Att vara Maria Graube

Nu var jag på hemmaplan - men fann mig helt isolerad från omvärlden.
Att bo på landet, vara hänvisad till två kryckor och vara svag i överkroppen, ja då hoppar man inte runt direkt. Långt för mig att ta mig till bussen som går ett par gånger per dag och sedan hinna med och ta sig med pendeln in till stan.

Tog därför kontakt med Linköpings kommun i förhoppning om att få hjälp med färdtjänst så jag kunde ta mig till optikern (behöver göra synundersökning. Ålderssyntheten gör sig alltmer påmind när jag ska läsa höhum), frisören (håret är som tuggummi) och tovar ihop sig som aldrig förr) och tandläkare och lite sånt.

Fick kontakt med en handläggare där som undrade om jag skulle vara rörelsehindrar mer än 3 månader och kunde få ett papper på läkaren om att det var så?
Jag förklarade att jag inte var intresserad av att ha färdtjänst i 3 månader, bara 6 veckor fram till dess att jag fick stödja på foten. Att jag inte kommer gå på 3 månader vet man ju inte. Jag kanske kan rehabilitera mig assnabbt - eller kanske inte.
Handläggare skulle se om jag inte kunde få ett korttidsbeslut - men hörde sen aldrig av sig. Och jag orkade inte bråka om det heller så jag får ta ansvar för att jag sitter där jag sitter, jag också.

Sedan jag kom hem till Sverige den 7 november är det sjuktaxi som gäller till ortopeden och då kommer jag ju ut lite. Återkommer till det alldeles straxt.
Utöver det har jag varit med Per in till stan en gång och till svärmor och svärfar två gånger. That's it.
Från att vara Globetrotter till fängelsekund - det är så det känns när jag mår som sämst.
Tur man i grunden är positiv till livet och att sånt går över annars skulle jag förmodligen dessutom vara under isen och väldigt deprimerad nu. Jag är glad att jag är jag!


Så var det det där med STAMMIS PÅ ORTOPEDEN då.

Ja, *suckar* jag är där en gång i veckan sedan operationen. Först var det ju att ta bort stygnen efter operationen. Då upptäckte man att det vätskade sig. Såret tvättades och jag fick nytt kalkgips och vi skiljdes åt. I handen hade jag en ny återbesökstid för sårkontroll och ny omgipsning med kalkgips.

En vecka senare var jag därför där igen, gipset åkte bort, såret vätskade sig fortfarande, blev omgipsad med kalkgips och fick en ny tid för sårkontroll och omgipsning. Den här gången fick jag till till specialist som ändå var tvungen att komma och kolla varje gång.

Dags ännu en gång alltså, bort med gipset, såret vätskade sig FORTFARANDE men nu skiljer sig besöket lite från de andra gångerna.
Läkaren tog ett bakterieprov - och det var INTE roligt - som ska odlas och jag fick utskrivet stark antibiotika.
Syrrorna började nu tycka så synd om mig. För varje gång jag har varit där har jag glatt mig åt att få det lätta syntetgipset i min favoritfärg, svart. Och så har det blivit det tunga vita kalkgipset varje gång.
Den här gången fick jag mitt svarta syntetgips innan vi skiljdes åt med ett "Vi ses nästa vecka!"

Idag är det fredag 11 december när jag bloggar och nästa torsdag ska jag alltså tillbaka till Ortopeden ännu en gång och ta bort mitt, numera svarta gips, ha sårkontroll och få nytt gips, vilket det nu blir.

En sak är ändå helt säker.
Det händer ALLTID något och mer om mitt hoppande liv får det bli i nästa blogg!


.