Att vara Maria Graube

Idag hade jag planerat in Albins första biobesök. Jag, Martina och Albin skulle se fyra Alfons Åbergfilmer, totalt 40 minuter, lagom tid att klara av att sitta still med så mycket spring i benen som en treåring har, tänkte jag.

Vi möttes utanför bion och gick in och hämtade glatt och förväntansfull biljetterna. Medan Martina och Albin besökte toaletten ställde jag mig i kön för att köpa en liten popcorn till grabben. Dom tjuvsmakade vi alla tre på medan vi väntade på att bion skulle börja.


Popcorn och Cola måste man ha vid första biobesöket i livet. Albin var spänd över vad som skulle ske och undrade över den där stora TV:n vi skulle titta på.

Men kan du fatta! Vi kommer bort till biosalongen som jag ser är stängd och att en annan är öppen. Aja, dom har väl bytt salong då, tänkte jag och började gå bort mot den. 

-Det blir ingen Alfonsfilm, säger mannen med irriterad ton uppfattar jag. Maskinen är trasig.

- Vad?

- Det går ingen film. Du får gå bort till kiosken.

 

Alltså, vad då bort till kiosken? Det var inte bara jag som stod där och undrade vad som just hände. Ingen av oss hade sett något anslag om att Alfonsfilmen skulle var inställd. Det hade ju varit fiffigt att upplysa om det på glasdörrarna in till vestibulen och/eller biljettautomaterna till exempel. Och så ett nytt vid kiosken så man inte hade gått och köpt godis, dricka och popcorn och allt vad vi hade köpt till barnen som skulle få gå på bio.

Vad var det som var så himla svårt att informera vad som hade hänt? Var tejp, papper och personal också "trasiga"? Så himla dåligt, alltså. Har aldrig varit med om något liknande under mitt snart 53-åriga liv. Så vad göra? Ja, det var ju bara att försöka förklara för Ablin att den stora TV:n var trasig, om han nu förstod det, och lämna tillbaka biljetterna och lomma iväg från Filmstaden med en liten popcorn och cocacola i handen. Att vi fick erbjudande att gå på annan film hjälpte inte så mycket eftersom dom andra filmerna inte var i kategorin Knattebio, det vill säga anpassad för små barn med spring i benen. Nej, fy, säger jag. Det hjälper heller inte att vi fick tre fribiljetter för den här dagen skulle ha varit Albins första biobesök. När det blir nästa gång kan jag inte säga eftersom jag precis blivit vikarie i hemtjänsten i Mjölby och inte vet alls hur jag jobbar.