Att vara Maria Graube

Ännu en lördag i soffan. Fast idag höll sig febern under 38 strecket så jag bäddade ihop den en stund.

 

Igår gick tiden ut för de fyra cyklarna som har stått i trapphuset, iallafall sedan jag flyttade in. De har inte stört utan stått lite i skymundan men jag kan inte låta bli att undra varför man väljer att inte ställa dem i cykelförrådet som vi har här tvärs över gården, typ 30 meter ifrån trapphuset. Bekvämlighet, antar jag. Nu står de iallafall inte i trappen längre, utan i en av trädgårdarna :)

 

Det är iallafall sådana här lappar som gör att jag väljer vikcykel i hallen/vindsförrådet istället för vanlig cykel i cykelförrådet. När jag bodde på Vasavägen gjorde de nämligen samma typ av rensning just i cykelförrådet. Om det skulle ske här och jag inte var hemma så skulle min cykel försvinna. Känns väldigt lyxigt och onödigt!

 

Efter en jobbig morgon ringde jag min fantastiskt moster Kerstin som erbjudit sig att åka till Citygross och handla åt mig när hon ändå var där. När hon kom hade hon med sig hemmalagade köttbullar, kräftsoppa, hembakat bröd - och Vikingahallens potatissallad!

- Jag vet ju att du gillar den, menade hon.

Sedan fredagnatten förra veckan har min värld mest bestått av min bäddsoffa! Det kan tyckas vara en liten värld men jämför jag med andra delar av världen så är det rena lyxen och jag är oerhört tacksam för det jag har.
Hade jag varit född i Indien och fått lunginflammation till exempel, då hade jag haft en sjukdom med dödlig utkomst! Som min moster Kerstin uppmuntrande sa: "Man dog i lunginflammation även i Sverige förr i världen". Nu är det 2014 och jag är född i det här landet och kommer därför alldeles säkert överleva den här perioden, även om det känns segt att läsa att återhämtningen kan bli lång.

Mardrömsnatt! Eller näe, jag ska inte överdriva men den blev klart jobbig.

Den där hostmedicinen, Mollipect, innehåller Efedrin... som man kan utvinna metamfetamin av.... och är uppiggande. INGEN bra medicin att ta innan man ska gå och lägga sig. Jag har nog aldrig varit så klarvaken en natt. Jag fördrev natten framför alla repriser som gick på 6:an, 7:an, 9:an och 11:an. Det var nästan lite otäckt.Å andra sidan hostade jag så mycket så jag hade inte kunnat sova speciellt effektivt ändå.

 

Men termometern visade under 39! Ja, men det var ju positivt! Så idag blev det ännu en uppesittardag. Och idag fattade jag ett beslut som jag har gått och dragit på sedan september förra året. Jag gick in på mina Vårdkontakter och ställde mig i kö till Mantorps vårdcentral. Det kändes faktiskt JÄTTEJOBBIGT efter att ha tillhört Kungsgatan i Linköping i 18 år. Men jag har nu (äntligen?) insett att det är rätt opraktiskt att ha sin vårdcentral i en annan kommun...

Kl 06.00

Hade jättesvårt att få i mig frukosten.

Kl 08.00

Ringde vårdcentralen och fick en tid kl 11.30.

 

Kl 08.15

Ringde moster Kerstin som skulle skjutsa mig.

 

Kl 10.30

Kerstin ringde på dörren och satte mig i hennes bil

 

Kl 11.15

Checkade in och betalade tacksamt 150 kronor på Kungsgatans Vårdcentral.

Kl 11.20

Träffade Ulla, min husläkare, som körde iväg mig till provtagningen med ett: Jag tror det är influensan jag... varvid jag svarade att det omöjligt kunde vara det.

Kl 11.25

Satt på provtagningen med stick i armen för snabbsänka där man mäter ett C-reaktivt protein (CRP)

 

Kl 11.30
Mamma kliver in i väntrummet. Vi hade bestämt att jag skulle ringa henne när jag var klar men hon kom upp för att hjälpa sin något förvirrade dotter ner ;)

Kl 11.31

Fick komma in till Ulla igen och blev meddelad att jag faktiskt hade förhöjda värden och förklarade att normalt värde var under 10... jag hade 68 (immunförsvaret har alltså gått i försvarsposition mot en bakteriell infektion som lyckats gräva sig djupare in i mina stackars vävnaderna och dessutom, de jäklarna, var på väg att förvärra mitt tillstånd. Det blev recept på luftrörsvidgande och slemlösande Mollipect plus Tikacillin mot lunginflammation.

 

Kl 12.00

In på Maxi för att handla lite att äta. För äta bör man, annars dör man - och det verkade ju lite onödigt! Och så apoteket på det! Nu var hela husapoteket fullt!

 

Kl 12.45
Hemma i Mantorp. Mamma lånade toa och åkte sedan hem. Jag meddelade Albatros att det kanske blir tveksamt att jag kan ta Israel/jordanienturen men fick svaret att; det var ju nio dagar kvar och att vi kunde vänta lite med beslutet. Helt okej för mig!

 

Kl 13.00

Värmde en Weight Watcherlåda - pannbiff med potatisgratäng där gratängen var oätlig, enligt min kropp. Men pannbiffen gick ner. Jag svepte en shot Mollipect och satte alarmet på klockan tre för då jag kunde ta första penicillintabletten som ska tas på fastande mage.

 

13.15

Då var energin slut för den här dagen och sängen, som inte bäddats ihop idag, fick ta emot mig återigen med fleecemorgonrock och fårskinnstofflor för där kom frossan igen. Det är rätt spännande ändå, att den kommer när energin tar slut. Jag slumrade på en binge kuddar.

 

15.00

Gick upp och tog min tablett och sen tillbaka till sängen. Mådde illa. Kerstin ringde för att kolla läget.

 

16.00

Vaknade igen, tog en ostmacka och tog en ny shot Mollipect. Slumrade sen in igen.

 

18.00

Upp igen för en andra penicillintablett, den sista för idag. Mådde illa igen. Mamma ringde för att kolla läget.

 

19.00

Sista Mollipectshoten för dagen.

 

Natten blev den mest högljudda hittills vilket innebär att den där Molli börjat göra verkan redan! Men jag sov med låst ytterdörr, för febern visade "bara" 39,4 hehe. Kampen har börjat!

Jag har väldigt svårt att förstå att jag kan ha nästan 40 grader i feber i tre dagar. Det har jag inget minne av någonsin har hänt.

Fast mamma påminde mig idag om att det har jag visst haft. När jag var liten och hade halsmandlar som fungerade som magneter på förkylningar, halsinfektioner, halsfluss, halsböld och körtelfeber och gjorde att jag var sjuk typ varannan månad. Så okej, efter 31 år har jag nu hög feber för tredje dag i följd. Det kan man ju inte säga är speciellt ofta så det är okej.

 

Iallafall... Jag bestämde mig för att febern hade fått bestämma över vad jag skulle göra eller inte göra, tillräckligt många dagar. Tre är liksom en magisk gräns. Så idag började jag dagen med lakansbyte - igen, bäddade ihop sängen, satt och åt någon slags frukost, loggade in på FB - och jobbade!

 

Som jag skrev i fredags så fick jag ju ett jobberbjudande på mailen. Det är inget som kräver att jag måste läsa in eller lära mig något nytt, utan bara lyssna och skriva. Det är alltså transkribering det handlar om.

År 1991 satt jag vid köksbordet på Rydsvägen 404A med kassettbandspelare och datorn Microbee. Jag lyssnade på intervjuer från forskare på Linköpings Universitet på svenska och engelska, och skrev ner allt jag hörde i programmet Wordbee. Jag skrev även rent anteckningar på båda språken i programmet.
Tänk att jag nu får nytta av dessa erfarenheter! Ett bevis på att inget man gör i livet är bortkastad tid... Man har nytta av allt! Kom ihåg det!)

Att göra testet och bli godkänd med 39,6 i feber, ger jag mig själv en klapp på axeln för. Men jag har sagt det förr och säger det igen. Man kan inte jobba som coach och coacha andra om man inte kan coacha sig själv!

Ja, nog kan man allt man vill, alltid. INGEN kan få mig att tro något annat!

Jag lyckades föra febern bakom ljuset typ fyra timmar, sen däckade jag. Sängen bäddades ut, på med fleecemorgonrock och tofflor under duntäcket eftersom jag skakade av frossan som bara liksom drabbade mig.
Mamma ringde för att kolla hur jag mådde och min moster ringde två gånger. Sista gången var för att fråga om hon skulle hämta mig och jag bodde hos dem. Men det kändes för o-vuxet för mig. Om man väljer att bo själv ska man också klara sig själv, resonerar jag.

På kvällen badade jag i svett igen och var så svag att jag inte ens orkade hosta längre och blev än mer anfådd. Jag var VÄLDIGT nära att ringa 112 och be om ambulans senare på kvällen - men så ville jag inte störa i onödan... så jag ringde faktiskt 1177 igen. Och den här gången fick jag turligt nog prata med Ann-Britt, en fantatisk sjuksköterska som kunde sätta fingret direkt på att problemet var lungorna. Hon var lugn, klar och tydlig med att om jag fick det minsta mer svårt att andas måste jag ringa 112. Om natten gick bra måste jag kontakta vårdcentralen direkt på morgonen för provtagning och läkarbesök.

 

Jag grät när jag la på luren. Inte så att jag tyckte synd om mig själv för jag ser allt som en utmaning och erfarenhet. Jag var bara så himla trött och så för att Ann-Britt varit så förstående på telefonen.

 

Det blev nu en tredje natten med upplåst ytterdörr...

Jag var fortfarande inne i dimman när jag vaknade för miljonte gången. Enligt almanackan var det söndag och den här dagen kom jag på allt möjligt konstigt. Jag kanske fick en jättebra idé som jag inte längre kommer ihåg att jag fick hahaha

 

Men så förvirrad var jag inte utan att jag var medveten om att jag inte bara behövde vatten utan även energi, så jag fick i mig lite att äta. Och plötsligt blev Varma Koppens kantarellsoppa en fullvärdig lunch... och en körsbärstomat blev mellanmål och Baby Bell kvällsmaten. När jag skriver det inser jag att det låter lite som om jag gått in på 5:2 dieten utan 5: ;)  Men nu kanske du undrar hur det gick med blodsockret? Jo, du! Det höll jag koll på må du tro, och det låg i stort sett högt hela dagen. Det var faktiskt så högt på dagen att jag valde att ta ytterligare en Mindiab...

Förutom att få ner dagens sparsmakade matsedel och stick i fingret, kunde jag dessutom byta våta lakan, duscha fem gånger och fylla på vattenflaskan tre. Det är jag oerhört nöjd med. Däremot valde jag att inte gå ut på internet alls. TV:n var istället dagens sällskap på låg ljudnivå. Men jag tyckte alla program var så sorgliga att jag tror jag grät mig igenom vartenda ett. Om jag sett febrig ut tidigare så bättrade jag idag på utseendet med plufsiga ögonhålor och narig nästipp. (Va? Om jag tog foto på det? Näe, det stod liksom inte högst upp på listan att fotografera idag.)

När min moster Kerstin ringde och var uppenbart orolig så var det en viljeansträngning att svara i telefon och den kampen vann jag! Det är fortfarande jag som bestämmer (delvis).

 

Rekordet idag blev 39,8 graders feber med Ipren och Alvedon i kroppen. Vågar inte riktigt tänka mig vilken tempen varit utan dem. Och jag somnade ännu en natt med upplåst ytterdörr...

Idag hade jag bestämt med Milla att vi skulle ses hemma hos dem. Men Hälsan satte en käpp i det hjulet. Inte alls okej!

Så istället startade förmiddagen med nästan 30 minuter i kö till 1177 (Sjukvårdsupplysningen). Jag ville höra vad min torrhosta och slemhosta samt knastrande ljud när jag andades i horisontalläge kunde bero på och vad jag kunde göra själv - förutom att dricka mycket vatten och ligga högt med överkroppen, undvika mjölkprodukter och choklad (det är ju slemfrämjande) Ja, men du fattar, förutom såna där elementära saker man vet efter att ha trampat omkring på jordklotet i över 51 år. Och så ville jag ju veta om jag borde åka till Vårdcentralen redan nu efter att ha gått med den här symptomen tre dagar med idag.

Fast det där med att ringa till en sjuksköterska och få tips skulle visa sig vara slöseri. Och dessutom hänvisas man under väntetiden till 1177.se där man själv kan läsa om sjukdomar och symptom så uppenbarligen ska man helst vara sin egen läkare numera. Det förklarar kanske varför jag fick känslan av att jag störde. Jag fick nämligen prata med en mycket intressant sjuksköterska som nästan blev arg på mig för att jag ringde, upplevde jag.

Den här dagen liksom kretsade runt Avis. Idag bestämde jag mig för att cykla till Citygross och handla lite. Och jag inser att ska jag ta Avis med på tåget får jag åka till stationen en kvart innan tågets avgång. Det tar lite tid att vika upp och sätta ihop.

 

Morgonen startade med en spännande erfarenhet. Jag köpte faktiskt ostbollar igår, för första gången sedan december. Det var meningen att jag och Albin skulle äta lite, men så blev det inte. Istället lämnade jag lite kvar och tog med mig lite hem. Dessa intogs efter frukosten. (Jaja, det är ju en förrätt det vet vi ju efter att ha läst om ostbollar på Wikipedia, men nu blev det efterrätt.)
Du, det var ingen bra idé alls! Fick hjärtklappning och svettningar ganska direkt, och när jag kollade sockret två timmar senare låg det på över 12. Så 42 gram kolhydrater per 100 gram efter att ha hållit sig till LCHF light är inget att rekommendera. Men det var ett intressant test som jag inte behöver göra om.

Jag hade bestämt med Anette tidigare i veckan, att vi skulle gå på bio och se Återträffen. Den handlade ju om 9C och det gick ju vi i när det begav sig :) Kunde ju vara lite kul!

Godispåsen öppnades för att slippa prassla under filmen.
Och så började filmen rulla och man kunde ju gissa vad som skulle hända redan när Anna kliver in på den här festen... som visade sig egentligen aldrig ha varit... men som hon liksom gjorde sig en föreställning om hur den skulle ha varit OM hon varit med .... på en ANNAN Återträff som hon inte blev bjuden till. Där stod hon alltså - på en fest _ och ville ha svar på varför de mobbat henne i nio år och agerat som det gjort samt inte bekräftat henne... medan de oförstående klasskamraterna själva hade glömt bort/valt att glömma bort händelserna därför att det i deras värld inte betytt något speciellt för dem eller tillhörde en forntid....och att de hade gått vidare i livet. En konstig film, tyckte både jag och Anette.
Jag satt mest och tyckte synd om henne för hon inte kunnat gå vidare i livet utan fastnat i ett liv som var över för 20 år sedan - och tänkte att KBT nog skulle passa henne!
Alla (tror jag! Iallafall jag) har jobbiga saker från skoltiden, men någonstans i vuxen ålder måste man inse att det handlade om barn och tonåringar som inte visste vilka spår en del saker sätter. Det kan vara ord och/eller handling, det spelar ingen roll. Och att få Flashbacks och bli lite sorgsen ett ögonblick är okej men att behöva göra på det sättet - Nej!  Men vi är alla olika och en del behöver kanske den där konfrontationen. Jag bara hoppas att det kan göra att de personerna efteråt kan lämna det förflutna bakom sig och och leva det liv de egentligen var menade att leva!

Vaknade med en ihopmonterad vikcykel i rummet. Precis som den stod när jag gick och la mig. Galet, va?
Nåväl, idag skulle jag åka in till Linköping - igen.

 

Åkte in till Linköping på förmiddagen: Biltema för inköp till cykeln, Maxi för att handla mat till mig och Ikea för att käka 8 köttbullar med potatismos för 19:- på IKEA, var mina projekt. Det blev bara de första två.

 

Igår skrev jag att shoppingvagnen blivit pensionerad. Nu blev det ju inte riktigt så, då. "Hon" är ju fortfarande praktisk och får fortsätta vara i tjänst!

 

Checkade in på Bel Air (som inte inhyste Will Smith visade det sig) i Kastrup, straxt efter klockan ett i natt. Det blev väl typ tre timmars sömn innan jag klev upp för att åka tillbaka till flygplatsen. Men den är gången hade jag biljett till tåget.

 

Vad det gäller hotellet så var det en intressant vistesle. Mannen i receptionen var jättetrevlig och välkomnande. Likaså han som satt när jag åkte! Det var lite mysiga gamla möbler i reception och korridor och även i rummet. Rummet var välstädat och frukosten helt okej.
Det var resten som var intressant. Det stod förbud mot rökning i mitt rum, men det luktade jättemycket i korridoren. Nu när jag inte har rökt på nästan tre månader luktade det faktiskt rent ut sagt, äckligt!

Rummet var rätt nedgånget med mindre snygg målning och lite läskiga kontakter märkte jag när jag drog ur kontakten till ena sänglampan för att ladda datorn. Det hängde en TV på väggen och det gjorde kontakten också och jag hittade ingen fjärrkontroll. De långa gardinerna gick inte att dra ihop eftersom de hade hängt en kappa emellan och jag fick rum mot vägen med en gatulampa precis utanför. Kuddarna innehöll lite större bitar av skumgummi och var platta och täcket var lite tunt. Det omedelbara namnet som kom upp var att det var rätt sunkigt. Men det kanske beror på att jag har så mycket annat att jämföra med? För till och med vandrarhemmet Jumbo hostel känns fräschare och trevligare - men det ligger å andra sidan inte på Kastrup utan Arlanda.


Någonstans fick jag för mig att det var ett boende för gästarbetare o dy. För när jag kom till frukosten, som skulle starta kl 07.30, satt fullt med arbetsklädda män som inte pratade något skandinaviskt språk i matsalen och redan åt. De gick sedan vägen bort en och en. Man blev ju lite nyfiken på vart de var på väg.

Efter en snabbfrukost på tio minuter stod taxin beredd att ta mig till flygplatsen och tågstationen, och snart kom tåget som tog mig till Mantorp.

 

Vaknade och åt frukost. Ja, det hade ju förstås varit lite svårt att äta frukost om man inte hade vaknat innan... Men iallafall! Jag skjutsades tlll terminalen och knatade direkt genom säkerhetskontrollen och in bland butikerna. Hade ju inte alls tänkt handla men idag shoppade jag så jag förvånade mig själv!

En avslappnad förmiddag eftersom jag förberett så mycket redan innan den här dagen kom. För idag var det ju avresedag med första anhalt Arlanda flygplats och Ibis Styles.

 

Fick tipset från Josefin i tisdags, att ha håret i fläta istället för att sätta upp i tofs på nätterna. Nåja, det har jag inte testat. Däremot gjorde jag en fläta innan jag gick eftersom jag, sedan igår, hade håret fullt med arganolja som gjorde det rätt så fett.

Med en fläta full md arganolja åkte jag till stan

På Att-göra-listan idag stod Frisörerna, Hallbergs och Apoteket men det blev även lite spontan shopping!

Före klippningen hann jag med Hallbergs guld för att få hjälp med att hitta stämplar på min Pandoraberlock - som jag själv inte hittade stämplarna på. Säljaren hittade dem inte heller så jag gick rätt besviken därifrån med förvissningen om att det var en kopia. (Återkommer i detta ärende lite längre ner.)

 

Jag fick också tid över att hämta stickor till glukosmätaren innan det var dags för hårkapning.

På morgonen hade jag surfat runt för lite frisyrtips och hittat en som jag gillade men det slutade med enbart ett par centimeter på topparna - inte speciellt äventyrligt, alltså. Men det är himla roligt med långt hår eftersom man kan variera frisyrerna så mycket och om man har lust! Så när jag kom ut ifrån Frisörerna hade jag fått toppat, välborstat och fönat hår eftersom det var -10 grader i stan (-14 i Mantorp) så håret var rakt. Men det varade inte länge för jag gjorde mer med håret när jag kom hem.


Näe, jag skippar gärna fönen men med den här kylan kändes det nödvändigt.

 

Innan jag tog pendeln hem fick Norén & Englund besök och där hittade jag en supersnygg svart blus...

...och en kjol i rutigt mörkkbrun/varm beige/aquaturkos - mycket dumma färger skulle det visa sig. För någon topp till den hittade jag inte.


Nåja, har iallafall stövlarna så jag är halvvägs. Känns dock lite vågat att gå utan topp!

Det är tydligen inte ett dugg modernt med brunt och varmt beige för hos KappAhl, Axelsons, H&M, Bik Bok, Carlings, Cubus, New Yorker, Joy, JC, MQ, Sisters och Solo lyste färgerna med sin totala frånvaro. Säljaren på Hennes till och med skrattade lite när jag frågade. Efter 12 butiker gav jag liksom upp idén och förbannade mig själv till mitt kjolköp. (Den där aquaturkosa färgen hade jag inte förväntat mig att hitta.) Kjolen är så klart fortfarande snygg - på galgen. Men jag funderar i detta nu på att ändå ta med den till Madeira och kolla där...

Lyxfrukost med knapriga bacon, äggröra, körsbärstomater och kaffe blev det idag. Ja, den här veckan försöker jag rensa kylen. På fredag drar jag ju iväg till Madeira ett par veckor igen.

 

Morgonen startade som den skulle, med frukost vid fem-tiden efter dryga 5 minuters cykling!

Nästan läskigt. Jag vaknade kvart i fem - en ganska vanlig tid, kollade mail och facebook, la ifrån mig telefonen - och somnade om och vaknade straxt före halv åtta! Men vad f..? Där förlorade jag tre timmars effektiv tid!

Men det var ju bara att hugga tag i det som var kvar av dagen.

 

Började med att ta en morgonvikt: 76,6 kg, vilket innebär en viktminskning på 2,2 kg sedan 30 december. Jag motstod impulsen att testa glukosvärdet. Har ju fått lova att inte testa varje dag... Cyklade 1 km (tar runt 5 minuter) och käkade sedan frukost framför TV och dator :) Det där tog ungefär en timme.

Sen bestämde jag mig för att ta min vagn och hämta två paket som låg och väntade på mig på posten. På med stegräknaren och ytterkläder. Och det var INTE skönt ute! Vinden bet i kinderna trots att jag drog luvan intill ansiktet så gott jag kunde.