda.

En marknadshund spankulerade och sträckte ut sig efter en liten sovpaus.

Uçhisar
Klippan är högst punkten i Kappadokien och syns på långt håll. Uppe på toppen av kullen ligger ett slott och en legend berättar om att dvärgar brukade bo där på grund av de smala och låga tunnlarna som finns där.

Det var också på håll vi fick se den när vi stannade i Guvercinlik (Duvdalen).

Husen som finns runt klippan är delvis grottor med moderna tillbyggnader. Det finns till och med hotell där du kan bo så. Vore lite fränt!

Guvercinlik (Duvdalen)
Här finns en vandringsled, ca 4 km lång, Om jag kommer hit någon mer gång så skulle jag nog satsa på att gå den.

Ja, området gjorde skäl för namnet. Det var gott om duvor.

Ortahisar troligtvis
Jag är osäker om det var här vi var. Det framgick inte. Jag har använt Mr Google och kommit fram till att det var nog här vi var. Vi stannade iallafall och fick besöka en sexvåningsskorsten som fungerat/fungerade som bostad och där man kunde dricka té hos ägaren. Själv skippade jag téet och undersökte området lite mer istället. Här fanns också ett par grotthotell.

Göreme panoramastopp

Mer om Göreme beskriver jag i annat inlägg. Här får du bara en översiktsbild och lite från turistfällemarknaden.

Paşabag (Munkdalen)
Namnet kommer från den tiden då munkar grävde ut rum i skorstenarna för att gömma sig här under 300-talet. Dessutom hittar du pelarhelgonet St. Simeons kyrka bland grottorna här.

I Turkiet berättar man om att det var här Simeon den äldre slutade sina dagar på toppen av en pelare. Det är nog inte helt korrekt då det står i all faktalitteraturer om honom och en pelare nära Aleppo i Syrien. Men oavsett är området klart coolt!

Lite mer om den grabben kanske kan vara av intresse? Simeon levde ett asketiskt liv nära Aleppo på 400-talet när rykten om mirakel han utförde började sprida sig. Störd av all uppmärksamhet av folk som kom och ville ha en massa förböner och råd, började han leva på toppen av en cirka två meter hög pelare som hade lite platt översida, men blev störd där också. Han flyttade därför till en skorsten som var drygt femton meter hög. Därifrån klev han bara ner för att få mat och dryck av sina lärjungar. Men två gånger om dagen höll han predikan från sitt torn. Pilgrimer kom och lyssnade och en del följde hans exempel och flyttade upp på en pelare de också. När han dog, vid 37 års ålder krävdes 600 soldater för att skydda kroppen eftersom alla ville ha en bit av detta helgon med sig hem. Ja, jag säger då det. Vad folk kunde och kan hitta på när det gäller idoldyrkan!

Han firas 1/9 av östra ortodoxa och östliga katolska kyrkor, och 5/1i i romersk-katolska kyrkan.

Det var ett spännande område att vandra omkring i så jag hade önskat att det var längre än en timme.

Lunch på Han restaurant

Stort, slamrigt men trevliga "normala" toaletter.

En häst och vagn körde förbi och jag undrar vart den var på väg. Möjligtvis till ett bröllop för det fanns ingenting annat i närheten av restaurangen.

Çavuşin med Johannes döparens kyrka från 400-talet
Byn har lite färre än 1000 invånare idag. Här har det bott människor från cirka år 5900 f Kr och runt 1900 f Kr kom assyriska kungar för att startade handelkolonier. Hettiter, perser, greker, romare, bysanter, seljuker avlöste sedan varann. Sedan 400-talet ligger den största grottkyrkan i Kappadokien här. Man får kliva i trappor upp och passera över en något ranglig träbro för att komma över men jag tyckte det gick bra, jag.

Jag undrar vad som hände 1962...

Det blev tid att köpa en kopp kaffe eller té om man inte ville gå upp till kyrkan.

Har försökt hitta namnet på den här men inte lyckats. Vet du? Släng iväg ett mail gärna.

Annorlunda garage, va?

På väg från Çavuşin mot Avanos hittade jag Gyllene måsen.

Avanos
Keramik har producerats i Avanosområdet i århundraden och några av de tekniker som fortfarande används går tillbaka till hettitiska tider. Det var också hettiterna som namngav staden "Zu avtar" och det blev "Venessa" under bysantinska riket.

Avanos är känd för sin keramik.

Röda floden (Kizilirmak, tidigare Halysfloden) varifrån man tar leran till keramiken i staden.

Bağlıdere (betyder vinstocksdalen men kallas även för Ask Vadisi - Kärleksdalen)

Att delen kallas för Kärleksdalen är för tuffpelarnas utseende. De ser ut som fallosar, nämligen.

Dukanske ser liknelsen?

Vy mot Röda dalen.

Dom dansande Dervischerna
Innan utflyktsdagen var slut åkte vi till Göreme för att se De dansande Dervischerna på Grotteatern (Dervischhuset). Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de här männen som dansar runt, runt. Väldigt svårt att förklara. Fast jag vet att jag kan missa det nästa gång. Nu får det räcka med dervischer för min del, efter att ha sett dom i Egypten varannan vecka under Nilenkryssningarna, i Marocko och nu här.

Efter showen kunde man gå in och få ett glas juice och köpa souvenirer. Bland annat hade de vykort med de sju grundpelarna på olika språk. Dessvärre inte på svenska. Men jag fick, trots fotoförbud, lov att ta kort på tavlan med dom samma. Kan man ha använt Google översätt, månne?

Efter showen åkte vi till hotellet, åt middag och snart var det dags att sova och invänta en ny dag.

Efter en tidig frukost (kl 6) packade vi in våra väskor i bussen för att lämna Ocukalar och Medelhavsregionen och åka mot Centrala Anatolien och Kappadokien.

Så här stod det i programmet jag fick på mailen:
"Dag 2 Konya (tidigare Ikonium) – Kappadokien

Vi åker upp i de mäktiga Taurusbergen och kör över det 1825 m höga Alacabelpasset till Konya. Det tidigare Ikonium var ett av de största kristna samfunden på aposteln Paulus och den helige Barnabas tid. Den forna seljukiska huvudstaden är idag en magnet för människor från hela världen på grund av det kristna och islamiska ursprunget. Vi besöker de dansande dervischernas kloster som nu är ett museum och en vallfartsort. Resan fortsätter till Kappadokien (ca. 515 km)."

Så här stod det i NBK:s program som vi fick på plats.

Och det blev med ovan skrivna överensstämmande. Inget att anmärka på där!

Då tar vi lite om TURKIET I MODERN TID, tycker jag. Så! Konstantinopel som ju hade varit huvudstad i evigheters evigheter, fick heta så ända till 1926 när Osmanerna var "försvunna". Namnet ändrades då till Istanbul och huvudstadsstämpel var ett minne blott eftersom Ankara tre år tidigare hade blivit huvudstad i det Republiken Turkiet. Landet ingår i begreppet Mellanöstern men när man pratar gammal historia pratar vi om Mindre Asien. Det vi känner som Turkiet idag grundades 1923 av Mustafa Kemal (som senare fick titeln Atatürk = turkarnas fader. Många brukar tro att han hette så. Nationaldagen infaller den 29 oktober och då är jag i Istanbul :)
Landet är ungefär lika stort som Sverige och Finland tillsammans och gränsar till åtta länder: Bulgarien, Grekland, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (plus exklaven Nachitjevan =autonom republik som tillhör Azerbajdzjan), Iran, Irak och Syrien. Och så gränsar det till ett par hav också. Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr Och vi ska räkna in Marmarasjön också, som anses som gränslinje mellan världsdelarna Europa och Asien.
Majoriteten av dagens drygt 81,6 miljoner invånarna i landet är turkar (ca 75%), runt 18% är kurder och resten är lite blandad kompott. Bland annat bor en jämrans massa tyskar här och det kan jag säga att nästan alla jag pratade med under min vistelse här pratade bra tyska men väldigt knackig eller ingen engelska. Alanya heter numera Allemanga i folkmun just på grund av alla tyskar som bosatt sig där och bildat tysk koloni med egna butiker, restauranger, skolor, läkare berättade vr guide. Det är alltså precis som i svenskkolonierna i Spanien. 99.8% är muslimer (flest sunni) resten ligger i spannet kristendom och judar. Medianåldern är bara 29.6 år (Sverige 41.2 år). Medelålder 73 (Sverige 82 år). Man föder första barnet vid 22 och får 2,08 barn (Sverige 28 år och 1,88 barn). Läs- och skrivkunnighet 94 % (Sverige 98%). Ungdomsarbetslösheten (15-24 år) ligger på ca 18% (Sverige 24%).

När Turkiet bildades var det en enpartistat (diktatur) men det ändrades på 50-talet när första valet hölls. Sedan dess har det varit TYP en demokrati med avbrott för militärkupper 1960, 1971, 1980. Sedan 2005 har man haft förhandlingar med EU men som det ser ut idag har de alldeles för många problem på hemmaplan för att uppnå nivån för medlemsskap.

Jaha, du! Det var det det. Jag kommer säkert på något mer att skriva om på de andra inläggen också. Men det får vara bra för idag.

Idag fick vi en karta över regionerna vi åker emellan. Efter att ha fått den var det knäpptyst i bussen i 2 timmar. Men jag roade mig att ta lite foton från mitt fönster och att lyssna på mp3. Vi åkte upp i Taurusbergen, vidare på platån för att komma till Kappadokien vid sextiden. Då var vi rätt möra i baken efter att ha suttit längre i bussen än en arbetsdag.

Mitt tillägg: Taurusbergen bildar en båge runt Antalyabukten men är en bergskedja som sträcker sig från Eğridirsjön i väst till Eufrat i öst med högsta toppen Aladağ, 3756 m ö h. Det är en av världens yngsta bergskedjor, bildad under kollisionen av de europeiska och afrikanska kontinentalplattan. Här bor idag särskilt nomader i närheten vatten. De vandrar ner till låglandet med sina djur varje vinter och vi såg dem faktiskt på väg tillbaka till Antalya. Om du är intresserad av naturtillgångar kan jag berätta att du kan hitta krom, silver, koppar, järn, brunkol, och zink här. Förutom vandring och bergsklättring, kan du ta skidorna på ryggen och åka till någon av de två skidorterna. Här kan du se brunbjörn, varg, lodjur, vildsvin, räv; mufflonfår, vildget och gems om du har tur. Namnet Taurus har bergskedjan fått av övertro. Här förekommer mäktiga åskväder och man trodde att den syriska stormguden Adad gjorde så att floderna Tigris och Eufrat steg och översvämmades och därmed befruktade deras mark. Tjuren (Taurus) var vanligt symbol för främre Orientens stormgudar.
Visste du att: bergskedjan har fått ge namn på bergsområdet Montes Taurus på månen? Eller att det finns Anti-Taurusbergen som liksom går i nordöstligvinkel ut från Taurusbergen. Högsta toppen i Anatolien är Erciyes, 3917 m ö h MEN det är egentligen en utdöd vulkan så den räknas inte alltid till en del av bergskedjan.

Mitt tillägg: I Taurusbergen finner man längst ner, pinje och lite längre upp "Anatolisk pinje"" (vi känner det som Libanonceder, eller Turkisk ceder eftersom det är en egen underart, Cedrus libani subsp. stenocoma. Cedern var oerhört populär under forntiden eftersom att trät behåller doften i århundraden och stöter bort småkryp. Det avverkades så mycket att det nästa utrotades och idag växer de enbart på några få ställen i världen och här växer det vilt. Den odlas i en del länder (USA bl a) och används till bl a blyertspennor, skoblock,pilskaft, utomhusfasader, båtvirke, insektsmedel och inredningar. Träden kan bli upp till 40 m höga med grenar som liksom bildar våningar. På träden växer ca 12 cm uppåtstående kottar, som först blir blågröna och sedan bruna.

Visste du att: Doften av libanonceder är ett av de äldsta kända parfymmaterialen men sedan kung Salomo förstörde skogarna i Libanon på 900-talet f Kr, har man fått nöja sig med Atlasceder. Egyptierna framställde cederolja 2000 f Kr och man har hittat mumier som har doftat libanonceder. Under hela 1900-talet var detta basnoten i herrarnas rakvatten.

Nu kan man tro att jag hamnat på Östgötaslätten. Men icke! Nu kommer lite foton från centralplatån som är belägen på 1000 meters höjd och ligger mellan de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i söder.

Några tyckte att det var en tråkig transportsträcka där det inte hände något utanför fönstren.

Man hajade till när det dök upp stelnad magna då och då.

Man odlar mycket sockerbetor här och vi såg en del fält, lastbilar och fabriker på vägen.,

Utanför Konya såg jag massor av hus byggda i soltorkat tegel och lera. Kändes inte helt säkert att bo i.

Många hus nära kusten har platta tak. Här har alla sneda tak. Det beror så klart på att det både snöar och regnar mer här uppe.

Här är lite bilder från förmiddagens 20-minutersstopp. Det var kyligt men inget regn - än.

Vi kom till Konya vid elvatiden och åkte där till Mevlanamuseet. Mer om det straxt. Jag tänkte berätta lite om staden (som vi tyvärr varken fick veta något om eller besökte direkt.)
Konya är Turkiets 7e största stad med runt 1,2 miljoner invånare. Vår guide berättade att staden var annorlunda mot andra städer och syftade nog på att den var väldigt muslimsk, för jag såg mycket traditionella abayor här.
Dags för lite historialektion, då! Men vet att området var bebott under yngre kopparåldern (omkring 3000 f Kr) Man vet också att Hettiterna var här 1500 f Kr och att Sjöfolken tog över ruljansen runt 1200 f Kr. Frygierna kom hit på 800-talet f Kr bara för att bli fråntagna makten av Kimmerierna som kom från Iran på 600-talet med en man vi känner som Krösus (eg Kroisus, känd för att ha varit ofantligt rik och högmodig,) i spetsen. Han var den siste kungen i riket Lydien som jag skrev om igår. Krösus fick lämna ifrån sig tronen till Perserna och då är vi inne på 500-talet.

När Alexander den store erövrade området år 333 f Kr kallade han staden för Ikonion (Ikonium på latin). Namnet kom sig av att halvguden Perseus satte upp en ikon av sig själv hållande gorgonen Medusas huvud här (du vet, hon med ormar på huvudet istället för hår), innan han grundade staden. När romarna kom döpte de om den till Claudioconium efter kejsar Claudius och kejsar Hadrianus ändrade namnet till Colonia Aelia Hadriana.Vi hoppar lite i historien. För kan du fatta! En av ledarna för första korståget, franken (benämning på folk från västeuropa under medeltiden), Gottfrid av Bouillon ockuperade staden 1097 på sin väg ner till Jerusalem. Konya heter staden sedan år 1134, ungefär samtidigt som turkiska dynastin Seldjukerna, gör staden till sin huvudstad. Där får de hålla på ganska ostörda med avbrott för tysk-romersk kejsaren och korsriddaren från Anatolien, Fredrik Barbarossa som kände sig "tvungen" att ockupera staden i juni 1190, Det hade han ingen lång glädje av för han drunkade när han skulle korsa Salephfloden (några menar att han fick en hjärtattack när han badade). År 1243 kom så Mongolerna och de var kvar tills Karamaniderna tog över ruljansen i drygt tvåhundra år (dynasti som först tjänade Seldjukerna) och de behöll Konya om huvudstad. På 1400-talet kom Osmanerna och sedan 1923 är är det "bara" en regionhuvudstad. Jehepp, då har vi betat av det.
Intressantare kanske är att Paulus och hans kompis Barnabas (en cypriotisk judisk lärljunge) gjorde rundresor ihop (ja, ja, missionsresor då) och hamnade här ett par gånger. Vid ett tillfälle kom en ädel jungru och lyssnade på honom och hon blev så till den milda grad impad av hans predikan att hon hon bröt sin förlovning med Thamyris, för att leva ett liv i all jungfrulighet. Inte bra alls, skulle det vis sig! Thamyris såg till att Thecla blev dömd till att brännas på bål, minsann. Men med Guds försyn släcker en storm lågorna och hon flyr med Paulus (som blivit dömd samtidigt till förvisning från staden) till Antiokia (stad i Norra Turkiet). Där blev hon dömd till att ätas upp av vilddjuren på arenan men djuren var inte ett dugg intresserade av henne. Paulus hade hamnat i Myra i Lykien (dit ska jag en annan dag), och Thecla följer efter klädd som en pojke. När de möttes gav han henne uppdraget att predika evangeliet. Hon, då 18 år, åkte tillbaka till till Ikonium och predikade tills hon tröttnade och istället blev eremit i 72 år i en grotta vid Meriamlik nära Seleucia där hon dog. Eller så kanske hon dog i Rom för hon är begravd inte långt från Paulus grav. Men vet inte riktigt. Nåväl, det var en snabbvariant på legenden om Paulus och Thecla. Nu över till Mevlanamuseet som ju faktiskt var vårt besök här i staden. Här stannade vi en timme men hade ingen guidad tur utan fick gå på egen hand.

Mitt tillägg: Det här var en gång Seldjukernas rosenträdgård och palats. Sultan Alaeddin Keykubad gav det i present till Mevlana Celaddin-i-Rumis pappa, som är den första som blir begravd på området. Pappans vänner ville bygga ett mausoleum över graven men Mevlana tyckte det var en dålig idé. Det blir Mevlanas son som låter bygga mausoleet efter SIN pappas död 1273. Där det gröna tornet finns, där under ligger Mevlana och hans son i varsina sarkofager. Det här är en mycket helig plats för muslimer. Här utövade Mevlana (sufiern (mystisk form av islam), poeten och filosofen som är upphovsman till sekten Mevlanaorden) Ihsan - perfektion av dyrkan - genom att snurra. Här kommer en liten informationsfilm!

Mitt tillägg: Dervischernas dans Sema finns med på Unescos lista över traditioner. Den 17/12 firar man Rumis bröllop med Gud (alltså hans död) och då är det fullsmockat med folk här. (Jag skriver mer om dervischerna i annat inlägg.)

Det skulle vara foto tillåtet utom på fredagar fick vi veta..Jag på med kameran, bara för att bli stoppad framför första bästa sarkofag (det finns nästan 70 stycken därinne). Man fick bara fota utanför mausoleet visade det sig. Det här är vid utgången i bönerummet för kvinnor. Där var det visst tillåtet för jag och en stod och fotade när vakten kom och kikade in.

I en av de 17 cellerna, byggda 1584 till dervischerna, hittade jag de här metallkäpparna. De hade de under hakan för att inte somna när de satt och bad flera timmar. Somnade man gjorde det ont och man vaknade till och kunde fortsätta be.

I köket, byggt 1548 hittade jag den här något stela mannen. Undrar hur länge han har suttit där? Enligt initieringsriten Nev-ni-yaz skulle han "bara" behöva sitta still i tre dagar! Det var förresten Mevlanas son som grundade Mevleviorden (betyder Mevlanas följare) som baserades på Rumî's principer och riter.1925 förbjöd Mustafa Kemal Atatürk allt som hade med Mevleniorden att göra som ett led i turkiska moderniseringen. Året efter blev det istället museum.

Från köket till damtoaletten. Här vankades det första hålet i marken den här resan.

Jag betade av pilgrimsplatsen och marscherade ut en sväng. Tänkte att de säkert kunde finnas intressanta saker även där ute. Och roligast var nog kyrkogården Ugler Mezargli.

Vandrade förbi en mattbutik och vidare ut på stora vägen.

Den här kyrkogården var gigantisk och full med gravar. Inte så konstigt. Det är en stor stad och man får inte kremera. Alla gravar ska vara upphöjda så man inte trampar den döde som är insvept i vita tygstycken, beredd att resa sig upp och vandra mot nästa liv. Dessutom får man inte begravas där någon annan har legat av muslimsk tradtion, vilket komplicerar det där med markfrågan.

Det vet du väl, att man blir gammal genom att äta turkisk youghurt? Här har du beviset! För inte kan det väl ha att göra med att man bytte från muslimska kalendern till den gregorianska, inte?

Efter museet åkte vi till en retaurang på en bensinstation där vi stannade en timme. Jag passade på att äta Konyas specialare, Etli ekmek (bröd med kött). Det är lite som små tunna pizzabitar. Ute på parkeringen hittade jag en massa bilar som man ser oftast här, Fiat Tofas (licenstillverkad bilmodell).

Bensinen kostar som i Sverige ungefär.

Det här borde vi ha i Sverige också, en massa laddningsadaptrar som man förstås får betala för att använda.

Så stiftade vi bekantskap på andra ståtoan. Och den här kostade pengar, 1 lira.

Förresten, om du är intresserad av blommor kanske du skulle komma till Antalya på Expo 2016? Här kan du läsa mer om det eventet.http://www.expo2016antalya.org.tr/en

Man har börjat lägga räls för metro i Konya. Bra drag! Det är smidigt med dylik transport.

Vi passerade några fina byggnader på väg mot staden Aksaray, som vi fick veta var före detta karavanhotell. Vi skulle stanna i ett på tillbaka vägen. Det ska bli kul!

Tillägg: Att de finns gott om såna här hotell (Sarays) just runt Aksaray beror på att det var ett populärt stopp när karavanerna med dyrgripar passerade genom Anatolien. Ja, vi pratar Sidenvägen så klart.

Nära staden Aksaray) besökte vi en (mycket liten) del av den 7 våningar "stora" underjordiska staden i Saratlı. Det är ett virrvarr av gångar, ventialtionstrummor och lägenheter så vi fick inte gå på egen hand för vi kunde gå vilse, menade vår guide. Hon berättade också att folket som hade bott i underjorden, hade gjort det ett par månader i sträck. Det hade ju i och för sig varit spännande att gå vilse där nere, men inte när man har en grupp som litar på att du kommer tillbaka i tid. Så jag fick nöja mig med en rundvandring och guidning på kanske 30 minuter. Ja, man kan inte få allt. Jag tycker att hon förklarade bra om staden nere i gångarna så här jag har bara lagt till lite grann.

Tillägg: Utgrävningarna startade här så sent som på 1950-talet och man har kommit fram till att de äldsta grottorna är från bronsålder. Arkeologer tror att de fungerade som skydd mot vilda djur och hårda vintrar. Under romartiden grävde de kristna ut systemet för att skydda sig mot förföljelserna. Efter det byggdes det ut ännu mer när man var tvungen att "gömma" hela byn vid angrepp och krig och det var ju rätt många gånger. Kreativt! Det finns säkert fler än de 40 stora städerna man har hittat, varav 6 tar emot besökare.

En trappa ner ledde till just den här ingången som var öppen för turister.

"I staden kan du hitta brunn och vattenledningar, vinkällare, badrum, toaletter, stall för djuren, förråd, kök och så en massa rum. De hade också runda dörrar och de var gjorda så att de enbart kunde öppnas inifrån."

(Tillägg: Dörrarna var 1,5 meter i diameter och hade en vikt på 200 kg. Det fanns också ett litet hål för att kunna lämna meddelanden till varandra ifall man hade varit tvungen att stänga dörrar i gångarna för att förhindra intrång)

"För att gräva ut ett rum i tuffen hade de en dag på sig, för när det får kontakt med luft blir materialet som cement."
(Tillägg: Tuff är ihoppressad vulkanaska som också kallas Tefra. På Island använder man materialet till lättbetong och till kattsand.)

Så var promenaden slut och vi fick se dagens ljus och höra dagens ljud: One euro, one euro.

Ljudet kom från kvinnor som stod utanför och ville sälja dockor.

Jag gick till parkeringen och fick syn på de här sovande valparna.

Vi lämnade Saratlı bakom oss och körde vidare mot vårt hotell och fick se en fin solnedgång innan landskapet ändrade på sig. Varje gång vi passerade förbi det där landskapet som är så typiskt för Kappadokien kom det en massa träd emellan så inte en bild fick jag på vägen. Så himla trist. Men jag får väl försöka kompensera det med bilder från de närmaste dagarna.

Solnedgång över platån.

På hotellet Mustafa i Ürgüp fick vi våra rum, och den här incheckningen var jättesmidig för vår grupp var först på plats. Det var också det trevligaste hotellet vi bodde på av alla fyra, även om servicen var så där.

Till min glädje hade restaurangen Efes mörka öl. Det slog jag till på som dryck till maten. Det blev många som provade den under resans gång. Den mäter sig inte med Tomislav eller Karlovačkos mörka men det duger gott!

Okej. jag har nog slappnat av för jag ställde inte om tiden på båda mobilerna, bara en. Och jag tittade förstås på den som inte var rätt inställd vilket gjorde att jag, istället för komma till frukost klockan 7, kom jag klockan 8. Ingen ko på isen visserligen eftersom vi inte skulle åka från hotellet förrän kl 11(!).

Idag skulle alltså Dag 2 bytas mot TSS Dag 7. Så här stod det i mitt program som jag fått på mailen, för den här dagen.

"Dag 7 Fridag eller valfritt utflykt ”båttur på Manavgatfloden”
Idag kan du själv bestämma vad du vill vara med på. Ta del av olika fritidsaktiviteter på hotellet eller var med på en båttur på Manavgatfloden: Den rika floran och faunan i det här området är särskilt attraktivt för naturintresserade. Medan du går längs med den vackra stranden i Side lagar personalen lokala rätter och grillar nyfångad öring (ca. 240 km)."

Och så här stod det i NBK:s program på plats:

Förvånande nog fanns inte promenaden i Side med på Manavgatturen - det enda som lockat mig att följa med. Och jag noterade att vi hade vi kunnat välja att åka till Aspendos. Det hade ju varit bra att veta eftersom jag hade tänkt att fara dig under min vistelset. Hm...

Nära nog en svensk frukost, alltså!

TURKIET IGEN OCH NU BETAR VI AV LITE RIKEN HÄR. Det har funnits en massa kulturer som påverkat området på olika sätt. Jag tänkte inte gå in på alla i detalj, men kanske det kan vara intressant för någon att känna till Akkadiska riket som regerade helt kort (2334-2193 BC) och som ibland räknas som första imperiet i vår historia. De utvecklade ett nära samarbete med Sumererna från södra Irak, och liksom skapade två språk... som så småningom ledde till en delning - Assyrien i norr någonstans runt 2000 f Kr (man är lite oense när det skedde exakt) och 1894 f kr bildades Babylonien i söder. Lite coolt va? Men det intressantaste kanske är de däringa Hettiterna som hade koll på sitt rike Hatti, mellan 1700 f Kr och 1200 f Kr. De hade inte bara Anatolien utan även stora delar av Syrien plus Södra Irak. Förutom att odla var de fenor på att bearbetade koppar, tenn och bly till brons och senare att framställa järn. Man brukar dela in Hettiternas härskarperioder i föristoriska, gamla och nya riket, lite som i Egyptologin. Och de hade ju relation till Egypten. Kanske inte den bästa då, för efter ett viktigt slag fick Egypten erkänna Hettiterna som en maktfaktor och det medförde att Tutankhamons barnlösa änkedrottning önskade sig en av Hattikungens söner som sin nya make. Det blev föga poppis i Egypten och den där sonen blev mördad av några makthavanden som inte var glada i en union. Det i sin tur ledde till ett krigsutbrott med Egypten, och hettiterna plundrade de egyptiska vasallstaterna i Syrien som hämd. De hade många kontroverser med egyptierna, bland annat med grabbarna Seti I och hans kanske mer kände son Ramses II. Men det var en hel del annat för Hettiterna att hålla reda på. I slutet av deras regenttid berättas det om sjöfolken! Och här började det bli lite krångligt för det är flera folkslag i den här gruppen. Några är Weshesherna från Libyen, ättlingar till ettruskerna från Italien, akajer och Haunebuer från Grekland och slutligen Filistéerna eventuellt från Cypern och den Egeiska övärlden. Mycket konstiga namn där du. Jag fördjupar mig inte i dem eftersom man numera ifrågasätter deras betydelse för så många kulturers fall under den här tiden. Iallafall, efter hettiterna kan vi säga att Frygierna kom - eventuellt från Makedonien. Och det de lämnade efter sig (på 700-talet f Kr) var efterföljarstaterna Lydien, Karien och Lykien (mest intressant för egen del). Många riken fanns nu parallellt tills hela området fick lyda under persiska akemeniderriket mellan 500 och 400 f Kr för att sedan bli undersåtar till grekerna under Alexander den stores ledning år 334 f Kr. Är du med så här långt? Men vad bra! Ska vi ta lite till då kanske?

Jo,det ju det där riket Lykien då. Från runt 200 f Kr hade de ett något unikt styre som omnäms som det första demokratiska förbundet och som kan ha varit ett matriarkat (styrt av kvinnor). En känd grekiska upptäcksresande, Herodotos skrev ” De har traditioner som man inte ser någon annanstans. De använder sin mors namn istället för faderns. Om en lykier frågar en annan om dennes ursprung, uppger han sin mors namn.” Spännande va? Och en stad i det här riket, Myra, planerar jag att besöka så det återkommer jag till.

Kappadokien, som vi ju ska besöka, hörde till ett av de här små hellenistiska staterna. Och jag förstår att du inte blir förvånad över att de sedan kommer under romerskt inflytande. År 324 (notera att jag nu är efter Kristus) valde kejsar Konstantinus den Store Byzantion som huvudstad och döpte om staden till Nya Rom vilket så småningom blev Konstantinopel. Innan Osmanerna kom till makten och också hade Konstantinopel som huvudstad, hade vi ju ett mellanspel av Seldjukerna, en (turkisk sunnimuslimsk dynasti som var influerad av persisk kultur och som kom till Anatolien på 900-talet och var kvar till typ 1300-talet när Osman I träder in på scenen) De hade Konya som sin huvudstad men mer om den när vi kommer dit :).

Så där ja, då har vi betat av lite riken också. I nästa inlägg tar vi lite mer från modern tid, du!

Det verkade som om alla ville se Tahtakale Camiimoskén, för vi var sex bussar på parkeringen på förmiddagen. "Man kan se hur rik en moské är genom att räkna antalet minareter. Den här har fyra minareter, har fin mosaik och är byggd med pengar som församlingen har skänkt." (Guiden följer inte med in eftersom hon är Alawit och de går inte in i vanliga moskéer av tradition.)
Tillägg: Moskén är inte så mycket att tillägga om. Däremot kanske jag ska berätta lite om Alawiter? Vi känner mest till benämningarna Sunni och Shia. Alawiterna anser sig härstamma från profeten Muhammed, genom hans dotter Fatima Zahra och svärson och Kalifen Ali ibn Abi Talib. Deras religionsinriktning grundades i slutet av 800-talet. Namnet kommer ifrån Alawi som betyder anhängare av Ali och han tillbes som Ali Allah (Ali är Gud) eller Ali al-A’la (Ali är den allra högste) Påminner mig lite om förhållandet Jesus och Gud, faktiskt. Alawitdoktriner lär inte finnas nedskrivna, utan kunskapen går i arv från och till de religiösa ledarna. Anhängarna tillämpar taqiyya (rätten att förneka eller dölja sin tro för att skydda sitt liv, något som inte finns som begrepp i Sunni). Just för att så mycket är hemligt beskrivs inriktningen som en mystisk sekt. De anser sig själva som muslimer men har blivit förföljda av andra muslimer som anser dem inte vara "riktiga" muslimer. Det ska visst vara därför som de föredrar att gå till bönerum istället för att gå in i moskéer - för att de riskerar sina liv. De grundar dock tron på Allah och Koranen men ogillar de islamiska religiösa grundpelarna (att be fem gånger, fasta under Ramadan etc). I Turkiet är de en minoritet (uppskattad siffra är 185.000).

Lite bilder inifrån moskén. Alldeles för modern för min smak med kakel istället för mosaik.

Från moskén åkte vi till Manavgatfloden där vi klev på vår båt med finnar och danskar från ett par andra bussar. Sen flöt vi iväg och här är lite bilder ifrån eftermiddagen.

Floden är en av de längsta underjordiska floderna i världen har sitt ursprung på den östra sluttningen av västra Taurusbergen och rinner ut i Medelhavet. Den sponsrar två dammar, Oymapinar- och Manavgatdammen och har ett intressant djurliv. Du kan se fåglar som hedhöna, anka, gås, kungsfiskare, olika arter av häger och mås. Jag såg ankor...

Du kan också se fiskarter som öring, karp, mulle, havsabborre och sutare. Jag såg fiskodling (av öring troligtvis)...

Det finns även Sötvattensköldpaddor i floden. Jag såg kossor...

Så var vi framme vid vår slutdestination. Det såg precis likadant ut som på 90-talet. En grusstrandremsa som delade upp floden och havet i två delar och en massa bryggor. För vi var inte ensamma här. Jag klev av båten och gick bort till havet, bredde ut min handduk, solade i 30 minuter, sen var det dags att gå tillbaka till båten för att äta lunch.

Drickamannen gick högljutt omkring och sålde öl. Jag valde vatten. Det blir inget alkoholhaltigt på dagtid ens på semestern. De hade ett bra system för dryckerna, tycker jag. De hade en lista med nummer och när man köpte något skrev de upp numret på din hand (eller som på mig, mitt hotellarmband), noterade vad du tog, och så betalade man i slutet av utflykten. Och man kunde betala kontant i Euro, Lira eller med kort. Bra upplagt, tycker jag.

Precis när jag hade tagit maten öppnade sig himlen och det började regna. Snabbt in och hitta en plats under tak! Tjaa, så något mer sola och bada blev det ju inte den här dagen. Inte någon av de andra dagarna heller faktiskt! Att åka på sol- och badsemester i oktober är en dum idé. Däremot om man ska, som jag, blogga och fara på en massa utflykter, är det suveränt.

Det finns ett stort antal nytillverkade priatskepp som seglar, inte bara på floden, utan också havet. Eller står på land... Det där med pirater i Turkiet kan jag berätta lite om också. Det fanns alltid pirater i den antika världen. Jag skrev ju om Sjöfolken i början av inlägget. De var pirater. Jag nämnde också riket Lykien. Lykierna tros också ha varit inblandad i sjöröveri på 1200-talet f kr. Men de kanske mest kända är piraterna från romarnas provins Kilikiena med Tarsus som huvudstad (runt år 100) som fokuserade på de nya handelsvägarna till havs och som fraktade dyrgripar mellan Spanien, Afrika, Italien och Egypten. Sidenvägen var visserligen aktiv på land men fartygen hade börjat komma! Romarna gjorde halvhjärtade försök att avstyra sjöröveri men faktum var att de behövde piraterna. De försåg nämligen den romerska eliten med slavar! Ön Delos i Egeiska havet var centrum för den internationella slavhandeln och därifrån transporterades de vidare. Men ibland blev romarna själva tillfångatagna. Inte för att säljas utan för att man begärde lösensumma för dem. Den välkände Julius Caesar blev tillfångatagen två gånger av precis detta skäl. Lite skojigt att veta kanske?
Visste du att: Tarsus var födelseplatsen för den tidiga kristna missionären Paulus. Du vet han som var med och skrev Nya testamentet? Han var farisée (d v s engagerad i ett slags poliiskt parti runt Jesu födelse som fick mer religiös inriktning) av judisk härkomst och hette från början Saul. Han förföljde kristna och han var bland annat med i publiken när Stefanos stenades (och därmed blir kristendomens första martyr efter Jesus).

En dag fick Paulus tillstånd att tillsammans med några andra män, fara till Damaskus för att "bevaka" kristna där. (Vi ska komma ihåg att detta sker under romarnas tid i området och de förföljde kristna fram tills 313 när Konstantinus förklarade religionen laglig.) Nu hände det sig så att de mötte en kändis på vägen - i en uppenbarelse visserligen. Saul stiftar bekantskap med självaste Jesus himself (de andra bara hör honom) som kommer i ett starkt ljussken från himlen. De konverserade lite grann och straxt därpå omvändes Saul. Ljuset hade varit så starkt att han inte kunde se på tre dagar, inte heller äta eller dricka så hans kompanjoner fick leda honom in i Damaskaus. När han återfick sina krafter och syn började han predika om Jesus som Guds son och allt det där. Alla var jätteförvånade. Så till den milda grad att hans forna vänner, judarna övervägde att göra sig av med honom. Men Jesus lärljungar hjälpte honom att fly till Jerusalem. Det är nu han byter namn till Paulus förresten.
Men han gick inte säker i Jerusalem heller. Paulus flyr därifrån till hem till Tarsus. Därifrån genomförde han missionärsresor under 12 års tid till han en dag hamnar i Jerusalem igen. Det skulle han inte ha gjort, för en dag släpar ett gäng judar ut honom ur templet för att döda honom! Men märkligt nog kommer en romare(!) till hans undsättning. Fast den där räddningen slutar förstås i fängelse i två år först och sedan med en äventyrlig båtfärd med skeppsbrott, ofrivillig vistesle på Malta i tre månader, vidare till Alexandria för att till slut komma till annat fängelse i Rom. Där sätts Paulus i husarrest under två år, då Nemo (nej inte han från Hitta Nemo - Kejsar Nemo) släpper honom fri. Paulus hinner vistas i Grekland (bland annat ska han ha besökt Efesos igen), Asien och Spanien lite grann innan han blir tillfångatagen igen. Den här gången är det Kejsar Nero som bestämmer att han skall halshuggas medelst svärd. Och så blir det. Oj, det blev en lång utläggning där du! Nu får det vara bra. Låt oss scrolla ner lite!

En spindel kom klivande på plastfönstret som skyddade oss mot regnet.

Sophantering genom uppeldning är rätt vanlig. Men man har återvinning av petflaskor.

Men seriöst! Så underhållande. Man censurerar cigaretter i filmer. Det syns inte men här döljs giftpinnen med en liten blomma. Det får avsluta den här dagens inlägg. Vi ses i nästa! Då lämnar vi