Att vara Maria Graube

Vid åtta var jag klar och satte mig och tittade på Discoverys program om Thailand (Anthony Bourdain, No reservations - ett lite rörigt program, tyckte jag nog).

En timme senare gick jag ut för att sola ansiktet lite grann... bara för att vända i dörren. Det var liksom ingen värme ens i solen. Tittade på termometern och läste: 8,6 grader. Hepp! Depp!

Istället gick jag in och sorterade lite kläder - att ha med och inte ha med, och satte sedan på en tvättmaskin som två timmar senare kunde hängas på tork.

Hittade en världsklocka som visar tiden i Sverige och Thailand. Bara att bokmärka den, käre vän, ifall du glömmer bort att Thailand ligger 6 timmar före. Enkelt sätt att veta när jag har vaken tid från och med 16 april när jag väl landar på Koh Samui efter två dygns resa. http://banhuayyang.com/varldsklocka

• Paketet till Elton - check
• Arganolja för matlagning och 2 gram saffran till mamma och svärmor - check
• Fällstolar för utlån till födelsedagsfirande familjen - check

.

Stolarna fick stanna hemma med Jonzon. Milla ringde och sa att hon inte behövde låna dem, trots allt. Arganoljan och saffran glömde jag ge till mamma (men kom ihåg att lämna till Berit på hemvägen).

På väg in till stan hämtade vi upp Berit, min svärmor och samåkte således till stan. På Eltons dörr hängde ballonger och när det öppnades stod födelsedagsbarnets mamma där bakom.

.

Elton hade börjat öppna paket och fått upp en limegrön jacka - och gillade dragkedjorna mest, tror jag. Den kommer han passa i, lilla grodan!

Jag fick den äran att kontrollera Nescafé Gold innan det serverades utav Jens, medan Elton undersökte påsen där pandan, som blivit direktimporterad av min mamma och Björn från Peking, legat.

.

Så blev det dags att öppna vårt paket med den lilla bondgården. Mamma Milla var snabbt framme och visade hur man kunde få fram ljud genom att tryck på knappar och därefter blev det melodin för kalaset.

.

.

Dinosaurietårtan krympte. Jag fick uppmaningen att ta av svansen som fått ligga på sidan av eftersom den inte fick plats på brickan... Elton fick smaka men spottade frenetiskt.

Morfar Per torkade Eltons mun efter allt spottande efter tårtsmakprovet. Elton föredrog istället småbitar av bulle.

.

Blev lite förtjust i Millas Legoörhängen , inropade på Tradera. Visst är det roliga?

Efter fikat blev det mer paketöppning varvid en Nasse och en Viggo-bok uppenbarade sig.

.

Och så blev det lite mer trycka-på-knappen-i -lantgården.

.

En lite gruppbild på min mamma, Milla och mig själv hann vi också med.

I data rummet satt Jens och visade filmen med bäbisen som skrattar hysteriskt åt en som river papper. Elton var road men inte lika road.

Det var nog roligare med Björns halsband och tillsammans med Eltons farfar och gammelfarmor, tror jag.

Millas mormor, hon själv och Björn står och diskuterar något, jag undrar såååå vad det rör sig om... Gör inte du?

.

• Gjorde sista återbetalning på en skuld (och fick lite vuxenpoäng för det)
• Ordnade tid för cytologprov imorgon eftermiddagen
• Planerade in Asien-vaccinationer till imorgon afton
• Surfade även runt och letade efter någon som gör Ortopediska sulor. Mina börjar bli några år nu... Men, hallååå, nu rör det sig inte på en tusenlapp längre. Minst 1550 spänn handlar det om, vilket innebar att jag slog det ur hågen. De får nog räcka ett tag till, du!
• Bokade in lunch imorgon med forna arbetskamrater på Botrygg, Kerstin och Lotta

• Omboka bilbesiktningstid till nu på fredag så Milla kan bli med
• La entrecôte i cognacmarinad
• Stekte upp finhackad lax

.

• tärnade, marinerade och wokade jag mina kycklingfiléer till sallad och gryta
• skivade och stekte falukorv till Långtradarmacka och Korv stroganof
• kokade köttfärssås
• stekte hamburgare

Så var det dags att fira jul. Förra året firades denna dag i Hurghada där julkänslan uteblev trots goda försök med julpynt och julklappsutdelning till en kollega...

Den här vintern befinner jag mig hemmavid i dessutom något annorlunda skepnad.


Foto: Milla Johansson


Denna jul firades hos min moster Kerstin tillsammans med hennes familj, min mamma och lillebror Fredrik.

Kalle med kaffe och julkakor och sen kom det vi ALLA (Utom brorsan som säger att han inte gillar julen) gick ovh väntade på. JULKLAPPSUTDELNING!
Jag säger bara det. De som säger att det viktigaste på julen är att umgås och äta god mat.
HAHA bullshit - Det är sånt man gör hela året, väl?!?!?!?! På julafton är det EN sak som skiljer och det är ju julklapparna, vettja. Och att TOMTEN kommer på besök!

Vi hade två små tomtar hos oss, Einar och Elsa (som läste den ena versen efter den andra. Vi andra satt och avbröt ideligen för att gissa vad det kunde vara i paketen och skrattade tillsammans åt varandras rim) och en massa paket uppdagades från plastpåsar, papperskassar och tomtens säck.

När alla var utdelades var det dags att med frenesi  skratt och glada tillrop slita av pappret. Jag knäppte bilder på tomtar och mina julklappar både FÖRE de var uppackade och efter för att kunna visa på bloggen.

MEN bilderna på tomtarna... OCH mina paket är helt borta. De finns inte längre i kameran och inte heller på datorn. Det försvann. Jag kan tänka mig att jag markerade lite FÖR många bilder när jag tryckte på Delete-knappen. Stor besvikelse, alltså! Men inget att hänga läpp för - vad kan man göra åt det nu, liksom?

Jag får berätta vad jag fick så får jag lägga in bilder när jag har tagit nya, då.

En Balansboll så jag kan träna upp styrkan in min fotled -när jag får tillåtelse att börja med det
En kartong med tryffel, olika smaksättningar - blev TVUNGEN att pröva den med blåbär... sorry.
En bok "Världens bästa ursäkter att ha hund"
Ett Comviq kontant kort med superbra nummer + påladdning Comviq Kompis 75 spänn
Usb-minne 8 GB
Pengabidrag till frisören (som jag otåligt nog redan varit hos FÖRE jul)
Pannåer, pallett, penslar, akrylfärger,vattenmugg och "träningsduk" för min planerade karriär som konstnär

Och vet ni vad det bästa är av allt? Att allt det här har jag gått och pratat om att jag ville ha
haha. DET kan man snacka om uppmärksam familj!!!!


Efter att allt var uppackat och omslagspapper låg klart till pappersinsamlingen blev det dags för julmiddag med allt som hör julen till. Köttbullar, prinskorv, skinka, sill, ostbricka -  ja ni fattar. Jans Jansson var fantastisk. Det var nog bordets Ess denna afton. Tack för den Jan!

Kvällens höjd punkt var ändå avslutningen!
Det blev samling runt soffbordet och vi fick höra histoier från, lillebror Fredrik som berättade dels om sitt eget liv men också om han som skrivit boken "Mr Tourette och jag" av Pelle Sandstrak samt min mors och moster Kerstins barndom där jag här nedan berättar ett stycke ifrån.

Mamma Marianne t vä - Moster Kerstin t hö)
För vad sägs om SSS-klubben (SSS=Svenska Smit Spejar Klubben) som Kerstin och Ronny fick betala 2 öre för att vara med. Och deras uppdrag, förstod vi, var att vara springsjasar åt min vördade moder och hennes bästis Mary (Ronny var hennes bror för övrigt). Klubben hade som uppdrag att spana på folk som såg mystiska ut -enligt mamma. Kerstin hade en något annan version - det handlade om att smyga på SNYGGA KILLAR!
En utvidgning av denna klubb var - SSSS (=Svenska Smit Spejar Klubben - SKOG) en slags rekreationsklubb ,vill jag påstå. För då var det utflykt med dryck i skogen- Kerstin och Ronny var inbjudna. Det var antingen Krusbärsdricka eller Skogsbärsdricka, där sistnämnda var det absolut bästa. Röd saft var favoriten!





Jag kan berätta att jag var GANSKA så trött när Kerstin skjutsade hem mig straxt efter halv tio på kvällen. Men jag hade en jättekul dag bakom mig!

Alltid lika roligt att ses!


På Annandagen var det dags för Kalkon hos mamma. Det blev ett projekt för sig och jag hade personliga assistenter hela vägen. Min kära mor bor på tredje våningen - utan att ha hiss.




Men det gick fantastiskt bra så även jag fick min del i fågeln hehe. Fast som vanligt var jag bara ute efter såsen som är så HIMLA gooooooooooooooood. Det är Kockans förtjänst! (läs: Min mamma)


Martina, Henke och Jens hade inte fått sina julklappar så det blev lite julklappsutdelning. Jens var den som lyckades hålla sig undan kamera, dessvärre. Med på bild blev bara Henke, Martina och Milla (fr vä)



Martina fick Guitar Hero och den spelade hon på hela julen och mellandagarna... Hon kanske håller på än?!

Per gav Jonzon hans julklapp, en dragkamp med korvar - som höll 5 minuter...



Per och jag fick också julklapp av Mamma o Björn men den har jag inget kort på.
Men jag kan berätta att det var ett underlägg från Kanevad i form av ett Snabel-A. Lite roligt. Det ligger just nu på bänken med en skål med godis på sig... Återkommer med kort!


Annandag jul och mellandagar tillbringades hemma. Jag var faktiskt inte utanför dörren. Det är otäck kallt och halt ute och jag vill inte ta några risker och halka.

Men jag roade mig ju med att börja leta efter ny telefon, Men om det ska jag berätta i annan blogg eftersom det är ett litet kapitel för sig...

Och sedan blev det ju nyårsafton. Vi gjorde som vanligt. Delade upp vår tre-rättersmiddag på tre omgångar.
Vi startade med förrätten till lunch; Mina Vitlöksmarinerad räkor i Sauce de Chili serverat med rostat bröd att doppa i såsen.




Till kvällen blev det Pers gösfilégratäng..





Ute brann den stora maschallen



Snart kom 12 slaget lagom till ostbricka och bubblande rosévin. Jag, Per och Jonzon satte oss och tittade på grannarnas fyrverkerier som höll på en stund. Därefter var det ju bara att konstatera att vi var inne på första dagen på nytt årtionde och göra som vanligt - gå och lägga sig. Men jag tror klockan iallafall hade hunnit bli efter 2... Det tillhör ju INTE vanligheterna, ni!

Gott Nytt år på er allihop!
Må glädje finnas med er under 2010!

Ja, ni förstår. Jag tycker det har blivit så dyrt här hemma att klippa håret.
När jag klippt mig de senaste åren har det varit utomlands och där ser det annorlunda ut.
Det är billigare och du får tvätt av hår, inpackning, klippning, en kopp té eller kaffe med kaka, hårvårdsprodukter och föning utan att det kostar något extra. Det ingår i det man kallar KLIPPNING.

(Den som nu känner att den vill motivera varför det ÄR dyrt i Sverige göre sig icke besvär. Jag vet att det har med hyror, löner och förbrukningsprodukter som kostar...)

Det skulle kosta 345 kronor i genomsnitt
(gjorde självklart en liten gallup innan jag fattade aktuellt beslut att låta bli att ta mig till frisör)
och då började jag inventera vad jag FÅR för dem pengarna).

Inget av ovanstående skulle ingå, det var jag helt på det klara med ganska snart.

Kom fram till att det jag med säkerhet kunde få var, tamtara, ett hårPROFFS, inget att förringa så klart!
Men MER då? En som kipper med frisörsax. Någon sådan äger jag inte längre. Mitt alternativ var Pers nyvässade kökssax.

Då var frågan. Är det VÄRT att betala 345 kronor för hårproffs med rätt sax?
Näe. Faktiskt inte.

Så nu ska vi ta oss på en resa från gamla till nya Maria!
Varsågoda!



Jag - FÖRE




Proffsverktyg a la Maria






Använde TOFS-metoden

 

Det Avkapade håret - skräckis i badrummet

Jag EFTER





Ser du någon skillnad på före och efter?
Här har du bilderna bredvid varann som en liten repetition.

FÖRE                  EFTER
.


Bra jobbat!!! 
Bilderna är tagna i olika rum i olika ljus- det är skillnaden.
Alltså blev det perfekt uppnått resultat.

Sparade 345 kronor med 10 minuters jobb i eget badrum. Men som Anna skrev till mig - om jag hade ringt lite till så kanske jag hittat någon som var dyrare och då hade jag ju sparat ÄNNU mer.
Roligt Anna!

Nu var jag på hemmaplan - men fann mig helt isolerad från omvärlden.
Att bo på landet, vara hänvisad till två kryckor och vara svag i överkroppen, ja då hoppar man inte runt direkt. Långt för mig att ta mig till bussen som går ett par gånger per dag och sedan hinna med och ta sig med pendeln in till stan.

Tog därför kontakt med Linköpings kommun i förhoppning om att få hjälp med färdtjänst så jag kunde ta mig till optikern (behöver göra synundersökning. Ålderssyntheten gör sig alltmer påmind när jag ska läsa höhum), frisören (håret är som tuggummi) och tovar ihop sig som aldrig förr) och tandläkare och lite sånt.

Fick kontakt med en handläggare där som undrade om jag skulle vara rörelsehindrar mer än 3 månader och kunde få ett papper på läkaren om att det var så?
Jag förklarade att jag inte var intresserad av att ha färdtjänst i 3 månader, bara 6 veckor fram till dess att jag fick stödja på foten. Att jag inte kommer gå på 3 månader vet man ju inte. Jag kanske kan rehabilitera mig assnabbt - eller kanske inte.
Handläggare skulle se om jag inte kunde få ett korttidsbeslut - men hörde sen aldrig av sig. Och jag orkade inte bråka om det heller så jag får ta ansvar för att jag sitter där jag sitter, jag också.

Sedan jag kom hem till Sverige den 7 november är det sjuktaxi som gäller till ortopeden och då kommer jag ju ut lite. Återkommer till det alldeles straxt.
Utöver det har jag varit med Per in till stan en gång och till svärmor och svärfar två gånger. That's it.
Från att vara Globetrotter till fängelsekund - det är så det känns när jag mår som sämst.
Tur man i grunden är positiv till livet och att sånt går över annars skulle jag förmodligen dessutom vara under isen och väldigt deprimerad nu. Jag är glad att jag är jag!


Så var det det där med STAMMIS PÅ ORTOPEDEN då.

Ja, *suckar* jag är där en gång i veckan sedan operationen. Först var det ju att ta bort stygnen efter operationen. Då upptäckte man att det vätskade sig. Såret tvättades och jag fick nytt kalkgips och vi skiljdes åt. I handen hade jag en ny återbesökstid för sårkontroll och ny omgipsning med kalkgips.

En vecka senare var jag därför där igen, gipset åkte bort, såret vätskade sig fortfarande, blev omgipsad med kalkgips och fick en ny tid för sårkontroll och omgipsning. Den här gången fick jag till till specialist som ändå var tvungen att komma och kolla varje gång.

Dags ännu en gång alltså, bort med gipset, såret vätskade sig FORTFARANDE men nu skiljer sig besöket lite från de andra gångerna.
Läkaren tog ett bakterieprov - och det var INTE roligt - som ska odlas och jag fick utskrivet stark antibiotika.
Syrrorna började nu tycka så synd om mig. För varje gång jag har varit där har jag glatt mig åt att få det lätta syntetgipset i min favoritfärg, svart. Och så har det blivit det tunga vita kalkgipset varje gång.
Den här gången fick jag mitt svarta syntetgips innan vi skiljdes åt med ett "Vi ses nästa vecka!"

Idag är det fredag 11 december när jag bloggar och nästa torsdag ska jag alltså tillbaka till Ortopeden ännu en gång och ta bort mitt, numera svarta gips, ha sårkontroll och få nytt gips, vilket det nu blir.

En sak är ändå helt säker.
Det händer ALLTID något och mer om mitt hoppande liv får det bli i nästa blogg!


.

Ja, så har det blivit.

Jag kom ju hem från Jordanien till Per. Mina kläder ligger i en bokhylla i pianorummet och väskorna står bredvid.
Va? Garderob? Näe det finns ingen ledig. Men en hylla fungerar bra det också.


TURERNA MELLAN VC OCH US

Iallafall.
Dagen efter var ju söndag så då kom jag inte iväg till vårdcentralen. Hade ju blivit uppmanad att ta kontakt med läkare när jag kom hem för efterkontroll då resan kan påverka läkningen. Mina kryckor från Jordanien byttes mot Pers gamla som hade vadderade handtag och sparade på handflatorna. Jättebehagligt.

Det blev så måndag. Jag ringde min husläkare och fick en tid till tisdagen.
Jag tog en sjuktaxi (80 kronor) åkte till Kungsgatan - men pga av MRSA-risken ville man inte ta bort gipset där utan tyckte att jag skulle åka till ortopeden. Men då fick det bli akuten eftersom det inte fanns tid att få samma dag.
Det blev således en ny sjuktaxi till akuten där jag satt först 1 timme för att ens få komma in och anmäla mig. Jag hade riktigt ont. Jag kom till slut in och fick faktiskt en säng att lägga mig på och försökte vila.
Två timmar senare kommer en läkare och säger att de inte kan göra något den här dagen.
Pga svininfluensan finns inga isoleringsrum och pga att man inte visst om jag var smittade med resistenta bakterier var jag tvungen att vara i ett sånt rum ifall ATT.
Så jag blir hänvisad tillbaka hem men fick en ny tid till Ortopeden till eftermiddagen dagen efter då man hoppades att det skulle finnas provsvar Tog en ny sjuktaxi hem.
Den här dagen blev jag således 340 kronor fattigare utan att ha egentligen fått hjälp med någonting... Allt var precis som när jag lämnade hemmet på tisdagmorgonen.
Jag ringde till VC som gav mig en tid på förmiddagen på onsdagen


Så kom onsdagen. Först var det provtagning som tog 1 minut och jag åkte hem, åt lunch och tog en ny taxi till Ortopeden.
Där tog man bort gipset och uppdagade då att jag blivit felgipsad och att jag riskerade något som kallas spetsfot som kan (och  jag citerar www.1177.se) kan ge kvarstående men i form av förändrad och försvårad gång. Kort sagt, chansen att bli helt återställd skulle minska.

Jag var oerhört tacksam över att man uppmärksammat detta och syrrorna gav mig svart syntetgips och bände min fot till 90 grader. Det blev Dödsnyggt, tyckte jag - och lätt plus att det ju matchar min garderob.
Så plötsligt kommer läkaren tillbaka och säger. "jag är rädd att det där gipset åker av imorgon igen. Det ser inte bra ut på dina röntgenplåtar. Jag ska prata med en specialist men jag tror vi behöver reopera!
Vad svarar man på sånt? Bara att gilla läget - för det var precis så det skulle komma att bli - återigen små akut.


Summan denna dag blev totalt 4 sjukresor den dagen för 320 kronor och läkarbesök 300 spänn. Den här dagen spenderade jag således 620 kronor på mig själv, kan man säga. Då räknar jag inte med de mediciner Per hämtade ut åt mig på Malmslätts apotek. Plus att jag skulle få det tveksamma privilegiet att bli opererad en gång till för att göra ytterligare korrigeringar i fotleden. Så roligt för mig!


DAGS FÖR REOPERATION

Dagen efter var torsdag. Jag hade fastat från kl 24 ifall det skulle bli operation. Men de ringde och sa att de inte skulle ha tid och att det var okej för mig att äta. Ni kan tro att min kropp skrek efter något att äta.
Jag fick order om att återigen vara fastande från kl 24 och att de skulle ringa på fredag igen om operationstid.

Det blev fredag och kl 7.50 ringde de och sa att jag fick äta lite frukost men inte mer för jag skulle opereras senare på eftermiddagen. Bakterieproverna hade man nu fått svar på och jag var inte smittad. Jag var välkommen till avdelning 31.

Jag åt min frukost, packade ihop lite saker, beställde en sjuktaxi och så bar det av emot en reoperation.
Hoppade upp till avdelning 31 på plan 14 som inte var 31. Jag fanns inte i pappren. Det ringdes lite samtal och efter ett tag fick jag reda på att jag skulle vara en trappa ned på avdelning... 31.

Fick hjälp ner och kom till ett mixat 4bäddsrum där det fanns en ledig säng till mig - som jag INTE fick lägga mig i. Jag var tvungen att duscha med klor och desinficiera mig först. Det blev några timmars väntan men så blev det dags att åka iväg.

Transportmannen tog mig på tur i kulverten och placerade mig i ett väntrum utanför operationsrummet. Här fanns lite folk som skulle vara med under min operation och det pratades om ryggbedövning och att jag skulle vara vaken. Jag sa ABSOLUT INTE. Jag ska SOVA när jag opereras. Och så blev det.
Sov gott och vaknade utan att ha några egentligen svårigheter med frossa eller nedstämdhet. Slumrade ett par tinmar innan de kom och hämtade mig till avdelningen. Nu hade vi blivit 3 i rummet. En ny dam hade kommit med bruten arm (och som gnällde över att behöva vänta på operation ända fram till operationen senare på kvällen och som sedan bara pratade om hur det hade gått till eller hur lite hon skulle kunna göra hemma med en arm...= energitjuv). En man som brutit höften i ett strokeanfall låg på andra väggen. Han hörde dåligt men var annars vid god vigör, tycker jag.


DAGARNA EFTER

Med foten i högläge, smärtstillande och svårt att sova låg jag kvar där i fyra dagar. Mådde ganska bra dag två men blev helt matt och orkade ingenting dag tre på förmiddagen. Riktigt otäckt var det. När de körde ner mig till omgipsningen den dagen var jag helt borta och kommer faktiskt inte ihåg så mycket.
Den här dagen kom en man i min ålder som skulle fixa ordning ett ben. Han var en glad och postiv person som lättade upp stämningen på salen och jag kostade på mig ett och annat skratt och skämt.


Så kom måndagen och läkaren meddelade att jag skulle få åka tillbaka hem dagen efter d v s tisdag. På kvällen tog syrrorna spruta med medicin som ska minska risk för blodpropp. Den här sprutan tas i magen och det var inte så roligt när de kom. Den här kvällen fick jag reda på att jag SJÄLV skulle ta sprutor ytterligare ett par dagar. Jag fick sån himla ångest bara det berättade. Inte för att jag är rädd för sprutor men att ta själv - näe det fanns inte. Jag sa att om jag skulle göra något sånt behövde jag någon som peppade mig och avsatte en timme för detta samma kväll. Och det gjorde de.
Sprutan kom in och jag fick den i handen - och jag grät och grät. När jag närmade mig magen drog sig handen automatiskt tillbaka och jag grät lite till. Men så fick jag liksom en utomkroppsligt vision. Den här sprutan skulle jag ta för MIN skulle och tänk alla som faktiskt KUNDE göra det här utan att blinka - varför skulle inte JAG kunna göra en sån "enkel" sak. Så jag bestämde mig och bet ihop, tryckte in sprutan i magen, pressade in innehållet sakta, räknade till 10 och drog sedan ut sprutan. Jag klarade det! Jag klappade mig själv på axeln och var stolt.

DAGS ATT ÅKA HEM

På eftermiddagen på tisdagen kunde jag så ringa efter ett sjuktaxi och det är alltid skönt att komma hem och få lite lugn och ro. Det blir det aldrig på ett sjukhus. Första kvällen när jag skulle ta sprutan hade jag fortfarande ångest men tryckte i mig den till slut. De andra dagarna gick utan gråt.

Nu startade ett nytt kapitel men mer om det i nästa blogg!