20 april - En röd dag på många sätt
Det kändes både bildligt och bokstavligt som en röd dag idag. Och en händelsefull sådan. Häng med!
Jag började morgonen med att använda ministrykbrädan och ministrykjärnet för att limma upp mina röda byxor med fållfix. Man ska inte sy i onödan!
Vid lunchtid tog jag pendeltåget in till Linköping. Från början var det meningen att jag skulle varit barnvakt till Albin och Simon någon timme men det behövdes inte. Men eftersom det var uppskrivet i kalendern så åkte jag in till dom ändå.
Det växer märkliga saker i Ansgarkyrkans rabatter.
Vi bestämde oss för att gå tillsammans till Tornby. Jag skulle ju till min bokföringsbyrå med kvitton och Martina hade en idé om att gå till djuraffärerna i området. Det blev en härlig promenad i full sol. Här har du lite bilder från vår dag som innehöll myr-koll, smådjur, diskussion om vattenflaskor och Ica Maxis mjukglass som var godkänd men inte mer. (Jag har lånat några foton från Martina och det står under bilderna vilka just det är.)
Foto: Martina Axelsson
Foto: Martina Axelsson
Foto: Martina Axelsson
Foto: Martina Axelsson
Foto: Martina Axelsson
Foto: Martina Axelsson
Det var ju det där med vattenflaskor då. Simon kastade iväg sin i ett obevakat ögonblick så det fick ju bli en ny där. Albin har kvar sin flaska som han fick när vi var i Kolmården 21e juli förra året! Jag ville väldigt gärna köpa en ny - men se det gick inte. Albin blev mycket besviken när jag visade upp en ny, potentiell flaska och frågade om han ville ha den. Detta trauma var det sista han mindes på kvällen, berättade Martina, att jag ville byta ut hans älskade vattenflaska. Ja, det blir väl inget annat än att man får åka till Kolmården snart igen då, känner jag, Kanske det går att byta ut den gamla vattenflaskan mot en ny likadan?
Vi skiljdes åt och jag tog bussen ner till Resecentrum där det var fullständig kaos. Alla tåg inklusive Östgötatrafikens pendeltåg var inställda när jag kom. Det var ingen information om varför, och man kunde nästan tro att det inte var en vardag utan en, ja, röd dag och personalbrist.
När det ropades ut att pendeltåget straxt före fem var inställt tänkte jag inte så mycket på det. Det är ju vanligt att pendelavgångar ställs in, som du vet. Men när sedan förseningen ökade och ytterligare ett tåg ställdes in... och ytterligare ett... och att jag hörde att Stockholmståget var ersatt med buss, då började jag ana oråd där jag satt med mina två matkassar. Gick in på SJ-appen och såg bara en massa "Inställt" och att det berodde dels på ett kontaktledningsfel söder om Linköping och ett signalfel norröver. Gick in på Östgötatrafikens app och 17.46 läste jag om att det skulle finnas (begränsat med) ersättningsbussar istället för pendeltåget.
Idag var det fullständig kaos på resecentrum. Ingen organisation what so ever från varken SJ:s eller Östgötatrafikens sida. Jag har aldrig varit med om maken! Fick höra att det dessutom inte var första gången samma kaos uppstått! Hur kan Östgötatrafiken eller annan ansvarig på stationen då välja att INTE ha en plan för att informera och dirigera folk när tåg ställs in???
Jag gick in till Östgötatrafikens väntrum och luckan och frågade om den där ersättningstrafiken. Jag får veta - med en suck- att ja, den är beställd men vi vet inte när den kommer. Jaha, och vart ska den avgå ifrån i så fall, frågade jag. Hållplats D2, fick jag veta. Jag tog mina kassar och gick till D2 som visade sig ligga bort mot fjärrbussterminalen. Där möttes jag av en myrstack av folk som planlöst gick fram och tillbaka så fort en buss kom. Ingen buss var nämligen märkt med vart den skulle och ibland visste inte chaufförerna ens vart dom skulle utan fick ringa och fråga.
Nu blev jag en av vandrarna, jag också. Ingen ansvarig kom ut, dirigerade och höll lite ordning så det blev någon slags turordning till bussarna som dök upp vartefter. Under tiden jag gick där och väntade kom en man ut i gul reflexväst och skrek ut någonting om att bussar skulle komma. En!
Efter att ha gått fram och tillbaka mellan bussarna och hållplatsen hade tömts på majoriteten av folk kom så äntligen en buss mot lilla Mantorp. Jag klev på och två timmar efter ankomst till resecentrum från Tornby kunde jag låsa upp dörren till mitt hem.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Man börjar prata med okända. Till exempel den grålätta damen som jag bjöd på en Lindor chokladkula i röran. Och den unge mannen från Mantorp, också i röd jacka som tog rygg på mig (sa han) när jag sprang mellan bussarna för att ta reda på om det kanske var DEN bussen som gick til Mantorp... Och när väl "min" buss kom, satte jag mig bredvid en äldre medelålders gymnasielärare från Boxholm och pratade appar. Jag kände mig nästan energisk istället för trött på situationen! MEN, näe, jag önskar inte att det händer igen - och gör det det utgår jag ifrån att Östgötatrafiken lär sig något eftersom det tydligen är andra gången på ett halvår det här händer... Men det ska jag väl kanske inte hoppas på. Det verkar mer som om dom kör struts-mentaliteten, det vill säga, väljer att inte se att det är ett problem.
Kommentarer
Trackback
