Att vara Maria Graube

MORGONEN
Upptäckte att mitt frukostbröd börjat mögla men hade, som tur var, en brödbit från gårdagens lunch att äta.
Efter frukost satte jag mig med lite bankärenden, bland annat till Kontorstjänst för bokföringen gällande oktober månad. Har inte hört något därifrån sedan jag skickade in de sista kvittona för nån vecka sedan så jag hoppas allt fungerar inför skatteinbetalningen nu i november.

Noterade att SEB, precis som Swedbank, tar 35 kronor i avgift för utlandsuttag. Det kommer bli dyrt att ha deras kort här i Marocko. Jag vill inte ha en massa cash liggandes hemma utan vill kunna ta ut när jag behöver. Men att ta ut 500 spänn och betala 35 kronor för det varje gång... Näe! Hoppas jag kan få en ny kod från Ica. Mailade till deras huvudkontor och vädjade om hjälp förra veckan men har fortfarande inget hört.

ATT ANVÄNDA ELLER INTE ANVÄNDA?
Straxt före tio gick jag till Golden Beach pool och tog ett varv runt för att höra om gästerna som låg där, behövde mig. De hade några frågor och efter att ha besvarat dem fortsatte jag via cornischen till kontoret. Det hade börjat blåsa och jag såg några som försökte surfa på vågorna.


Passerade en telefonkiosk. Om man inte har mobil kan man ringa där. Och det är faktiskt en del som använder den...



Vi har brandposter med jämna mellanrum. Till och med på cornischen där Atlanten ligger precis bredvid.


Jag gick bankgatan och hittade en bankomat... skulle jag våga använda mitt Swedbankkort där??? Jag var, kan man säga, lite, rädd. Jag fattade ändå beslutet att försöka. Man kan inte gå omkring och vara rädd här i livet. Jag tryckte in kortet, uppgav min kod och bestämde hur mycket pengar jag ville ha - och, mina damer och herrar, det gick alldeles utmärkt!


PÅ KONTORET
Spatserade glatt vidare till kontoret och började jag göra om mitt utflyktsmaterial till Marrakech lite grann. Det skulle sedan kopieras på Atlas Tours kontor - men nyckeln?

Det var bara det att nyckeln låg inte där! Så det skulle alltså inte bli något kopierat idag eftersom personalen där är lediga söndagar och jag hade inga planer på att försöka bryta mig in. Jag försökte då finna på annan råd.
Jag valde att ta min mailade karta över området Agadir - Marrakech - Essaouira och leta efter ett program som kunde vända den eftersom den var liggande och blev pytteliten i A5-foldern. Det tog sin lilla stund men till slut lyckades jag men vet inte hur. Det slutade iallafall med att det blev utskrift på skrivaren istället av 16 program (för 32 personer som jag trodde vi skulle bli).

Det var bara det att då tog bläcket slut och det blev bara halva sidor! Nu visste jag att Therese hade köpt en ny patron men hittade den inte. Jag ringde och frågade och fick veta var den låg men hon föreslog att jag först skulle försöka skaka den. Det hade funkat ett par gånger tidigare. Sagt och gjort!

Det var bara det att jag hade en vit tröja på mig och små svarta korn sprutade på magen. Var inte det roligt så säg? Men det var inte slut där!
Det var dags för nästa projekt - att leta efter den Marrakechkartan som användes förra året. Jag letade i alla mappar på datorn.
Det var bara det att det inte fanns någon sparad digital karta på hårddisken... så jag fick alltså gå ifrån kontoret utan att ha liksom gjort det jag kom för att göra - kopiera mitt utflyktsmaterial. Det blev lite jobbigare än så och jag kunde heller inte göra färdigt. Kärlek!

BJUDEN PÅ LUNCH
Jag lämnade kontoret runt tolv. Då hade det börjat komma moln och det blåste riktigt rejält. Och jag som hade nedsläppt hår för första gången jag kom. Det svepte runt ansiktet som en bläckfisk. Jätteirriterande, så klart! Jag gick hem till Therese, som bjöd på kycklingwok och kaffe på maten. Jättegott!
Vi skiljdes sedan åt. Jag gick hem och lämpade av saker ifrån min tunga ryggsäck och Therese laddade för servicekontoret. Och nu blev det snodd på under hemvägen!

I SOUK AL-HAD
Jag hade nästan två timmar hemma innan jag åkte iväg till souk al-Had, där jag träffade 9 gäster som ville hänga med mig och handla. Idag hade jag inget som avslöjade att jag var Apollo-guide men i entrén blev jag uppmärksammad och tilltalad med namn av några jag aldrig sett. Ryktena går snabbt. Fick till och med en souk-guide som varnade mig från att ha ryggsäcken på ryggen för alla ficktjuvar och sedan gick hack i häl trots att jag berättade att jag hittade i souken och faktiskt bodde i Agadir... När fyra gäster avlägsnade sig från gruppen följde han med dem istället. Kändes helt okej!

Vi passerade igenom möbelavdelningen och jag kommenterade våra tunga, något mörka möbler. och att vi pyntar med tyger i gardiner, kuddar och mattor. Då plötsligt får vi syn på en cerise-rosa soffgrupp! Hualigen!



Denna afton fick jag tag i en svart tunnare sjal som jag tror kommer matcha min Djellaba men hittade ingen karbinhake till min väska från Ullared som gick sönder första veckan jag använde den. Däremot kom jag hem med apelsiner, mandariner, potatis, gurka, tomater, svarta skrynkliga oliver (Godast i världen?) och välhängt kött (biff).


Det är jätteroligt att gå och handla i souken på söndagarna. Då ser man inte många turisterna och eftersom det är marockanernas lediga dag är det fullsmockat. En kaskad  av hög ljudnivå, dofter, färger och former, allt i en enda mix som gör mig lycklig i själen. Det är lite som att gå på Skänningemarken varje vecka - fast tio gånger roligare eftersom här finns ALLT.

Miljökontoret skulle slå bakut hur livsmedelshanteringen fungerar - eller inte fungerar.? Men Sverge är för rent, helt klart. Vi överdriver. Här ligger köttet längs med den trånga gångvägen. Det är dammigt, folk går förbi hela tiden, pratar, harklar sig, spottar på marken och hänger ibland på samma bänk som köttet ligger på för att växla några ord med säljaren. Själv la jag min väska på samma bänk medan jag tog upp min plånbok. De tar emot pengarna, lägger dem i kassalådan och skär sedan upp kött till nästa kund utan att tvätta sig emellan - och så fortgår det varje dag... från klockan nio på morgonen till iallafall sju på kvällen.
Men det är så det är här - och vi tänker liksom inte på det. Och än har ingen dött (vad jag vet). Och jag lever ju. Skriver jag så lever jag ha ha och en sak är säker.. Vi är inte mycket sjuka här heller!

Och vad gäller köttet som visserligen ligger framme i värmen från morgonen och får påhälsningar av folk och flugor, så kokar jag det först och sen steker det. Jag lovar att så mört kött som vi har här, det hittar du inte i Sverige! Och oliverna kan man, om man är lite räddhågsen, skölja i köpevatten och låta rinna av. Men det äter jag direkt. Jag brukar passa på att ta en provsmak innan jag köper - direkt från bordet.

När jag skulle hem var det som vanligt fulla taxis som passerade. Men så plötsligt stannade en, som hade en man i baksätet. Chauffören frågade vart jag skulle och efter att ha berättat så sa han 'hoppa in' så hakade jag på. Först skjutsade vi hem mannen som bodde i ett enkelt bostadskvarter i Talborjt dit jag aldrig haft ett ärende (och förmodligen inte kommer ha det heller). Kanske en vansinnig grej (igen?) men alltså man kan inte gå omkring och misstro människor och vara rädd hela tiden. Livet blir så otroligt trist och smalt, om ni förstår vad jag menar. Och hem kom jag ju!

MARRAKECH 3/11
Väl hemma ringde servicetelefonen och jag fick 5 personer som anmälde sig till Marrakech på onsdag. Jag ringde och meddelade Therese som räknade ut att jag nu kommer ha minst 40 (!) med mig på onsdag och vi måste sätta säljstopp! 
Visserligen roligt men ändå inte. De som ringer imorgon och på tisdag får vi ha på en väntelista. Jag gav som förslag att jag hoppar över min lediga dag och tar en minibuss upp på torsdag om det behövs. Det är klart att gästerna ska komma till Marrakech när de bara är 25 mil ifrån. Man kan inte komma till Marocko och inte besöka den stan!
Jag som tyckte jag hade tagit i när jag skrivit ut utflyktsmaterialet, tyckte jag... Men 32-gränsen bräckte vi idag. Så himla roligt!!!

På söndagar har vi sophämtning där jag bor. De kommer och samlar upp i en helt vanlig sopbil, liknande den vi har. Skillnaden är att det inte finns någon press. Så när det är full så lastar man på taket istälet.

Dagen startade med att det inte fanns vatten i kran när jag steg upp straxt före sex. Det pyste lite och inget mer. Bara att gilla läget och koka kaffe på köpe-vatten - lyxigt. Det var lite extra kyligt idag så jag satte på mig min tjocka tröja och satte mig på balkongen och kollade Robinsons avsnitt nummer 3 medan jag käkade frulle.

Idag hade jag stadsrundturen och kom dessutom ihåg att ta en hel del kort för att kunna publicera på bloggen. Bland annat detta från Kasbah (en bit av gamla muren från 1505)


På Palais du Sud tog jag kort på Naji som berättade om Kelim- mattor och skinn, och på några av deras inredningsföremål.


Det blev, som vanligt, en trevlig tur. Tre gäster stannade kvar i souk al-Had och de andra följde med tillbaka till hotellet. Själv fortsatte jag till kontoret. Jobbade lite vid datorn och gick sedan och åt på Paris. Atlas Tours har stängt lördagseftermiddagar och hela söndagen och jag har ingen nyckel dit - och det är där toaletten finns. Jag har fått lösa det som så att jag håller mig till lunchtid och går och äter och går på toa då.
Idag blev det pasta med champinjoner. Ganska gott men inte JÄTTEgott!

Väl tillbaka på kontoret förberedde jag min ekonomiredovisning och när Therese kom fick jag dokumenten som skullle fyllas i och gjorde allt helt klart. Såsom sig bör gick det plus minus noll och jag kände mig nöjd.

När klockan var straxt före halv fem kom man och hämtade oss från Aba Karim (en båt som tar oss ut på Atlanten) Vi åkte ut en bit men vände när vågorna blev lite höga och några ville tillbaka. Istället åkte vi längs med Agadirs strand. Och jag knäppte bilder för glatta livet till bloggen. På vägen tillbaka såg vi något stort i vattnet som försvann ner mot botten, men ingen hann se vad det var. Däremot har vi haft röd flagg ett par dagar. Det innebär underströmmar och då har maneter (!) kommit in här - och de finns aldrig här annars. Så ironiskt. På inspirationsmötet i fredags frågade en om det fanns risk för maneter och jag svarade så klart nej. Och så kommer de med en underström! Sånt är bra fräckt, tycker jag! Här är iallafall bilderna från turen som var väldigt trevlig.


Efter båtturen blev jag hemskjutsad av båtägaren och jag lovade maila korten jag tagit.

När jag kom hem startade jag min dator, kopplade in sladden mellan telefonen och datorn och kopierade över från telefon till datorn - trodde jag. Och som vanligt när jag är klar så raderar jag foton från mobilen så jag bara har i datorn. För sent inser jag att bara ETT kort blivit kopierat från dagen - det ni precis har sett här ovan.
Och ALLA mina 76 bilder från resten av dagen - BORTA!

Vad ska man säga? Inget att göra åt så det är ju bara att gilla läget. Naturligtvis tillät jag mig att bli lite upprörd i 2 minuter men sen gick jag vidare i livet.  Det var som jag skrev på FB 'Tur jag har humor och inte humör!'
Det är ju faktiskt så att jag har ju privilegiet att BO i detta land och har chanser att återuppleva båda turerna. Tänk om jag varit på semester och mina semesterbilder försvann? Då tror jag inte att jag hade smålett med ironi åt situationen under endast två minuter...

På båten berättades det om att jag hade chans att få se "Orca"  (späckhuggare eller valhaj misstänker jag på förklaringen) och 5 arter av haj bland annat tiger- och hammarhaj! Jag vet också att chansen att få se delfinerna runt båten finns. Så det blir nog en tur på nån ledig dag, som det känns just nu. Samtidigt är jag VÄL medveten om vågorna där ute... Jag kände dem idag och då hade vi inte ens kommit runt udden... Han som berättade lite om turen sa att det ibland inte går att gå ut så långt på grund av vågorna. Kanske väntar jag till i vår... Man slutar gå ut så långt som till hajarnas vatten i november har jag hört...

Morgonen startade, som vanligt, med frukost på balkongen. Morgonbrisen var kylig och jag satt med en handduk runt axlarna. Vid kvart över sju nådde solen upp över husen framför mig ,och dess värmande strålar nådde mitt ansiket. En lastbil, vars flak var fullastad av byggarbetare, körde förbi på vägen och ljuden från vardagen började göra sig påmind allt mer. Jag klurade på om det var något nytt jag hade inför mitt inspirationsmöte för kvällen men konstaterade att det händer inte så mycket stora saker här (typ festivaler, mässor, uppträdanden) som är intressant för våra gäster.

Jag blev hämtad straxt före tio av Abdu, min chaufför. Vi hämtade upp gästerna på hotellen och åkte till flygplatsen. allt förflöt enligt planerna. Alla checkade in och kom iväg in i taxfree-zonen och dit fick ju inte jag följa med så vi sa farväl innan. Några kom och donerade en hel del pengar till Oum el Banine, vårt mödrar/barnhem som vi stödjer här, Therese och jag. De hjälper kvinnor som är ensamma mödrar av olika anledningar ( Gå gärna in på http://www.oumelbanine.net/sv.html) och vi brukar fråga vad de är mest i behov av och köper barnkläder, leksaker, blöjor, nappflaskor eller vad de nu behöver just då. Känns bra att kunna hjälpa till!

Mellanlandade kort hemma och åt lunch vid tre och halv fem mötte jag gäster på Golden Beach som ville följa med på Cityturen imorgon och Marrakech på onsdag. Efter det hoppade jag på bussen till Palais du Sud och hämtade gäster till mitt Inspirationsmöte. Liksom förra gången började jag med att berätta vad de kan hitta på och lite att tänka på.  Sen öppnade jag för frågor men det blev inte så många. Därefter fick, de som ville köpa sina utflykter för veckan. Just nu är vi runt 25 till Marrakech till onsdag - And they keep coming. Vi får se hur många det landar på under tisdagen som är sista dagen för anmälan.

Mötet slutade straxt efter halv åtta och jag tog en taxi till kontoret och lämnade ifrån mig biljetterna för registrering och deponerade lite cash. När det var klart och vi hade skrattat lite ihop tog jag en taxi hem, där jag stekte strimlad bacon (värd 30:-) och råstekt potatis. Allt försvann ner i magen - och jag var lycklig. Tänk att få äta bacon i ett arabland - det går inte av för hackor. Blir nästa ÄNNU godare än hemma eftersom det inte går att få tag i mer än i Marjane och verkligen är LYXmat här.

Antal steg tagna denna dag? 7843 - och det var okej, tycker jag. Börjar nästan sakna det som har försvunnit från magen...

Imorgon är det City Tour med härliga gäster som kom idag och två som kom förra veckan men hade hört om den och ville med! Jätteroligt!

Avslutade aftonen med att kollade film på datorn, bloggade och satte på Franska kursen (hittar inte min arabiska kurs - får nog hämta den från telefonen där jag vet att jag har den)  tills jag släckte ner. Då var klockan 22... och jag var allt lite trött efter dagens eskapader.

Men när jag gått och lagt mig var inte dramatiken slut. Det slog i dörrar och skreks i korridoren på franska. Det var ett högljutt gräl som slutade med att mannen skrek "Jag är faktiskt svårt sjuk" och därefter blev det tyst. Jag tänkte tyst för mig själv 'vad skönt att slippa bråk och att bo själv ändå...' och somnade med franska kursen i örat.

Idag skulle jag vara ledig, d v s INTE jobba. Alltid en prövning men jag lovade mig själv att prova att göra sånt som INTE hade med jobb att göra.

Gick upp sex och fixade frukost. Som vanligt åt jag den på balkongen även om det var lite kyligt idag. Vid åtta började jag försöka vidarebefordra samtalen från servicetelefonen till Therese. Det gick inte så bra. Fick gå runt systemet lite grann med hjälp av Therese så det funkade till slut. Första samtalet från svenska telefonnummer till den var klockan 8.45 och den ringde i 5 sekunder, som jag hade bestämt, och sedan slutade det ringa.
Nu kan jag lämna den utan hänseende idag och det känns skönt!

Straxt före tio tog jag på mig min egyptiska galabeja och sandaler,sa godmorgon till några gäster som satt i restaurangen och började min promenad på cornischen. Målet var huvudkontoret för banken vars maskin slukat mitt Icakort. Den vägen ÄR nog iallafall den kortaste för när jag var klar på banken var klockan 10.50. Och då hade jag suttit och väntat på managern som tagit kopia på mitt pass OCH kortet och lämnat det i min hand.

Jag gick förbi kontoret och lämnade överstrykningspennorna och lånad agentens toalett innan jag gick vidare mot saluhallen. Linda (stavas nog inte så), hunden som bor i garaget mitt över gatan, låg och vilade i skuggan.
Jag behövde fylla på mitt tomatförråd. På Le Dôme satt några gäster och fikade. Jag stannade till o pratade en stund innan jag spatserade vidare och köpte ett kilo körsbärstomater för 4 DH (fick lite rabatt). Därefter fortsatte min färd i taxi, tillbaka hem.

Det blev matrrester till lunch - och tomater så klart.
Vid ett-hugget bestämde jag mig för att gå ner till poolområdet och chansa på att gästerna respekterade min lediga dag. Det gjorde de men skuggan kom tidigt där jag låg så det blev bara en och en halv timme i solstolen. Men det är ju alltid något!

Satt på min balkong och tittade på film på datorn. Då bestämde jag mig för att det skulle bli entrécôte till middag så jag la den på tining. Använde El hanout i min marinad tillsammans med soja och olivolja och det blev så himla gott att jag blev "tvungen" att äta upp hela biffen ha ha

Hade ingen stegräknare på mig idag men eftersom jag gick i över en timme på förmiddagen skulle jag tro att jag landade på straxt över 10 000 och det är ju gränsen som gäller. Imorgon är det FP (flygplats) och inspirationsmöte som gäller och en ny vecka startar!

Jag hade beställt väckning kl 6 ifall jag, mot förmodan, inte skulle komma upp som vanligt alternativt hade som en indikation på att det började dra ihop sig. Men det där samtalet kom aldrig. Jag väntade till klockan var tjugo över sen gick jag in i duschen, gjorde mig iordning och gick ner till receptionen. Han som satt där hade inget sånt samtal på sin lista. Ändå stod jag bredvid och såg när hon skrev det - men på ett annat fullklottrat papper. Jag tänkte tyst att "jag hoppas de har väckt gäster som ska på utflykten iallafall". Och det verkade det som för alla kom i tid på alla hotellen.

Under hela resan upp pratade jag, endast med små korta inlagda pauser. Jag berättar om allt från landets prehistoria och våra dinosaurier till hur vi lever idag samt om Marrakech förstås. Jag bad gästerna att ställa frågor om det var något de ville veta mer som jag INTE hade berättat men det var bara en sak, som jag dessutom hade sagt att jag skulle komma tillbaka till, och det var vår trafik. Annars hade jag uppenbarligen fått med allt och lite till på vägen upp.

Vi kom fram till Koutobiamoskén, gick av, träffade lokalguiden och vi delade på guidningen där och på Bahiapalatset. Fungerade bra. Men vi kom överens om att jag nog kan ta över guidningen helt nästa gång och det gillar jag ju, helt klart!

Vi gick från Bahia till Djeema el Fna. Där lämnade en del gäster oss medan jag hade en mission. Fylla på kryddförrådet. Har en favvobutik i souken som ligger en bit in, där jag kan köpa dessa för 20 Dirham/ påse!!! Och är BRA kryddor - inget fusk. Skaffade hem El hanout (de har över 30 kryddor i sin blandning mot normala 20) och currykryddan till kycklingen (och den är f.a.n.t.a.s.t.i.s.k!) och så lyxade jag till det och köpte Bergamottolja (en antistressdoft) som kan vara lite härlig att ha på sig när man går och lägger sig. Här har de också gott myntate för 30 DH/påsen och andra naturläkemedel för allt möjligt. En av dem pratar LITE svenska och berättade för gästerna som kom med mig om de olika preparaten och kryddorna. Jättetrevligt!
I den här kryddbutiken kan man också köpa Arganolja för halva priset än vad jag själv fick betala häromdagen, när jag fyllde på DET förrådet. Aja, det är ju inget att hänga läpp för. Det är ju liksom försent att gräma sig för det. Flaskan står ju där bredvid mikron som ett monument och dessutom gick mina pengar till kvinnorna i kollektivet, vilket tröstar en del.

Det blev Tajine Kefta (köttbullar i sås som äts med bröd) på en italiensk (!) restaurang på torget. Dit går vi nog inte tillbaka mer, när. Det var jag och fyra gäster och vi fick en nota på 300 Dirham. Då ville vi ha en delad nota istället och det blev en enda röra. Jag betalade min del, det ena paret betalade sin del och andra paret likaså. De sistnämndas pengar liksom bara försvann! För servitören kom tillbaka med mina och ena parets pengar i handen och sa att han fått för lite betalt. Han gjorde något räkneexempel som jag inte förstod mig på och visade 270 på ett papper, vilket innebar att jag snabbt räknade ut att det saknades 30 upp till 300. Han fick de pengarna. Men då skulle han ha ÄNNU mer. Men jag gav mig inte. Jag frågade var han hade gjort av de första 150 han hade fått. Då kom ägaren (en italienare), skällde på servitörern för att han splittat notan och inte kunde räkna och vi gick därifrån utan att ha betalat något mer. Och  jag är SÄKER på att de hade plus i kassan på kvällen  när de räknade...

Efter denna eskapad särade vi på oss och vi gick runt på olika håll i souken och på torget. Det var jättelugnt på torget idag. Nästan inga uppträdande. Några ormtjusare och tre Gnaouamusiker, henna målare, stackars makaker i kedjor och korgförsäljare. Jättetrist. När vi åkte därifrån däremot kom de Gnaouamusiker jag hade HOPPATS skulle vara där. Det är lite mer fart på dem. Men då var klockan 5 och vi skulle åka hem.
Här är iallafall några bilder på håll. Alla vill ha betalt. En gäst berättade att hon hade tagit kort på sin andre hälft med en orm runt halsen och han hade begärt 100 DH!!!! Men hallå. På bussen hade jag berättat om att alla vill ha betalt men inte om några 100 ha ha Hon hade kommit ihåg det och gett honom 15 och gått. Han var inte glad med gjorde ingen STÖRRE affär av de.

Här är några bilder från Djeema el Fna idag.







Jag kom hem utan att ha köpt något i souken. Har tidigare berättat om alla tofsar man har här - överallt och alla storlekar Försökte få en gul tofs till min "pekpinne" för 5 DH men han krävde 10 och då gick jag. De tog 5 på andra ställen MEN de hade ingen sån gul som Apollo har i logon, och det var ju en sån jag ville ha. Det ska ju matcha! Aja, det får bli nästa gång. Istället fick det bli ett kort på en ny sort jag inte sett tidigare.

.

Jo, jag var och frågade på en tolvuddig stjärna som man kan ha som lampa. En sån har jag bestämt mig för att köpa med mig hem till min lägenhet som jag inte har. Men han begärde 70 DH för den. Det är ett bra och genomsnittsligt pris för en sån (näst minsta storleken) men jag är villig att betala 40-50 så jag får gå dit en gång i veckan och fråga om jag kan få den för det.  Förhoppningsvis hinner jag gå dit några fler gånger innan jag ska vidare härifrån. Vet att de finns i souk al Had också och funderar på att åka dit och höra också.

Återsamling utanför Café Glacier och nästan alla kom i tid. Jag hade ringt Mohammed Ben Hassan (våran chaufför för dagen) lite för tidigt och han var inte så glad när jag kom tio minuter över fem istället för fem. Där  han plockar upp oss får man nämligen inte parkera och polisen är på dem som hökar. Vi bestämde att nästa gång ringer jag till honom när vi börjar gå ifrån Glacier istället.

På hemvägen blev det ingen historik utan jag valde att vara tyst så gästerna fick vila. Det är en intensiv dag med många intryck. Efter vår fikapaus i Chichaoua däremot berättade jag en marockansk saga med applåder som följd. Alltid lika trevligt för egot!

Väl hemma i Agadir blev gästerna avsläppta och vi sa ett "Vi ses på fredag" då det är dags för de flesta att återvända till Sverige.

Ännu en härlig dag till ända. 13 133 steg tagna och imorgon ser jag fram emot första lediga dagen på tre veckor.

Vaknade fem men jag bestämde mig för att det räckte att gå upp klockan 6 så jag låg kvar till straxt före.

Fixade min frukost och insåg att min ost är slut. Ja, det kanske räcker till en gång ytterligare men jag får nog bege mig till Marjane idag för att fylla på förrådet. Har skrivit en liten komihåglista. Ska försöka jobba undan så mycket jag kan på dagen idag så jag hinner landa för att sedan öka inför Marrakechutflykten.

Innan jag gick kollade jag igenom mina dokument som ska skrivas ut idag och gick sedan till Amadil och pratade med receptionspersonalen innan jag gick hem till Therese och tog en förmiddagsfika.

Jobbade undan på dagen och kom ifrån kontoret runt fem och gick då till fyra hotell och satte in papper i servicepärmen. När jag passerade Tikida Beach (ett hotell) finns där en automat.
"Jag provar att ta ut pengar här", tänkte jag och så fick det bli. In med kortet, slog RÄTT kod och hur mycket pengar jag behövde - och står MYCKET häpen kvar när texten 'Ditt kort är beslagtaget. Var god kontakta banken'. Det som inte ska hända, hände ÄNNU EN GÅNG.
"Jamen, hur svårt ska det VA? sa jag säkert högt. Jag suckade djupt, stoppade ner plånboken och insåg att jag nu hade ännu mer problem. Den här bankomaten är på trottoaren utan för hotellet nämligen. Ingen reception att lämna det till och den här gången skulle medarbetarna på banken åka omkring med mitt kort tills de kom till banken...

Så fattade jag ett par beslut. Jag tog ut pengar på mitt företagskort, gick hem och mediterade lite och fattade beslutet att åka till Marjane (jag hade blivit lite trött av situationen) iallafall. Annars blir det på min första lediga dag på tre veckor och på den dagen hade jag andra planer.
Jag ringde för ett gott råd från Therese huruvida jag denna gång ska spärra kortet eller inte. Min fundering var att göra det och be dem att skicka nytt kort till svenska adressen och de fick aktivera det och sedan sända med DHL för dyra pengar till mig i Marocko. Hon tyckte att de kändes klokt  - men jag är ju inte alltid klok.
Istället fattade jag ett beslut när jag åkte från Marjane (i en taxi med två herrar upptäckte jag och det är kanske heller inte klokt men  "Äsch, det kan inte vara så farligt när man är mindre ung och snygg",  tänkte jag. Och det var det ju heller inte!) att INTE spärra kortet utan leva farligt. Men en sak är säkert. Jag kommer byta lönekonto till Swedbank imorgon!

Hemkommen med min veckohandling för cirka 400 spänn varvade jag ner med lite bloggning, FB och en minimatlåda från frysfacket. Då ringde min telefon på rummet. Det tog ett tag innan jag fattade det. Vem skulle ringa mig kl nio kvällen?
Då var det gäster som ville följa med mig till Marrakech och receptionen hade lämnat ut mitt rumsnummer. Det uppskattade jag inte särskilt.  Det här är mitt hem och gästerna kan nå mig på servicemobilen 24 timmar per dygn. Det måste väl ändå räcka, känner jag. Snart har jag väl gäster som knackar på min dörr om jag inte säger till. Det får jag ta tag i imorgon innan jag åker. Respekt för det lilla privatliv jag har önskas. Jag blev faktiskt lite besviken där i ett par minuter.

Innan det blev det horisontalläge med utflyktsmanualen framför näsan chansade jag och mailade till ica.se för att vädja om hjälp.

Imorgon är det Marrakech och det, mina damer och herrar, är något att se fram emot!!!

Idag bestämde Therese att jag inte behövde komma in till kontoret utan kunde sitta hemma och jobba. Och jag satt nästan hela dagen och hade dåligt samvete och jag kan inte fatta varför eftersom jag har suttit med datorn i knät i sängen sedan kl 7 imorse och jobbat med mitt utflyktsmaterial. Det var väl för att jag inte rörde mig ute i vimlet kanske. Den där mindre bra känslan får jag sluta med omedelbart!



På onsdag har jag ju min tur till Marrakech och jag vill att den ska bli så nära perfekt det går och har därför möjlighet ett lägga energi på det idag. Jag har alltid en vision hur jag vill att det ska bli och vad jag ska hinna berätta om men för det mesta hinnar jag ALDRIG berätta allt jag vill ha ha.
Istället har jag lärt mig att det är bättre att fråga resenärerna vad de vill veta, noterar detta och berättar om sånt på hemvägen. Brukar funka jättebra!

Jag översatte sagor till svenska och hittade en som kändes som ett klokt val. De flesta har sence moralen att hämnden är ljuv... och det är inget jag själv förespråkar. Men jag hittade som sagt en som var typ snäll...

När jag satt och skrev om vårt sociala system här såg jag plötsligt något i ögonvrån. Det var en lite fink som satt på min säng. Men när jag vände huvudet och tittade på den blev den rädd och flög ut igen. Men det var lite kul, tycker jag. Kanske det mest speciella inslaget under min dag, faktiskt.

Till lunch lagade jag kyckling, svampsås, hemmagjort potatismos och serverade lite körsbärstomater på min lilla marockanska fyrkantiga assiett.


Klurade lite på fårfesten (Ait Kebir) ca 17 november. Kanske man kan få vara med om det på ett hörn? (Då har mycket stängt här, om ni funderar på att komma hit då...)

Ett par gäster ringde på servicemobilen och lite senare ringde Therese och bjöd in mig på en kopp kaffe hemma hos henne. Det får bli efter att jag har pratat med receptionen på Amadil om extra natt för en gäst som inte ska tillbaka till Sverige på fredag.

Pratade med Martina på FB och hon berättade att hon börjat blogga igen. Det var lite dåligt med det ett tag så jag slutade gå in och kolla. Men jag läste ifatt för glatta livet medan jag åt matrester från lunchen!

Sen satt jag i min säng, tittade ut genom balkongdörren och ser när solen går ner och Atlasbergen göms i diset. Igår var det orange, nästan fullmåne och det börjar bli lite kallt att sitta ute på balkongen utan jacka, tycker jag. Men jag är å andra sidan ingen viking...

Innan jag gick och la mig denna måndag insåg jag att min mobil ännu en gång bytt tid och fibblade med det lite grann. Får beställa väckning i receptionen på onsdag. Jag betalade även mina räkningar så jag kunde sova med gott samvete. Gladdes återigen åt att jag hade mitt Icakort hos mig igen. Det hade helt klart blivit kämpligt utan det...

Dagens lärdom är att vi människor tydligen har två olika drivkrafter
- att ha (saker, pengar och människor)
- att vara (prioriterar upplevelser och erfarenheter)

Vilket som driver mig är väl uppenbart, som lever i resväska ständigt med vikten max 20 kilo och lämnar saker lika lätt som jag vaknar tidigt på morgonen...

Gick på Show-up på Golden beach innan jag tog taxi till kontoret. Där tillbringade jag nästan hela min dag och fick typ klart mitt utflyktsmaterial. Har bara jättelite kvar.

Det blev en smula kämpligt - fast inte på grund av jobbet! Orsaken var att agenten var ledig och jag inte kom åt någon toalett! (Vi har ingen egen på kontoret). Jag klarade mig i nästan fem timmar sen blev jag tvungen att gå till Paris (kaféet intill) och låna deras. Då passade jag på att gå till deras restaurang och åt en underbart god tonfisksallad för 35 spänn.

När klockan blev fyra tog jag en taxi till soukens huvudentré (Entre 6) som har som ett torg framför ingången.  Doften av grillat slog emot mig när jag klev ur. Det var matlagning precis vid porten. Härligt! Det finns flera tillfällen för mat i det här området - om man inte har känslig mage. Det lagas direkt på gatan och hygienen skulle inte gillas av svenska miljökontoret ha ha. Inne i souken kan du också äta på flera ställen eller varför inte köpa med dig en traditionellt bakad brödbit?

Jag hade bestämt träff med gäster att vi skulle ses där. Två hittade jag direkt, två ringde, två hittade jag inne. Deras taxichaufförer hade släppt av dem på stora vägen och inte fattat vad stora ingången betydde. Nä nä, den stora planen och taxi"stationen" framför är ju lätt att missa höhum.
Det är helt klart en tillgång att kunna prata franska, känner jag. Två ringde efter en timme och berättade att de var vid Marché Central! Det ligger mitt i stan och är vår saluhall! Det var tråkigt, tycker jag. Hade gärna haft med de två galanta damerna på min promenad för att upptäcka att ALLT finns i dessa kvarter.
Det är kvinnor, män och barn överallt - inte många turister Babouscher, Djellabas, väskor i skinn, leksaker, silver, guld, hygienartiklar, husgeråd, lampor, underkläder, scarves, Ja, allt i klädväg och till hemmet.
Du kan också köpa ditt kött (ligger även get- och kohuvuden, get/kopung, ko-ben, saker som kanske inte är så vanliga för den vanlige svensken), grönsaker, frukt, ris, kryddor, arganolja och mer därtill i "mat-delen".
Jag tycker det är en av de trevligaste soukerna jag varit i - och det har ju blivit ett par. Jag har inga problem att gå runt, kika och få vara (ganska) ifred. Några kände redan igen mig och visste att jag bodde och jobbade i Agadir. Det förvånade mig. Jag springer inte där varje dag.

Idag, söndag, är marockanernas lediga dag. Då hittar man på grejer man inte hinner annars och det är största marknadsdagen i veckan. Och det var ett underbart kaos! Jag och mina härliga gäster strosade och insöp intryck, dofter och ljud - och lite shopping. Jag rådde dem till att gå runt och kolla idag och åka tillbaka efter Marrakech. Min egen mission var att köpa körsbärstomater och gurka och, om jag hittade, två shoppingväskor. Och kom precis hem med detta till min stora lycka! En gurka och ett halv kilo tomater för 13 kronor och två väskor för 30.

Och så hittade jag jättesnygga Djellabas. My God, så snygga! Och jag som har sagt till mig själv att inte köpa några fler men jag bara måste ha minst en från Marocko. Ni fattar inte! En gäst har redan köpt två. Jag berättade på inspirationsmötet att jag använder en istället för morgonrock - och man är ALLTID snygg!
Eftersom så många var snygga kom jag inte hem med någon. Ska meditera lite vilka färgkonstellationer jag vill ha. Hittade en i vackert röd och en i chokladbrunt och beiget som också hade byxor till... De ångrar jag nästan att jag inte köpte... men jag kanske går tillbaka imorgon höhö

Mörkret kom och souken började stänga. Då gick vi också. Då var det nästa projekt. Vinka in taxi!
Ni kan inte föreställa er hur mycket folk det ÄR på söndagarna. Det myllrar som i en myrstack. Alla taxi var fulla. Vi gick till stora vägen och där fick vi efter kanske tio minuter en. Två av gästerna hade då redan lämnat oss och de kvarvarande skulle till Scampi och käka. Själv åkte jag hem, nöjd och glad.


Konstaterade att antalet steg inte blev många idag. 3776 närmare bestämt. Aja. Det får la gå!
Tog en matlåda och satte i förlängningssladden och kunde sedan sitta ute med datorn på balkongen och blogga detta.

Provade mina jordnötter som jag köpte på Marjane. SUPERGODA! Det trodde jag inte. De såg inte roliga ut...


Imorgon ska jag jobba hemifrån. Även om jag har jouren (servicemobilen) så funderar jag på en promenad på strandpromenaden (Cornichen) imorgon. Tar väl kontoret i ryggsäcken som vanligt! Kunde vara härligt att möta Atlanten på morgonen, tänkte jag. Vi får se om jag känner likadant imorgon ha ha. Sånt KAN ju ändra sig!

Idag var det stadsrundtur på menyn - i gympadojor, tack och lov!

Jag blev hämtad 09.15 (här är man på pricken) och började hämta upp gäster på hotellen. Jag berättade om allt möjligt - det vi såg - historia - lite kultur - tips på restauranger - köptips. Vi hade himla trevligt. Så trevligt att, efter turen, lunchade jag ihop med två par - och de och drygt hälften av gästerna hakar på mig till souken imorgon! Lite utav en spontanutflykt blir det. Sånt gillar ju jag!
Men hallå, om jag ändå ska någonstans - varför inte säga det då? Och det som vill hänger med, de som inte vill hänga med gör inte det. Fritt val. I like!
Och tack för berömet jag fick redan vid Kasbah. Alltid trevligt för egot!

På eftermiddagen satt jag på kontoret och jobbade lite. Vi hade servicekontoret öppet och några gäster kom in och ville ha lite fler tips. Jätteroligt, tycker jag!

Hade några samtal på servicemobilen men mest var det utflykten till Marrakech det handlade om. Ett bekymmer försökte jag lösa under förmiddagen (som egentligen gällde nästa ankomst) och ett under kvällen men där kunde inte trolla så det förblev liksom lite olöst. Men jag gick hem till dem en sväng och vi pratade kanske 20 minuter om ditten och datten och de förstod att jag inte kunde göra något utan var nöjda med att problemet skulle vara löst till imorgon.

När jag skulle till familjen som jag nämner ovan, knackade jag först på fel dörr. ha ha. Ja, det ska ju vara jag, då! Men det blev ju också trevligt besök. Jag stannade kvar där en stund också och pratade lite om allt möjligt. De kanske möter upp på souken imorgon, de också, och de ville följa med mig till Marrakech på onsdag. Så då passade jag på att fixa det.

Summa sumarum av dagen. En fantastisk dag med fantastiska gäster. Vilket roligt jobb jag har!
Och det finns ju inga problem - bara möjligheter. Det är en attitydffråga!!!!

Hade inte kollat min statistik för min blogg på länge. Det var lite utav en chock. Sista två veckorna har jag haft drygt 50 besökare per dag? 350 läsare i veckan? Det är ganska okej för en privatblogg, känner jag. Så JÄTTEVÄLKOMNA till er. Hoppas jag kan inspirera er på ett eller annat sätt! Skulle kännas jättekul!

Men tiden här är rolig. Ikväll satt jag på facebook. Pratade med ett födelsedagsbarn och förundrades att hon var upp kl 1 på natten. Min klocka på datorn visade 23.14, upptäckte jag förvånat. Shit, vad tiden går fort, tänkte jag. Jag hade varit hos gästerna och lämnat dem straxt efter åtta och gått hem och fixat mat. Vips visade det sig att klockan var 11 på kvällen! Alltså jag vet att tiden här går fortare men att förlora typ två timmar kändes nästan lite läskigt.
Så kollad jag ett bekräftelesSMS på servicemobilen och den var bara 21.15... sen kollade jag min Casio-klocka som visade sammat tid.
Hm... det slutade med att jag fick gå ut och kolla världsklockan på internet och få bekräftat att klockan bara var straxt efter nio och att jag inte var förvirrad. Men fatta, Inte nog med att min svenska MOBIL ändrar tid som den vill. Nu börjar DATORN göra lite dant???? Spännande!

Antal steg? Ja, det blev inte så många idag, då... 7465. Men det får jag väl vara nöjd med. Magen känns lite mindre och bältet är LITE lättare att spänna ((hö hum, kan ju vara inbillning förstås). Så visst finns det hopp om att göra Ulla (min läkare) lite glad ändå!

Idag kom första gästerna - och i och med det har vi full täckning på destinationen!!!

Therese och jag möttes på kontoret kl 9 för att förbereda det sista. Då ringde telefonen och vi fick veta att planet var försenat. Det innebar att vi fick lite bonustid till ett par andra saker också.

Det blev dags att åka iväg till flygplatsen och så småningen kom gästerna ut.
En hade förlorat sin väska ( annan gäst hade tagit fel och tagit hennes) men det ordnade upp sig under dagen.
Jag hade 24 gästern på min och tyckte jag pratade oavbrutet från det vi åkte till det vi kom fram. På hotellen sprang jag in med hotellpärmarna och sen ut till bussen igen.

Idag skulle jag ju får tillbaka mitt Icakort. Hassan och jag gick till banken vid halv ett. Han trodde de skulle ha kortet då men det trodde inte jag... och det hade de inte heller. Jag fick komma tillbaka senare eller på måndag, sa det. De stängde kl halv fyra så tiden var inte helt generös eftersom jag inte skulle vara tillbaka i stan förrän runt tre - om jag hade TUR!
Jag var tillbaka kvart över tre, sprang till banken och blev anvisad plats på en stol. Och där satt jag och väntade och väntade. Banken stängde och jag väntade. Då ringde telefonen. Det var Therese som undrade om jag hade fått hennes sms? Nej, jag hade inte hört något pling om det. "Jag har ditt Icakort", sa hon. De hade lämnat det på hotell Anezi i receptionen så när hon kom dit hade de lämnat det till henne!!! Vilken glädje!
Jag gick tillbaka till kontoret och kunde återförenas med mitt kort!



Klockan sex var det dags för Inspirationsmöte på Palais du sud.
Vi hade fått låna en buss och kunde hämta gästerna till detta. Dessvärre var det bara en liten procent personer som ville följa med. Men det kan beror på att de andra redan vet vad de vill ha ut av sin semester, att de redan varit här en gång tidigare eller själva läst på och hade idéer om vad de ville göra och vart de skulle gå smartast. Och då behöver man kanske inte få tips från en som bor här.
En gäst berättade att de fått ett rum mot byggarbetsplats men själva gått ner till receptionen och ordnat upp detta. Bra initiativ! Och snabbast! Det går ALLTID snabbare att prata med receptionen. Jag brukar säga att de ska ta saker som rör hotellet med receptionen först men att får de problem med receptionen får de gärna ringa mig.
Jag menar... om gästen ska ringa mig från sin svenska mobil först. Sen ska jag ringa receptionen. Sen ska jag ringa tillbaka till gästerna... som sedan får kanske gå ner till receptionen iallafall. Istället för att ha löst problemet på egen hand omedelbart kan det i värsta fall ta ett par timmar - om jag står så till att jag inte kan släppa allt jag har för händerna och ringa till receptionen direkt.

Mötet blev mer en dialog. Gästerna fick berätta vad de var intresserade av och så tipsade jag. 61% hänger med mig på Stadsrundturen imorgon. Kul! Och ännu fler följer med mig till Marrakech över dagen på onsdag 27/10. Så roligt, så roligt.

Efter informationsmötet åkte jag till kontoret, lämnade biljetter och pengar, pick-uplista skrevs och jag kunde straxt för nio packa ihop mina grejer och åka hem.

Tog en matlåda från gårdagens stroganof. Och den är stark, alltså. Det är faktiskt så illa att det knappt är ÄTBART! Får göra något åt saken till de tre lådorna jag har kvar.

Antal steg denna dag blev 8 876 - inte helt 10 000, alltså men notera att de är tagna i klack-skor!

Morgonen startade med ännu ett strömavbrott i min lägenhet. Huset verkar ha valt ut mitt boende ha ha.
Iallafall. Det blev till att be om hjälp i receptionen ännu en gång. Tog hissen ner - och den blev plötsligt kolsvart den också. Orka! Stod och skrattade lite för mig själv över ironin i situationen, tryckte sedan igen på knapparna och hissen kom igång igen.
Och de kom ännu en gång och tryckte på en knapp som jag sedan försökte klura ut vilken den var så jag kan klara mig själv nästa gång. Vi får se!

På morgonen sparade jag om dokument från ODT till Word så jag kunde lägga över info på ett usb istället för att behöva ta med mig datorn. Igår hade jag den med mig men eftersom jag sitter synligt och jobbar på servicekontoret och lämnar den med ojämna mellanrum för att gå in i ett annat rum, blev jag varnad för att någon kan komma att ta den för mig. Så nu låg det jag fick plats med på mitt USB, trodde jag

Vid halv nio åkte jag till kontoret. Där blev jag kvar till halv sju, lite drygt. Vi hann nästan allt klart inför morgondagens arrival och har bara lite finlir kvar! Och inte hade jag fått med mig allt, inte. Det jag behövde jobba med MEST hade jag missat att spara till Word-format. Ibland blir jag så trött på mig själv.

Hassan ringde till banken vars bankomat hade slukat mitt kort, något jag inte är så stolt över. Jag kan hämta det efter Arrival på banken och ta med passet. Det skulle inte vara några problem sa han. Ja, vi får väl se hur det blir med den saken. Allt fungerar inte som hemma.

När jag gick från kontoret hade det mörknat på och jag var fast besluten att ta en taxi hem. Men så kollade jag min stegräknare som hade liksom fastnat på 3700 steg. Vad är DET för något??? Fjuttigt. Så jag gick hem. Det tog 50 minuter.
Nu har jag ju gått alla dagar utan en sedan jag kom och kan ju inte bryta den sportiga trenden, tycker jag. Inte för att det har gjort något för figuren men jag inbillar mig att det är nyttigt oavsett. Som Tilla Durieux säger " Den som lever på hoppet blir åtminstone inte tjock"...

Köpte förresten med mig en flaska vitt vin, Ksar, för 35 spänn. Fast den glömde jag öppna och ta till maten sen. Hade tänkt fira att det är ett år sedan jag bröt foten den 19e och Sibylladagen den 20e och att första gästerna kommer imorgon. Det fick bli ett glas vitt på balkongen i pausen mellan matlagning och mer plugg.

Till mat beslutade jag mig för att laga Korv Stroganof. Inte helt lätt. Men jag hittade en påläggskorv som liknade falukorv och den köpte jag igår.  Jag strimlade den och stekte tillsammans med vitlök, färsk chili, rödlök, tomatpuré, allt badandes i koncentrerad mjölk och jag kokade pasta till. Förväntansfull såg jag hur den började liknade mina korv Stroganof. Jag hällde upp pasta och grytan i en djup tallrik och tog en tugga!
Och det smakade TYP som hemma. Fast här smakar visst kryddorna mycker mer ha ha. För det blev VÄLDIGT stark, kan jag berätta. Fast gott. Och nu har jag ju ett par minimatlådor att bara slänga in i mikron. Smart, Graube!


Kära läsare, imorgon är en annan dag och jag har nu lite att göra innan denna infaller. Antalet steg slutade på 9871 så det får jag la vara nöjd med.
Ha den bästa kvällen!

Idag stod hotellbesök på schemat. 11 stycken närmare bestämt och dessa samlade ihop 21 655 steg var till Therese och mig - på bekostnad av förnyade blåsor under fötterna på oss båda. Vi kompletterar varandras fotbekymmer. Hon har blåsor under hälarna, jag har blåsor under trampdynorna fram. Så det kan bli!

Men det var roligt att gå runt för vi har så himla mysiga hotell. Vart och ett är personligt på sitt sätt och jag kan tänka mig att bo på vilket som helst när som helst. Hm, utom kanske de mer flashiga. Är lite tveksam till att jag skulle trivas att bo på ett femstjärnigt i sex månader Jag behöver själ och det saknar de - även om det så klart är superfina! Men det är, för mig, två olika saker.

Det regnade ett par timmar men eftersom det inte är så kallt gjorde inte så mycket. Förutom att man blev blöt om fötterna och kunde vrida vatten ur strumporna då...

Lunchpaus tog vi på Scampi och en fika, dvs en nous-nous (hälften arabiskt kaffe, hälften varm mjölk), på Golden Gate.



Imorgon hade vi planer på att vara på kontoret hela dagen. Men se det gick icke. Agenten hade planerat att vi skulle åka till en ranch lite utanför Agadir och sen till Medinan så vi "förlorar" ett par timmar och åsamkar fötterna mer sveda. Men det är klart - vi får ju se ranchen som ligger jättefint på landsbygden och Medinan som är ganska ny.

Aftonen tillbringade som så att jag värmde en matlåda, tog en tomat och gigantisk avokado och käkade i dubbelsängen framför filmen "Wild, wild, west" på Action-kanalen och pratade med barnen på FB. I slutet av kvällen kom jag på en liten trevlig limrick. Vad sägs om...
En guide som bodde i Agadir,
var något av en fanatisk fakir.
Hon fick blåsor så runda,
att hon börja' begrunda
"Jag kanske ska sälja dem som souvenir?"

Klurade lite vidare på saker att göra i Marocko, skrev en inköpslista inför morgondagens planerade inköpstur på Marjane och satt en stund på balkongen och lyssnade på porlandet från poolområdet till sången av några cikador före jag kröp ner i sängen. Imorgon är en annan dag! Mer spännande upplevelser väntar, skulle jag tro!

Carpe Diem!

Jag vakande varannan timme (kollade mobilen) och när klockan var 4 tyckte jag att tiden blivit LITE märklig. Jag kände mig jättepigg och kunde inte fatta varför. Då såg jag genom gardinerna att det började ljusna och då är ju klockan straxt före 7!? Mystiska ting sker i Marocko, tänkte jag.
Då fattade jag beslutet att nu var det ändå färdiglegat i sängen, gick upp och tittade på armbansklockan som låg i badrummet av någon anledning. Den brukar jag i vanliga fall ha bredvid mig.

Det visade sig att klockan var 06.47! Men fatta hur knäpp mobilen är. Den ändrar tid lite nu och då, min Xperia. Det är liksom en Xpericene att ha en sån och helt klart ingen man ställer alarmet efter. Det blir således till att införskaffa en hederlig väckarklocka - om jag inte ska sätta alarmet i armbansuret - fast den piper i 15 sekunder och No more och det är ju LITE tveksamt om man har ett uppdrag kl 4 på morgonen, va? Då sover jag oftast ganska tungt eftersom jag vaknar runt 05.30.

Frukost serverade på balkongen så klart, och tre bloggar publicerades samtidigt. Satte mig och gjorde slutet på min utflyktsmanual, la den på USB och begav mig ännu en gång ut på promenad i Agadir. Den här gången hade jag med mig kartan och försökte hitta närmsta vägen till Palais de Sud och d'Artisanne. Där hade jag ett par uppdrag jag fått av Therese.

Jag hann dessutom med en tur till Agadirs museum som är väl värd ett besök. Jätteintressant museum som visar berbernas sätt att bygga hus, smycken och föremål - och allt är precis på samma sätt idag. Eller nja, man använder inte så mycket Pisé att bygga med (blandning med hö, sand och vatten som smälter när det regnar och det regnar ju här och är därför inte så praktiskt så man har gått över till tegel)

Therese och  jag tog en lunch på Sesame och fikade på Paris innan det blev kontoret. På eftermiddagen fixade jag ett inbjudande servicekontor, bokade besök på Agadirs hotell (elva stycken) som vi ska inspektera imorgon och åtog mig några administrativa uppgifter.

Arbetet slutade straxt före åtta och jag tog en taxi hem för att konstatera att jag har varit i Marocko en vecka när klockan blir 21.30. Det känns som en månad!
Jag har hunnit se, läsa och uppleva så himla mycket. Fast det är ju likadant vart jag än kommer, känner jag. Även på semesterna måste jag uppleva så mycket som möjligt så en vecka känns alltid som en månad...
Danielle på kontoret undrade hur jag gör för att hinna med så mycket som jag gör och jag förklarade att för mig handlar det om Ledarprincip No 9 - Tidsplanering!
För mig finns inte orden "Jag har inte tid" för den har vi lika mycket av, alla vi människor. Frågan är ju bara vad du fyller den med! Och idag fyllde jag den ju bland annat med 11 105 steg och allt som hände på vägen he he

Kvällen blev det lite mer jobb framför datorn och denna blogg.
Nu är det dags för en stunds kontemplation på balkongen innan jag kryper ner under filten med något avsnitt från någon Playkanal. Tack gode gud för internet hemma!

Fridens liljor!


Har du problem med att få tiden att räcka till? Här är några länktips!
http://www.foretagande.se/Ledarskap-och-Hr/Ledarprincip-9-Goda-ledare-tar-tillvara-pa-tiden.html
http://www.studygs.net/svenska/timman.htm
http://ub-counseling.buffalo.edu/stressprocrast.shtml (på engelska)
http://www.ledarskapsutbildningar.org/artikel/planera-din-tid-och-stressa-mindre/

Idag stannade jag hemma med mina böcker och dator. Det innebär att jag kunde vila fötterna som inte mår helt bra. Körde tandkräm på infektionen igen i hopp om att kunna torka ut den. Det KAN funka! Oavsett så gick jag på fotsidorna idag det lilla jag gick för att spara mig.

Det blev två hemmalagade mål. Marinerad kalkon med nudlar och till kvällen svampstuvning på typ kalla rostade bröd (vet inte vad de kallas men man kan köpa samma slags bröd hemma).

Imorgon blir det tur på stan igen så det är bara att ladda och se fram emot mer äventyr!

 

Avfärd kl 8 och hann äta frukost i lugn och ro och sitta lite på balkongen och läsa. Tog en 1000 mg:are och gick sedan till minibussen. Idag stod den vita staden på schemat. På vägen dit stannade vi vid ett av de många kollektiv för kvinnor som finns. De tillverkar Arganolja.
Detta träd, Argan, finns bara här i Marocko. Ingen annanstans i världen. Man använder allt på det. Stammen att elda med, fröna till djurfoder och olja till matlagning och kosmetika. Dess egenskaper är bättre än olivolja som tyvärr innehåller en del omega-6 och eftersom vi äter helt galet och överdoserar omega-6 till vardags är risken för blodproppar (ökad koagulering) större.
Faktum är att vår svenska rapsolja är bättre balanserad än olivolja vad det gäller just omega-3 och omega-6. Båda är nödvändiga men excesser är att undvika!

Jag köpte 1 dl för 120 kronor för att använda på sallader! Den har lite nötig smak och luktar jättegott. Det var verkligen dyrt men ska ju vara hälsosamt. Bara att testa.

..
Först slår man sönder nöten med en sten, sedan mals det till en sörja och sist kramas olja ur för hand ur "degen".


Vi stannade på en utkiksplats och tog ett kort på Essaouira. Ser ni nåt?

.
Abdul släppte av oss vid Bab Marrakech (porten från medinan till vägen mot Marrakech) och vi gick in i de vindlande gränderna. Några typiska saker som tillverkas här är Intarsia med citronträd (det ljusa) och en gång i världen var det svarta i ebenholtz - idag kan det vara bränt citronträd.

.
Vyer från tornet. I Essaouira får husen bara målas i vitt med blå dörrar och fönsterluckor. Utanför såg vi emellertid andra färger och det liksom störde lite tyckte jag...


Kaktusfikonblomma


Nere i hamnen sov hundarna gott på fiskenäten

.
Dyr lunch på  hamnrestaurangen och jag har ingen aning om vad jag åt. Men det var en fiskfilé serverade med ett par bönor och zuchini för 120 spänn... Men det var väl kanske utsikten man fick betala för. Vi satt ute vid kanten till havet. Den här dagen blåste det nästan inget och det var t-shirtväder. September och oktober kan vara ganska vindstilla. Annars blåser det rejält här och är surfarnas paradis sedan 30 år tillbaka!

Det blev dags att säga farväl till stan och bege oss hemåt. Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket. Båda dagarna hade jag, förutom att se städerna, även hotellcheck på schemat. Totalt 11 hotell och varje hotell tog ungefär 45 minuter att besöka.

.
Vi passerade arganträd, som inte odlas utan växer vilt, på sluttningarna av Atlasbergen.
.
Arganträd är ett träd med många, många taggar.

.
Och getterna älskar att klättra i dem och äta blommor och frukter.

Getterna är fantastiskt duktiga klättrare!!! Man tror det inte förrän man ser det. Abdul stannade på ett ställe så jag kunde ta några kort, så ni kunde få se, ni också.



Vi var hemma vid åtta-hugget och då var det kolsvart. Men det var trevligt att komma hem. Jag hade fått rosor på bordet och en häng-ställning av städerska. Trevlig överraskning!

.

Denna dag blev det bara 12 872 steg men en otrevlig infektion hade nu uppenbarat sig under vänster trampdyna. Inte roligt alls. Men imorgon var det studier så jag kunde vara hemma. Körde en lite kur med tandkräm (torkar ut) och hoppades på att det skulle räcka. Har liksom ingen lust med antibiotika...

Vi åkte delvis den nya motorvägen som sparar lite tid. Jag fick bestämma om vi skulle stanna vid ett stopp längs med den vägen men valde hellre att åka in mot en av byarna där vi stannade och fikade istället. Både trevligare och billigare. Jag menar, om jag kan spara pengar för gästerna så varför inte? Dessutom blir det mer en upplevelse att åka därifrån mot motorvägen liten längre fram. För man kommer tillbaka dit en bit bort.

Väl i Marrakech blir jag förundrad över hur rosa staden verkligen är. Helt fantastiskt! Gillade den stan skarpt! Inte för att den är rosa, förstås. Det är som bekant inte min favvofärg utan mer för dess kaos. Det är bilar och mopeder överallt och man har nada körvett. Det gäller att se upp åt båda hållen. Vilket tur att jag tog en liten livförsäkring innan jag åkte, berättade jag ha ha ha



Jag tog inte mycket kort den här dagen. Det var en otrolig massa intryck och jag försökte orientera mig var jag var, vart jag kom ifrån och vart jag skulle. Men några hann jag med.

En av Marrakech vackra entrédörrar

Återvinning av bildäck. De tillverkade allt av det. På andra bilden är Babucher, marockanska tofflor nästan alla går i


Koutobiamoskén med sitt 77 m höga minaret ligger i en vacker park

Bahiapalatset med otroliga målningar både i tak och på dörrar. Om ni tittar ordenligt på bilden kan ni se att det är en dörr i dörren. Den använde man när man var ensam hemma. Men när man hade besök öppnade man hela, som på bilden, för att även släppa in Allah

Toffsar gillar man här. De finns lite överallt. På ett av våra hotell har de dem istället för skylt till städerska. Röd - jag vill inte ha städning och grön - jag vill ha städat (ser visst lite blå ut på bilden. Sorry!)

Ja, det där var visst de bilderna jag hade. Men eftersom jag åker dit en gång i veckan ska vi nog hysa hopp om att det blir fler ni.

Jag som hade tänkt att inte gå så mycket idag promenerade 29 818 steg och dessa togs tack vare 1000mg:s smärtstillande och vilja. Det var en befrielse att få komma till hotellet och gå och lägga sig och pyssla om dem lite...

Min morgon statade 05.30. Det var mörkt så jag tände lampan och skulle börja göra kaffet. Satte i spiskontakten och det säger *Pfff*. Light no more!
Hm... på med galabejan och stappla ner (blåsorna gjorde sig påminde redan såååå tidigt) till receptionen och meddela att jag inte hade någon elektricitet och förklarade hur det kunde komma sig.
- Ah, det är nog spisen. Då byter vi ut den!
Och det gjorde man på stört, det. Så inom tio minuter hade jag en ny spis (alltså spis och spis... det är två små kokplattor som jag är jätteglad över att ha så jag kan fixa mat själv).

Jag fixade mitt kaffe, bloggade lite och begav mig ut på stan igen. Idag hade jag planer på att besöka hamnen och två museer och äntligen komma upp i Kasbahn.

Jag haffade en taxi som skjutsade mig till hamnen. Den är tredelad kan man säga. Yatch Club, småbåtshamn och industrifiskehamn. Den gamla saluhallen är borta. Den revs förra året. Nu hade man bara försäljning i små byggnader. Tråkigt. Det hade varit roligt att få stått på balkongen och tittat ner på kommersen.

Här är lite bilder från hamnen iallafall!

.
Småbåtar på väg in med sin lilla fångst




Vet inte om ni ser hunden bakom trappan men det vara en läskigt raggig hund som RÅskällde och morrade medan den följde mig med blicken, kände jag...
Jag kan berätta att jag INTE tittade tillbaka. Faktiskt att jag beredd på att bli påhoppad och biten. Nu hade jag ju bestämt mig för att fortsätta gå och det gorde jag. Och den var väluppfostrad för den stannade kvar på kajen. Dessvärre var jag tvungen att gå tillbaka samma väg efter att ha kommit till militärt område. Där vände jag tvärt och tog kort på marinan bakifrån och fick stressa doggen och ge den högt blodtryck en gång till... Nej, själv gick jag med självförtoende typ. Fast ok jag stannade INTE för att ta kortet utan tog det ifarten.

Efter hamnen gick jag upp till stora vägen och tog en taxi igen för att åka till Jordbävningsmuseet. Men min taxichaufför visst inte var något låg. Misstänker att han precis hade börjat sin karriär. Jag fick hitta ett hotell i närheten som han hittade till och så gick jag därifrån.
Jordbävningsmuseet ligger i ena hörnet av Olhaoparken (är inritat på Rue President Kennedy på kartan så jag höll på att missa det).


Där fick jag en privat guidning av Abdul. Här kan man se fotografier över hur Agadir såg ut före jordbävningen och efter. Det måste ha varit en hemsk upplevelse. Abdul berättade att hans pappa överlevde men att dennes första fru omkom. Pappan mötte sedan Abduls mor och de gifte sig.
- Det är tack vare jordbävningen jag finns idag och det är därför jag jobbar här nu, berättar han.



När jag kom ut ur museet, ringde jag upp Therese som hade ringt utan att jag fattade att det var servicemobilen som ringde. Den signalen MÅSTE bytas snarast! Jag gick ner till kontoret och passade på att fotografera vår närmaste moské.


Therese och jag tog en fika på Restaurang Paris som ligger bredvid kontoret och jag fick veta att jag hade stadsrundtur klö 14.30 från kontoret och Marrakech i två dagar och blev upphämtad imorgon kl 07.30 utanför hotellet.
Men stadsrundturen först! Och det är ju bara att konstatera att det blev VÄLDIGT sparsamt med fotograferandet. Jag hade liksom inte tid utan kom av mig lite där. Men jag kom äntligen till Kasbahn och min Chaufför, Abdul (tror han stavar så) ställde upp på bild för bloggen!



Varsågoda. Här kommer lite bilder.

.
Vy över hamnarna

Från Kasbahn åkte vi vidare in i Agadir och till gamla Talborjt. Det finns inget kvar av det området. Allt försvann vid jordbävningen 1960. Hit åkte istället körskolorna (ja det man här) och övningskör. Det var fullt med bilar och folk. Min chaufför menade att man inte får ta kort men stannade så jag fick ta en bild på en av bilarna som stod parkerade i utkanten.



Det var marockanska flaggor överallt eftersom man väntade Kung Mohammed VI. Jag fick veta att han inte alls bodde på palatset inne i stan. Det är för osäkert, tydligen. Istället har han ett stort hus inte så långt ifrån där jag bor. Det är klart att det måste kännas säkrare.



Torget jag tog kort på häromdagen där det inte var något, hade man nu börjat bygga upp en scen. Någon sa att det var för den stora konserten på lördag...


Mina blåsor hade förvärrats under denna dag. Jag hade verkligen tänkt att ta den lugnt men istället blev det 19818 steg tagna. Alltså, jag MÅSTE verkligen ta det lugnt imorgon... om DET nu är möjligt. Jag ska ju trots allt till Marrakech.

Vaknade 05.20 ganska precis. Gick upp, fixade första frukosten i mina nya myssockor i limegrönt som matchar Zumbauniformen (japp det har jag med!). Det var fortfarande dunkelt ute men jag satte mig ute med marockanskt fiberberikade bröd, ost, tomat och min inlagda gurka serverat med Nescafé Gold med någon slagt mjölkprodukt. En helt okej frukost även om jag saknade mitt knäckebröd.

.

Vid nio knackade det på dörren fast jag hade satt upp Stör ej skylten. Det var städerska men hon smet ut lite diskret när jag ropade från badrummet. Men jag hade tänkt låta henne städa idag eftersom jag hade ett par kassar skräp efter min shopping på Marjane igår – fast inte när jag var hemma, liksom. När jag öppnade dörren för att gå mötte jag henne igen tillsammans med husfrun och vi hälsade på varann.

Idag hade jag destinationskännedom på schemat. Min plan var att promenera runt stan för att se så mycket som möjligt. Bästa sättet att se sig om, helt klart. Jag kontrollerade vad jag hade skrivit att jag skulle se, plockade ihop allt i min lilla svarta skinnväska – trodde jag - och tog hissen ner.

Dagen fortsatte med att jag blev stoppad i receptionen. Hotellägaren Idris (tror han stavar så) ville säga Hej. Vi samtalade en stund och jag frågade om det var möjligt att få en mikrovågsugn till lägenheten. Han skulle höra med personalen om det fanns någon. Det tackade jag för. Annars hade jag tänkt köpa en. Livet blir liiite lättare med en mikro.

Promenerade sedan ner till strandpromenaden och när jag skulle ta kort upptäckte jag att jag, av utrymmesskäl, bara tagit med mig servicetelefonen! Men hur klok var jag där, då??? Det var bara att vända om och hämta den. På vägen tillbaka mötte jag Muhammed. Han berättade att han var författare och journalist på arabiska The Evening. Han sa sig vara Marockos August Strindberg och ville gärna vara med på bild.

Väl tillbaka på hotellet var städerskan inne i mitt rum. Jag hade lagt 100 Dirham på bänken till henne som lite förskottsbetalning för städningen och den var borta. Hon frågade lite oroligt om det verkligen hade varit hennes pengar varvid jag försäkrade att det var så. Hon blev jätteglad och det kändes roligt – och troligt att hon kommer göra sitt bästa för att vakta min lägenhet när jag är borta. Ett tips till dig som semestrar utomland. Dricksa städerska rejält redan dagen efter du anlänt så kommer du ha bästa städningen Ever!

Utrustad med Xperian gick jag iväg igen. Den här gången stannade jag ute – länge! Så länge att jag hade ett gigantisk blåsa under höger fot när jag kom ner till Uniprix 4,5 timme senare. Men jag hann att se mycket och det var ju det som var målet!

 

Först passerad jag en uttorkad Wadi (typ å).

Från området som kallas Founty gick jag mot kungens palats där det var säkerhetsförberedelser då kungen skulle komma på besök idag. Inte nog med det. Prinsen av Saudi är här och Emiren av Kuwait kommer idag och hälsar på. Sorry, bilden är tagen i motsljus...

 

Mitt emot låg idrottsarenan … trodde jag! Ha ha men det visade sig att kartan inte RIKTIGT är med verkligheten överensstämmande. Det var ett hotellområdet ha ha

Jag fortsatte rakt fram för jag ville till Souken. På vägen dit passerade jag busstationen för lokalbussarna. Då räknade jag ut att jag var vid Rue de Fes. Då kom jag på att jag nog kunde gå in vägen efter (Rue de Meknes) och gå in en sväng i det området... och det kunde man men det var en jämrans omväg till souken som jag, trots allt kom fram till så småningom. Men det blev spännande tur bland marockaner och underbara dofter av mat! Och vips hamnad jag vid en offentlig dusch!

Till souken finns flera ingångar så det är bara att välja. Där kan man fördriva en hel dag. Där finns typ allt. Två stora avdelningar med frukt och grönsaker och en avdelning med kläder, husgeråd ja allt man behöver – utom möjligen möbler då. Här är huvudingången. Och dit ska jag absolut tillbaka! Alltså, inte för att jag handlar så himla mycket utan för att jag gillar att gå och ögonshoppa, uppleva och känna!

Nu gjorde sig min blåsa påmind och jag som kände att jag inte var klar. Tog en taxi genom nya Talborjt (det gamla försvann helt vid jordbävningen 29 februari 1960 och där håller man till och övningskör istället) ner till Uniprix och Marché Central. Men innan jag gick dit valde jag att sätta mig ner på Restaurang Via Veneto för att äta lite lunch (räkor i tomatsås som skulle vara starkt – men det beror nog på vad man jämför med)) och hälsa på de som jobbade där, även Le patron!

Jag reste mig upp – och det var inte roligt men jag tog en tur på Uniprix. Ingång till vänster – utgång till höger. Har man stor ryggsäck med sig måste man lämna in den och få en nummer lapp. Därefter är man välkommen. och man kan förenklat säga att det är ett mini Marjane fast lite dyrare Det som finns här men inte på Marjane är alkoholavdelning med blanda annat Absolut vodka (!). Men jag köpte en liten tonfiskburk och blev rekommenderade två marockanska viner av en fransk turist och köpte en liten flaska av den ena sorten.

.

 

.

 

.

 

Jag fortsatte till Marché Centrals kläd- och skinnavdelning men där var det stopp. Det blev en taxi hem där jag tog hål på blåsan och jag skiftade till Gympadojor. Min promenad hade då tagit 5 timmar cirka.

Väl hemma tog jag ett glas vatten på balkongen och vilade foten lite när det knackade på min dörr. Det var ”min” städerska som hade en mikro i famnen! I like! Nu ska här mikras!

Och hon hade gjort iordning mitt rum så fint och det var jättetrevligt att komma hem.

.

Therese messade och jag ringde upp. Vi kom överens om att vi skulle höras ikväll eftersom min ambition var att promenera (!) längs cornichen till hamnen och sedan upp till borgen. Jag hade läst någonstans att det bara var en promenad på 20 minuter! Men först tog jag hand om min vattenfyllda blåsa.

 

 

Och när jag håller på som bäst hör jag ett kraxande ute på balkongen och en skata hoppade runt och kom nästan in. Det tyckte jag var direkt olämpligt och det sa jag till honom varvid han flög upp på bordet och lämnade sitt visitkort! Bra fräckt!

.

Sagt och gjort. Gympadojor på och vattentätt plåster på blåsan (som flyttade på sig efter 1/3 del av promenaden och halkade runt vid lilltån till mer skada än nytta. Och näe jag valde inte att ta av skon och ta bort!)

Atlanten dånar, konstaterade jag. För när man kommer ner till stranden hör man liksom inte vågorna slå in utan det verkligen dånar. Ett spännande hav! Måste nog haka på hajfiske vartefter! Jag har ju sjösjukearmbanden med och det verkar ju gå åt!

Promenaden tog en timme och en kvart. Då hade jag kommit bort till marinan och solnedgången var ett faktum. Jag stapplade mot huvudvägen i hopp om att få tag i en stor taxi för att åka upp till Kasban. Men icke ! De var fulla allihop - de som kom vill säga. Bra tajming, Graube!

Jag bestämde mig för att det var nog att ge upp det hela. Tog ett kort på skylten som visade vägen upp till borgen, gick över gatan och skulle vifta in en liten taxi (Petite taxi).

 

 

Och det visade sig vara precis likadant på den fronten. Nästan inga små taxi kom och ville hämta lilla mig. Efter en stund var det bara att gilla läget och gå tillbaka samma väg, nu i mörker.

Eller näe inte mörker. Hela cornichen är upplyst. Men det tog liiiiite längre tid att gå tillbaka får jag säga. Nu hade nämligen vänsterfoten bestämt att den också ville ha en blåsa *suckar*

Tog några kort nerifrån cornichen mot Marinan och kasbahn på vägen dit och fick fnöja mig med det så eortsätta länge. Kanske skulle det bli av imorgon?

 

.

 

Jag smet in på McDonalds och köpte mozarellasticks, som faktiskt var ganska goda... kanske för att jag var hungrig, för hemma är jag inte så förtjust i dem.

 

Jag var hemma vid 8- tiden. Gick in i lilla servicebutiken och köpte jordnötter, vatten och philadelphiaost för 80 spänn (!) och lämnade fram två femtiolappar. Den ena hade jag fått på McDonalds och den fick mig att se de Egyptiska pengarna framför mig. Den var trasig och väldigt nött. Hon som satt i kassan vägrade först att ta emot den, så illa var det! Men när jag började plocka upp mina grejer ur påsen för att ställa tillbaka så tog hon den i alla fall men sa till mig att vara uppmärksam på att inte ta emot såna dåliga sedlar mer. Hon skulle bli tvungen att gå till banken med den.

 

Väl hemma tog jag sakta av mig skorna. Mycket riktigt hade jag en snygg blåsa på vänsterfoten. Haltande runt i lägenheten, bannande mig själv för min envishet valde jag att pröva det vita vinet jag köpt. Det var något underjäst men helt okej – även för en livstilsdiabetiker!

 

Och antalet steg denna dag blev 21.830!

Nu har jag gått från 10 till 110%.... Även om fötterna inte gilla'rt så kanske att min läkare kommer bli nöjd med mina nya vanor ändock. Mer aktivitet och bättre mat?

 

Så vaknade man första morgonen i Marocko och Agadir. Det var fortfarande mörkt ute och endast cikadorna hördes i palmerna utanför. Jag hade inge pejl på vad klockan var.

Det fick jag ta reda på och upptäckte att den inte var mer än sex, trots allt. Märkte att solen kommer vi sju-hugget på balkongen. Men idag blev det ingen frukost. Hade bara lite cashewnötter i en glasburk...
Men jag tog ett par kort från balkongen ner mot poolområdet och Atlasbergen!

När klockan blev halv åtta arbetade jag mig ner till restaurangen och beställde frukost: Ett glas färskpressad apelsinjuice, kaffe med mjök och pain riche med smör för 25 spänn. Rätt okej även om det inte är vanligt val av frukost i min värld.



Jag togså småningom farväl av hotellet (ni ser bild på framsidan av huset jag bor i. Min lägenhet är åt andra hållet) och tog en taxi till min kollega Therese som bor på ett annat hotell.

När jag kom fram undrade jag om han skjutsat mig till rätt hotell... Det stod ett annat namn än det jag uppfattat att hon sa igår kväll... och jag hade sagt samma till Chauffören men stavningen vara icke med det överensstämmande.

Trots detta beslutade jag mig, efter viss tvekan, för att gå in och sätta mig i receptionen. Hon ringde väl om jag inte var på rätt hotell, tänkte jag. Själv kunde jag inte ringa henne eftersom jag inte hade hennes telefonnummer (trodde jag. Det låg i Servicemobilen men under en förkortning- Dmtfn. Men det skulle la ni ha fattat direkt att det var Therese nummer, kanske?.)

Men visst var jag rätt. Och vi hann med ett par koppar kaffe innan vi svepte iväg till kontoret.

Vi gick igenom lite grejer som vi inte betat av över kaffedrickandet men sedan kände jag att jag satt av tid och fick bege mig ut på tur i Agadir

Det blev en promenad till Fågelparken - vars övre del var stängd. Man kom bara ner till lekparken. I vanliga fall kan man gå igenom hela den (den är alltså tvådelad) och komma ut på Boulevarden där man kan ta ett Minitåg och åka en tur runt stan, något som var just mitt mål.

Den nedre delen var visserligen öppen (med ingång från Boulevarden) och jag gick en sväng där... Men jag vet inte. Har lite svårt att se djur i små inhägnader - men har man med sig barn på resan kan man gå dit och underhålla dem ganska enkelt. Det var en hel del barn där när jag kom och de kunde se berberapor, lamor, storkar, Mouflonfår, Wallabys, papegojor, parakiter m m.

Här är lite bilder från Minitågturen. Notera att man inte slipper McDonalds... det finns två här. Ett på Avenue Hassan II och en nere vid Marinan. Det tomma torget längst ner undrar jag nyfiket vad det kommer bli. Vi ska ha en gigantisk konsert här som samlar en miljon människor (får jag berättat för mig) på stranden. Kanske ska det flyttas dit? Vad vet jag!

Gå gärna in och läs mer om konserten på http://www.agadirinou.com/modules/news/article.php?storyid=4850 Förra året var kända artister här, bland annat svenska Agnes som är jättepoppis i Marocko. Men i år det det bara, för mig okända artister.

.

 

Jag gick efter denna tur tillbaka till kontoret men stannade inte kvar länge. Jag gick till Meditél där jag skulle ladda min telefon och mitt internet. De hade aldrig sett en Xperia, konstaterade jag snart och fick hjälpa dem lite. Men först ville de veta vilket telefonnummer jag hade.
- Det vet jag inte, svarade jag. Men jag kan ringa någon så kan ni se.
Men det förstod man inte riktigt vad det var bra för. Så det var ju bara att kämpa med locket till batteriet, få upp SIMkortet och visa och de skrev av det. Laddade med 100 DH (ungefär 100 spänn) så får jag se hur länge det räcker... Det lär vara billigt att ringa, åtminstone inom landet.

Sen var det ju internetmodemet. Det laddade jag med två månader på en gång så jag har in i december. Det kostade 400 DH.  Så nu har jag en telefon att ringa/sms:a ifrån - och meddelade mina kära familjemedlemmar per omgående, typ - och internet hemma!



Vid sju-hugget bestämde vi oss, Theres och jag, att vi skulle åka till varuhuset Marjane och handla grejer. jag hade ju en lista med mig hemifrån men den fylldes på vartefter så 1000 kronor senare hade jag fyllt mitt förråd med mat, hygienartiklar och rengöringsmedel. Där skulle jag kunna gå i flera timmar. Det är som ett Ikano/IcaMaxi/coopForum Remixed. Superkul!

.

När jag kom hem började jag glad och entusiastisk lägga in gurka... bara för att upptäcka att, ja visst, ja det skulle vara Ättika här, ja! Ha ha Och jag som hade varit fokuserad på att köpa hem vinäger!? Varför det, liksom?

Ja, ja. Jag hade iallafall persilja och salt. Skulle ha varit socker och ättika också men shit happens. Det blev en variant. Det funkade det också!
Mina stora tomater fick bo tillsammans med avokado i min nyinköpta skål i äkta plast. Ser ju väldigt trevligt ut, eller hur?

.

Innan jag gick och la mig hade jag packat upp det sista ur min resväska och Ängeln från min mor stod på marmorhyllan och ser ut över själva rummet. Nu är jag trygg, helt klart!

Och så kunde jag börja se fram emot morgondagen som skulle vara ""Upptäck Agadir på egen hand"!
Men mer om det i nästa blogg som kommer vartefter.

 

Simma lungt!