28 oktober - Mot Istanbul

På förmiddagen lämnade jag Argos och Antalya till förmån för Istanbul.
 

Antalyas stadsskylt består utav apelsiner.


Så landade jag i tio graders mindre värme så det var riktigt kallt om armarna. Men min anslutningstaxi kom alldeles straxt därpå. Den hade jag bokat redan i Antalya på U can travel (plus en stadsrundtur i Istanbul) eftersom de hade kontor på båda ställena och gav mig dessutom lite rabatt på grund av min ryska utflykt. 


Jag skulle bo i Sultanahmet, väldigt centralt till allt jag ville se och göra den här gången. Får ta den asiatiska sidan där Konstantinopel anlades vid annat tillfälle. Nu var det en europeiska och nya Istanbul som gällde. Imorgon skulle Turkiets ena nationaldag firas, nämligen den till minne av självständigheten från osmanerna och grundadet av republiken 1923. Landet grundades av Mustafa Kemal (också kallad Atatürk som är en titel och betyder landsfader och det har jag säkert redan berättat...). Byggnader och flaggstänger pryddes av den turkiska flaggan och Atatürk firas. Därav alla flaggor på bilderna.


Efter att ha checkat in på hotellet som låg precis innanför ena stadsporten släntrade jag iväg till Sultanahmet Meydani, resterna av hippodromen. Den gamla racer-banan ligger två meter under marken och monumenten, som stod i banans mittrefug sticker upp ur hål i stenbeläggningen. Det är trist, tycker jag, att banan aldrig har blivit ordentligt utgrävd. Man har liksom struntat i det. Men troligtvis finns det mesta kvar under parken.
Okej, tillbaka till monumenten då. Här hittar du två obelisker varav den ena kommer ifrån Thutmoses III och Karnak i Egypten med hieroglyfer. Den var från början drygt 30 meter hög men gick sönder under transporten så idag står den där, bara 18 meter hög. Den kallas för Theodosius obeslisk och det var han som övervakade transporten och han blev faktiskt begravd i Konstantinopel.


Den romerske kejsaren Konstantinus grundade ju Konstantinopel och han tog med sig en massa fina saker hit från romarriket. Bland annat ett offeraltare från Plataiai som tillverkades efter grekernas seger över perserna (Slaget vid Plataiai 479 f Kr). Det bestod av en förgylld skål som bars upp av tre kopparormar men det mesta förstördes under det fjärde korståget när korsriddarna plundrade Konstantinopel. Skålen försvann och kvar fanns bara ormarna och de var kvar en bit in på 1500-talet när två av benen försvann. Så det vi kan se idag är ett av benen som går under benämningen Spiralkolonnen som du ser i förgrunden. Hade varit kul att se altaret komplett.
Längre bak ser du en obelisk som bysantiske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos lät uppföra i ena änden på hippodromen på 900-talet. De andra två monumenten är inte kompletta. Det är inte den här heller för den var täckt av bronsplåtar som stals under det fjärde korståget. Numera kallas den för "den murade obelisken".


Det blev kinamat idag. Hittade en trevlig restaurang som dessutom serverade vin, vilket inte tillhör vanligheterna i gamla stan. Och på väg från hotellet, till torget, till restaurangen och från restaurangen till torget och hotellet blev jag tilltalad minst fem gånger; får jag bara fråga en sak, var kom jag ifrån, hur trevliga vi svenskar var, ville jag inte handla, ville jag inte äta hos dom. Ja, i Turkiet generellt behöver man en stor portion tålamod.

27 oktober - Lite mer Antalya

Idag tog jag en promenad i Antalya i lite nya områden. Man fick ju passa på när det inte regnade. Här är bilderna jag tog.
 

Insåg att det ändå inte blev så många foton tagna. Aja, det får räcka.


På kvällen CPU-testade jag min telefon och förstod att det var hög tid att köpa en ny. Min har totalt ballat ur.


På kvällen blev det middag ute, och den här katten var nog den mest fräcka jag har träffat. Hon hoppade upp på min hand när jag satt och åt och ville ha min mat. Den restaurangen blir det lite fler besök på, nä.

26 oktober - Perge, Myra, St. Nicholas, Kekova - tomten

Det började intressant. Och det kom att bli allt intressantare under dagen. På ett mindre bra sätt kan man säga. Men sånt måste ju också uppstå, alltså negativa saker, i livet och det händer så sällan så det må vara hänt, känner jag. Och det var bara att gilla läget.
 

Det visade sig när jag kom till U can travel att det var med en annan arrangör så jag skulle "bussas" till ett ställe tjugo minuter utanför Antalya. Och minibussen som skulle hämta upp mig kom inte klockan sju utan var så sen att min chaufför fick ringa och fråga var han var. Men halv åtta kom jag så iväg. Så först kom inte min anslutning.


Sedan började då upphämtningen som tog en dryg timme. När alla var samlade visade det sig att jag hamnat i en grupp med 12 ryssar och en guide som pratade flytande ryska. Ja, det hade ju varit bra om jag också hade pratat flytande ryska men jag gör liksom inte det. Så den här dagen blev en rundtur för att titta på saker - och inte få reda på något om dem alls! Tror du jag blev besviken eller? Aja, ingen ko på isen för jag visste ju en del innan men du vet det där lilla extra som man ville veta, det uteblev ju.


Första stopp - 20 minuter för toalettbesök och en kopp té för den som ville.

Myra
Myra var en stad i en region som kallades för Lykien, ett område bebott redan 3000 år f Kr av folkslaget Lukka som anses ha varit ett av de så kallade sjöfolken. På 500-talet f Kr fick de vackert underordna sig perserna... som sedan blev av med området till Alexander den Store... som i sin tur förlorade allt till Seleukiderna från Rhodos. (Det måste ha känns rätt kymigt för Alexander med tanke på att grundaren av dynastin, Seleukos I, hade varit hans mest framgångsrike general.) Nåväl, under grekernas styre och så småningom även efter romarnas invasion hade Lykien ett visst mått av självstyre. Och det hade dom fram till dess att Claudius I år 43 införlivade Lykien i hans Pamfylien.

Men, hallå! Jag passar så klart på att slå ett slag för serien från 1976 om kejsaren själv? Jag såg vartenda avsnitt och blev plötsligt sugen på att se om serien!


Caludius I var den förste romerske kejsaren som föddes utanför Italien. Han haltade och stammade när han pratade så man hade uteslutit honom från politiska uppdrag - tills brorsonen Caligula utsåg honom till medkonsul år 37.

Tillbaka till den här dagen nu då. Lykierna är idag mest kända för sina gravmonument av olika slag: klippgravar inhuggna i bergssidor, så kallade "husgravar och höga sarkofager. Vi fick inte se några stora, fina men väl några små och enkla. Staden Myra var metropolen i Lykien och hade beskydd utav ingen mindre än Artemis. Staden är traditionellt förknippad med Paulus som bytte fartyg här i hamnen på väg till rättegången i Rom, och att St Nikolaus av Myra var ärkebiskop här på 300-talet. Den sistnämnde känner nog inte bara katoliker och ortodoxa anhängare igen, för det är han som är Santa Claus. Du vet han som vi Sverige kallar för Jultomten! Och honom måste man ju hälsa på också när man är här, och diskutera årets julklappar!
 

Vi stannade först vid ett gravområde och därifrån fortsatte vi till teatern.
 

Teatern förstördes under jordbävningen år 141 men har delvis återuppbyggts.


Gravarna i anslutning till teatern.


I området odlas mycket tomater, så även här.


Romerska badet.


Och på väg tillbaka till bussen för att åka vidare till St Nikolaus såg jag vilket bolag jag åkte med idag.


Toastopp innan vi fick besöka Sankta Claus, då.


Först tog guiden med alla hit. Det visade sig vara ett ställe där man kunde köpa souvenirer och en kvinna på ryska berättade om biskopen. Där fick jag en bok på engelska av guiden med en förklaring att, "Allt jag berättar står där". Då var jag nästan glad över att inte ha förstått något för vilken seriös guide använder guideböcker att berätta utifrån???


Bredvid souvenirbutiken fanns en restaurang där vi fick en helt okej lunch och efter den promenerade vi bort till biskopens kyrka!

Sankt Nikolaus - Vem var den där grabben egentligen?
Tjaaa, han föddes runt 280 och dog 343 i Myra. Däremellan hann han en hel del men ibland är det svårt att veta vad som är sanning och myt. Men vi vet att han har funnits och att han var en av dom förföljda kristna under Diocletianus regenttid och satt i fängelse för sin tro ett tag tills Constantinus släppte honom fri. Han var känd för sin generositet och att han gav bort saker anonymt. En legend handlar om när han räddade en skuldsatt man som inte har tillräckligt med pengar till hemgift. De tre döttrar riskerade därför att bli tvungna att prostituera sig. Dom räddade Sankt Nikolaus, genom att kasta in en väska full med guld till dom tre nätter i rad.

Sankt Nikolaus kallas Sinterklaas i Nederländerna och firas på kvällen den 5 december. Jag har lärt mig att barnen ställer ut en sko med en morot eller sockerbitar och en teckning, någonstans i huset. På natten kommer sedan Sinterklaas ridande på hustaken på sin vita häst och lämnar paket i skorna där hans svarta medhjälpare,Zwarte Piet (Svarte Petter och ibland berättas om fler svarta medhjälpare) berättat att det bodde snälla barn.
I USA blev Sinterklaas, Santa Claus och det är också i 1800-talets Amerika han började avbildas som en tjock man med röd luva och ett långt vitt skägg. Men mer om vår egen jultomte berättar jag lite längre ner för nu måste vi fokusera på fotona från kyrkan, förstår du.


Den tidigaste kyrkan St Nicholas byggdes på 500-talet, förmodligen över helgonets grav som du ser här precis ovanför (fast som du förstår finns han inte kvar där utan är flyttad). Kyrkanvi ser idag är byggd i flera omgångar från 800-talet, då efter arabiska attacker. Platsen är rankad bland specialister som den tredje viktigaste bysantinska strukturen som finns i Anatolien.

 
Från kyrkan förflyttade vi oss till...
 
Kekova
Området blev ett 260 km² skyddat område 1990 och ligger i en bukt där Medelhavet som går in. Här ligger bland annat den delvis sjunkna staden Dolchiste/Dolikisthe som förstördes av en jordbävning på 100-talet (jag misstänker att det är den jag skrev om tidigare, år 141).
 

Vi lämnade hamnen i Uçağiz (antika Teimiussa) och åkte ut i bukten.


Lykiska begravningsplatsen i Teimussa.



Simena (dagens Kaleköy) visar upp en bysantinsk borg, byggd på medeltiden för att bekämpa pirater som härjade i Kekova. 
 

 

I Kaleköy.blandas antik och nytt friskt.


Lykisk grav i Kaleköy.


En gråhäger blickade ut över den sjunkna staden.


Och någon hade seglat över med några getter till en dom mindre öarna.

Och där kan man säga att utflykten var slut. Härifrån av var det transportsträcka med ett toastopp på vägen bara. Summering: Ja, det var ju trevligt att ha sett platserna - men roligare om det hade varit en engelsktalande lokalguide.


Vi åkte genom Kumluca, en stad känd för tomater, vilket stadsskylten klart visar.


Väl hemma kollade jag mailen. Och då hade en bekräftelse eller påminnelse om min bokning i Istanbul komit. Trevligt. Det ser jag fram emot!

Och så var det ju det där med vår Jultomte då. Ska vi bena lite i det, tycker du? Okej. Allt kan ha börjat med asaguden Oden här i norr. Oden firades under en högtid som inträffade kring midvinter någonstans mellan 21 december och 14 januari (man är inte riktigt överens om exakt datum där) varje år och som kallades för Jiuli. Denne vise gud red över himlavalvet på sin åttabenade häst Sleipner. Han hade två svarta medhjälpare som var två korpar, Hugin och Munin som flög omkring i världsträdet och berättade allt dom såg för Odin. Ser du parallellen med Sinterklaas och hans Svarte Pettrar?

Julen har genom historien i alla fall firats av olika orsaker och seder. Påven Liberius fastställde Jesus födelsedag till den 25 december år 354 och hur han kom fram till det har jag ingen aning om. Det kan i alla fall inte ha att göra med Marie bebådelsedag, alltså när ärkeängeln Gabriel visade sig för Maria och berättade att hon var havande med lille Jesus, för den dagen har flyttat på sig under århundradena. År 1684 införde Katolska kyrkan dock den här dagen till 25 mars. Perfekt tänkt! Nio månader före juldagen. Men 1953 flyttade den svenska kyrkan själva firandet av bebådelsen till söndagen närmast före den 25 mars, och om det är palmsöndagen hamnar firandet av Marias bebådelse en vecka tidigare. Känns lite rörigt. Själv firar jag Våffeldagen den 25 mars när en våffla uppenbarar sig framför mig, med sylt och grädde.

Men tillbaka till varför vi firar den 24e istället fr den 25e december. Du förstår, Nordens tradition har sina rötter i tiden före det mekaniska uret, d v s före 1300-talet. Då började en ny dag vid solnedgången – och det har vi hållit fast vid. Så förändringsbenägna är vi, alltså!

Okej. I vårt avlånga land adopterade vi julen som den ser ut idag på 1800-talet. (Före det var det julbocken som delade ut paket.). Men hur kommer det sig att dagens Jultomte ser ut som han gör idag då? Vi hittar honom, som jag vet, tidigast under 1500-talet i England när Henry VIII regerade, då en stor man i gröna eller scharlakansröda kläder fodrade med päls. År 1821 skrivs barnboken "A New-year's present" där vi kan läsa om en gammal man som åker omkring på en släde dragen av renar för att dela ut presenter till barn! Två år senare skrev Clement Clarke Moore en dikt som namngav dom åtta renarna och förankrade den rundlagde mannen som kom genom skorstenen med en säck full av paket (Nionde renen Rudolf kom till tomten först 1939).
En av dom första illustrationerna av gubben med skägg gjordes 1881 av Thomas Nast och en del menar att det också var han som avslöjade att tomten bor på Nordpolen.
I Sverige sedan skrev Viktor Rydberg 1871 novellen "Lille Viggs äventyr på julafton" och tio år senare dikten "Tomten". Båda illustrerades av Jenny Nyström och man brukar säga att det är hon som har gett oss ansiktet på vår tomte. Om du känner till de båda verken så förstår du också att vår tomte är en blandning av Santa Claus och våra svenska gårdars skyddsväsen i nordisk folktro. Jag pratar ju så klart om gårdstomten som man skulle hålla sig väl med annars kunde det hända en olycka. Och med detta sagt avslutar jag julsnacket med en förmaning. Kom ihåg att ställa ut gröt med en klick smör utanför dörren som tack för hjälpen idag!

25 oktober - Regnet det bara öser ner

Ja, det var ju dömt att misslyckas. Hade jag varit lite klok hade jag väl stannat inne idag. Men det går ju inte an att sitta på hotellrummet så jag ut - med regnponchon i väskan och meschgympadojor på fötterna.
 

Ingen uppmuntrande väderprognos. som stämde väl in. Jag hann väl gå ett par hundra meter sedan öppnade sig himlen. Men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle ut och gå. Och gick gjorde jag i regnet.


Efter någon timme i hällregn bestämde jag mig för att gå in, äta lunch och hoppas på att regnet skulle sluta.


Ja, slutade gjorde på vägen hem från pizzerian. Men för att komma in på hotellet fick jag vada genom en sjö framför receptionsdörren... Det blev en blöt och ganska tråkig dag, helt klart.

24 oktober - Ny utflykt beställd

Idag gjorde jag inget speciellt, om man inte ska räkna beställning av ny utflykt. Tog lite broschyrer med mig ifall jag skulle få för mig att göra något mer i området. Var ju lite sugen på linbanan...
 
Nästa utflykt går till Perge, Myra, St. Nicholas, Kekova. Hoppas den är lika bra som den i förrgår!

23 oktober - Otogar

Idag satsade jag på promenad och min idé var att gå till busstationen där man kunde ta långfärdsbussen till exempel till Alanya. Jag hade kollat på kartan och tyckte det såg väldigt nära ut. Trodde jag, ja!
 

Startade med en tidig lunch, en turkisk kebabtallrik och började sedan gå.


Och jag fortsatte att gå.


Och ett par kilometer till blev det.
 

Varje gång jag såg en skylt med Otogar på kände jag att NU, Nu var jag nära - men icke!


Så det var ju bara att fortsätta promenera.


Passerade något bekant.


Det blommar inte så mycket så här års. Men det här trädet var översållat med rosa blommor som påminner mig om något från Madeira men jag kommer ju inte på vad...


Och så kom jag ÄNTLIGEN fram till långfärdsbussarna efter ungefär 2,5 timmes promenad. Ja, jag gick fel eftersom skyltningen var otydlig i slutet och därför tog lite omvägar. Jag kollade biljettpriser och tider och insåg att, nej, det blir inget Alanya. Suck.


Nåväl, att gå hem igen var otänkbart. Jag hade ont i fötterna. Istället tänkte jag ta metron tillbaka. Men hur funkade den? Jag mötte en ung kvinna som förklarade på mycket knackig engelska att jag var tvungen att ha ett kort som var laddat med pengar annars kunde jag inte åka. Och var köper jag det, undrade jag och såg möjligtvis lite trött och ledsen ut för då grävde hon i sin väska och gav mig hennes kort. Det var visserligen tomt och jag fick gå ett par stationer fram för att kunna fylla på det. Men det var väl snällt?!


Och med mitt kort kunde jag ta mig tillbaka hem till gamla stan. Och efter fem timmar på stående och gående fot var jag rätt mör i fötterna kan jag säga!
 

Belönde mig själv med ett gott glas rött på en av restaurangerna nära hotellet innan det blev sovdags för att ladda batterierna för en ny dag.

22 oktober - Perge, Aspendos, Side

Första frukosten på Argos och den var bättre än förväntat. Du vet, när man inte spenderar mycket pengar på boende får man ofta ett glas juice, kaffe, vitt bröd och någon ost. Men här bjöds det på youghurt, müsli, russin, grönsaker, ägg och lite annat. Härligt!
 

Frukosten startade halv åtta men trots den sena timmen var jag alldeles ensam.


Jag gick upp till U can Travel där minibussen kom och hämtade upp mig för att åka på utflykt.


Fick lite sällskap i duggregnet.

Perge

Staden grundades 1000-talet f Kr och blev en stad i regionen Pamfylien som sträckte sig från Medelhavet till Taurusbergen. Paulus och Barnabas missionerade här. Under romerske kejsaren Konstantin den store, han som konverterade till kristendom runt år 312, var staden jätteviktig för kristendomen. För den som är matematiskt bevandrad kan jag berätta att geometrikern tillika astronomen Apollonios kom härifrån. Ja, du vet, han som skrev om kägelsnitt som väl alla känner till. Nåja, det är inget jag tänker fördjupa mig i. Låt mig istället visa lite bilder från stället.


Vi startade i Perge och det här var en trevlig skylt jag hittade. Bra att de försöker hålla ordning bland 2000-åriga ruiner!

Ja, inte var det som att gå i Jerash, Efesos eller Pompeji men eftersom jag varit där så kunde jag använda min fantasi och få ihop något iallafall. Men personligen blev jag inte särskilt imponerad.


Gammalgrekiska inskriptioner var det gott om.


Agoran.


Alexander den stores port som stod under renovering.

Bysantiska porten.


Korintiska pelare.


Många ruiner som fanns här fanns ingen förklaring på vad det hade varit.

Rester av en basilika
 

Joniska pelare.


Hos slaktaren.


Hos fiskaren.


Pelargatan med joniska pelare.


Vy tillbaka mot Alexander den stores port.


Vattenkulverten gick under pelargatan.


Reliefer på marmorpelare.


Någons tempel. Kommer dock inte ihåg till vem det var...


Basilika.
 

Vy in mot en trottoar.


Vattenkanaler med keramikrör.


Vy mot vattenkanalen med en bro över.


Och så lite gammalgrekisk text på det då.


Mer från vattenkanalen.


Vem ligger och sover där vid fönstret?


Vy in mot pågående utgrävningar.


Lite mer vattenrör. Det var kanske det mest intressant här, att se hur romarnas vattensystem var uppbyggt.


Vy mot ännu mer utgrävningar.


Korintisk pelare mot en mulen himmel.


Prickskyttetornet var tomt.


Men jag hoppas att vattentornet var fullt.


Kaktusfikonen hade fallit tillsammans med kaktusen och med det så lämnar vi Perge och åker till...

Aspendos
Staden låg vid floden som idag heter Köprüçay, en flod som bildade gräns mot Side som man låg i fejd med. Den grundades på 1000-talet f Kr av greker från Argos (Jepp, samma namn som mitt hotell) men dess höjdpunkt kom på 500-talet när den hade blivit rik stad med hjälp av handel med salt, olja och ull plus via uppfödningen av persiska kungarnas hästar. Då bodde här runt 20.000 invånare. Akvedukten, 19 km lång, tror man byggdes någonstans 150-300-talet när staden höll på att växa sig större och större och man behövde mer vatten. Den var otroligt avancerad eftersom staden låg högre än vattenkällorna, så man använde s k sifonprincipen (hävert). Den innebär att man genom kanaler, broar och tunnlar skjutsar på vattnet så det pressas uppåt. Ingenjörskonst på högsta nivå, alltså.
 

Aspendos akvedukt ledde vatten från två källor, Gökçepinar och Pinarbas.

Aspendos är även känd för sin teater byggd troligtvis mellan år 161 och 169. Den konstruerades av den grekiska arkitekten Zenon, född i staden. Det vi ser idag är tillägg och renoveringar åtminstone två gånger; Seljukerna använde teatern som Karavansaray och på 1200-talet omvandlade de själva scenbyggnaden till ett palats. Teatern används fortfarande och när jag var där hade Aspendos International Opera och balett uppföranden där. Forskare menade tidigare att teatern kunde ta runt 15.000 åskådare men det har visat sig just under festivalen, att den korrekta siffran är över 20,000! Imponerande, eller hur?



Från Aspendos åkte vi ner och åt lunch vid floden.

 
Side
Och efter lunch åkte vi till Side. Side grundades runt år 700 f Kr och ligger på en halvö som skapar en naturlig hamn. Vi vet inte så mycket om när staden låg under lydisk och persisk styre (ca 700-350 f Kr), men bara det att Side stämplade sina egna pengar under perserna visar att staden var ett viktigt centrum i Pamfylien. Det blev så småningom en viktig hamnstad som blev rik genom piraternas slavhandel och sjöfart. Piraterna hade egentligen sin bas på Kreta och i Kilikien (i nuvarande Turkiets sydöstra del med östlig gräns mot Syrien och i söder mot Medelhavet) men tog över Side förmodligen runt 200-talet f Kr. Romarna besegrade dock piraterna år 78 f Kr och kejsar Pompejus gjorde staden romersk år elva år senare.

Det jag hade svårt för i Side är allt turistigt i den gamla, förmodligen fina, stadskärnan. Det var omöjligt att uppleva de gamla stenhusen i ottomansk stil och alla ruinerna. De var en våldsam kommers överallt av sånt som man tror turisterna är intresserade av att köpa. Jag blev nästan lite stressad.


Strandpromenaden i Side.


Apollotemplet tillägnat ljusets och konsternas gud. Han var son till Zeus och Leto och en utmärkt bågskytt. Attributen för denne gud är lager, lyra, delfin och korp.


Akantus.
 

Som sagt, överallt bland ruinerna idkades det handel av olika slag.


Teatern

Kurşunlu Şelalesi
Sista anhalten den här utflyktsdagen var Kurşunlu Şelalesi. Den här platsen blev naturpark 1991 och är ett område på 394 hektar. Man kunde promenera på stigar runt i området och tog man den lite längre vägen var det en del klättring och jag har för mig det var tolv nivåer totalt som jag klev upp. Jag blev nästan lite stressad över att inte hinna tillbaka i tid eftersom vi bara fick 45 minuter här.
 

Den lummiga skogen är nästan som en djungel med röd furu, gran, kermesek, lagerblad, mastix, vide, myrten, hagtorn, björnbär, vildrosor och nerium, vild timjan och mynta, ormbunke och klättrande murgröna.


Vildsvin, räv, kanin, ekorre, fladdermus, härfågeln, hackspett, turturduva, karp, sköldpaddor, vildhundar, ormar och ödlor bildar faunan i naturparken. Jag såg ingenting av det men hittade dom här två papegojorna.


Där promenaden startade och slutade satt en glaskonstnär som jobbade i Muranoglas. Jag köpte varsin blå (skydds)ängel till mina hazardväninnor (och som delades ut av tomten på träffen straxt före jul).

Utflyktsdagen var slut men jag fick se mycket och guiden den här dagen var helt suverän: Ahmet Ferit Turhaner. Jag önskade att vi hade haft någon som honom med på rundresan i Kappadokien...


De blev middag vid moskén när jag kom hem. Maten och servicen var väl så där... Men det blev lite mat i magen innan det blev horisontalläge.

RSS 2.0