24 -31 dec- Från Barndomsminnen till Nyårsafton
Så var det dags att fira jul. Förra året firades denna dag i Hurghada där julkänslan uteblev trots goda försök med julpynt och julklappsutdelning till en kollega...
Den här vintern befinner jag mig hemmavid i dessutom något annorlunda skepnad.
Foto: Milla Johansson
Denna jul firades hos min moster Kerstin tillsammans med hennes familj, min mamma och lillebror Fredrik.
Kalle med kaffe och julkakor och sen kom det vi ALLA (Utom brorsan som säger att han inte gillar julen) gick ovh väntade på. JULKLAPPSUTDELNING!
Jag säger bara det. De som säger att det viktigaste på julen är att umgås och äta god mat.
HAHA bullshit - Det är sånt man gör hela året, väl?!?!?!?! På julafton är det EN sak som skiljer och det är ju julklapparna, vettja. Och att TOMTEN kommer på besök!
Vi hade två små tomtar hos oss, Einar och Elsa (som läste den ena versen efter den andra. Vi andra satt och avbröt ideligen för att gissa vad det kunde vara i paketen och skrattade tillsammans åt varandras rim) och en massa paket uppdagades från plastpåsar, papperskassar och tomtens säck.
När alla var utdelades var det dags att med frenesi skratt och glada tillrop slita av pappret. Jag knäppte bilder på tomtar och mina julklappar både FÖRE de var uppackade och efter för att kunna visa på bloggen.
MEN bilderna på tomtarna... OCH mina paket är helt borta. De finns inte längre i kameran och inte heller på datorn. Det försvann. Jag kan tänka mig att jag markerade lite FÖR många bilder när jag tryckte på Delete-knappen. Stor besvikelse, alltså! Men inget att hänga läpp för - vad kan man göra åt det nu, liksom?
Jag får berätta vad jag fick så får jag lägga in bilder när jag har tagit nya, då.
En Balansboll så jag kan träna upp styrkan in min fotled -när jag får tillåtelse att börja med det
En kartong med tryffel, olika smaksättningar - blev TVUNGEN att pröva den med blåbär... sorry.
En bok "Världens bästa ursäkter att ha hund"
Ett Comviq kontant kort med superbra nummer + påladdning Comviq Kompis 75 spänn
Usb-minne 8 GB
Pengabidrag till frisören (som jag otåligt nog redan varit hos FÖRE jul)
Pannåer, pallett, penslar, akrylfärger,vattenmugg och "träningsduk" för min planerade karriär som konstnär
Och vet ni vad det bästa är av allt? Att allt det här har jag gått och pratat om att jag ville ha
haha. DET kan man snacka om uppmärksam familj!!!!
Efter att allt var uppackat och omslagspapper låg klart till pappersinsamlingen blev det dags för julmiddag med allt som hör julen till. Köttbullar, prinskorv, skinka, sill, ostbricka - ja ni fattar. Jans Jansson var fantastisk. Det var nog bordets Ess denna afton. Tack för den Jan!
Kvällens höjd punkt var ändå avslutningen!
Det blev samling runt soffbordet och vi fick höra histoier från, lillebror Fredrik som berättade dels om sitt eget liv men också om han som skrivit boken "Mr Tourette och jag" av Pelle Sandstrak samt min mors och moster Kerstins barndom där jag här nedan berättar ett stycke ifrån.
Mamma Marianne t vä - Moster Kerstin t hö)
För vad sägs om SSS-klubben (SSS=Svenska Smit Spejar Klubben) som Kerstin och Ronny fick betala 2 öre för att vara med. Och deras uppdrag, förstod vi, var att vara springsjasar åt min vördade moder och hennes bästis Mary (Ronny var hennes bror för övrigt). Klubben hade som uppdrag att spana på folk som såg mystiska ut -enligt mamma. Kerstin hade en något annan version - det handlade om att smyga på SNYGGA KILLAR!
En utvidgning av denna klubb var - SSSS (=Svenska Smit Spejar Klubben - SKOG) en slags rekreationsklubb ,vill jag påstå. För då var det utflykt med dryck i skogen- Kerstin och Ronny var inbjudna. Det var antingen Krusbärsdricka eller Skogsbärsdricka, där sistnämnda var det absolut bästa. Röd saft var favoriten!
Jag kan berätta att jag var GANSKA så trött när Kerstin skjutsade hem mig straxt efter halv tio på kvällen. Men jag hade en jättekul dag bakom mig!
Alltid lika roligt att ses!
På Annandagen var det dags för Kalkon hos mamma. Det blev ett projekt för sig och jag hade personliga assistenter hela vägen. Min kära mor bor på tredje våningen - utan att ha hiss.
Men det gick fantastiskt bra så även jag fick min del i fågeln hehe. Fast som vanligt var jag bara ute efter såsen som är så HIMLA gooooooooooooooood. Det är Kockans förtjänst! (läs: Min mamma)
Martina, Henke och Jens hade inte fått sina julklappar så det blev lite julklappsutdelning. Jens var den som lyckades hålla sig undan kamera, dessvärre. Med på bild blev bara Henke, Martina och Milla (fr vä)
Martina fick Guitar Hero och den spelade hon på hela julen och mellandagarna... Hon kanske håller på än?!
Per gav Jonzon hans julklapp, en dragkamp med korvar - som höll 5 minuter...
Per och jag fick också julklapp av Mamma o Björn men den har jag inget kort på.
Men jag kan berätta att det var ett underlägg från Kanevad i form av ett Snabel-A. Lite roligt. Det ligger just nu på bänken med en skål med godis på sig... Återkommer med kort!
Annandag jul och mellandagar tillbringades hemma. Jag var faktiskt inte utanför dörren. Det är otäck kallt och halt ute och jag vill inte ta några risker och halka.
Men jag roade mig ju med att börja leta efter ny telefon, Men om det ska jag berätta i annan blogg eftersom det är ett litet kapitel för sig...
Och sedan blev det ju nyårsafton. Vi gjorde som vanligt. Delade upp vår tre-rättersmiddag på tre omgångar.
Vi startade med förrätten till lunch; Mina Vitlöksmarinerad räkor i Sauce de Chili serverat med rostat bröd att doppa i såsen.
Till kvällen blev det Pers gösfilégratäng..
Ute brann den stora maschallen 
Snart kom 12 slaget lagom till ostbricka och bubblande rosévin. Jag, Per och Jonzon satte oss och tittade på grannarnas fyrverkerier som höll på en stund. Därefter var det ju bara att konstatera att vi var inne på första dagen på nytt årtionde och göra som vanligt - gå och lägga sig. Men jag tror klockan iallafall hade hunnit bli efter 2... Det tillhör ju INTE vanligheterna, ni!
Gott Nytt år på er allihop!
Må glädje finnas med er under 2010!
23 dec - Blossas mandaringlögg o Jonzon
Per kom och serverade mig ett glas glögg, årets specialare från Blossa. Ganska fräsch för att vara vitvinsglögg... men föredrar nog iallafall de röda varianterna.
Milla kom hem en sväng. Hon följer med Per till Lambohov imorgon och firar jul, är det tänkt.
Jonzon och hon har varit ute och lekt lite grann i snön. Här är lite bilder som hon har tagit.
. 
.
22 dec - Äventyret Modeklippoteket, Ortopeden och Sommarjobb
Hade tid på Modeklippoteket kl 10.45 först och sen hade jag Ortopeden kl 14 där jag skulle bli av med mitt gips.
Fick tid för resa till kl 10.10, lite sent men annars skulle jag få åka så tidigt och ingenstans att ta vägen. Stående i minusgrader på kryckor kändes INTE aktuellt.
Jag var klar 10 minuter innan det var dags (det står att man ska vara beredd att åka upp till 20 minuter före given tid i pappren) ... Men först 20 minuter senare ringde telefonen och sa att den var på väg. Då var klockan 10.20. Nu var det bråttom. Chauffören hade stått utanför fel hus. Men nu var han snart på rätt adress iallafall.
Jag hoppade in i bussen och sa att jag skulle vara hos frisören i stan om 25 minuter (de får alltid reda på var och när man ska vara framme så det tänkte jag att han visste). Oj, sa han och fortsatte att han skulle hämta upp två till i Malmslätt.
Då ringde jag till frisören och sa att jag nog skulle bli 15 minuter försenad. Tänkte det var lika bra - och DET var det.
För han åkte med GPSen som instruerade fel. Vi hamnade i Vikingstad och fick ta en omväg för att komma till Kärna Centrum där vi hämtade upp de två på två olika adresser.
Det visade sig snart att den ena damen bara skulle åka in till Malmslätt och vi åkte ner och lämnade av henne innan vi kunde börja får resa till stan.
När klockan var 11.01 var jag framme på Platensgatan 6 och Modelkippoteket. Min beräkning om 15 minuters försening hade varit ganska på pricken. Frisören Ronny öppnade dörren och jag bad om ursäkt för min försening som dessvärre var utanför min påverkan. - Ingen fara, jag har bara hand om dig, sen ska jag ha lunch.
Jackan hängdes upp och jag hoppade upp till frisöstolen som skulle vara mitt hem de närmaste 2 timmarna (de har som en halvtrappa i salongen - bra träning inför julafton som skulle tillbringas hos min moster som har en trappa upp tilll ytterdörren).
Efter mina test på taaz.com hade jag kommit fram till ett beslut - det skulle bli en traditionell permanent med en skillnad från tidigare, nämligen att jag skulle behålla sidobena och snedlugg.
Efter schamponering var det dags för SPOLARNA. Det blev både smala och tjocka spolar och Irén och Ronny hjälptes åt.
Efter två timmar var jag klar. Men ännu kunde man inte se slutreslutatet. Permanent blir bäst om man inte rör så mycket och får självtorka (ni fattar varför valet föll på det här, va? haha)
Det var tajmat för straxt efter att jag fått på mig jackan och pratat lite med Örjan som äger Modeklippoteket, så kom min taxi som skulle ta mig till Ortopeden.
Jag var där 20 minuter innan jag skulle vara där, trots att det var fler i taxin som skulle till lite olika ställen. Jag kom in ganska med en gång.
Gipset sågades upp, såret konstaterades se bra ut och helt torrt. Så nu skulle det inte bli några fler gipsningar Och istället för Gips-skon skulle jag ha vanliga skor. Hade tagit med mig min Ecco vintersko med dragkedja i sidan. Det var kanske inte något jättebra val. Tog väl en 10 minuter innan den var på och jag kunde bara dra upp kedjan en liten bit p g a svullnaden. Insåg då varför de sagt till mig att ta en bekväm och stadig SNÖR-sko...
Jag kom därifrån med mitt röda gips iallafall - fast i väskan. Det var ju ändå gipsomgång nummer 7 och den siffran bringar ju tur! Så det var klart att det skulle med hem som ett monument över händelsen denna höst.
Nu var det ju så att jag hade ingen färdtjänst förrän 15.30 och jag var klar 14.00 ... så jag ringde och frågade om jag kunde få en tidigare tid. De ordnade fram en till kl. 14.50. Ja, det var ju iallafall 40 minuter tidigare så den tackade jag Ja till. Satte mig i väntrummet och läste och åt min medhavda banan så länge.
Det kändes jättekonstigt att inte ha något gips. Det var ganska ostadigt och det var både obehagligt och gjorde ont när jag stegmarkerade. För jag skulle inte ha någon vikt riktigt än. Om ett par dagar skulle jag börja ta vikt. Först skulle jag hitta lite stabilitet i leden. Men det var ändå oerhört befriande att slippa ha gipset..
På vägen hem i taxin ringde min mobil - Det var huvudkontoret på Apollo och man ville erbjuda mig tjänsten som Resort Supervisor i Agia Pelagia på Kreta till sommaren! Jag kom av mig helt. Jag som trodde de inte ville ha mig nu när jag råkat ut för fotledsfrakturen. Jag lovade höra av mig imorgon med besked.
Så även om jag inte sov hela den här natten heller som jag hade hoppats, så hade jag tre saker att glädjas över.
Jag är äntligen befriad från gipset och livet går mot sin ljusning, Apollo vill att jag ska jobba för dem i sommar OCH jag var as-snygg i håret - för så HÄR blev det. I like!
21 dec- Milla röjer i "mitt" Compact Living-rum
.
Det rummet är meningen att jag ska få att ha som mitt rum istället för att skaffa egen lägenhet. Det kanske verkar konstigt med att ha eget rum när man bor ihop. Men jag behöver verkligen något som jag kan få bestämma över och ha som JAG vill och kunna dra mig tillbaka till. Och det kan jag ju få nu! Känns jättekul och självklart har jag en massa idéer hur jag ska få ihop det. Rummet har vi tänkt ska tjänstgöra som gästrum på samma gång.
Per mätte rummet häromdagen och det är drygt 9 kvm - lika stort som hytten på M7S Surikov, mitt hem i 4,5 månad i somras. Perfekt att ha i åtankte. Vet ju vad som fick plats där så det vore inte omöjljigt att få ihop.
Har bestämt EN sak - sängskåp med hyllor upp längs väggen. I värsta fulla fall får jag väl bygga det själv (Och göra Per mörkrädd över hur resultatet skulle bli haha).
Har en vision hur det ska se ut. Sängbotten finns redan i rummet - fast på stativ. Det ska bort. Det blir fyra fällbara ben istället men någon slags låsanordning så den inte rasar. Hyllor kan se ganska roddiga ut så jag kommer nog ha typ skynke/gardin som gömmer det jag kommer ha där. Det blir Feng Shui, det!
Milla ska inte ha databordet hon fick av mig när jag flyttade från lägenheten för två år sedan, så det får jag tillbaka.
Det ska fungera för arbete på min Netbook, för symaskin för min förestående kläddesign och för förmodat konstnärligt skapande med akrylfärger.
En stol är ju bra att ha - men det borde finnas vettig klappstol som jag kan hänga upp för att få fri golvyta.
Den fria ytan måste jag ha för min Yoga-träning.
I garderoben lämnar Milla trådkorgarna och det finns en hängstång - där kommermina kläderna få plats + symaskinen/grejerna när de inte används.
Jag tror jag har ganska bra koll på hur jag VILL att det ska se ut...
Men någonstans måsta man ju börja och allt börjar med ida, när Milla började röja!
20 dec- upptäckt av taaz.com
Det hände när jag upptäckte att jag hade begynnande tre silvergrå hårstrån mitt på hjässan (alla får inte gråa tinningar först tydligen.) Och inte vill man väl dölja DEM!!! Noop. De skall bäras med stolthet!
Men nu hade jag ju gått omkring med ungefär samma frisyr ganska länge och jag var lite trött på det... så någon förändring var nödvändig. Men vad skulle det bli?
För ett par år sedan besökte jag en frisör som hade ett program där man kunde prova olika frisyrer INNAN man bestämde sig. Det borde finnas på nätet tänkte jag.
Surfade runt lite grann och fann så det perfekta programmet.
Gratis, lätt att använda och superkul. Jag satt en hel dag och Per undrade vad det var som var så roligt med hemsidan... Alltså det där förstår inte han, helt klart.
Det här håret var det att utgå ifrån efter klippning med tofsmetoden häromdagen!
Iallafall. Jag fick starta med att ta ett kort där håret inte syntes. Sagt och gjort. Jag tog på mig Millas hårband och tog ett kort....
Sen var det bara att ladda upp kortet och testa frisyrer.
Man kanske skulle behålla längden o klippa en frisyr?
Eller skaffa rastaflätor?
Hm... Näe- kanske permanenta och ha rak lugg, då?
Eller... man kanske skulle klippa sig LITE kortare då?
.
Kanske ÄNNU kortare - många menar att man "ska" ha kortare hår ju äldre man blir... Motiveringen skulle vara att skinnet blir slappare i ansiktet och en frisyr med långt hår skulle göra att ansiktet liksom dras ner och man skulle se äldre ut - VEM har kommit på det???
Jamen fatta. Kolla bara här - och tro mig jag HAR provat!
.
.
Och en ANNAN väsentlig sak i sammanhanget. ALLA frisyrer i mellanlångt och kort hår kräver någon typ av stylingprodukt och kanske också en fön - men hallå, ni som känner mig vet att det har jag INTE tid med. Det kan jag inte prioritera. Det måste sköta sig självt!
Det här måste jag ta mig en ALLVARLIG funderar på, helt klart. Vill ju inte göra något överilat...
19 dec - En vanlig morgon!
Jeg startar dagen 4 dl kaffe i termosmuggen...
Två knäckemackor...
Kaffe och knäcke är standard varje morgon. Sen blir det lite avvikande beteenden såsom att denna morgon blev det lite gräddfil och 1/2 dl blåbär!
Medicinen för dagen är framme... och den är ganska tillfällig -hoppas jag.
Sen läggs allt detta i en prasselpåse från Maxi - inte heller normalt!
Och jag tar sen påsen i munnen och bär in till vardagsrummet - och det gör jag heller inte i vanliga fall. Bara när båda armarna är upptagna med kryckor.
I vardagsrummet är datorn redan på och jag startar och blogga eller nåt.
Detta är en vanlig morgon för mig!
17/12 - Nytt besök på ortopeden med FÄRDTJÄNST
Att efter att ha kämpat sedan jag kom hem, den 9 november , så har jag äntligen fått beviljat färdtjänst.
Det känns helt fantastiskt. Vilken frihet. Jag KAN göra något om jag VILL + att min sjukresor blir ett helt annat pris.
Räknade ut hur mycket jag har lagt på mina sjukresor sedan jag kom hem och det blev 1120 SPÄNN.
14 resor har jag gjort sedan jag kom hem från Jordanien. (LITE småkärvt för en som ännu inte har någon beviljad sjukpenning.)
- Ja, men du har ju verkligen kommit ut och sett dig om , sa Per.
Jättekul, Per.
Men det stämmer om turerna till Ortopeden nu kan räknas. Mycket utvecklande - INTE.
Fast EN sak har han rätt i. I och med att man samordnar resorna så får man se områden man aldrig har varit i. Å andra sidan tar en hemresa som skulle tagit 15 minuter upp till 1 tinme. Aja. Jag har till exempel varit runt på Garnison i de nybyggda områdena ett par gånger, Nykil och idag var det Ledberg.
Jag har alltså varit på Ortopeden. Såret såg ut att vara på bättringsvägen, konstaterade doktor Per efter att syster Ingegerd proffsigt avlägsnat mitt svarta gips med sin "vibrationssåg".
Själv konstaterade jag att jag var SÅ himla torr och uttalade detta varvid en balja med vatten och ett par svampar kom fram till min säng.
- Du kan skölja av här men INTE för mycket, så sköljer vi såret med rent vatten sen.
Och jag var lycklig, mitt BEN var lyckligt och min fot superglad. Och skinnet bara rasade. Berättade att vi är vana att ha SPA-kväll en gång i veckan annars med peeling, fil och kräm, något som vi har fått avstå ifrån sedan olyckan. Hon förstod min saknad.
Doktorn kom tillbaka in och vi pratade om hur nästa vecka skulle se ut.
- Jag tycker att du kommer tillbaka på tisdag 22e till Ingegerd, så tar ni bort gipset. Sen tycker jag inte att du behöver ha något gips mer. 8 veckor är sagt att du ska vara i gips och det blir det nästa vecka. Såret kommer läka bättre om det får vara fritt.
Han förklarade att jag skulle äta nästa kur med antibiotikan och fortsätta att inte stegmarkera.
Han berättade också lite om rehabilitering och skulle skicka en remiss till sjukgymnasten på min vårdcentral och har rådde mig till ringa o boka tid redan imorgon eftersom det är väntetid och jag ska börja träna runt den 10e januari.
Efter några veckors träning trodde han att jag kunde vara arbetsför i "vanliga skor", som han skrev på sjukintyget - inget högklackat än alltså...
Den 24e, på julafton, får jag börja lägga LITE vikt på foten men öka på VÄLDIGT försiktigt. Det skulle jag göra fram till jag fick tid hos sjukgymnasten då träning kommer igång på allvar. Och så småningom skulle jag kunna släppa kryckorna!
Ja, det är ju bara att bita ihop och inse att det blir januari i lugn takt också då. Men det verkar som det är bara JAG som har trott att jag skulle vara bra typ till 1 januari - ingen annan. De tycker att jag är lite VÄL optimistisk!
Aja, innan jag gick därifrån så fick jag smörja in mig innan det var dags för omgipsning. Då plötsligt får Syster se något och utbrister lågmält "Du får nog passa på att köpa något mot fotsvamp när du hämtar resten av antibiotikan på apoteket." Jaha ja. Så hade man då fått något ANNAT man aldrig haft förut, tänkte jag.
Jag fick mitt röda gips, tyckte det passade så här inpå jul, och en tid till tisdag nästa vecka när vi skulle ta bort det - innan vi sa Hej då för denna gång.
Så var det då hopp till Apotek Berzelii för att hämta mediciner då.
Och det var Svinkallt, -9 grader och blåst 12-15m/s.
På vägen - och det var ju dumt, jag kunde ju ha ringt INNE, så ringde jag Taxiresor och beställde hemresa. Den skulle komma 11.15 och det passade perfekt för då hann jag ju till apoteket också.
Jag fällde ner broddarna och hoppade med bestämda hopp mot Norra ingången och Apoteket. Och efter 12 minuter var jag där - och jag tryckte med förfrusna händer på knappen för RECEPT och med medcinerna kunde jag sedan sätta mig i taxibussen tillsammans med en dam som skulle till Malmslätt.
När jag kom hem var jag frusen och trött men ganska glad över besöket på Ortopeden som jag ändå tyckte var ganska positivt, till skillnad från de andra.
Tittade lite på TTC och astronomikursen, bloggade och förberedde Jonzons klickerträning.
Vi körde lite repetition nu ikväll och nu sitter jag med Klickern runt handleden, beredd på att han ska få för sig att "voffa" åt inbillade inkräktare. Passar på att träna Skall och Tyst, tänkte jag.
Så nu avslutar jag för idag.
Ta't lungt där ute!
Startar ny kategori inför 2010
Jag bestämde mig för att bli.... tamtara - KÅSÖR!
Har suttit och blivit så avundsjuk på de som väljs till Vinter och Sommarpratare och då får man liksom ta tag i saken själv, kom jag på! Och då snackar jag inte en dag en period av året - utan ett ÅR!
Ska det va, så ska det va!
Sagt och gjort.
Jag lade till denna kategori och gjorde den till den förbestämde kategorin redan nu 2 veckor före årskiftet.
Och bara för att SJÄLV veta vad jag hade bestämt mig för att bli, tog jag självklart reda på vad ordet betyder!
Därför tjuvstartar jag kategorin lite grann... så ni vet redan NU vad ni, förhoppningsvis, kan ha att vänta den 1 januari 2010!
Tittade i Svenska Akademiens ordlista och fann en väldigt kort beskrivning som låter som följer:
"Lätt och roande skildring".
Mhm? ... ok.
Jag sökte vidare och hamnade på Wikipedia som förklarade ordet sammanfattat så här (den förklaringen var, som ni kanske förstår, LITE längre):
- Underhållande kortare text skriven i talspråk.
- Kan innehålla högt som lågt, överdrifter och underdrifter.
- Skrivs huvudsakligen i lite överdriven, humoristisk och lättsam ton, även om det rör allvarliga ting.
- Skall belysa skribentens resonemang från egna erfarenheter.
- Termen Kåsera kommer enligt Wikipedia från franskans Causer = samtala
Fast det korrekta är nog mer Prata eller kommunicera (Se http://www.woxikon.com/fra/causer.php där även ordet provocera dyker upp i betydelsen för Cause)
På engelska kan vi översätta ordet Kåsör med Columnist, d v s kolumnist
(som också på svenska benämns Krönikör, något felaktigt eftersom Krönika betyder litterär genre, där ett faktiskt händelseförlopp refereras och kommenteras kronologiskt, skrivet antingen på vers eller prosa. Inom Journalistiken används ordet för en löst sammanhållen serie tidskommenterande artiklar. Det är väl så vi känner ordet Krönikör mest, tror jag)
Med ovanstående sagt önskar jag varmt välkommen till ett nytt intressant 2010!
Tisdag 15 december- Inget ont som inte har något gott med sig!
Det var en helt vanlig morgon - trodde jag.
Jag vaknade, öppnade ögonen och kastade undan täcket. Sträckte mig efter mina kryckor på golvet, tog sats och hävde mig upp. Slätade till täcket så det skulle se lite i ordning ut. Alltid trist att komma till en obäddad säng på kvällen, tycker jag.
Jonzon hämtade sin Apa och svansade runt mina ben när jag hoppade till badrummet och klädde på mig.
Först halksockan på högerfoten över gipset (den har storlek 46 tror jag haha) sedan fårskinnstoffeln på vänster. Jag blir så frusen av att sitta still - och det gör jag ju en hel del...
Hoppade ut i köket för att göra iordning min frukost bestående av 4 dl kaffe i min termosmugg och 2 knäckemackor, idag med stark ost. Ej att förglömma stoppade jag ner 6 körsbärstomater i plastpåsen där jag lägger allt.
Jag hade brett mina mackor och hällt i mjölken i muggen när det plötsligt händer. Jag får på något sätt TAG i muggen så den åker i backen med mjölk över plastmatta, skåp och golv som resultat. Jag svor till och blev så trött över allt jag inte klarar av. Men så blev jag lite tacksam över att jag inte behövde brygga nytt kaffe iallafall och blev istället lite kreativ.
Hämtade en redan smutsig handduk från tvättrummet och kastade ut på golvet i köket. Tog disktrasan och torkade matta och skåp och la en tidning under mattan där det mesta hade kommit. Nu stod jag där med en handduk och disktrasa som skulle lukta surt inom kort - så jag bestämde mig för att sätta på en tvättmaskin. Sagt och gjort.
När jag gjort det hoppade jag tillbaka till kaffebryggaren, tog ånyo mjölk från kylen, hällde upp och det lyckades.
På med locket och i med muggen i plastpåsen tillsammans med körsbärstomater och medicin. Tog handtagen i munnen och hoppade iväg till vardagsrummet där jag satt mig på vanliga stället i den gråa soffan. Spillde inget och det kändes som en vinst!
Jag satte på datorn och loggade in på Pointblog och Pointshop för att tjäna lite nya poäng och blogga av mig lite jag hade på hjärtat medan jag inmundigade dagens bästa mål.
Halvvägs i frukosten kom svärfar in genom dörren. Han tar en tur hit denna veckodag med lite matlådor till Per och korv till Jonzon som brukar vara ensam och vakta huset på tisdagarna. Han gillar det nästan bättre än att vara på dagis. Sedan jag kom hem så gömmer han sig bakom mig ibland för att slippa åka till dagis haha.
Svärfar Lennart åkte snart iväg tillbaka hem och jag fortsatte äta min frukost. Då ringer telefonen. Självklart hade jag GLÖMT att hämta hemma telefonen men jag tänkte att det nog bara var en säljare. (Det brukar ringa iallafall en om dagen.) Jag tog upp kryckorna från golvet och kom upp, hoppade iväg till hallen och tog telefonen.
Det var min kontakt på Linköpings Kommun som ringde och hörde hur det gick med min fot.
Jag berättade hur jag åker en gång i veckan till Ortopeden, fått stark antibiotika och kanske måste ha ÄNNU starkare mediciner och om mitt värsta scenario att jag måste operera bort inplantatet om det visar sig att jag inte tål det. Får provresultat på torsdag och håller tummarna för att såret BÖRJAT läka där det har vätskat sig sedan operationen i Sverige. (Men det känns inte så och jag har ju haft rätt hittills...) och att jag fortfarande inte får stödja på foten. Men sa också att jag vet inget om framtiden, bara hur det har sett ut och nuläget. Jag kan inte ta mig hemifrån utan att någon hämtar och lämnar mig.
Han berättade då att jag har kommer få rätt till Färdtjänst från och med idag!
Och jag som hade gett upp det och funnit mig att vara "fängslad". Är det inte underligt hur livet kan bli? Man ska inte tro att man vet något.
Så nu KAN jag ta mig hemifrån om jag VILL - det räcker för mig!
Jag orkar fortfarande hoppa omkring länge och kommer nog inte utnyttja min "rätt" fast jag har den...
Men nu så ska vi backa lite. Det ar ju några dagar sedan jag skrev sist och det är ju som så att jag måste hitta på saker om jag inte ska bli galen här hemma.
Jag bloggar flitigt på Pointblog.se och tillhör Topp5 där. Jag skriver om allt möjligt och det är jättekul när jag får kommentarer på mina inlägg. Det kan vara saker som jag hört på radion (lyssnar på P1 nästan varje dag numera - ålderssymptom?) eller sett på TV eller läst i tidningen eller på internet. Det blir lite som debatt... något som leder mig in på annat området
Jag ska blir politiker och förändra världen.
Bestämde mig för det förra veckan! Har varit inne på det i mitt tidigare liv (läs ungdom) men inte gjort något åt saken eftersom jag har haft annat för mig. Men nu när jag har fått sätta livet lite On Hold så hinner man läsa och begrunda - och ibland bli irriterad. Och eftersom jag alltid säger att om du inte FÖRSÖKER göra något åt saken, har du inte rätt att gnälla. Och jag vill gärna ha rätt att gnälla - alltså ska jag bli politiker och förändra världen.
Mitt största problem i debatter/diskussioner är att jag är lättrörd och gråter lätt - kan man gå i träning för sånt?
Vad har hänt mer?
Jo, jag har beställt alla julklappar på internet i år. Får se om alla kommer INNAN jul haha. Speciellt från ett företag där jag beställde grejerna för 1,5 vecka sedan och de har inte kommit än...
Martina och Henke fick julklapp före jul. Shoppade loss på Willys för glatta livet igår. Bara bra saker = mat!
Man behöver inte grejer egentligen. Smartare att ge sånt som går att förbruka. Då kan man man ju spara de pengarna och sedan använda egna pengar att köpa annat för. I LIKE!
Och jag var ju med och handlade. Josse, Martinas kompis, kom och hämtade mig. Jag passade på att köpa helgmat - Entrecôte och potatisgratäng står på menyn på lördag! Jättekul att handla på något annat ställe än Apoteket!
Och så pluggar jag. Man måste ju passa när man är sittandes att förkovra sig och använda hjärnan.
Min Geologikurs är slut och jag håller just nu på med Astronomin. Sedan väntar Konsthistoria, Hjärnfysiologi, och Psykologi. Meningen är att jag ska plugga sånt som jag tycker är intressant - inte som jag MÅSTE lära mig. Och jag gör det när jag har LUST! Tror jag skulle vara en perfekt kandidat för distansutbildning!
Med ovanstående kan det ändå konstateras att jag nog ändå HAR ett liv, om än annorlunda mot förut.
Klippa håret med kökssax -niema problema
Ja, ni förstår. Jag tycker det har blivit så dyrt här hemma att klippa håret.
När jag klippt mig de senaste åren har det varit utomlands och där ser det annorlunda ut.
Det är billigare och du får tvätt av hår, inpackning, klippning, en kopp té eller kaffe med kaka, hårvårdsprodukter och föning utan att det kostar något extra. Det ingår i det man kallar KLIPPNING.
(Den som nu känner att den vill motivera varför det ÄR dyrt i Sverige göre sig icke besvär. Jag vet att det har med hyror, löner och förbrukningsprodukter som kostar...)
Det skulle kosta 345 kronor i genomsnitt
(gjorde självklart en liten gallup innan jag fattade aktuellt beslut att låta bli att ta mig till frisör)
och då började jag inventera vad jag FÅR för dem pengarna).
Inget av ovanstående skulle ingå, det var jag helt på det klara med ganska snart.
Kom fram till att det jag med säkerhet kunde få var, tamtara, ett hårPROFFS, inget att förringa så klart!
Men MER då? En som kipper med frisörsax. Någon sådan äger jag inte längre. Mitt alternativ var Pers nyvässade kökssax.
Då var frågan. Är det VÄRT att betala 345 kronor för hårproffs med rätt sax?
Näe. Faktiskt inte.
Så nu ska vi ta oss på en resa från gamla till nya Maria!
Varsågoda!
Jag - FÖRE
Proffsverktyg a la Maria
Använde TOFS-metoden
Det Avkapade håret - skräckis i badrummet
Jag EFTER
Ser du någon skillnad på före och efter?
Här har du bilderna bredvid varann som en liten repetition.
FÖRE EFTER.
Bra jobbat!!!
Bilderna är tagna i olika rum i olika ljus- det är skillnaden.
Alltså blev det perfekt uppnått resultat.
Sparade 345 kronor med 10 minuters jobb i eget badrum. Men som Anna skrev till mig - om jag hade ringt lite till så kanske jag hittat någon som var dyrare och då hade jag ju sparat ÄNNU mer.
Roligt Anna!
Att vara rörelsehindrad
Så här står det: (1 b) RÖRELSE-HINDRAD, p. adj.
om person: hindrad i sina rörelser, som har svårigheter att röra sig.
Det här har varit väldigt intressant ur många perspektiv att prova på det.
För min förhoppning och ambition är ju att bli helt återställd. Men det är lätt att glömma att det finns en del som har det så här ett helt/en del av livet. Men allt är inte bara svart eller vitt.
Så här har det varit för mig!
Den värsta situationen är MAKTLÖSHETEN - att bli en icke-person.
Första situationen var precis efter olyckan när jag blir hemskickad utan kryckor med order att inte gå på foten. Jag kunder inte handla själv och hade ingen som hjälpte mig (och man vill ju inte vara till besvär för sina kollegor som har fullt med jobb pga att man själv är borta) vilket gjorde att jag fick halvera mina portioner för att ha mat så det räckte och börja koka vatten för att inte lida av vätskebrist.
Den som räddade mig var när min lägenhetskompis Daniella kom hem från sin rundresa och åkte och handlade och såg efter mig utan att ens fråga. Det är vänskap på hög nivå.
Andra gången: När jag var nyopererad på militärsjukhuset i Aqaba och ingen hörde när jag ropade svagt bakom min stängda dörr för att få hjälp med att gå på toaletten - det tror jag var det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Att inte vara någon - för det var lite så hela den upplevelsen var (och jag gråter nu när jag skriver det vilket bara bekrätar att det har påverkat mig djupt).
Tredje tillfället var när jag försökte få besked om jag skulle behöva vara kvar 8 veckor utan hjälp i Aqaba eller få åka hem. Det tog 3 dagar innan försäkringsbolaget godkände (efter att ha pratat med läkaren på militärsjukhuset om rehabilitering och de nämnde något om att lyfta en apelsin) att jag skulle få åka hem två dagar senare för rehabilitering i Sverige. Först då kunde jag skicka meddelande hem till familjen som fick agera på kort varsel.
Fjärde gången var när kommunen säger att jag inte är berättigad till Färdtjänst eftersom läkarna inte kan säga säkert att jag är rörelsehindrad tre månader. Det var som att slå igen gallerdörren bakom mig, dörren till livet.
Femte gången var när jag inser att jag är tvungen att gå från 100 till 5 km/h och leva livet i Slow-motion.
Att ta sig ut från sovrummet till badrummet och sätta sig på toaletten; 5 minuter. Normat 30 sek
Att fixa frukost och få det till vardagsrummet: 25 minuter. Normalt 7
Att ta smutskläder från badrummet till tvättstugan: 5 minuter. Normalt 30 sekunder
Att hämta posten: 15 minuter. Normalt 4
Att ta sig in i duschen där det står en pall att sitta på; 4 minuter. Normalt 15 sekunder
Att ta sig till affären: Omöjligt. Det är 3 km dit och det finns inget kommunikationsmedel dit...
Att ta sig till Linköping: Omöjligt. Har inte tillräckligt med orka att hoppa till busshållplats, är för osäker att hoppa i trappor in och ur buss respektive tåg.
Och att laga mat; det göra man sittande på köksstol...
Ja, ni fattar. Det här är bara några exempel. Livet står liksom On hold.
Nu när jag har åkt fram och tillbaka till ortopeden är jag dessutom uppmanad att vila?!
Jag som tycker att det är det enda jag gör! Det finns ju inga alternativ!
Men nu undrar du kanske om det inte finns något POSITIVT i min vardag.
Självklart. Det handlar ju om attityd, vettu
Och det finns massor att vara glad över. Fick leta i början men nu går det av sig själv.
Jag är glad när jag har fått ett par timmars sammanhängande sömn!
Jag är glad när jag ställer kryckorna så att de inte ramlar i golvet.
jag är glad när jag kommer in och ut ur duschen utan att halka eller förlora balansen.
Jag är glad när jag kan laga mat till Per, som annars servar mig med mat.
Jag är glad när jag ringer sjuktaxi och inte behöver vänta mer än en timme på att den ska komma.
Jag är glad över att jag har en dator och bredbandsuppkoppling att sitta vid på dagarna.
Jag är glad över att Jonzon håller mig sällskap när han inte är på dagis.
Jag är glad över varje gång jag kan bära in kaffe i termosmuggen, som står i en plastpåse som jag hänger i munnen, utan att spilla kaffe över mackorna i samma påse.
Den här listan avslutar jag med glädjen över att få ha familj och vänner nära!
Och idag har jag mer att vara glad för.
Per kom hem med Kebabpizza och min linedancekompis Mariann kommer och hämtar mig så jag kan följa med på julfesten i Landeryd.
Livet är inte så dumt iallafall!
Stammis på ortopeden fr 10/11 på obestämd framtid
Nu var jag på hemmaplan - men fann mig helt isolerad från omvärlden.
Att bo på landet, vara hänvisad till två kryckor och vara svag i överkroppen, ja då hoppar man inte runt direkt. Långt för mig att ta mig till bussen som går ett par gånger per dag och sedan hinna med och ta sig med pendeln in till stan.
Tog därför kontakt med Linköpings kommun i förhoppning om att få hjälp med färdtjänst så jag kunde ta mig till optikern (behöver göra synundersökning. Ålderssyntheten gör sig alltmer påmind när jag ska läsa höhum), frisören (håret är som tuggummi) och tovar ihop sig som aldrig förr) och tandläkare och lite sånt.
Fick kontakt med en handläggare där som undrade om jag skulle vara rörelsehindrar mer än 3 månader och kunde få ett papper på läkaren om att det var så?
Jag förklarade att jag inte var intresserad av att ha färdtjänst i 3 månader, bara 6 veckor fram till dess att jag fick stödja på foten. Att jag inte kommer gå på 3 månader vet man ju inte. Jag kanske kan rehabilitera mig assnabbt - eller kanske inte.
Handläggare skulle se om jag inte kunde få ett korttidsbeslut - men hörde sen aldrig av sig. Och jag orkade inte bråka om det heller så jag får ta ansvar för att jag sitter där jag sitter, jag också.
Sedan jag kom hem till Sverige den 7 november är det sjuktaxi som gäller till ortopeden och då kommer jag ju ut lite. Återkommer till det alldeles straxt.
Utöver det har jag varit med Per in till stan en gång och till svärmor och svärfar två gånger. That's it.
Från att vara Globetrotter till fängelsekund - det är så det känns när jag mår som sämst.
Tur man i grunden är positiv till livet och att sånt går över annars skulle jag förmodligen dessutom vara under isen och väldigt deprimerad nu. Jag är glad att jag är jag!
Så var det det där med STAMMIS PÅ ORTOPEDEN då.
Ja, *suckar* jag är där en gång i veckan sedan operationen. Först var det ju att ta bort stygnen efter operationen. Då upptäckte man att det vätskade sig. Såret tvättades och jag fick nytt kalkgips och vi skiljdes åt. I handen hade jag en ny återbesökstid för sårkontroll och ny omgipsning med kalkgips.
En vecka senare var jag därför där igen, gipset åkte bort, såret vätskade sig fortfarande, blev omgipsad med kalkgips och fick en ny tid för sårkontroll och omgipsning. Den här gången fick jag till till specialist som ändå var tvungen att komma och kolla varje gång.
Dags ännu en gång alltså, bort med gipset, såret vätskade sig FORTFARANDE men nu skiljer sig besöket lite från de andra gångerna.
Läkaren tog ett bakterieprov - och det var INTE roligt - som ska odlas och jag fick utskrivet stark antibiotika.
Syrrorna började nu tycka så synd om mig. För varje gång jag har varit där har jag glatt mig åt att få det lätta syntetgipset i min favoritfärg, svart. Och så har det blivit det tunga vita kalkgipset varje gång.
Den här gången fick jag mitt svarta syntetgips innan vi skiljdes åt med ett "Vi ses nästa vecka!"
Idag är det fredag 11 december när jag bloggar och nästa torsdag ska jag alltså tillbaka till Ortopeden ännu en gång och ta bort mitt, numera svarta gips, ha sårkontroll och få nytt gips, vilket det nu blir.
En sak är ändå helt säker.
Det händer ALLTID något och mer om mitt hoppande liv får det bli i nästa blogg!
.
Första operation o gipsning blev inte tillräckligt bra...
Ja, så har det blivit.
Jag kom ju hem från Jordanien till Per. Mina kläder ligger i en bokhylla i pianorummet och väskorna står bredvid.
Va? Garderob? Näe det finns ingen ledig. Men en hylla fungerar bra det också.
TURERNA MELLAN VC OCH US
Iallafall.
Dagen efter var ju söndag så då kom jag inte iväg till vårdcentralen. Hade ju blivit uppmanad att ta kontakt med läkare när jag kom hem för efterkontroll då resan kan påverka läkningen. Mina kryckor från Jordanien byttes mot Pers gamla som hade vadderade handtag och sparade på handflatorna. Jättebehagligt.
Det blev så måndag. Jag ringde min husläkare och fick en tid till tisdagen.
Jag tog en sjuktaxi (80 kronor) åkte till Kungsgatan - men pga av MRSA-risken ville man inte ta bort gipset där utan tyckte att jag skulle åka till ortopeden. Men då fick det bli akuten eftersom det inte fanns tid att få samma dag.
Det blev således en ny sjuktaxi till akuten där jag satt först 1 timme för att ens få komma in och anmäla mig. Jag hade riktigt ont. Jag kom till slut in och fick faktiskt en säng att lägga mig på och försökte vila.
Två timmar senare kommer en läkare och säger att de inte kan göra något den här dagen.
Pga svininfluensan finns inga isoleringsrum och pga att man inte visst om jag var smittade med resistenta bakterier var jag tvungen att vara i ett sånt rum ifall ATT.
Så jag blir hänvisad tillbaka hem men fick en ny tid till Ortopeden till eftermiddagen dagen efter då man hoppades att det skulle finnas provsvar Tog en ny sjuktaxi hem.
Den här dagen blev jag således 340 kronor fattigare utan att ha egentligen fått hjälp med någonting... Allt var precis som när jag lämnade hemmet på tisdagmorgonen.
Jag ringde till VC som gav mig en tid på förmiddagen på onsdagen
Så kom onsdagen. Först var det provtagning som tog 1 minut och jag åkte hem, åt lunch och tog en ny taxi till Ortopeden.
Där tog man bort gipset och uppdagade då att jag blivit felgipsad och att jag riskerade något som kallas spetsfot som kan (och jag citerar www.1177.se) kan ge kvarstående men i form av förändrad och försvårad gång. Kort sagt, chansen att bli helt återställd skulle minska.
Jag var oerhört tacksam över att man uppmärksammat detta och syrrorna gav mig svart syntetgips och bände min fot till 90 grader. Det blev Dödsnyggt, tyckte jag - och lätt plus att det ju matchar min garderob.
Så plötsligt kommer läkaren tillbaka och säger. "jag är rädd att det där gipset åker av imorgon igen. Det ser inte bra ut på dina röntgenplåtar. Jag ska prata med en specialist men jag tror vi behöver reopera!
Vad svarar man på sånt? Bara att gilla läget - för det var precis så det skulle komma att bli - återigen små akut.
Summan denna dag blev totalt 4 sjukresor den dagen för 320 kronor och läkarbesök 300 spänn. Den här dagen spenderade jag således 620 kronor på mig själv, kan man säga. Då räknar jag inte med de mediciner Per hämtade ut åt mig på Malmslätts apotek. Plus att jag skulle få det tveksamma privilegiet att bli opererad en gång till för att göra ytterligare korrigeringar i fotleden. Så roligt för mig!
DAGS FÖR REOPERATION
Dagen efter var torsdag. Jag hade fastat från kl 24 ifall det skulle bli operation. Men de ringde och sa att de inte skulle ha tid och att det var okej för mig att äta. Ni kan tro att min kropp skrek efter något att äta.
Jag fick order om att återigen vara fastande från kl 24 och att de skulle ringa på fredag igen om operationstid.
Det blev fredag och kl 7.50 ringde de och sa att jag fick äta lite frukost men inte mer för jag skulle opereras senare på eftermiddagen. Bakterieproverna hade man nu fått svar på och jag var inte smittad. Jag var välkommen till avdelning 31.
Jag åt min frukost, packade ihop lite saker, beställde en sjuktaxi och så bar det av emot en reoperation.
Hoppade upp till avdelning 31 på plan 14 som inte var 31. Jag fanns inte i pappren. Det ringdes lite samtal och efter ett tag fick jag reda på att jag skulle vara en trappa ned på avdelning... 31.
Fick hjälp ner och kom till ett mixat 4bäddsrum där det fanns en ledig säng till mig - som jag INTE fick lägga mig i. Jag var tvungen att duscha med klor och desinficiera mig först. Det blev några timmars väntan men så blev det dags att åka iväg.
Transportmannen tog mig på tur i kulverten och placerade mig i ett väntrum utanför operationsrummet. Här fanns lite folk som skulle vara med under min operation och det pratades om ryggbedövning och att jag skulle vara vaken. Jag sa ABSOLUT INTE. Jag ska SOVA när jag opereras. Och så blev det.
Sov gott och vaknade utan att ha några egentligen svårigheter med frossa eller nedstämdhet. Slumrade ett par tinmar innan de kom och hämtade mig till avdelningen. Nu hade vi blivit 3 i rummet. En ny dam hade kommit med bruten arm (och som gnällde över att behöva vänta på operation ända fram till operationen senare på kvällen och som sedan bara pratade om hur det hade gått till eller hur lite hon skulle kunna göra hemma med en arm...= energitjuv). En man som brutit höften i ett strokeanfall låg på andra väggen. Han hörde dåligt men var annars vid god vigör, tycker jag.
DAGARNA EFTER
Med foten i högläge, smärtstillande och svårt att sova låg jag kvar där i fyra dagar. Mådde ganska bra dag två men blev helt matt och orkade ingenting dag tre på förmiddagen. Riktigt otäckt var det. När de körde ner mig till omgipsningen den dagen var jag helt borta och kommer faktiskt inte ihåg så mycket.
Den här dagen kom en man i min ålder som skulle fixa ordning ett ben. Han var en glad och postiv person som lättade upp stämningen på salen och jag kostade på mig ett och annat skratt och skämt.
Så kom måndagen och läkaren meddelade att jag skulle få åka tillbaka hem dagen efter d v s tisdag. På kvällen tog syrrorna spruta med medicin som ska minska risk för blodpropp. Den här sprutan tas i magen och det var inte så roligt när de kom. Den här kvällen fick jag reda på att jag SJÄLV skulle ta sprutor ytterligare ett par dagar. Jag fick sån himla ångest bara det berättade. Inte för att jag är rädd för sprutor men att ta själv - näe det fanns inte. Jag sa att om jag skulle göra något sånt behövde jag någon som peppade mig och avsatte en timme för detta samma kväll. Och det gjorde de.
Sprutan kom in och jag fick den i handen - och jag grät och grät. När jag närmade mig magen drog sig handen automatiskt tillbaka och jag grät lite till. Men så fick jag liksom en utomkroppsligt vision. Den här sprutan skulle jag ta för MIN skulle och tänk alla som faktiskt KUNDE göra det här utan att blinka - varför skulle inte JAG kunna göra en sån "enkel" sak. Så jag bestämde mig och bet ihop, tryckte in sprutan i magen, pressade in innehållet sakta, räknade till 10 och drog sedan ut sprutan. Jag klarade det! Jag klappade mig själv på axeln och var stolt.
DAGS ATT ÅKA HEM
På eftermiddagen på tisdagen kunde jag så ringa efter ett sjuktaxi och det är alltid skönt att komma hem och få lite lugn och ro. Det blir det aldrig på ett sjukhus. Första kvällen när jag skulle ta sprutan hade jag fortfarande ångest men tryckte i mig den till slut. De andra dagarna gick utan gråt.
Nu startade ett nytt kapitel men mer om det i nästa blogg!
