Att vara Maria Graube

Gick upp straxt efter halv fyra, åt frulle, gick och la mig lite efter fem och somnade om en timme. En helt okej morgon tyckte jag.

Idag för 22 år sedan såg Milla dagens ljus för första gången i den här världen. Tänk vad tiden går snabbt ändå! Men det blir inget kalas här nere, dessvärre. Jag åkte till Taroudant med gäster så det blev ju en helt vanlig dag, då!
Jaha'ru... Trodde jag, ja! Den blev allt annat än vanlig (hm, är någon dag vanlig hos mig egentligen?).

Crazy people
När jag kom till Taroudant och gick av vid muren kom en man som visade sin legitimation och sa att han var lokalguide som skulle guida oss. Jag har redan från starten med utflykten blivit varnad för lokalguiderna i aktuell stad och är aldrig klädd i något som det står Apollo på.

Jag försökte förklara att jag inte guidar i stan. Vi åker bara hit, fikar och gästerna får gå på egen hand. Detta köpte inte den här mannen som blir alltmer hotfull. Till slut hotar han med att kontakta polisen. Vad svarar man på sånt, liksom? Jaja, svarade jag och åkte iväg in mot torget inte det minsta avskräckt. Hota mig med polis, det var ändå det dummaste?! Orka sånt!

 

Den här spännande lokalguiden jagade mig (!) på sin cykel till torget och när jag gick av stod han mycket riktigt och prata med två poliser och pekade på mig. Jag sa till gästerna att jag fick ligga lite lågt men var ju så klart tvungen att visa fiket och toaletterna. Det är ju inte gästernas fel att vi hade en galning efter oss, eller hur?

 

 

Gruppen skingrades efter att ha fått tiden för vår återsamling och den guiden kom fram och gastade. Då ringde jag till Samad, vår agent, lämnade över luren till guiden så fick de prata. Jag blev lite trött på såna där fasoner, att bara stå och skrika på mig... Då var det ingen idé att återigen förklara att jag fikar och gästerna går runt på egen hand och att vi inte har guidning i "hans" stad eller hur?

Och poliserna, de bara stod och tittade. De verkade inte speciellt intresserade av att kasta ut mig ur landet per omgående och porta mig ett-två år, något de faktiskt har rätt att göra om man aktivt guidar utan lokalguide.

 

Vart slutade detta scenario då? Agenten fick honom att låta mig gå den här gången men att vi skulle anlita honom nästa gång och betala 150 DH. Så jag tog hans telefonnummer och namn och han berättade om sin guidning en timme som jag alltså inte vill ha. Men jag får se hur jag löser det där nästa gång. På utflyktsprogrammet står det att man har egen tid i stan – inte guidad promenad en timme... Det blir oehört spännande, du! I LIKE!

 

Lunch time!

Efter denna upplyftande förmiddag åkte vi hem och jag la in mina grejer på kontoret och gick för att äta lunch på Restaurang Paris. Utanför kontoret träffade jag en ensamresande äldre gäst och vi gjorde sällskap till lunchen. Han berättade om sitt musikerliv i Jugoslavien och Sverige och jag berättade om mitt liv som guide. Ganska inspirerande, tyckte jag.

 

SK (Servicekontor)

Emeli dök upp när det var dags att slå upp glasdörrarna och hålla hov på servicekontoret. Vi samspråkade och hon avslöjade lite planer för onsdagens Heldag och ville veta hur länge jag orkade vara uppe haha.

Men det är ju liksom så det är. Jag går och lägger mig mellan halv nio och tio varje dag och går upp tidigt på morgonen – hon är tvärt om hon. Men jag sa att jag nog kunde mäkta med en kväll som slutade vid halv elva om det var något roligt på G.

Men du förstår, jag fungerar inte helt på kvällarna. Min hjärna släcks typ ner från klockan 20. Och efter 21 gör jag inget annat än gäspar och är superdupertråkig! Men jag startar på full speed runt 5 på morgnarna och har gjort så sedan jag började leva med ljuset.

Men jag gav henne lite fria händer och lovade att jag skulle orka med något även om det nu skulle bli lite sent.

 

Härlig promenad hem

På hemvägen gick jag cornichen och fick, på bild, en vacker solnedgång och en som kämpade med en Parashoot på stranden. Varsågoda!

 

.

 

Antal steg: 12027 och fortfarande på 21a plats...