2 december-4 februari - När ryggen gick sönder
Ibland händer saker som gör att man verkligen får anstränga sig att vara positiv och vara glad för det man har, istället för att vara bitter över allt man saknar.
Bevingat ord med vy över den vackra hängbjörken.
Det smög sig på, det där onda i ländryggen. Misstänkte diskbråck eftersom det drabbat Ischiasnerven, något som gjort att jag hade svårt att gå. Men (som vanligt) tänkte jag att "Det här fixar jag själv" och ringde såväl 1177 som Rörelse och Hälsa för att få lite tips på vägen. Så den 2e december fick jag order om att ligga på mage och försiktigt böja bakåt (typ yogaövningen Kobran) för att tvinga in disken i läge, fortsätta promenera men också vila emellanåt.
Men istället för att bli bättre blev jag sämre och sämre för varje dag jag var ute och gick mina Pokénader...
Så kom dagarna när jag inte kunde sitta längre. De första dagarna kunde jag ändå gå till soffan, slänga mig snabbt på min sittpuff och kunde avstyra kramperna i högerbenet. Den perioden kunde jag fortfarande ställa mina måltider på IKEAlådan FILUR som jag har som avlastningsbord, och därmed inta måltider halvnormalt. Men näe, Alvedon och Ipren hjälpte INTE mot den här smärtan. Jag grät mig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och nätterna fick jag tillbringa liggande på vänster sida för att slippa få ont.
Så kom dagarna när jag inte kunde sitta längre. De första dagarna kunde jag ändå gå till soffan, slänga mig snabbt på min sittpuff och kunde avstyra kramperna i högerbenet. Den perioden kunde jag fortfarande ställa mina måltider på IKEAlådan FILUR som jag har som avlastningsbord, och därmed inta måltider halvnormalt. Men näe, Alvedon och Ipren hjälpte INTE mot den här smärtan. Jag grät mig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och nätterna fick jag tillbringa liggande på vänster sida för att slippa få ont.
Hittade även ett annat alternativ, nämligen att hänga på min köksö som fick flytta in i rummet. Där kunde jag låtsas att allt var normalt :)
Så kom onsdagen den 7 december. Den dagen blev jag, för första gången i mitt liv sängliggande, totalt oförmögen att röra mig utan att krampa. Redan samma dag insåg jag att detta diskbråck skulle jag kanske inte klara av helt själv...
Den 8e fick jag, efter ännu ett samtal till 1177, ringa efter ambulansen som hämtade mig till akuten. Och efter att ha skrikit mig igenom de första minutrarna stoppade man i mig morfin och kramperna avtog så småningom.
På akuten fick jag ligga och vänta i cirka fem timmar innan en läkare kom. Han trodde också att det var diskbråck men att det skulle gå över av sig själv. Någon röntgen blev det inte. Han skrev ut långtids- och korttidsverkande morfin, gav mig ett par tabletter och jag fick nån timme senare försöka resa mig upp och gå lite grann. Och jag kunde gå - trodde jag...
Det retar mig att jag är obotlig optimist. För självklart bestämde jag mig för att, nu kunde jag klara mig själv, reste mig, klädde på mig och ringde till mamma som skulle skjutsa hem mig. Jag hann bara utanför akuten när kramperna började... och jag grät mig bort till hållplatsen jag skulle bli hämtad. Jag grät tydligen högt för man stannade och frågade om jag behövde hjälp. Hade jag varit smart, hade jag vänt och gått in på akuten igen och krävt röntgen den här dagen...
Mina nästkommande veckor tillbringade jag fast i hopkrupen position och behövde hjälp med i stort sett allt.- utom toalettbesöken som jag valde att klara själv trots skrikande av smärta varje gång. Men där gick gränsen för vad klarade av att be om hjälp med. Då tog jag hellre smärtan....
Fick frågan härom dagen, hur jag fördrev tiden och vet du, konstigt nog minns jag inte så mycket. Vet bara att jag försökte överleva. Och att boka av en hel massa planerade saker. Mitt liv blev "On hold".
Det blev inga jobbtimmar på Releasy som planerat, Ljuspromenaden i Norrköping med barn och barnbarn kunde jag inte gå på, svärmors 80-årsdag kunde jag inte delta i, Hazarden med tjejerna ställdes in jämte återbesöket på Mammografin. Och det var bara planerade saker för första veckan efter akutbesöket, det.
Det blev inga jobbtimmar på Releasy som planerat, Ljuspromenaden i Norrköping med barn och barnbarn kunde jag inte gå på, svärmors 80-årsdag kunde jag inte delta i, Hazarden med tjejerna ställdes in jämte återbesöket på Mammografin. Och det var bara planerade saker för första veckan efter akutbesöket, det.
Först den 19e kom jag på att jag nog skulle sjukskriva mig iallafall. Då hade jag legat i 12 dagar och var fortfarande förvissad om att, det här skulle jag klara själv. Men efter samtal till vårdcentralen som rekommenderade ambulans tillbaka till akuten samma dag, kände jag att jag faktiskt kanske inte skulle klara det här på egen hand. Men jag skippade det där med ambulans. Det KUNDE ju gå över av sig själv...
Mina favoritgubbar, Per och Jonzon.
Onsdagen den 21e kom mannen i mitt liv och hämtade hem mig till sig. Liggandes gråtande i baksätet förflyttades jag från stan till landet och bodde sedan kvar där till andra veckan i januari.
Jag kunde inte ligga i vanlig säng så det blev gästsängen som placerades i vardagsrummet för sällskapets skull. Det hade ju varit tråkigt att ligga i sovrummet, ensam hela dagarna. Jag hade ju fortfarande mål i mun och grät inte heeela dagarna. Fick dock avboka sjukgymnasten återigen och några julfiranden med famijlen blev det inte tal om. Stor besvikelse för en som bara älskar julen.
Men jag blev inte bättre. Alla måltider åt jag i sängen. För att minimera smärtan som kom så fort jag rörde mig, drack jag mindre vatten så jag slapp gå på toa så ofta, och morfinet blev en nödvändighet.
I nyårsveckan fick jag så avboka även nästa besök hos sjukgymnasten... Nu hade jag äntligen nåt en gräns. Jag orkade inte ha ont mer. Den 27e blev det därför ambulans in till Universitetssjukhuset andra gången samma månad.
Ny väntan på akuten.
Väntan på akuten blev längre den här gången och man var på vippen att skicka hem mig igen utan röntgen, eftersom vanlig röntgen inte visade så mycket och magnetröntgen (MR) hade cirka 3 veckors väntelista. Men efter att personalen hade sett hur ont jag hade omvärderades beslutet av läkaren, och nu behöll man mig för vidare evaluering. Jag fick därför komma upp till Ryggkliniken och tillbringa natten där.
Höj- och sänkbar gåstol blev mitt fordon på Ryggkliniken.
För att ha en chans att förflytta mig fick jag en gåstol. En fantastisk uppfinning som gjorde att jag sakta kunde förflytta mig till och från toaletten, även om slutresultatet var kramper och hysterisk gråt framför undersköterskan som alltid var med. Maten låg jag fortfarande och åt och jag kunde bara ligga på vänster sida.
Att inte kunna gå eller vända på mig på tre veckor ger resultat - och det är att benens muskler förtvinar. Jag kunde nästan känna hur krafterna rann av mig. Och där och då fick jag inse att jag skulle vara tvungen att avboka även allt som var planerat första kvartalet 2017; Gate1s seminarium i Rom samt reseledningsuppdragen i Andalusien och Vietnam.
Det blev morfin och nervmedicin flera gånger per dygn för att minska smärtan.
Med nya färgglada piller och upptrappning av morfin kunde jag ta mig genom natten.
Dagen efter blev det MR på förmiddagen, nytt besök av läkaren med resultatet och sjukgymnasten.
Fick kopior på röntgenbilderna. Det var ju inte så svårt att se att disken läckte och jag kunde äntligen förstå varför jag hade så jäkla ont.
Inför operation måste man duscha med specialtvål två gånger. För att jag skulle klara av det körde man in en duschsäng. Men eftersom jag skulle ha våldsamma bekymmer att ens komma i den valde jag gåstolen in i duschen och sedan hänga på en pall och stå ut. En gång på kvällen, en gång på morgonen.
Två duschar senare, dygnsfasta och mååånga fruktlösa försök att ta blodprov och montera ny venkateter i armar, händer och fötter, kördes jag ner till operation. Jag fick sövas i samma säng som jag sov i eftersom jag inte klarade av att byta till operationsbordet och min kropp var utmattad av alla stickförsök att de till slut valde att ta blodprov och sätta in katetern när jag somnat. Så var det tack och godnatt och jag gick in i dimman!
Uppvaket blev spännande, främst av två skäl. Dels hade jag andningsuppehåll och en maskin pep titt som tätt och personal kom och petade på mig och ropade "Andas, du måste andas". Dels var urinblåsan så full att man övervägde kateter. Jag fick inte åka tillbaka till Ryggkliniken förrän jag tömt blåsan. Men kateter kändes inte ett dugg lockande. Jag bad istället att få ett bäcken, så där låg jag kanske 45 minuter och försökte få kroppen att slappna av och tycka att det vore okej att kissa i sängen. Det är inte lätt, måste jag säga. Men till slut gick det och snart hade 5,5 dl hamnat i kärlet - och jag kunde köras upp till mitt rum.
Fullproppade med ännu mer smärtstillande kunde jag sakta återvända till kroppen. Och du kanske kan förstå min enorma glädje att redan ett par timmar senare kunna gå på damrummet och sedan tillbaka utan att krampa - och på kvällen kunde jag sitta upp och äta kvällsmat. Heeeeelt underbart!
Dagen efter operationen kunde jag sitta upp och äta frukost för första gången på nästan fyra veckor.
Dagen efter operationen kunde jag, utan gåstol och bara med ett par kryckor, ge mig ut själv i korridoren och se ut över sjukhusområdet! Då grät jag av lycka faktiskt.
Läkaren kom förbi och kollade så såret inte hade blött igenom. Han berättade också att jag måste ta det lugnt eftersom den här typen av diskbråck lätt kan uppstå på samma ställe igen. Det kunde ske samma dag, nästa vecka, om ett eller ett par år - eller inte alls. Jag satsar på: inte alls, jag.
Sjukgymnasten kom och testade lite rörlighet och gav mig ett rehabträningsprogram. Och på eftermiddagen fick jag utskrivningspapper och mediciner som skulle ta mig igenom nyåret.
Mitt träningsprogram de första fyra veckorna som utfördes jämte promenader.
Nedkörd i rullstol till utgången kunde jag vänta på Per som kom och hämtade hem mig till sig igen.
Mina favoritgubbar, Per och Jonzon.
Onsdagen den 21e kom mannen i mitt liv och hämtade hem mig till sig. Liggandes gråtande i baksätet förflyttades jag från stan till landet och bodde sedan kvar där till andra veckan i januari.
Jag kunde inte ligga i vanlig säng så det blev gästsängen som placerades i vardagsrummet för sällskapets skull. Det hade ju varit tråkigt att ligga i sovrummet, ensam hela dagarna. Jag hade ju fortfarande mål i mun och grät inte heeela dagarna. Fick dock avboka sjukgymnasten återigen och några julfiranden med famijlen blev det inte tal om. Stor besvikelse för en som bara älskar julen.
Men jag blev inte bättre. Alla måltider åt jag i sängen. För att minimera smärtan som kom så fort jag rörde mig, drack jag mindre vatten så jag slapp gå på toa så ofta, och morfinet blev en nödvändighet.
I nyårsveckan fick jag så avboka även nästa besök hos sjukgymnasten... Nu hade jag äntligen nåt en gräns. Jag orkade inte ha ont mer. Den 27e blev det därför ambulans in till Universitetssjukhuset andra gången samma månad.
Ny väntan på akuten.
Väntan på akuten blev längre den här gången och man var på vippen att skicka hem mig igen utan röntgen, eftersom vanlig röntgen inte visade så mycket och magnetröntgen (MR) hade cirka 3 veckors väntelista. Men efter att personalen hade sett hur ont jag hade omvärderades beslutet av läkaren, och nu behöll man mig för vidare evaluering. Jag fick därför komma upp till Ryggkliniken och tillbringa natten där.
Höj- och sänkbar gåstol blev mitt fordon på Ryggkliniken.
För att ha en chans att förflytta mig fick jag en gåstol. En fantastisk uppfinning som gjorde att jag sakta kunde förflytta mig till och från toaletten, även om slutresultatet var kramper och hysterisk gråt framför undersköterskan som alltid var med. Maten låg jag fortfarande och åt och jag kunde bara ligga på vänster sida.
Att inte kunna gå eller vända på mig på tre veckor ger resultat - och det är att benens muskler förtvinar. Jag kunde nästan känna hur krafterna rann av mig. Och där och då fick jag inse att jag skulle vara tvungen att avboka även allt som var planerat första kvartalet 2017; Gate1s seminarium i Rom samt reseledningsuppdragen i Andalusien och Vietnam.
På eftermiddagen kom läkaren och förklarade att jag hade tid till MR nästkommande dag, och att sjukgymnasten skulle komma förbi för att se vad jag behövde hjälp med för att klara av att åka hem.
Det blev morfin och nervmedicin flera gånger per dygn för att minska smärtan.
Med nya färgglada piller och upptrappning av morfin kunde jag ta mig genom natten.
Dagen efter blev det MR på förmiddagen, nytt besök av läkaren med resultatet och sjukgymnasten.
Fick kopior på röntgenbilderna. Det var ju inte så svårt att se att disken läckte och jag kunde äntligen förstå varför jag hade så jäkla ont.
Tydlig diskbråck med stort läckage som tryckte på nerver konstaterades i fjärde ländkotan och man förklarade att operation måste övervägas. Men jag menade att vi kunde väl börja med sjukgymnasten innan vi diskuterade operation ändå. Fick okej på det och sjukgymnasten kom - och där blev det stopp. Hon konstaterade att jag hade alldeles för ont och gick ganska snart och pratade med "min" läkare. Någon timme senare kom denne och förklarade att en operation var enda utvägen om jag inte skulle vara sängliggandes ett par månader och självläka. Då kapitulerade jag. Ett par månader till i horisontalläge var inte ett dugg lockande, du!
Operation bokades akut till dagen efter och jag fick order om fasta från midnatt.
Operation bokades akut till dagen efter och jag fick order om fasta från midnatt.
Inför operation måste man duscha med specialtvål två gånger. För att jag skulle klara av det körde man in en duschsäng. Men eftersom jag skulle ha våldsamma bekymmer att ens komma i den valde jag gåstolen in i duschen och sedan hänga på en pall och stå ut. En gång på kvällen, en gång på morgonen.
Två duschar senare, dygnsfasta och mååånga fruktlösa försök att ta blodprov och montera ny venkateter i armar, händer och fötter, kördes jag ner till operation. Jag fick sövas i samma säng som jag sov i eftersom jag inte klarade av att byta till operationsbordet och min kropp var utmattad av alla stickförsök att de till slut valde att ta blodprov och sätta in katetern när jag somnat. Så var det tack och godnatt och jag gick in i dimman!
Uppvaket blev spännande, främst av två skäl. Dels hade jag andningsuppehåll och en maskin pep titt som tätt och personal kom och petade på mig och ropade "Andas, du måste andas". Dels var urinblåsan så full att man övervägde kateter. Jag fick inte åka tillbaka till Ryggkliniken förrän jag tömt blåsan. Men kateter kändes inte ett dugg lockande. Jag bad istället att få ett bäcken, så där låg jag kanske 45 minuter och försökte få kroppen att slappna av och tycka att det vore okej att kissa i sängen. Det är inte lätt, måste jag säga. Men till slut gick det och snart hade 5,5 dl hamnat i kärlet - och jag kunde köras upp till mitt rum.
Fullproppade med ännu mer smärtstillande kunde jag sakta återvända till kroppen. Och du kanske kan förstå min enorma glädje att redan ett par timmar senare kunna gå på damrummet och sedan tillbaka utan att krampa - och på kvällen kunde jag sitta upp och äta kvällsmat. Heeeeelt underbart!
Dagen efter operationen kunde jag sitta upp och äta frukost för första gången på nästan fyra veckor.
Dagen efter operationen kunde jag, utan gåstol och bara med ett par kryckor, ge mig ut själv i korridoren och se ut över sjukhusområdet! Då grät jag av lycka faktiskt.
Läkaren kom förbi och kollade så såret inte hade blött igenom. Han berättade också att jag måste ta det lugnt eftersom den här typen av diskbråck lätt kan uppstå på samma ställe igen. Det kunde ske samma dag, nästa vecka, om ett eller ett par år - eller inte alls. Jag satsar på: inte alls, jag.
Sjukgymnasten kom och testade lite rörlighet och gav mig ett rehabträningsprogram. Och på eftermiddagen fick jag utskrivningspapper och mediciner som skulle ta mig igenom nyåret.
Mitt träningsprogram de första fyra veckorna som utfördes jämte promenader.
Nedkörd i rullstol till utgången kunde jag vänta på Per som kom och hämtade hem mig till sig igen.
Julen hade som bekant passerat och dagen efter utskrivningen var det nyårsafton. Det blev inte mycket firande då heller men Milla, Jens, Elton och Naima kom på besök och jag kunde vara med och äta en stund innan jag behövde gå och lägga mig igen. På ett sätt var det vemodigt att lämna 2016 ofrivilligt sängliggandes, å andra sidan tänkte jag; nu kan det bara bli bättre!
Fyrverkeribilderna är från lägenheten i Mantorp årsskiftet 2015/2016.
Dagarna gick. Per pysslade om mig och Jonzon vaktade mig de första dagarna. Hunden kände att något inte var helt okej och jag hade hade fortfarande andningsuppehåll så det var kanske därför. Istället för att sova i sin säng, sov han så nära han fick under nätterna.
Några dagar in på nya året vågade jag mig ut, utan kryckor och på egen hand på en minipokénad. I Rappestad finns ett enda Pokéstop och det ligger vid kyrkan så det blev en promenad dit. Det var liksom höjden av frihet de här dagarna, att kunna gå dit.
Rappestads enda pokéstop.
Två veckor efter operationen hade jag flyttat in till stan igen eftersom jag klarade av att gå skapligt. Och även om alla vardagsbestyr gick i slow motion blev det till och med roligt att dammsuga.
Fjorton dagar efter operationen hade jag tid för att ta bort stygnen. Det var första gången jag klarade av en massa trappsteg utan att stanna, både upp och ner. Ett stort framsteg. Dessutom gick jag hem, men det var nog inte helt lyckat eftersom jag fick ont. Men jag måste ju testa. Jag kan ju inte ge upp innan jag har försökt liksom. (Mamma och Björn skjutsade ner mig dock.)
Jag bestämte mig för att utmana benen och tog trapporna både upp och ner på vårdcentralen.
Alla stygn togs bort och det såg väldigt bra ut, sa sköterskan. Läkaren hade lagt snittet så det låg parallellt med min tatuering, trots att jag sagt att jag inte brydde mig om var han la det, bara han gjorde mig bra...
Samma vecka fick jag allt fler steg i benen och jag började kunna gå på lite längre. Jag blev så entusiastisk att jag bokade tid för hälsocheck på Itrim. Och där fick jag reda på att jag anses ha 17 kg övervikt. Kändes lite väl överdrivet. Men 10 kg fett skulle kroppen nog må bra av att förlora...
När Martina firade sin 33-årsdag på lördagen kunde jag äntligen vara med på ett firande (och stoppa i mig några tårtkalorier skall erkännas). Det kändes jättekul att träffa alla.
När Martina firade sin 33-årsdag på lördagen kunde jag äntligen vara med på ett firande (och stoppa i mig några tårtkalorier skall erkännas). Det kändes jättekul att träffa alla.
Collage från Martinas födelsedag med bästa familjen. Utan dem hade jag haft svårt att klara december...
Nitton dagar efter operationen hade jag tid till Fysioterapeuten på Ryggkliniken. Där var jag en timme och testades på rörlighet, domningar och reflexer. Det förstnämnda var nog rätt okej med tanke på den korta tiden som har förflutit och att jag har haft väldigt enkla övningar. Att jag är svag i benen är ju inte så konstigt eftersom jag har legat en månad. Domningarna i högerfoten är dessvärre kvar och reflexerna i den samme var väldigt otydliga. Men jag gick därifrån med nytt övningspapper som jag ska börja med 1 februari.
Fick nytt övningsschema av Fysioterapeuten på Ryggkliniken.
Den här dagen gick jag till stan från US, och därifrån tog jag bussen hem. Kändes väldigt bra.
Ett enkelt med väldigt trevligt och gott eftermiddagsté i gamla Missionskyrkan med min kära mamma.
Så var vi då framme vid den här veckan som snart är slut. Och visst har det varit några projekt även denna vecka. Ett besök på Fridtunaskolan där Elton, Naima och Albin går på gympa. En minipokénad i Lektorshagen med Albin, Simon och Martina som sedan kom med hem på lite grekisk yoghurt och frukt.. Jag har haft ett möte på Arbetsförmedlingen. Och så ryckte jag in som personlig tekniker till mamma och Björn.
Mamma och Björn ville ha hjälp med nya appar på mobilen. Sedan organiserades det på datorn och till slut fixade jag TV:n som inte hade funkat på två dagar.
Ja, jag tycker nog att jag gör nåt litet framsteg varje dag. I onsdags aktiverade jag mitt nyckelkort på Actic och kan gå dit när jag vill, och i fredags blev jag uppringd av World Class för ett projekt som jag anmält intresse till. Dit ska jag på tisdag nästa vecka. Fast någon styrketräning blir det inte än på ett tag. Ska göra som läkare och Fysioterapeut sa, ta det lugnt och skynda långsamt.
Tillbringar kvalitetstid med Jonzon den här helgen.
Nu i helgen har jag hand om Jonzon eftersom Per är vid kusten och fiskar, och då är det ju promenader som gäller. Men det är promenader utan hastiga rörelser. För icke att förvånas över är att jag i torsdags gjorde nåt som jag kanske inte borde ha gjort, nämligen att promenera i rask takt. Det pallade inte ryggen med. Det knäckte till och därmed fick jag ställa in besöket på H&Ms V.I.P-kväll med Milla. Det är bättre nu, men jag väljer nog att lunka ett tag till. Jag vill INTE att den här rygg-historien ska upprepa sig...
Nitton dagar efter operationen hade jag tid till Fysioterapeuten på Ryggkliniken. Där var jag en timme och testades på rörlighet, domningar och reflexer. Det förstnämnda var nog rätt okej med tanke på den korta tiden som har förflutit och att jag har haft väldigt enkla övningar. Att jag är svag i benen är ju inte så konstigt eftersom jag har legat en månad. Domningarna i högerfoten är dessvärre kvar och reflexerna i den samme var väldigt otydliga. Men jag gick därifrån med nytt övningspapper som jag ska börja med 1 februari.
Fick nytt övningsschema av Fysioterapeuten på Ryggkliniken.
Den här dagen gick jag till stan från US, och därifrån tog jag bussen hem. Kändes väldigt bra.
Dagen efter hade jag min första tvättid sedan rygghaveriet. Dagen efter det hade jag tid för mammografin äntligen. Inga nya skuggor syntes. Det betyder således att jag har varit bröstcancerfri drygt ett år. Perfekt!
Och ännu en dag senare var jag på Stadsmissionens café med mamma, på deras Afternoon tea. En hektisk vecka och nästan som vanligt.
Så var vi då framme vid den här veckan som snart är slut. Och visst har det varit några projekt även denna vecka. Ett besök på Fridtunaskolan där Elton, Naima och Albin går på gympa. En minipokénad i Lektorshagen med Albin, Simon och Martina som sedan kom med hem på lite grekisk yoghurt och frukt.. Jag har haft ett möte på Arbetsförmedlingen. Och så ryckte jag in som personlig tekniker till mamma och Björn.
Mamma och Björn ville ha hjälp med nya appar på mobilen. Sedan organiserades det på datorn och till slut fixade jag TV:n som inte hade funkat på två dagar.
Ja, jag tycker nog att jag gör nåt litet framsteg varje dag. I onsdags aktiverade jag mitt nyckelkort på Actic och kan gå dit när jag vill, och i fredags blev jag uppringd av World Class för ett projekt som jag anmält intresse till. Dit ska jag på tisdag nästa vecka. Fast någon styrketräning blir det inte än på ett tag. Ska göra som läkare och Fysioterapeut sa, ta det lugnt och skynda långsamt.
Tillbringar kvalitetstid med Jonzon den här helgen.
Nu i helgen har jag hand om Jonzon eftersom Per är vid kusten och fiskar, och då är det ju promenader som gäller. Men det är promenader utan hastiga rörelser. För icke att förvånas över är att jag i torsdags gjorde nåt som jag kanske inte borde ha gjort, nämligen att promenera i rask takt. Det pallade inte ryggen med. Det knäckte till och därmed fick jag ställa in besöket på H&Ms V.I.P-kväll med Milla. Det är bättre nu, men jag väljer nog att lunka ett tag till. Jag vill INTE att den här rygg-historien ska upprepa sig...
(I tillägg:. Sökte sjukpenning från första akutbesöket, trots sjukanmälan den 19e, men fick ett samtal från FK att det inte kunde godkännas. Min handläggare berättade också att sjukintyget från opererande läkare inte hade godkänts utan han hade fått i uppdrag att skriva nytt, plus att datumet inte stämde. Fick ringa till Ryggkliniken och fick ett nytt sjukintyg ett par dagar senare. Har inte hört mer från FK så nu är det bara att vänta och se om jag är berättigad till någon sjukpenning.)
Kommentarer
Trackback
