6 februari Jag ville bara tillbaka till hotellet
Med en årsmedeltemperatur på 27 grader kan vi lura oss själva att när vi åker söderut så lyser solen klart på en blå himmel. Noop, det är mest bara varmt faktiskt. Det regnar varje dag och just nu mycket och ofta. Den där regeln vi har i Malaysia, att aldrig gå hemifrån utan solglasögon och paraply gäller även här.
Men även om det regnar ligger folk i solstolar och badar. Och absolut, visst kommer solen fram, brännande het så även den mest luttrade solaren behöver söka skugga under parasoll. Men typiskt var väl ändå att jag har tänkt ta en solstol idag för att få lite färg på kroppen. Och precis när jag satt mig, ja då börjar det regna. Och eftersom jag inte hade något parasoll, var det bara att packa ihop och ge upp.
Igår på utflykten hade jag hoppats på att passera någonstans där det verkade vara centrum. Så blev inte fallet. Gårdagens upplevelser var istället smala, krokiga och gropiga vägar med galen trafik och mest en massa utpekade tempel. Plus att vi ju besökte två av dem. Så när jag kom hem, undrade jag var det där fantastiska på Bali fanns någonstans. Jag hade då inte hittat någonting speciellt. Istället blev jag mest trött på stället och ångrade mig att jag ens kom dit...
Men man ska ju inte ge upp FÖR lätt, så eftersom det där regnet kom, valde jag att ta en GrabCab till en av basarerna, Pasar Badung. Det skulle vara den största marknaden i Denpasar, tre våningar inomhus och en frukt- och grönsaksmarknad utanför, och det skulle vara öppet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Glad i hågen och förhoppningen att åtminstone kunna gå lite i butiker bara för skojs skull, åkte jag iväg. Taxichauffören pratade ingen engelska och försökte förklara något på Bahasa när han visste vart jag ville. Vad det var förstod jag när vi kom fram. Allt var stängt för renovering!!!
På vägen hade taxichauffören pekat ut den andra basaren som låg i närheten, Pasar Kumbasari som iallafall skulle vara en av de största marknaderna i huvudstaden men med mer traditionella föremål och kläder. Det gjorde ju inget eftersom jag ändå inte var ute efter att handla något.
Så fort jag hade gått igenom porten till basaren, blev jag förföljd av en kvinna i gul jacka. Hon lämnade inte min rygg en sekund oavsett vart jag gick! Väldigt obehagligt faktiskt. Jag hade tänkt att gå in i själva huset, men valde att bli kvar ute bland frukten och grönsakerna. Men just för att hon gav mig så otroligt dålig vibbar valde jag att lämna marknaden så fort jag bara kunde och var glad när jag upptäckte att hon äntligen lämnade mig. Då hade jag varit där en kvart. Vet du, att då gav jag upp! Jäkla skit-ö, tänkte jag, och undrade varför jag ens hade valt att åka dit. Men allt har ju en mening - jag bara inte vet vilken än...
Från Kumbasar började jag gå mot Sanurstranden och hotellet. Men det gav jag också upp efter att i en och en halv timme riskerat både liv och lem på stadens vägar utan trottoarer och där man inte tar hänsyn till gångtrafikanter - utan där det är fotgängare som ska ta hänsyn till trafiken.
Vid ett tillfälle när jag behövde korsa vägen stod jag och väntade en kvart för att komma över. Grön gubbe betyder nämligen inte att fordonstrafiken för den skull stannar och lämnar dig företräde. Nej, då. Deras röda ljus uppfattas som prydnad, verkar det som, för man kör ändå. Det, plus att man kör i motgående riktning gör att man aldrig går säker. Värst är motorcyklarna vars styre stryker bara ett par centimeter från din kropp när de svischar förbi. Jag kan nog skatta mig lycka att jag aldrig snubblade.
Guden som skulle sitta i den här stolen lyste med sin frånvaro. Månne den ha flugit iväg och gett upp hoppet om mänskligheten här?
Kommentarer
Postat av: Pella
Ja, jösses! vilken dag!
Skönt att du blev av med den där läskiga kvinnan i alla fall!
Trackback
