10 januari Street Art, krabbmakaker och gravöl
Så vad fyllde jag den här onsdagen med då? Ja, det blev som vanligt en hel del både roligt, spännande - och sorgligt.
Dagen började nämligen inte så kul. Jag satt och jobbade vid datorn under frukosten, och plötsligt fick jag ett meddelande från Ole på puben Branigan's i Torremolinos. Han berättade att en god vän och kollega hade avlidit klockan 8 igår kväll. Så himla tråkigt!
Men jag är tacksam för att vi gick och fikade innan hans operation och innan jag åkte hem till Sverige. Vår gemensamma nämnare var vår livsfilosofi, att alltid leva livet på bästa möjliga sätt oavsett vad som sker.
Vi satt där och pratade om våra cancer, behandlingar och operationer - men jag sitter här och skriver, medan han ligger i ett kylrum. Näe, livet är inte rättvist, för egentligen borde det ha varit tvärtom eftersom han var mycket yngre än mig...
Och med detta sagt, var det ju dags för mig att ta tag i livet som jag levde.
Jag började i Georg Town återigen. Idag var det fokus på Street Art. Här är några exempel på vad du kan hitta i stan.
Men även vardagslivet kan vara kul. Som den gamla telefonkiosker att hänga kläder i...
Och det fina mosaikgolvet utanför butiken där du måste ta av dig skorna för att få komma in, något som inte är helt ovanligt här.
Naturens egna konstverk visade mig både blommande fikonträd och Frangipani (a k a Tempelträd).
På tal om fikon. Här har ni två andra goda frukter - Rambutan (den håriga) och Mangostan, och jag slänger även in en annorlunda ananas och våra små, tjocka bananer.
Eftersom konstslingan går ner mot havet och busstationen där (Jetty eller Jeti som det står på bussarna) så kom jag på att jag nog skulle ta 10an till Botaniska och kolla priser och träffa Krabbmakakerna.
Och med lokalbussen tog det en dryg timme att komma upp dit. Jag gick aldrig in i utan nöjde mig med att prata med Rangers och gå lite i utanför parken där makakerna håller till.
Om du möter en apa själv någongång, ska du komma ihåg tre saker. De första två reglerna gäller hotbeteende - och du vill inte bli angripen av en arg apa. Le inte så du visar tänderna. Se dem aldrig rakt in i ögonen. Och så Gå aldrig och ät på nåt, du lär bli av med det.
Om du möter en apa själv någongång, ska du komma ihåg tre saker. De första två reglerna gäller hotbeteende - och du vill inte bli angripen av en arg apa. Le inte så du visar tänderna. Se dem aldrig rakt in i ögonen. Och så Gå aldrig och ät på nåt, du lär bli av med det.
Sen var det ju det där med att ta sig hem. Jag ställde mig på samma ställe som jag blev avsläppt, vid parkeringen. Där stod jag kanske i 45 minuter, tills en bil kom framkörandes.
Ja, för man går inte i onödan här. När jag berättar att jag promenerar i flera timmar varje dag tycker de att jag är heltokig. dels beroende på värmen, dels på trafiken. Men det är ju bara att ha vatten med sig hela tiden och att se sig för, eller hur?\nNåväl, bilen kom och föraren vevade ner rutan och frågade mig vart jag tänkte mig. Jag förklarade att jag väntade på lokalbussen. Då fick jag veta att det inte var någon busshållplats där jag stod. Den låg istället utanför området. Så attans retligt va?
Men det var ju bara att spatsera iväg till den däringa hållplatsen och vänta lite till... och vänta det fick jag göra. Det kom visserligen en buss efter 45 minuter... som parkerade intill kanten straxt före busshållplatsen!
En engelsman, som också väntade, gick bort och frågade varför chauffören parkerade. Då fick han till svar, att den bussen som skulle hade gått från stan vid nästa tur - alltså om 45 minuter - hade gått sönder. Därför var den HÄR chauffören tvungen att vänta i 45 minuter. Förstod ni logiken där? Näe, det gjorde ingen av oss som väntade heller. Men här är inte allt logiskt.
(En annan tveksamt intressant vetskap angående bussarna som går utanför vårt hotell, de kommer ibland inte på flera timmar trots att de ska gå en gång i kvarten. Jag fick berättat för mig av en anställd på hotellet, att Rapid Penang (bussbolaget på ön) absolut har en tidtabell. Men att chaufförerna har kommission för antalet passagerare. Så om det inte är någon som kliver på i början av turen, händer det att de vänder bussen och tar lite ledigt istället. Detta händer visst speciellt på kvällarna. Jag blev avrådd ifrån att vänta med att åka hem med sista bussen iallafall- för det var inte säkert att den ens kom hahahaha Inte vet jag vad det ligger för sanning i det hela - men nog kommer jag akta mig för att chansa.)
När jag nu satt och väntade (på rätt ställe) kom ett par som hade åkt med samma buss som mig TILL nationalparken, och vi började prata. De var från Indonesien och var på Penang i 4 dagar på lite semester, berättade de. Efter en liten stund bestämde de sig för att beställa en bil stället, och frågade mig om jag ville göra dem sällskap in till George Town. Jag accepterade överlyckligt, för nu hade jag väntat i nästan 3 timmar på att få komma där ifrån. Bilen beställdes via Grab-appen, ett lokalt och något billigare bolag med samma upplägg som Uber. (De flesta chaufförer jobbar åt båda, lärde jag mig senare samma dag.)
Från deras hotell kunde jag sedan gå till Komtar (shoppingmall och busscentral). På vägen dit hittade jag en matvagn där man serverade fiskhuvudsoppa. Nog känns det inte som något gott, men det är faktiskt något av en specialitet här nere...
Under hemresans gång med 101an bestämde jag mig för att vore väl ändå på sin plats med en gravöl idag. Så jag klev av hållplatsen innan hotellet och gick upp mot det lilla centrumet. Där hittade jag en trevlig bulgarisk restaurang som hade en oemotståndlig bild på en grillad ryggbiff. Den blev det med pepparsås!
Och medan jag satt där, började monsunregnet även denna dag med blixt, dunder och skyfall.
Efter att ha ätit upp, trotsade jag vattnet som blåste in mot verandan, och satt där och beundrade åskvädret och regnet medan jag drack den där gravölen. Och jag är säker på att Alex hade gillat idén med grillad ryggbiff och en kall lager på den här verandan!
Det där skyfallet slutade inte och tiden gick. När ölen var uppdrucken blev det därför en bilbeställning på Grabs, trots att jag kanske bara 100 meter hemifrån. Men man går inte ut, ens med paraply eller regnkläder i den här typen av väder. Jag blev upphämtad av Kooh Shui Chi, en kvinnlig chaufför som bodde på ön. Att jag vet hennes fullständiga namn är för att efter att hon hade släppt av mig utanför hotellet, fick jag ett kvitto på mailen med den informationen.
Och det var typ allt för den här dagen. Imorgon är sista heldagen på Penang och jag har lite idéer vad jag ska fylla den med. Men hur det sedan blir, ja, det berättar jag i nästa blogginlägg :)
Kommentarer
Trackback
