Att vara Maria Graube

Ja, det var ju bara att bita i det sura äpplet och ringa tillbaka till Vårdcentralen igen. Fick en tid 11.30 till annan läkare för Ulla var ledig den här veckan. Men vem bryr sig liksom? Det är ju nu jag behöver hjälp...

 

Men jag kände mig ändå rätt så frisk (alltså jag hostade inte SÅ mycket jag), så jag bestämde mig för att ta pendeltåget. Och det gick väl ändå rätt bra, tycker jag. Det var när jag promenerade från stationen och var i höjd med Pantbanken som benen blev som spaghetti. Så därifrån fick jag tänka på varje steg jag tog, så benen bar min egen tyngd. Det var en mycket märklig och intressant känsla, måste jag säga.

 

Men jag kom till vårdcentralen iallafall, och lungorna fick sig en ny undersökning varvid det konstaterades att problemet inte satt i vävnaderna längre utan i bronkerna, något som troligtvis berodde på virus. Men något Nordic Walking var det inte tal om den närmaste framtiden, menade läkaren. Jag skulle ta det LUGNT! Man tog ny sänka men jag behövde inte vänta på resultatet utan fick, med recept på annan hostmedicin som ska intas 14 dagar, lämna byggnaden. (Resultatet av sänkan skulle skickas hem till mig istället.)

 

Jag hade bestämt träff med Martina och barnen på stan. Albin fick sin fotobok från Äventyret Smil och Bil, och jag fick Martinas egna smörgåstårta och äpplekaka med vaniljsås!

På väg till apoteket konstaterade vi tillsammans, att händelserna de senaste veckorna (att få influensa, lunginflammation, virus på stämbanden och nu i bronkerna) måste höra ihop med min personlighet. Du vet, jag har alltid svårt att göra en sak i taget. Jag gör gillar effektivitet och att få saker gjorda och gör gärna minst tre saker parallellt. Och det är väl därför inte så konstigt att jag får fler o-friska symptom parallellt. Det är ju effektivt det också på ett sätt. Jag menar, hur ofta är jag däckad? Inte speciellt ofta, nej.

Under vandringen på Platensgatan på väg mot apotetek, ringde mamma. Hon var lite upprörd över att jag inte hade ringt och bett att få skjuts in till vårdcentralen och propsade nu på att få skjutsa hem mig. Och så blev det. Hon och Björn mötte upp mig, Martina och barnen - och så blev jag hemskjutsad ända hem till porten.

 

Idag la jag märke till att det är ljusare på morgnarna. Det är ändå rätt trevligt.

 

 

Idag kom min kära mamma och hämtade mig. Kroppstemperaturen låg ungefär som igår så jag valde att följa med och handla. Det var lite kul att se lite annat än mina, visserligen trevliga men ändå, fyra väggar.

 

Ja, idag bestämde jag mig för att jag var feberfri. Har visserligen i normala fall 36,9 när jag vaknar på morgnarna och jag hade 37,3 så okej. HELT feberfri var jag väl inte då! Men TYP feberfri.

 

Jag firade denna falska feberfria dag med att gå ut. Ja, inte så långt förstås. Jag är rätt fysiskt trött märker jag. Men jag gick ut till Källsorteringen med en kasse grejer och en sväng runt kvarteret. Och lite senare blev det Kerstins vita bröd i rosten som serverades med ett tjocka lager Kvibille Cheddar.

Det var väl ungefär vad som hände idag, ja.

 

 

Ännu en lördag i soffan. Fast idag höll sig febern under 38 strecket så jag bäddade ihop den en stund.

 

Igår gick tiden ut för de fyra cyklarna som har stått i trapphuset, iallafall sedan jag flyttade in. De har inte stört utan stått lite i skymundan men jag kan inte låta bli att undra varför man väljer att inte ställa dem i cykelförrådet som vi har här tvärs över gården, typ 30 meter ifrån trapphuset. Bekvämlighet, antar jag. Nu står de iallafall inte i trappen längre, utan i en av trädgårdarna :)

 

Det är iallafall sådana här lappar som gör att jag väljer vikcykel i hallen/vindsförrådet istället för vanlig cykel i cykelförrådet. När jag bodde på Vasavägen gjorde de nämligen samma typ av rensning just i cykelförrådet. Om det skulle ske här och jag inte var hemma så skulle min cykel försvinna. Känns väldigt lyxigt och onödigt!

 

Efter en jobbig morgon ringde jag min fantastiskt moster Kerstin som erbjudit sig att åka till Citygross och handla åt mig när hon ändå var där. När hon kom hade hon med sig hemmalagade köttbullar, kräftsoppa, hembakat bröd - och Vikingahallens potatissallad!

- Jag vet ju att du gillar den, menade hon.

Sedan fredagnatten förra veckan har min värld mest bestått av min bäddsoffa! Det kan tyckas vara en liten värld men jämför jag med andra delar av världen så är det rena lyxen och jag är oerhört tacksam för det jag har.
Hade jag varit född i Indien och fått lunginflammation till exempel, då hade jag haft en sjukdom med dödlig utkomst! Som min moster Kerstin uppmuntrande sa: "Man dog i lunginflammation även i Sverige förr i världen". Nu är det 2014 och jag är född i det här landet och kommer därför alldeles säkert överleva den här perioden, även om det känns segt att läsa att återhämtningen kan bli lång.

Mardrömsnatt! Eller näe, jag ska inte överdriva men den blev klart jobbig.

Den där hostmedicinen, Mollipect, innehåller Efedrin... som man kan utvinna metamfetamin av.... och är uppiggande. INGEN bra medicin att ta innan man ska gå och lägga sig. Jag har nog aldrig varit så klarvaken en natt. Jag fördrev natten framför alla repriser som gick på 6:an, 7:an, 9:an och 11:an. Det var nästan lite otäckt.Å andra sidan hostade jag så mycket så jag hade inte kunnat sova speciellt effektivt ändå.

 

Men termometern visade under 39! Ja, men det var ju positivt! Så idag blev det ännu en uppesittardag. Och idag fattade jag ett beslut som jag har gått och dragit på sedan september förra året. Jag gick in på mina Vårdkontakter och ställde mig i kö till Mantorps vårdcentral. Det kändes faktiskt JÄTTEJOBBIGT efter att ha tillhört Kungsgatan i Linköping i 18 år. Men jag har nu (äntligen?) insett att det är rätt opraktiskt att ha sin vårdcentral i en annan kommun...

Kl 06.00

Hade jättesvårt att få i mig frukosten.

Kl 08.00

Ringde vårdcentralen och fick en tid kl 11.30.

 

Kl 08.15

Ringde moster Kerstin som skulle skjutsa mig.

 

Kl 10.30

Kerstin ringde på dörren och satte mig i hennes bil

 

Kl 11.15

Checkade in och betalade tacksamt 150 kronor på Kungsgatans Vårdcentral.

Kl 11.20

Träffade Ulla, min husläkare, som körde iväg mig till provtagningen med ett: Jag tror det är influensan jag... varvid jag svarade att det omöjligt kunde vara det.

Kl 11.25

Satt på provtagningen med stick i armen för snabbsänka där man mäter ett C-reaktivt protein (CRP)

 

Kl 11.30
Mamma kliver in i väntrummet. Vi hade bestämt att jag skulle ringa henne när jag var klar men hon kom upp för att hjälpa sin något förvirrade dotter ner ;)

Kl 11.31

Fick komma in till Ulla igen och blev meddelad att jag faktiskt hade förhöjda värden och förklarade att normalt värde var under 10... jag hade 68 (immunförsvaret har alltså gått i försvarsposition mot en bakteriell infektion som lyckats gräva sig djupare in i mina stackars vävnaderna och dessutom, de jäklarna, var på väg att förvärra mitt tillstånd. Det blev recept på luftrörsvidgande och slemlösande Mollipect plus Tikacillin mot lunginflammation.

 

Kl 12.00

In på Maxi för att handla lite att äta. För äta bör man, annars dör man - och det verkade ju lite onödigt! Och så apoteket på det! Nu var hela husapoteket fullt!

 

Kl 12.45
Hemma i Mantorp. Mamma lånade toa och åkte sedan hem. Jag meddelade Albatros att det kanske blir tveksamt att jag kan ta Israel/jordanienturen men fick svaret att; det var ju nio dagar kvar och att vi kunde vänta lite med beslutet. Helt okej för mig!

 

Kl 13.00

Värmde en Weight Watcherlåda - pannbiff med potatisgratäng där gratängen var oätlig, enligt min kropp. Men pannbiffen gick ner. Jag svepte en shot Mollipect och satte alarmet på klockan tre för då jag kunde ta första penicillintabletten som ska tas på fastande mage.

 

13.15

Då var energin slut för den här dagen och sängen, som inte bäddats ihop idag, fick ta emot mig återigen med fleecemorgonrock och fårskinnstofflor för där kom frossan igen. Det är rätt spännande ändå, att den kommer när energin tar slut. Jag slumrade på en binge kuddar.

 

15.00

Gick upp och tog min tablett och sen tillbaka till sängen. Mådde illa. Kerstin ringde för att kolla läget.

 

16.00

Vaknade igen, tog en ostmacka och tog en ny shot Mollipect. Slumrade sen in igen.

 

18.00

Upp igen för en andra penicillintablett, den sista för idag. Mådde illa igen. Mamma ringde för att kolla läget.

 

19.00

Sista Mollipectshoten för dagen.

 

Natten blev den mest högljudda hittills vilket innebär att den där Molli börjat göra verkan redan! Men jag sov med låst ytterdörr, för febern visade "bara" 39,4 hehe. Kampen har börjat!

Jag har väldigt svårt att förstå att jag kan ha nästan 40 grader i feber i tre dagar. Det har jag inget minne av någonsin har hänt.

Fast mamma påminde mig idag om att det har jag visst haft. När jag var liten och hade halsmandlar som fungerade som magneter på förkylningar, halsinfektioner, halsfluss, halsböld och körtelfeber och gjorde att jag var sjuk typ varannan månad. Så okej, efter 31 år har jag nu hög feber för tredje dag i följd. Det kan man ju inte säga är speciellt ofta så det är okej.

 

Iallafall... Jag bestämde mig för att febern hade fått bestämma över vad jag skulle göra eller inte göra, tillräckligt många dagar. Tre är liksom en magisk gräns. Så idag började jag dagen med lakansbyte - igen, bäddade ihop sängen, satt och åt någon slags frukost, loggade in på FB - och jobbade!

 

Som jag skrev i fredags så fick jag ju ett jobberbjudande på mailen. Det är inget som kräver att jag måste läsa in eller lära mig något nytt, utan bara lyssna och skriva. Det är alltså transkribering det handlar om.

År 1991 satt jag vid köksbordet på Rydsvägen 404A med kassettbandspelare och datorn Microbee. Jag lyssnade på intervjuer från forskare på Linköpings Universitet på svenska och engelska, och skrev ner allt jag hörde i programmet Wordbee. Jag skrev även rent anteckningar på båda språken i programmet.
Tänk att jag nu får nytta av dessa erfarenheter! Ett bevis på att inget man gör i livet är bortkastad tid... Man har nytta av allt! Kom ihåg det!)

Att göra testet och bli godkänd med 39,6 i feber, ger jag mig själv en klapp på axeln för. Men jag har sagt det förr och säger det igen. Man kan inte jobba som coach och coacha andra om man inte kan coacha sig själv!

Ja, nog kan man allt man vill, alltid. INGEN kan få mig att tro något annat!

Jag lyckades föra febern bakom ljuset typ fyra timmar, sen däckade jag. Sängen bäddades ut, på med fleecemorgonrock och tofflor under duntäcket eftersom jag skakade av frossan som bara liksom drabbade mig.
Mamma ringde för att kolla hur jag mådde och min moster ringde två gånger. Sista gången var för att fråga om hon skulle hämta mig och jag bodde hos dem. Men det kändes för o-vuxet för mig. Om man väljer att bo själv ska man också klara sig själv, resonerar jag.

På kvällen badade jag i svett igen och var så svag att jag inte ens orkade hosta längre och blev än mer anfådd. Jag var VÄLDIGT nära att ringa 112 och be om ambulans senare på kvällen - men så ville jag inte störa i onödan... så jag ringde faktiskt 1177 igen. Och den här gången fick jag turligt nog prata med Ann-Britt, en fantatisk sjuksköterska som kunde sätta fingret direkt på att problemet var lungorna. Hon var lugn, klar och tydlig med att om jag fick det minsta mer svårt att andas måste jag ringa 112. Om natten gick bra måste jag kontakta vårdcentralen direkt på morgonen för provtagning och läkarbesök.

 

Jag grät när jag la på luren. Inte så att jag tyckte synd om mig själv för jag ser allt som en utmaning och erfarenhet. Jag var bara så himla trött och så för att Ann-Britt varit så förstående på telefonen.

 

Det blev nu en tredje natten med upplåst ytterdörr...

Jag var fortfarande inne i dimman när jag vaknade för miljonte gången. Enligt almanackan var det söndag och den här dagen kom jag på allt möjligt konstigt. Jag kanske fick en jättebra idé som jag inte längre kommer ihåg att jag fick hahaha

 

Men så förvirrad var jag inte utan att jag var medveten om att jag inte bara behövde vatten utan även energi, så jag fick i mig lite att äta. Och plötsligt blev Varma Koppens kantarellsoppa en fullvärdig lunch... och en körsbärstomat blev mellanmål och Baby Bell kvällsmaten. När jag skriver det inser jag att det låter lite som om jag gått in på 5:2 dieten utan 5: ;)  Men nu kanske du undrar hur det gick med blodsockret? Jo, du! Det höll jag koll på må du tro, och det låg i stort sett högt hela dagen. Det var faktiskt så högt på dagen att jag valde att ta ytterligare en Mindiab...

Förutom att få ner dagens sparsmakade matsedel och stick i fingret, kunde jag dessutom byta våta lakan, duscha fem gånger och fylla på vattenflaskan tre. Det är jag oerhört nöjd med. Däremot valde jag att inte gå ut på internet alls. TV:n var istället dagens sällskap på låg ljudnivå. Men jag tyckte alla program var så sorgliga att jag tror jag grät mig igenom vartenda ett. Om jag sett febrig ut tidigare så bättrade jag idag på utseendet med plufsiga ögonhålor och narig nästipp. (Va? Om jag tog foto på det? Näe, det stod liksom inte högst upp på listan att fotografera idag.)

När min moster Kerstin ringde och var uppenbart orolig så var det en viljeansträngning att svara i telefon och den kampen vann jag! Det är fortfarande jag som bestämmer (delvis).

 

Rekordet idag blev 39,8 graders feber med Ipren och Alvedon i kroppen. Vågar inte riktigt tänka mig vilken tempen varit utan dem. Och jag somnade ännu en natt med upplåst ytterdörr...

Idag hade jag bestämt med Milla att vi skulle ses hemma hos dem. Men Hälsan satte en käpp i det hjulet. Inte alls okej!

Så istället startade förmiddagen med nästan 30 minuter i kö till 1177 (Sjukvårdsupplysningen). Jag ville höra vad min torrhosta och slemhosta samt knastrande ljud när jag andades i horisontalläge kunde bero på och vad jag kunde göra själv - förutom att dricka mycket vatten och ligga högt med överkroppen, undvika mjölkprodukter och choklad (det är ju slemfrämjande) Ja, men du fattar, förutom såna där elementära saker man vet efter att ha trampat omkring på jordklotet i över 51 år. Och så ville jag ju veta om jag borde åka till Vårdcentralen redan nu efter att ha gått med den här symptomen tre dagar med idag.

Fast det där med att ringa till en sjuksköterska och få tips skulle visa sig vara slöseri. Och dessutom hänvisas man under väntetiden till 1177.se där man själv kan läsa om sjukdomar och symptom så uppenbarligen ska man helst vara sin egen läkare numera. Det förklarar kanske varför jag fick känslan av att jag störde. Jag fick nämligen prata med en mycket intressant sjuksköterska som nästan blev arg på mig för att jag ringde, upplevde jag.

Den här dagen liksom kretsade runt Avis. Idag bestämde jag mig för att cykla till Citygross och handla lite. Och jag inser att ska jag ta Avis med på tåget får jag åka till stationen en kvart innan tågets avgång. Det tar lite tid att vika upp och sätta ihop.

 

Morgonen startade med en spännande erfarenhet. Jag köpte faktiskt ostbollar igår, för första gången sedan december. Det var meningen att jag och Albin skulle äta lite, men så blev det inte. Istället lämnade jag lite kvar och tog med mig lite hem. Dessa intogs efter frukosten. (Jaja, det är ju en förrätt det vet vi ju efter att ha läst om ostbollar på Wikipedia, men nu blev det efterrätt.)
Du, det var ingen bra idé alls! Fick hjärtklappning och svettningar ganska direkt, och när jag kollade sockret två timmar senare låg det på över 12. Så 42 gram kolhydrater per 100 gram efter att ha hållit sig till LCHF light är inget att rekommendera. Men det var ett intressant test som jag inte behöver göra om.

Jag hade bestämt med Anette tidigare i veckan, att vi skulle gå på bio och se Återträffen. Den handlade ju om 9C och det gick ju vi i när det begav sig :) Kunde ju vara lite kul!

Godispåsen öppnades för att slippa prassla under filmen.
Och så började filmen rulla och man kunde ju gissa vad som skulle hända redan när Anna kliver in på den här festen... som visade sig egentligen aldrig ha varit... men som hon liksom gjorde sig en föreställning om hur den skulle ha varit OM hon varit med .... på en ANNAN Återträff som hon inte blev bjuden till. Där stod hon alltså - på en fest _ och ville ha svar på varför de mobbat henne i nio år och agerat som det gjort samt inte bekräftat henne... medan de oförstående klasskamraterna själva hade glömt bort/valt att glömma bort händelserna därför att det i deras värld inte betytt något speciellt för dem eller tillhörde en forntid....och att de hade gått vidare i livet. En konstig film, tyckte både jag och Anette.
Jag satt mest och tyckte synd om henne för hon inte kunnat gå vidare i livet utan fastnat i ett liv som var över för 20 år sedan - och tänkte att KBT nog skulle passa henne!
Alla (tror jag! Iallafall jag) har jobbiga saker från skoltiden, men någonstans i vuxen ålder måste man inse att det handlade om barn och tonåringar som inte visste vilka spår en del saker sätter. Det kan vara ord och/eller handling, det spelar ingen roll. Och att få Flashbacks och bli lite sorgsen ett ögonblick är okej men att behöva göra på det sättet - Nej!  Men vi är alla olika och en del behöver kanske den där konfrontationen. Jag bara hoppas att det kan göra att de personerna efteråt kan lämna det förflutna bakom sig och och leva det liv de egentligen var menade att leva!

Den här dagen var det Albins äventyrsdag! Och nu sitter hans mamma och pappa och hoppas på att få veta vad vi gjort. Men ICKE! Det kommer bli en hemlighet ett tag till! Och därmed även för dig. Jag kommer göra lite tillägg senare i just det här tillägget så håll koll!

Vaknade med en ihopmonterad vikcykel i rummet. Precis som den stod när jag gick och la mig. Galet, va?
Nåväl, idag skulle jag åka in till Linköping - igen.

 

Åkte in till Linköping på förmiddagen: Biltema för inköp till cykeln, Maxi för att handla mat till mig och Ikea för att käka 8 köttbullar med potatismos för 19:- på IKEA, var mina projekt. Det blev bara de första två.

 

Igår skrev jag att shoppingvagnen blivit pensionerad. Nu blev det ju inte riktigt så, då. "Hon" är ju fortfarande praktisk och får fortsätta vara i tjänst!

 

Checkade in på Bel Air (som inte inhyste Will Smith visade det sig) i Kastrup, straxt efter klockan ett i natt. Det blev väl typ tre timmars sömn innan jag klev upp för att åka tillbaka till flygplatsen. Men den är gången hade jag biljett till tåget.

 

Vad det gäller hotellet så var det en intressant vistesle. Mannen i receptionen var jättetrevlig och välkomnande. Likaså han som satt när jag åkte! Det var lite mysiga gamla möbler i reception och korridor och även i rummet. Rummet var välstädat och frukosten helt okej.
Det var resten som var intressant. Det stod förbud mot rökning i mitt rum, men det luktade jättemycket i korridoren. Nu när jag inte har rökt på nästan tre månader luktade det faktiskt rent ut sagt, äckligt!

Rummet var rätt nedgånget med mindre snygg målning och lite läskiga kontakter märkte jag när jag drog ur kontakten till ena sänglampan för att ladda datorn. Det hängde en TV på väggen och det gjorde kontakten också och jag hittade ingen fjärrkontroll. De långa gardinerna gick inte att dra ihop eftersom de hade hängt en kappa emellan och jag fick rum mot vägen med en gatulampa precis utanför. Kuddarna innehöll lite större bitar av skumgummi och var platta och täcket var lite tunt. Det omedelbara namnet som kom upp var att det var rätt sunkigt. Men det kanske beror på att jag har så mycket annat att jämföra med? För till och med vandrarhemmet Jumbo hostel känns fräschare och trevligare - men det ligger å andra sidan inte på Kastrup utan Arlanda.


Någonstans fick jag för mig att det var ett boende för gästarbetare o dy. För när jag kom till frukosten, som skulle starta kl 07.30, satt fullt med arbetsklädda män som inte pratade något skandinaviskt språk i matsalen och redan åt. De gick sedan vägen bort en och en. Man blev ju lite nyfiken på vart de var på väg.

Efter en snabbfrukost på tio minuter stod taxin beredd att ta mig till flygplatsen och tågstationen, och snart kom tåget som tog mig till Mantorp.

 

Packade, åt frulle, hade hotellservice, bloggade och tittade på TV innan jag lämnade rummet.

 

Vacker soluppgång, vacker dag...

 

Idag åkte några gäster med mig upp till Monte. Vi tog lokalbussen upp, besökte Montes Madonna och gick vidare upp till kyrkan där Karl I av Habsburg och Madeiras Madonna står. Mina planer var att ta vita linbanan ner till Botaniska (10 minuter över ravinen) och gå där samt säga Hej till papegojorna i. Och då blev det också, men då minimerades gruppen till att bli en som åkte med mig. De andra tog gröna linbanan ner till stan istället.

Vädret var fantastiskt! Blå himmel och kanske 25 grader i solen. Och så fick vi ett äventyr också. Det började när vi kände oss klara med parken och gick ut för att ta lokalbussen ner.

 

Det stod ett par taxichaufförer med sina gula bilar vid nedre utgången, och eftersom det inte kostar så mycket mer att dela på en taxi mot att ta bussen tänkte vi att det kunde vara skönt att komma ända till hotellet. Vi satte oss och jag utgick ifrån att taxametern gick igång som vanligt. Det var ju väldigt dumt, det! För han började plötsligt prata om 17 Euro? Vad var det för något? Det kostar MAX 12 Euro. Men se, då skulle han bara köra oss ner til Funchal, sa han. Då blev jag förbannad och sa till honom att stanna genast - vilken han inte gjorde förrän efter 500 meter - men vägrade låta oss gå ur om vi inte betalade 5€! Jag kastade till honom pengarna och memorerade honom men glömde ta licensnumret. Det hade ju varit klokt.. Funchal fick således en taxichaufför som denna dag fick lättförtjänta pengar och kunde köra vidare och skörta upp några andra.

Det blev alltså lokalbussen ändå ner till Gamla stan. Där åt vi Espetada på restaurang Cidade Velha vid São Tiago-fästningen med utsikt över Atlanten innan vi tog ny lokalbuss till vårt hotell.

 

En solig dag fick vi med underbar värme. Men det började blåsigt och kallt när vi åkte vår vanliga rundtur: Camacha med korgflätning - bergsbestigning till Pico de Arriero, Madeiras 3:e högsta topp över 1800 m ö h där vi var över molngränsen och hade vidunderlig utsikt! Därefter gick vi längs med levadan till utkiksplatsen Balcões och gästerna tömde försäljningskorgarna med Agapanthus praecox (Blå Afrikas lilja/Kärlekslilja). Där sprack molnen upp och min jacka åkte ner i ryggsäcken.

Lunchen åt vi i Temaparken i Santana och efter kaffe gick en del till museet, andra flanerade runt i rekreationområdet. Själv satsade jag på 4-minuters båtfärd och snabbvisit på museet!

 

Nytt bildspel väntar här nedan!
Idag provade jag lägga in musik från ett program som Windows Moviemaker länkar till Free Music Archive, Du kan tro att jag blev rädd och MYCKET förvånad när jag får en Upphovsrättsvarning! Jag måste ha missat något utöver krysset att jag skulle använda musiken till video...
Tanken var annars att ni skulle få Uniform Motions låt "An island". Tyckte den kunde passa :) men den får ni alltså tänka er istället. Nu vågar jag inte lägga in musik någon gång mer och är verkligen jättebesviken.
Men jag hoppas mina foton kan glädja er tillräckligt!

 

Idag stod Levadavandring på programmet. Vi åkte upp till Mimosalevadan i Maroços och gick sedan ner till Machico - 9 km enligt våra stegräknare. När jag kom hem upptäckte jag att jag tagit ovanligt lite bilder så ni får hålla till godo med de som var. Tur det blev några tagna iallafall!

 

Rundvandring i Funchal stod på schemat idag. Det är så himla trevlig stad, alltså. Ja, hela ön ligger mig varm om hjärtat men huvudstaden är så spännande i sig, tycker jag. Och många bilder blev det eftersom jag både gick in, med gästerna, och gick hem med en liten avstickare in till Madeiras ministers trädgård!

Här har du ett bildspel!

 

Igår var det avslutningsmiddag och idag skulle jag få säga Hej då till den passerade veckans roliga gäster. Alltid lika trist!

Vi har haft tur med vädret hela veckan och det höll i sig fram till klockan ett ungefär, så för första gången gick jag ner och fick två timmar sol. En lätt rosa ton uppenbarade sig när jag kom upp på rummet för att klä om och gå att köpa lunch.

 

Precis när vi skulle lämna hotellet och åka till flygplatsen händer det! Väderomslag! Regn och moln som gick nedanför (!) motorvägen och blåst. Men iväg kom vi och incheckningen var öppen så så långt fanns inga synliga problem.

 

Nåja, inte för att jag firar det till vardags men jag blev påmind om det eftersom en av resenärerna kom från Kina :) och hon följde med till Reids Palace. Där hade vi bokat bord på verandan till klockan tre för att dricka Afternoon Tea på brittiskt vis. Coolt använda 33,50€ måste jag säga, och ett tips till dig som vill göra något utöver det vanliga på din semester i Funchal.

Över 1,5 timme blev vi kvar... men man kan ju inte bara rusa därfrån. Det blev ett studiebesök på damrummet (som var en besvikelse eftersom det var så vanligt) och en tur ner till Reid's souvenirbutik där jag blev lite förtjust i en väldigt(!) liten väska i turkos mocka och skinn för det facila priset 29€... som jag motvilligt ställde tillbaka på hyllan efter att ha gjort ett överslag i resterna av mitt plånboksinnehåll. Den hade säkert gjort sig bra i väskan, men det gjorde den på hyllan också :)