Att vara Maria Graube

Ja, det var ju bara att bita i det sura äpplet och ringa tillbaka till Vårdcentralen igen. Fick en tid 11.30 till annan läkare för Ulla var ledig den här veckan. Men vem bryr sig liksom? Det är ju nu jag behöver hjälp...

 

Men jag kände mig ändå rätt så frisk (alltså jag hostade inte SÅ mycket jag), så jag bestämde mig för att ta pendeltåget. Och det gick väl ändå rätt bra, tycker jag. Det var när jag promenerade från stationen och var i höjd med Pantbanken som benen blev som spaghetti. Så därifrån fick jag tänka på varje steg jag tog, så benen bar min egen tyngd. Det var en mycket märklig och intressant känsla, måste jag säga.

 

Men jag kom till vårdcentralen iallafall, och lungorna fick sig en ny undersökning varvid det konstaterades att problemet inte satt i vävnaderna längre utan i bronkerna, något som troligtvis berodde på virus. Men något Nordic Walking var det inte tal om den närmaste framtiden, menade läkaren. Jag skulle ta det LUGNT! Man tog ny sänka men jag behövde inte vänta på resultatet utan fick, med recept på annan hostmedicin som ska intas 14 dagar, lämna byggnaden. (Resultatet av sänkan skulle skickas hem till mig istället.)

 

Jag hade bestämt träff med Martina och barnen på stan. Albin fick sin fotobok från Äventyret Smil och Bil, och jag fick Martinas egna smörgåstårta och äpplekaka med vaniljsås!

På väg till apoteket konstaterade vi tillsammans, att händelserna de senaste veckorna (att få influensa, lunginflammation, virus på stämbanden och nu i bronkerna) måste höra ihop med min personlighet. Du vet, jag har alltid svårt att göra en sak i taget. Jag gör gillar effektivitet och att få saker gjorda och gör gärna minst tre saker parallellt. Och det är väl därför inte så konstigt att jag får fler o-friska symptom parallellt. Det är ju effektivt det också på ett sätt. Jag menar, hur ofta är jag däckad? Inte speciellt ofta, nej.

Under vandringen på Platensgatan på väg mot apotetek, ringde mamma. Hon var lite upprörd över att jag inte hade ringt och bett att få skjuts in till vårdcentralen och propsade nu på att få skjutsa hem mig. Och så blev det. Hon och Björn mötte upp mig, Martina och barnen - och så blev jag hemskjutsad ända hem till porten.