16 feb - En parentes (Att vårda relationer)
Ingen, mer än jag, var ju direkt överlycklig när jag berättade att jag bestämt mig år 2007 för att flytta utomlands och jobba. Och nu har nya familjemedlemmar dykt upp...
När min kära kollega och vän Therese dog, 32 år gammal, blev det liksom lite mer påtagligt att det inte finns några garantier för att jag blir 69 år. Mitt "dödsår" framkom i en livsstilsundersökning jag gjorde för snart 10 år sen och har nog försämrats får jag erkänna. Och nu upplever jag att det vore ju jämrans tråkigt om inte barnbarnen ska kunna få lära känna sin mormor – och jag lära känna dem.
Jag har ju aldrig varit någon curling-förälder och kommer inte bli någon sådan med barnbarn heller men jag kommer ju ihåg hur viktig min mormor var för mig så kanske är det så att en mormor är viktig att ha?! Och känna?
Du som följt mig blogg vet att jag fattat ett beslut som innebär att jag kommer söka kontrakt med Apollo sommarsäsongen och vara hemma, men frilansa, på vintern. Mitt aber kommer bli ekonomin så klart. Det är ju liksom lite mer osäkert att bara frilansa. Men jag tror nog att det kommer funka. Jag är ju varken trygghetsnarkoman eller har svårt för att lösa problem. Det ordnar sig säkert!
Jag mailade till min närmaste chef på Apollo, Emma, i måndags och hon har accepterat mitt beslut och tycker dessutom att det är helt okej att jag bara skriver kontrakt för sommarsäsongen som ju faktiskt är vår högsäsong! Det känns ju jämrans bra som ni förstår! Och att vara hemma på sommaren känns lite som det kvittar. Svensk sommar betyder lite sol, regn, moln och insekter och de kan jag leva utan, helt klart. Jag förstår inte alls de som säger att de vill vara hemma på sommaren för den är så fin, och resa på vinter haha
Till vintern kommer jag alltså kunna vara hemma mer, hinna träffa familjen och umgås med mina vänner som också är viktiga. Och till skillnad från tidigare så ser jag faktiskt fram emot att få vara mer hemma... vad nu hemma betyder?
För jag har ju inget eget hem. Jag bor ju i en resväska och ser mig mer som en modern nomad.När jag är hemma har jag fått bo hos Per, mannen i mitt liv sedan 1988. Men man ska ju aldrig ta någon för given. Och jag är ingen fena på att vara sammanboende. Sist jag var hemma var jag nog världens sämsta, känner jag. Men kanske blir jag bättre på det när jag pendlar långdistans och har valt att att vara hemma. Sist jag var hemma var det ju på ofrivillig basis efter en besvärlig fotledsfraktur i Jordanien och var nog ganska så självupptagen...
Nu när jag mellanlandar hemma i Serige innan Thailand får jag bo hos Per igen (”Det är klart du får bo här”, mezzade han). Den här gången ska jag försöka förklara hur mycket jag uppskattar honom och att få vara en del av hans liv. Det får bli min andra mission, det.
Jag ser iallafall fram emot att fortsätta få vara med om 2011! Och blir det inte som jag hoppats så får jag ju göra en variant, eller hur?
