Att vara Maria Graube

Ja, så har det blivit.

Jag kom ju hem från Jordanien till Per. Mina kläder ligger i en bokhylla i pianorummet och väskorna står bredvid.
Va? Garderob? Näe det finns ingen ledig. Men en hylla fungerar bra det också.


TURERNA MELLAN VC OCH US

Iallafall.
Dagen efter var ju söndag så då kom jag inte iväg till vårdcentralen. Hade ju blivit uppmanad att ta kontakt med läkare när jag kom hem för efterkontroll då resan kan påverka läkningen. Mina kryckor från Jordanien byttes mot Pers gamla som hade vadderade handtag och sparade på handflatorna. Jättebehagligt.

Det blev så måndag. Jag ringde min husläkare och fick en tid till tisdagen.
Jag tog en sjuktaxi (80 kronor) åkte till Kungsgatan - men pga av MRSA-risken ville man inte ta bort gipset där utan tyckte att jag skulle åka till ortopeden. Men då fick det bli akuten eftersom det inte fanns tid att få samma dag.
Det blev således en ny sjuktaxi till akuten där jag satt först 1 timme för att ens få komma in och anmäla mig. Jag hade riktigt ont. Jag kom till slut in och fick faktiskt en säng att lägga mig på och försökte vila.
Två timmar senare kommer en läkare och säger att de inte kan göra något den här dagen.
Pga svininfluensan finns inga isoleringsrum och pga att man inte visst om jag var smittade med resistenta bakterier var jag tvungen att vara i ett sånt rum ifall ATT.
Så jag blir hänvisad tillbaka hem men fick en ny tid till Ortopeden till eftermiddagen dagen efter då man hoppades att det skulle finnas provsvar Tog en ny sjuktaxi hem.
Den här dagen blev jag således 340 kronor fattigare utan att ha egentligen fått hjälp med någonting... Allt var precis som när jag lämnade hemmet på tisdagmorgonen.
Jag ringde till VC som gav mig en tid på förmiddagen på onsdagen


Så kom onsdagen. Först var det provtagning som tog 1 minut och jag åkte hem, åt lunch och tog en ny taxi till Ortopeden.
Där tog man bort gipset och uppdagade då att jag blivit felgipsad och att jag riskerade något som kallas spetsfot som kan (och  jag citerar www.1177.se) kan ge kvarstående men i form av förändrad och försvårad gång. Kort sagt, chansen att bli helt återställd skulle minska.

Jag var oerhört tacksam över att man uppmärksammat detta och syrrorna gav mig svart syntetgips och bände min fot till 90 grader. Det blev Dödsnyggt, tyckte jag - och lätt plus att det ju matchar min garderob.
Så plötsligt kommer läkaren tillbaka och säger. "jag är rädd att det där gipset åker av imorgon igen. Det ser inte bra ut på dina röntgenplåtar. Jag ska prata med en specialist men jag tror vi behöver reopera!
Vad svarar man på sånt? Bara att gilla läget - för det var precis så det skulle komma att bli - återigen små akut.


Summan denna dag blev totalt 4 sjukresor den dagen för 320 kronor och läkarbesök 300 spänn. Den här dagen spenderade jag således 620 kronor på mig själv, kan man säga. Då räknar jag inte med de mediciner Per hämtade ut åt mig på Malmslätts apotek. Plus att jag skulle få det tveksamma privilegiet att bli opererad en gång till för att göra ytterligare korrigeringar i fotleden. Så roligt för mig!


DAGS FÖR REOPERATION

Dagen efter var torsdag. Jag hade fastat från kl 24 ifall det skulle bli operation. Men de ringde och sa att de inte skulle ha tid och att det var okej för mig att äta. Ni kan tro att min kropp skrek efter något att äta.
Jag fick order om att återigen vara fastande från kl 24 och att de skulle ringa på fredag igen om operationstid.

Det blev fredag och kl 7.50 ringde de och sa att jag fick äta lite frukost men inte mer för jag skulle opereras senare på eftermiddagen. Bakterieproverna hade man nu fått svar på och jag var inte smittad. Jag var välkommen till avdelning 31.

Jag åt min frukost, packade ihop lite saker, beställde en sjuktaxi och så bar det av emot en reoperation.
Hoppade upp till avdelning 31 på plan 14 som inte var 31. Jag fanns inte i pappren. Det ringdes lite samtal och efter ett tag fick jag reda på att jag skulle vara en trappa ned på avdelning... 31.

Fick hjälp ner och kom till ett mixat 4bäddsrum där det fanns en ledig säng till mig - som jag INTE fick lägga mig i. Jag var tvungen att duscha med klor och desinficiera mig först. Det blev några timmars väntan men så blev det dags att åka iväg.

Transportmannen tog mig på tur i kulverten och placerade mig i ett väntrum utanför operationsrummet. Här fanns lite folk som skulle vara med under min operation och det pratades om ryggbedövning och att jag skulle vara vaken. Jag sa ABSOLUT INTE. Jag ska SOVA när jag opereras. Och så blev det.
Sov gott och vaknade utan att ha några egentligen svårigheter med frossa eller nedstämdhet. Slumrade ett par tinmar innan de kom och hämtade mig till avdelningen. Nu hade vi blivit 3 i rummet. En ny dam hade kommit med bruten arm (och som gnällde över att behöva vänta på operation ända fram till operationen senare på kvällen och som sedan bara pratade om hur det hade gått till eller hur lite hon skulle kunna göra hemma med en arm...= energitjuv). En man som brutit höften i ett strokeanfall låg på andra väggen. Han hörde dåligt men var annars vid god vigör, tycker jag.


DAGARNA EFTER

Med foten i högläge, smärtstillande och svårt att sova låg jag kvar där i fyra dagar. Mådde ganska bra dag två men blev helt matt och orkade ingenting dag tre på förmiddagen. Riktigt otäckt var det. När de körde ner mig till omgipsningen den dagen var jag helt borta och kommer faktiskt inte ihåg så mycket.
Den här dagen kom en man i min ålder som skulle fixa ordning ett ben. Han var en glad och postiv person som lättade upp stämningen på salen och jag kostade på mig ett och annat skratt och skämt.


Så kom måndagen och läkaren meddelade att jag skulle få åka tillbaka hem dagen efter d v s tisdag. På kvällen tog syrrorna spruta med medicin som ska minska risk för blodpropp. Den här sprutan tas i magen och det var inte så roligt när de kom. Den här kvällen fick jag reda på att jag SJÄLV skulle ta sprutor ytterligare ett par dagar. Jag fick sån himla ångest bara det berättade. Inte för att jag är rädd för sprutor men att ta själv - näe det fanns inte. Jag sa att om jag skulle göra något sånt behövde jag någon som peppade mig och avsatte en timme för detta samma kväll. Och det gjorde de.
Sprutan kom in och jag fick den i handen - och jag grät och grät. När jag närmade mig magen drog sig handen automatiskt tillbaka och jag grät lite till. Men så fick jag liksom en utomkroppsligt vision. Den här sprutan skulle jag ta för MIN skulle och tänk alla som faktiskt KUNDE göra det här utan att blinka - varför skulle inte JAG kunna göra en sån "enkel" sak. Så jag bestämde mig och bet ihop, tryckte in sprutan i magen, pressade in innehållet sakta, räknade till 10 och drog sedan ut sprutan. Jag klarade det! Jag klappade mig själv på axeln och var stolt.

DAGS ATT ÅKA HEM

På eftermiddagen på tisdagen kunde jag så ringa efter ett sjuktaxi och det är alltid skönt att komma hem och få lite lugn och ro. Det blir det aldrig på ett sjukhus. Första kvällen när jag skulle ta sprutan hade jag fortfarande ångest men tryckte i mig den till slut. De andra dagarna gick utan gråt.

Nu startade ett nytt kapitel men mer om det i nästa blogg!