9 februari Denpasar - KL
Hoppsan! Nu kom visst inläggen i fel ordning. Det här skulle ju ha publicerats före den 10e så klart. Men aja, what ever. Det får ni leva med.
Det här var avresedagen från Indonesien. Och näe, jag var inte särskilt ledsen över det. Först hade jag ett par timmar i en solstol och förundrades över holländarna som varje morgon kommit ner kl 7, tagit 4 solstolar på främre raden och gått tillbaka till sina rum (spekulation dock, då de äter ingen frukost samtidigt som mig) bara för att komma ner till stranden fyra timmar senare. Men på riktigt. Varför gör man så???
Mitt mer levande sällskap denna dag var två gröna Oecophylla smaragdina (Weaver ant/Green tree ant). Jag tror de var drottningar båda två eftersom arbetarna är helbruna till färgen. (http://antark.net/ant-species/weaver-ant-oecophylla-smaragdina/) Kanske de planerade att bli grannar där på solstolen?
Jag tog en GrabCab och gjorde några sista inköp och käkade lunch, denna gång på Ramayana, ett shoppingmall. Men det enda jag kom ut med var ett nyckelband och plastficka till min Angkor Wat-biljett. Jag var väl dels inte på shoppinghumör, dels tycker jag inte att de hade så roliga grejer jämfört med vad jag kan hitta i Malaysia.
På kvällen var det dag att flyga till KL för en övernattning igen. Men en varningens ord för flygplatsen på Bali. För man går igenom en säkerhetskontroll och kommer därefter in i Taxfreeområdet med butiker och restauranger. Här satte jag mig och åt min middag och köpte en flaska vatten att ha på resan... bara för att komma till YTTERLIGARE en säkerhetskontroll i anslutning till Gaterna - och där TAR de vattnet. Men vad f-n är det för system? Jag tillät mig att bli upprörd och pubertal och vägrade gå igenom säkerhetskontrollen, tog min nya vattenflaska och stegade tillbaka till Taxfreeområdet och drack upp halva innehållet innan jag (fortfarande upprörd) igenom kontrollen och bort till Gaten.
Men iväg kom jag (utan vattenflaska) och en halvtimme efter midnatt kunde jag kliva igenom min hotelldörr och gå och lägga mig, förväntansfull. Snart skulle jag komma till en plats jag har längtat till i snart tre decennium... Angkor Wat!
10 februari KL - Siem Reap
I arla morgonstund kunde jag vakna i hotellsängen och gå ner och äta en enkel frukost. Och en timme senare satt jag och åkte tillbaka till flygplatsen KLIA2.
Den där parfymen jag hittade förra gången och som jag gillade så mycket. Den hamnade i min ägo mot 160 pengar. Och glad i hågen följde den med i mitt handbagage. (Jag ångrar mig så här efteråt att jag inte köpte fler, för den där parfymen har jag inte hittat på någon annan Taxfree.)
Up and away igen då. Och ett par timmar senare landade jag på Siem Reaps lite gulliga flygplats.
Jag hade tur för när jag klev ut ur flygplatsen, släpptes en resande precis ur så jag fick en Tuk-tuk med en gång. Jag hade innan testat med Grab-appen, men det företaget finns inte här.
På Riverside hotel blev jag varmt välkomnad. Hade mailat med dem lite grann innan för att dubbelkolla min bokning, att den var okej. Hotellet ligger precis intill floden som bär samma namn som staden och bara någon kilometer från centrum. Dessutom hade jag bara 7 km till Angkor Wat härifrån.
Jag är en enkel människa, utan krav på en massa lull-lull som kostar onödiga pengar. (Ju dyrare ett hotell är per natt, desto dyrare är det på själva hotellet vad gäller dryck, roomservice, priser i eventuella butiker och så vidare.) Och när jag reser är det inte hotellrummet jag vill se. Där sover jag ju bara. Då är det viktigare att städningen är acceptabel (ja, den behöver inte vara perfekt. Jag städar inte ihjäl mig hemma heller.). Och rummet är helt okej. Jag skulle absolut boka det igen! Men sängen som det var tänkt att jag skulle sova i var stenhård - och när jag skriver stenhård var det precis så. Det funkar ju inte helt för min diskbråcksrygg även om det är bara för några nätter. Nu hade jag tur för det var ett 3-bäddsrum jag hade fått, och extrabädden var en sån där gammal resårsäng. Den blev perfekt sovplats. Och även om den inte hade stått där är jag säker på att de hade löst mitt problem.
Eftersom jag kom på sena eftermiddagen blev det bara en kvällspromenad med middag idag.
.
Hade jag varit sugen kunde jag köpt grillad orm, spindel eller skorpion men jag var väldigt nöjd med min västerländska pepparbiff och lokala öl på en restaurang som jag hittade efter att ha följt efter några andra turister. Det där med insekter kommer nog aldrig komma på min meny...
När jag kom tillbaka till hotellet svärmade en massa nattfjärilar utanför min dörr. Jag fick skynda mig på så inga av dem kom in i mitt rum. Det hade jag nog blivit irriterad av. Väl inne kontaktade jag MJ som skulle köra mig till Angkor Wat för att köpa biljett imorgon inför besöket i övermorgon. Jag fick veta att det var hans bror som skulle köra mig till biljettkontoret och det spelar ju ingen roll vem som kör, bara någon kör mig dit - för som bekant är det ett väldigt viktigt besök, detta.
8 februari - En andra chans
Mitt liv är fullt av överraskningar. Men det betyder samtidigt att tiden för att blogga blir lite mindre. Men här kommer iallafall ännu ett inlägg från Bali.//Maria
Det är ju dumt att ge upp så lätt så idag hade jag bokat en taxi som skulle ta mig lite mer runt ön. Jag ville väldigt gärna se en rykande vulkan, men Agung är man seriöst rädd för, visade det sig, så dit åker man inte. Det har säkert med dess historia att göra. Agungs utbrott 1963–1964 var 1900-talets kraftigaste vulkanutbrott i Indonesien... Jag fick vackert nöja mig med att besöka en av de sovande, nämligen Batur.
Vi startade vår färd med att åka mot Ubud, hantverksstaden.
Inte bara offentliga byggnader önskar sig sten eller betongfigurer. Även privata trädgårdar vill ha.
Börjar vänja mig vid vänstertrafik, som man har både i Malaysia och Indonesien.
Olika typer av träsniderier fanns det också, både små och som här, en häst i naturlig storlek
Ben från djur kan man också vara kreativ med.
Berget Batur hade sitt första dokumenterade utbrott år 1904. Det senaste var år 2000. Vid dess fot ligger sjön med samma namn som vulkanen.
Och här kommer videon!
Kanske var det ett dumt beslut att ändå inte åka. Det är åtminstone vad jag kan säga efter att ha sett lite olika videoinspelningar från stället. Men det är ju bara att gå vidare i livet. Om jag kommer tillbaka till ön kan jag ju ta det då...
Vi vände tillbaka till foten av Batur och när vi gjorde det började det regna. Precis som min taxichaufför hade sagt så går dygnet lite snabbare här. Eftermiddagsskuren kom redan vid 12.
Efter ett toalettbesök på spartanskt vis...
Och sorgset konstaterat att hunduppfödning inte är som hemma.. Kanske skulle de bli mat. Man äter ju faktiskt hundar här... (Två nyheter om detta hittar ni på https://www.thesun.co.uk/news/3845369/brit-tourists-in-bali-may-be-eating-dog-meat-disguised-as-chicken-satay-sticks-horrifying-new-investigation-claims/ och http://www.news.com.au/travel/world-travel/asia/a-shocking-investigation-has-uncovered-the-brutal-dog-meat-trade-in-bali/news-story/2aee7c30aecd7b6608d0de84e74ab6d9
På kvällen blev det tropiskt regn i Denpasar. Hela hotellområdet översvämmades och när jag skulle gå ner till stranden för att äta insåg jag att jag fick vada ner. Med förhoppning om att slippa de värsta pölarna, väntade jag en stund. Men hungern drev mig att till slut välja att ta mig genom vattensamlingarna ner till hotellrestaurangen.
Börjar vänja mig vid vänstertrafik, som man har både i Malaysia och Indonesien.
Olika typer av träsniderier fanns det också, både små och som här, en häst i naturlig storlek
Ben från djur kan man också vara kreativ med.
Berget Batur hade sitt första dokumenterade utbrott år 1904. Det senaste var år 2000. Vid dess fot ligger sjön med samma namn som vulkanen.
Jag fick förslaget att åka runt sjön och besöka byn Trunyan där man inte begraver sina döda, utan lägger dem under bar himmel. Det visade sig bli en dålig idé eftersom min taxichaufför inte visste ett dugg om stället.
För det första måste man passera en annan by och där står det lokalguider som kräver att åka med och guida. Vi sa att vi inte behövde någon guide, men ändå följde en med oss på motorcykel och kom fram till bilen när vi klev ut. Väldigt obehagligt. När vi fick veta att vi dessutom var tvungna att åka båt till platsen, backade jag faktiskt ur. Men vill du veta mer om platsen kan du se videon lite längre ner.
För det första måste man passera en annan by och där står det lokalguider som kräver att åka med och guida. Vi sa att vi inte behövde någon guide, men ändå följde en med oss på motorcykel och kom fram till bilen när vi klev ut. Väldigt obehagligt. När vi fick veta att vi dessutom var tvungna att åka båt till platsen, backade jag faktiskt ur. Men vill du veta mer om platsen kan du se videon lite längre ner.
Och här kommer videon!
Kanske var det ett dumt beslut att ändå inte åka. Det är åtminstone vad jag kan säga efter att ha sett lite olika videoinspelningar från stället. Men det är ju bara att gå vidare i livet. Om jag kommer tillbaka till ön kan jag ju ta det då...
Vi vände tillbaka till foten av Batur och när vi gjorde det började det regna. Precis som min taxichaufför hade sagt så går dygnet lite snabbare här. Eftermiddagsskuren kom redan vid 12.
Efter ett toalettbesök på spartanskt vis...
Och sorgset konstaterat att hunduppfödning inte är som hemma.. Kanske skulle de bli mat. Man äter ju faktiskt hundar här... (Två nyheter om detta hittar ni på https://www.thesun.co.uk/news/3845369/brit-tourists-in-bali-may-be-eating-dog-meat-disguised-as-chicken-satay-sticks-horrifying-new-investigation-claims/ och http://www.news.com.au/travel/world-travel/asia/a-shocking-investigation-has-uncovered-the-brutal-dog-meat-trade-in-bali/news-story/2aee7c30aecd7b6608d0de84e74ab6d9
Nåväl, vi åkte hemåt i regnet och jag är ledsen att säga det, men min inställning till ön ändrade sig inte :(
På kvällen blev det tropiskt regn i Denpasar. Hela hotellområdet översvämmades och när jag skulle gå ner till stranden för att äta insåg jag att jag fick vada ner. Med förhoppning om att slippa de värsta pölarna, väntade jag en stund. Men hungern drev mig att till slut välja att ta mig genom vattensamlingarna ner till hotellrestaurangen.
En Chicken Teryaki fick avsluta denna dag under det att jag planerade för morgondagen.
7 februari Solstol i regn
Idag satsade jag på att få lite sol på kroppen, så efter frukosten gick jag ner till stranden. Med mig hade jag min egen handduk eftersom poolhandduksservicen inte börjar förrän kl 9, och min bok. Idag kunde jag sträckläsa den ända till slutet. Han skriver väldigt underhålladen, GW Persson. Tror jag ska försöka prioritera att läsa några fler böcker av honom.
Liksom de andra dagarna är luftfuktigheten runt 90 % så man behöver varken duscha eller bada för att bli blöt. Det pärlar sig ändå på kroppen.
En stund in på förmiddagen kom de grå molnen och den dagliga regnskuren. Men jag var så klart förberedd med min regnponcho.
Men så kom solen fram igen och med den, Trollsländorna som gärna mellanlandade på en.
Min lunch tog jag också i solstolen. Det blev lokal vegetarisk rätt som jag köpte av fröken Nova som hade ett strand-shak intill där jag låg.
När klockan var två på eftermiddagen hade jag tröttnat på att sitta och läsa under parasollet. Jag packade ihop, gick och duschade och beställde en GrabCab för att åka till Tiara, en basar inomhus (typ) för den som inte gillar utemarknader. Men när jag satte mig i bilen föreslog min chaufför, Jef, att jag skulle åka till ett annat ställe. En butik för återförsäljare. Samma saker fast billigare plus väldigt snyggt och ordnat.
Jag blev övertygad att det kunde vara en bra idé - och visst var det fint och ordnat alltid och man kunde handla med kort. Här köpte jag faktiskt en jättefin sarong - för män. Men varför skulle bara de få bära det här vackra tyget, tänkte jag.
Jef hade vänligheten att vänta utanför butiken och ta mig tillbaka till hotellet när jag var klar - för samma summa som jag skulle ha betalat om jag hade beställt ny bil. Det här gjorde att jag bokade honom för en utflykt till en av de icke-aktiva vulkanerna under morgondagen. Jag ville ge ön ytterligare en chans att visa sig från sin intressant och vackra sida. Och hur den dagen blev berättar jag i nästa inlägg ;)
6 februari Jag ville bara tillbaka till hotellet
Med en årsmedeltemperatur på 27 grader kan vi lura oss själva att när vi åker söderut så lyser solen klart på en blå himmel. Noop, det är mest bara varmt faktiskt. Det regnar varje dag och just nu mycket och ofta. Den där regeln vi har i Malaysia, att aldrig gå hemifrån utan solglasögon och paraply gäller även här.
Men även om det regnar ligger folk i solstolar och badar. Och absolut, visst kommer solen fram, brännande het så även den mest luttrade solaren behöver söka skugga under parasoll. Men typiskt var väl ändå att jag har tänkt ta en solstol idag för att få lite färg på kroppen. Och precis när jag satt mig, ja då börjar det regna. Och eftersom jag inte hade något parasoll, var det bara att packa ihop och ge upp.
Igår på utflykten hade jag hoppats på att passera någonstans där det verkade vara centrum. Så blev inte fallet. Gårdagens upplevelser var istället smala, krokiga och gropiga vägar med galen trafik och mest en massa utpekade tempel. Plus att vi ju besökte två av dem. Så när jag kom hem, undrade jag var det där fantastiska på Bali fanns någonstans. Jag hade då inte hittat någonting speciellt. Istället blev jag mest trött på stället och ångrade mig att jag ens kom dit...
Men man ska ju inte ge upp FÖR lätt, så eftersom det där regnet kom, valde jag att ta en GrabCab till en av basarerna, Pasar Badung. Det skulle vara den största marknaden i Denpasar, tre våningar inomhus och en frukt- och grönsaksmarknad utanför, och det skulle vara öppet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Glad i hågen och förhoppningen att åtminstone kunna gå lite i butiker bara för skojs skull, åkte jag iväg. Taxichauffören pratade ingen engelska och försökte förklara något på Bahasa när han visste vart jag ville. Vad det var förstod jag när vi kom fram. Allt var stängt för renovering!!!
På vägen hade taxichauffören pekat ut den andra basaren som låg i närheten, Pasar Kumbasari som iallafall skulle vara en av de största marknaderna i huvudstaden men med mer traditionella föremål och kläder. Det gjorde ju inget eftersom jag ändå inte var ute efter att handla något.
Så fort jag hade gått igenom porten till basaren, blev jag förföljd av en kvinna i gul jacka. Hon lämnade inte min rygg en sekund oavsett vart jag gick! Väldigt obehagligt faktiskt. Jag hade tänkt att gå in i själva huset, men valde att bli kvar ute bland frukten och grönsakerna. Men just för att hon gav mig så otroligt dålig vibbar valde jag att lämna marknaden så fort jag bara kunde och var glad när jag upptäckte att hon äntligen lämnade mig. Då hade jag varit där en kvart. Vet du, att då gav jag upp! Jäkla skit-ö, tänkte jag, och undrade varför jag ens hade valt att åka dit. Men allt har ju en mening - jag bara inte vet vilken än...
Från Kumbasar började jag gå mot Sanurstranden och hotellet. Men det gav jag också upp efter att i en och en halv timme riskerat både liv och lem på stadens vägar utan trottoarer och där man inte tar hänsyn till gångtrafikanter - utan där det är fotgängare som ska ta hänsyn till trafiken.
Vid ett tillfälle när jag behövde korsa vägen stod jag och väntade en kvart för att komma över. Grön gubbe betyder nämligen inte att fordonstrafiken för den skull stannar och lämnar dig företräde. Nej, då. Deras röda ljus uppfattas som prydnad, verkar det som, för man kör ändå. Det, plus att man kör i motgående riktning gör att man aldrig går säker. Värst är motorcyklarna vars styre stryker bara ett par centimeter från din kropp när de svischar förbi. Jag kan nog skatta mig lycka att jag aldrig snubblade.
Guden som skulle sitta i den här stolen lyste med sin frånvaro. Månne den ha flugit iväg och gett upp hoppet om mänskligheten här?
5 februari Bland tempel och risodlingar
Den här måndagen hade jag bokat utflykt med Tour East Indonesia via Expedia, och jag såg min chans att upptäcka öns fantastiska sida. Men först intog jag frukost på Diwangkara.
De enträgna säljarna i souvenirbutikerna var ännu inte där. Däremot var det aktivitet på stranden. Det mest intressanta var holländarna som kom ner vid sju-tiden, la sina handdukar på solstolarna i första raden, och sedan försvann till både klockan tio och elva. Det pågick under hela min vistelse och alltid av samma människor.
På väg till Kungliga templet i Mengwi, Pura Taman Ayun stannade vi först hos Nadias art shop, där en helt oengagerad ung man gav oss ett papper som förklarade tillverkningen, lojt berättade att Bali inte hade eget silver utan bara tillverkade föremålen och pekade på några som satt och filade på några silverföremål och sa att vi kunde se själva - och slutade med att visa in oss i en gigantisk butik. Det blev inget köpt där utav någon av oss.
Vi stannade även vid en risodling men det var ett trevligt besök. Där blev vi bjudna på pommes frites på sötpotatis och ett friterat bakverk av Tapioka och fick varsin blomma av de som bodde där.
Risodlingarna på ön är superviktiga, men kräver en massa jobb och konstbevattning. Alla plantor drivs upp tätt i små barnkammare och planteras sedan ut med några decimeters mellanrum för hand. Man skulle kunna ta tre skördar per år, men eftersom ris är lite som potatis, kräver det växelbruk för att inte bli sjukt. Under "vilo"perioden odlar man sojabönor och grönsaker av olika slag.
Från risodlingarna fortsatte vi till det Kungliga templet Pura Taman Ayun (betyder vacker trädgård). Det byggdes år 1634 av Mengwi-rikets dåvarande kung, Tjokerda Sakti Blambangan, och renoverades 1937. Det är omgivet av liksom en vallgrav, där jungfrurna kunde segla runt i små båtar. Idag får man inte besöka den allra innersta gården, men man kan promenera längs med muren utanför. I bussen hade vi fått reda på att det finns fler än 20000 tempel på ön och de ser lite olika ut. En del, som det här templet som även var för hela byns befolkning, symboliserade hinduernas Treenighet - Brahma, Vishnu och Shiva.
Gör livet lite enkelt och slänger in en kort resefilm om platsen.
Vi fortsatte vidare till en kryddplantage där man även framställde en massa olika téer och kaffe. Ett kaffe som var så där extra speciellt, Kopi Luwak, fick man betala 50.000 för att få smaka (ungefär 25 kronor) och det tyckte jag det var värt. Det var malda kaffebönor från en väldigt tam mungoart (vi kallar den indisk palmmård på svenska) som först ätit dem och sedan bajsat ut dem. De utnyttjar endast lite av det fruktaktiga skalet, och själva bönan kommer därför ut igen med avföringen. Vi fick veta att de var finsmakare som bara åt de bästa, rödaste och mognaste bönorna, och att de var ordentligt rengjorda och rostade i 250 grader innan de maldes till kaffe. Priset? 6000 kronor kilot i Sverige... och ja, jag slog till på 100 gram från herr Wayan och detta ekologiska plantage Taman Ayu Sari H och fick det plus 200 gram hälsosamt Rosella-té (http://www.rosellatea.net) för det fasila priset 328,37 kronor. Det var verkligen milt och jättegott! Tänker bjuda på det på nästa Hazparty ;)
Från bajskaffe till de heliga makakerna och fascinerande flyghundarna (Pteropus giganteus) i Kedaton, Ubud.
Tre tempel, 600 Krabbmakaker (samma makak som bor i t ex Gibraltar) fördelade på fem familjer bor här uppe. Basarbutikerna som ligger här, har gallerförsedda dörrar och när vi blev inbjudna till guidens butik fick vi stänga bakom oss när alla var inne, annars skulle makakerna komma och ta deras grejer. Charmigt, va?
Innan promenaden i området blev jag ombedd att ta av mig glasögonen när jag vistades bland makakerna, annars riskerade jag att bli påhoppad av någon apa som kunde sno dem. Men eftersom jag ser så dåligt utan dem, behöll jag dem på och jag fick ha guiden Yowan som Livvakt. Jag klarade mig hela vandringen, men en av australiensarna blev påhoppad bakifrån av en av de mest aggressiva hanarna. Alltså, de är jäkligt obehagliga de där makakerna.
Vad gäller Badulerna (svenskt namn på de flygande hundarna) blev jag mest fascinerad över att de verkade så tama. En del bodde i skogen, hängandes i träden och man kunde se dem flyga över våra huvuden. Men även nere på uppställda trädstammar satt en ansenlig mängd av dessa djur. De tog sig en flygtur då och då, men kom alltid tillbaka. Kanske på grund av att de matade dem med frukt och sött té... Dessa stora fladdermöss saknar ekolodförmågan som andra fladdermöss har, utan de förlitar sig helt på syn och lukt och det var kanske därför de valde att hänga där istället för högre upp i träden. Men de var svåra att få bra på bild för de rörde sig klippt hela tiden.
Jag var glad när det här besöket var över och det blev dags för utflyktens sista besök, att få se solnedgången vid templet Tanah Lot (betyder Klippan vid havet). På vägen dit passerade vi infarten till den resort med en massa mark som Donald Trump har gått och köpt här. Han låter just nu renovera stället, fick vi veta.
Men vad gäller Tanah Lot var det ganska överreklamerat. Jag hade hellre kommit dit på morgonen när templet fortfarande låg i havet. Nu kom vi på kvällen och templet låg på torra land. Och den spektakulära solnedgången som man kan läsa om, blev jag inte särskilt imponerad av. Jag har upplevt finare solnedgångar. Men nu har jag sett det iallafall. Det var nästan finare att upptäcka den tydliga regnbågen när jag istället vände blicken in mot land.
Som en liten bonus, för den som är byggintresserad. Här är sanden svart (lavasand) och man har bamburör till byggställningarna.
Och för den shoppingintresserade så erbjuder in- och utgången till templet souvenirer i mängder.
Och slutligen, utlagda plattor över plattor. Undrar du varför? Det är ett sätt att kunna gå torrskodd iallafall en liten bit, när regnet kommer...
Jag länkar till en kortfilm tagen från en Drone över Tanah Lot när det ligger ute i havet. Du kanske förstår varför jag hellre hade velat åka dit på morgonen?
4 februari Solsäng
I natt hade jag ACn på. Brukar inte använda den men jag satte den på 28 grader och lät den gå. Och i och med det fick jag lättare att andas och kunde sova tre timmar i sträck! Värdefullt verkligen!
Jag gick upp typ halv åtta(!) och begav mig då till frukosten. Efter att ha suttit där och skrivit några vykort till ett par av barnbarnen gick jag hem en vända för att hämta boken "Kan man dö två gånger" av GW Persson, som jag fått av en gäst. För idag skulle jag hämta ut en poolhandduk och ligga på stranden, du.
Även om jag fick sitta och sola på grund av hostan, var jag där till eftermiddagen. Först utanför parasollet, men jag flyttade snart in under det. Och jag hade sällskap större delen av dagen av en av hundarna som grävde grop i sanden under sängen för att komma åt lite svalka både ovanifrån och underifrån. Lunchen blev någon slags variant på grekisk sallad och ja, den serverades i solstolen!
När jag satt där fick jag se ett bett på knät. Först såg det ut som ett vanligt myggbett, men snart hade det vätskat sig så jag vet faktiskt inte vad jag blev biten av. Jag misstänker en Sandfluga. Lite konstigt eftersom jag aldrig skulle få för mig att ligga direkt på sandstranden någonstans i Asien överhuvudtaget. Här finns en rad insekter du INTE vill ha som besökare på din kropp. Sandflugan är bara en men det finns värre, bland annat larver som lägger ägg under huden och som kan vara besvärliga att bli av med, faktiskt... Det här bettet blev inte så mycket med. Det kliade inte och vätskan försvann när det råkade gå hål på blåsan. Men i skrivande stund (14 februari) är det fortfarande liiite rött med en svart prick i mitten, så vi får väl se vad som händer med det.
På kvällen gick jag ner till strandrestaurangen och åt, och förundrades över trängseln. Det var folk överallt på stranden och i havet, en vanlig syn på helgerna fick jag veta. Barn och vuxna som badade, fiskare med kastspön, små båtar, och strandshacken jobbade för högtryck med att få ut mat och kokosnötdrycker. Det mattades av när skymningen kom men det var kvar folk tills regnet kom. Och här kommer det, som jag skrev igår, utan förvarning. Plötsligt bara vräker det ner. Lite coolt ändå. Och regnponchon är ju alltid med så jag klarar mig även om jag blir ganska blöt om fötter och sandaler. Men lika plötsligt som det startar, upphör det. Kvar blir bara värmen och fukten...
Näe, någon produktiv dag blev det inte. Den väntar imorgon för då ska jag på utflykt. Bokade den redan när jag köpte resan och jag valde den som lät mest intressant. Hur det blir med den saken får ni veta i nästa inlägg :)
3 februari Överraskning och en onödig start
Det var reseledaren i mig som vaknade och gick till frukosten. Kände att jag hade massor att göra. Destinationskunskap - ett av reseledarens ledord...
Men innan jag berättar mer om det tänkte jag berätta lite om hotellet. Jag valde Jambu Inn för att det var ett billigt paket med flyget. Jag betalade motsvarande cirka 2000 kronor för flyg och 7 nätter på AirAsia.com
Bokningen inkluderade frukost, gratis WiFi och tillgång till pool. Alla rum skulle antingen ha balkong eller terass med utsikt mot trädgård, ha badrum med dusch, AC, TV och omdömet från tidigare boende gav hotellet bra recensioner även om det var enkelt. Här är några foto från rum 611, som blev mitt rum.
Och så några från själva hotellet.
Men absolut, det hotellet ÄR enkelt och rummet var riktigt, riktigt slitet med brännhål i bord, sprickor och färg på väggarna, trångt så man inte kan öppna båda skåpsdörrarna och avloppslukt från brunnen i badrummet. Men vet du, sånt är inte viktigt. Allt är helt. Allt fungerar och jag har en massa engelska kanaler. Och jag är på Bali och jag fick påminna mig om flera gånger under dagen att jag faktiskt har semester här!
Nåväl, igår när jag skulle checka in blev jag hänvisad till en annan hotellreception som låg lite längre in på området. Det hette Diwangkara Beach Hotel. Det hotellet var lite finare, hade större och välskött pool och egen á la carte restaurang som låg direkt på stranden med gratis solstolar och utsikt över den aktiva vulkanen Agung (som tydligen är bäst att fota klockan 6 på morgonen innan diset kommer)!
MEN du förstår, vi som bor på Jambu har också tillgång till samma saker!!! Snacka om att få valuta för pengarna, va? Här är några foton från Diwangkara.
Men jag kunde ju inte stanna på hotellet idag. Det var reseledaren som därför tog ryggsäcken och började undersöka närområdet, för att därefter promenera längs strandpromenaden för att komma in till centrum.
Destinationskunskap... Det gäller ju att veta var man är!
Efter två timmar i stekande sol, bara en liter vatten som jag gick och smuttade på och en luftfuktighet runt 80% hade jag inte kommit något närmare en stadskärneliknande miljö, trots anvisningar på min GPSkarta från en anställd på det supermarket där jag välbehövligt fyllde på vattenreserven.
När jag kom till stadens sjukhus, bestämde jag mig för att det var hög tid att äta lunch. Klockan hade hunnit bli kvart i två. Jag hittade en restaurang, Mangis, på huvudvägen och där tog jag en krämig potatissoppa. Jättegod! Med den i magen tänkte jag spatsera vidare i mitt sökande efter Denpasars centrum - men där tog energin slut. Jag stoppade en (väldigt dyr visade det sig) taxi till hotellet och låg i sängen resten av dagen, faktiskt. Så himla onödigt egentligen. Hostan blev inte ett dugg bättre av den promenaden.
När skymningen kom bestämde jag mig för att iallafall gå ner till restaurangen och äta lite middag. Det blev en ganska god grillad biff med pepparsås. Egentligen skulle jag ha tagit en paraplydrink på stranden för att fira en kollega men jag hittade ingen bar som serverade dylik dryck, så det fick bli ett glas lokalt välkylt vin istället.
Och jag hann precis äta upp innan himlen öppnade sig. Det sista vinet fick jag ta under tak. Helt okej det också!
Även om jag inte hade hittat något speciellt vackert, intressant eller spännande på ön än hade jag ju en ny dag att se fram emot och kanske... kanske skulle hostan lugna sig...
2 februari KL - Bali
Jag vet inte hur många gånger jag planerade att ställa in resan till Bali och stanna i KL för att kurera mig. Men så tänkte jag även mellan hostattackerna, att åker jag inte nu, lär jag inte komma till Bali i det här livet.
Indonesien har faktiskt aldrig stått högt upp på önskelistan och det finns så mycket annat jag vill se. Att jag valt att boka resa dit nu var dels för att det ligger i närheten, dels för Albatros hade en svensk långtidssemester på ön plus att man hade ju hört mycket om att det skulle vara så fantastiskt. Det säljs ju in som Bali - The paradise island...
Jag åt min frukost på Federal och gick sedan ut och köpte en ryggsäck som jag fyllde med grejer som jag inte behövde förrän nästa rundresa och kunde lämna kvar. Jag köpte även den fjärde hostmedicin i hopp om att just DEN skulle göra underverk. Och så växlade jag in RM300 (ca 600SEK) och fick 1.020.000 IDR (Rupiah). Kändes fint att kunna kalla sig miljonär så enkelt!
När jag kom tillbaka till hotellet, förlängde jag min vistelse på Federal till klockan 15 och kunde i lugn och ro ta min lunch där, innan avresan till flygplatsen, KLIA2.
Jag hade checkat in On-line och kunde ställa mig i bagagekön direkt. När jag hade blivit av med bagaget gick jag direkt till säkerhetskontroll och Immigration. Dags att utvandra från Malaysia.
I första säkerhetskontrollen genomlyses handbagaget men man behöver inte ta bort vatten, eller ur dator och mobil. Det gör man senare, borta vid gaten. Eller näe, mitt vatten fick jag faktiskt behålla, kom jag på.
Jag strosade runt lite på Taxfree men köpte inget som vanligt. Men jag hittade en fantastisk parfym, som jag definitivt ska köpa. Det är bästsäljaren i Malaysia fick jag veta och den kostade RM 160. Glömde dock fota den, så jag minns inte märket men jag vet var den står och att flaskan var avlång, precis som jag vill ha när jag reser.
Jag hittade även den dyraste whiskyn jag har sett på en Taxfree. RM3080= över 6000 spänn!!! Den får fortsätta stå kvar i hyllan och lär inte få följa med hem - ever!
Jag blev sugen på ris och tänkte att det kunde passa bra med en middag innan jag flög. Det var ändå en försening på 26 minuter, hade jag fått besked om via sms. Jag valde ett Healthy meal med ris, kokt kyckling, ångkokta grönsaker och soyasås. Det lät ju gott.
Men herregud, när jag började skära i kycklingen upptäckte jag blod! Den var inte färdig att äta alls. En liten bit kunde och vågade jag äta. Så nog blev det en hälsosam måltid alltid med ris och grönsaker....
Förseningen berodde först på kraftigt regn. Sedan fick vi vänta sittandes på planet också. De blev tvungna att lasta av ett bagage av säkerhetsskäl, ropade man ut i radion till oss :/
Men iväg kom vi och efter tre något turbulenta timmar senare landade vi i Denpasar, huvudstaden på Bali. Jag invandrade i Indonesien, fick mitt bagage och blev impad av att de hade en massa turistinfo redan vid bagagebandet. Varför har inte alla flygplatser det. Det är ju hur smart som helst!
En annan sak som impade på mig var familjetoaletten på Damernas! Hur praktiskt är det inte att ha en toa för mamma, och en för barnet, liksom. Så långt impade Bali på mig.
Snart kunde jag lämna tulldeklarationen jag hade fyllt i redan på planet, och började leta efter min transport.
Jag hade anlitat företaget Baliku och fått bekräftelse att de skulle vara på plats. Och visst var de det! Jag fick telefonkort tillsammans med ett välkomstbrev med karta över ön. Perfekt och väldigt generöst. Det insåg jag när jag frågade receptionen om var jag kunde ladda mitt kort, och de hänvisade till stället där jag köpte simkortet...
Men jag kom till Jambu Inn vid midnatt så det blir inga bilder på rummet förrän i nästa inlägg. Det är ett enkelt hotell men, som det skulle visa sig dagen därpå, erbjöd en del trevliga överraskningar!
