13 september - Pass, US och "spontan" operation
En sjuk dag nästan. Jag hade först bokat tid för att skaffa nytt pass. Där satt jag och väntade... och väntade och väntade tills jag frågade om det inte skulle bli min tur snart. Jag hade en tid kl 10.30 nämligen. Det visade sig att jag inte fanns (och på måndagen fann jag ut att jag hade bokat rätt tid - men en annan dag! Smart, va?). Men så blev iallafall passet klart och som vanligt känner man inte igen sig själv och ser allmänt kriminell ut!
Är det NÅGON som blir snygg på sitt pass eller körkort, månne?
Från polisen åkte jag ner till sjukans parkering och fick en plats ganska så nära Södra ingången. Letade mig fram till kirurgen där jag hade tid kl 12.30. Det är sedan mitt liv blir något surrealistiskt, serrö.
Jag betalade min avgift och blev anvisad till ett väntrum. Fick väl sitta där en kvart eller så innan läkaren själv kom och hämtade upp mig. En syrra gjorde oss sällskap och sedan blev det horisontalläge! Undersökningen startade och ganska omedelbart utropade läkaren. Oj, den var stor och jag förstår att den har orsakat problem!
Vad var då föremål för denna undersökning kanske du undrar? Jo, en så kallad kolorektal polyp (en köttiga tillväxt från ändtarmen) som obehandlad kan utvecklas till tjocktarmscancer och det verkar ju onödigt. Man kollade även nederdelen av tarmen med ultraljud och den var tydligen väldigt snygg...
Iallafall, är låg jag så elegant jag kunde med särade skinkor när jag hör:
Vad var då föremål för denna undersökning kanske du undrar? Jo, en så kallad kolorektal polyp (en köttiga tillväxt från ändtarmen) som obehandlad kan utvecklas till tjocktarmscancer och det verkar ju onödigt. Man kollade även nederdelen av tarmen med ultraljud och den var tydligen väldigt snygg...
Iallafall, är låg jag så elegant jag kunde med särade skinkor när jag hör:
- Den där kan jag operera bort direkt med lokalbedövning så skickar vi den till vidare undersökning meddetsamma.
Jag blev ISKALL! Operera? NU? Med lokalbedövning? Lite lätt hysteriskt utropade:
Jag blev ISKALL! Operera? NU? Med lokalbedövning? Lite lätt hysteriskt utropade:
- Nej, det går inte. Jag klarar inte av att vara vaken. Jag måste sövas!!!
- Inga problem. Då bokar vi en tid och det blir antingen här eller i Motala om en månad eller så.
- Så får det bli!
Jag började klä på mig när jag plötsligt stannade upp och liksom tänkte till lite grann. Här stod jag (för nu hade jag rest mig upp och fått tillbaka mina skinkor) 51 år och är tämligen orädd - och så bangade jag ett (enkelt) ingrepp som skulle ta tio minuter-en kvart bara för att jag inte ville vara vaken? Det gick ju inte AN! Så jag förvånade mig själv och sa:
- Näe! Gör det nu! Jag kan inte vänta en månad till! Det är för larvigt detta! (Adrenaliet pumpade för fullt)
- Är du säker, frågade läkare?
- Nej, men gör det ändå innan jag ångrar mig.
Det blev nu febril aktivitet. Ingen ville att jag skulle ångra mig! Läkare och syrra springer ut i korridoren och kommenderar bedövning och sukatur och kommer tillbaka med två extra syrror. hahaha Underbart.
Jag hade en som satt och klappade mig på armen och talade lugnt med mig och den andra stod och pratade med mig och de andra och tittade på.
Och hur gick då detta? Ja, jag var INTE tyst när jag fick bedövningssprutorna runt om den förbaskade Polypen men efter en kort stund kände jag ingenting och det var över! Galet! Det var helt overkligt, faktiskt! Jag kunde inte fatta att jag hade opererats där och då och åkte hem med ett operationssår i sällskap. Ett mellanspel på Apoteket för att köpa Alvedon och Ipren och sen direkt hem.
Och jag som hade tänkt göra en massa på eftermiddagen. Det blev ju inget av med det! Men jag var glad över att ha tagit mammas bil och att nu var polypen (god eller elak, det får jag veta om en månad eller så) nu var borta! Det blir spännande att läsa resultatet!
- Inga problem. Då bokar vi en tid och det blir antingen här eller i Motala om en månad eller så.
- Så får det bli!
Jag började klä på mig när jag plötsligt stannade upp och liksom tänkte till lite grann. Här stod jag (för nu hade jag rest mig upp och fått tillbaka mina skinkor) 51 år och är tämligen orädd - och så bangade jag ett (enkelt) ingrepp som skulle ta tio minuter-en kvart bara för att jag inte ville vara vaken? Det gick ju inte AN! Så jag förvånade mig själv och sa:
- Näe! Gör det nu! Jag kan inte vänta en månad till! Det är för larvigt detta! (Adrenaliet pumpade för fullt)
- Är du säker, frågade läkare?
- Nej, men gör det ändå innan jag ångrar mig.
Det blev nu febril aktivitet. Ingen ville att jag skulle ångra mig! Läkare och syrra springer ut i korridoren och kommenderar bedövning och sukatur och kommer tillbaka med två extra syrror. hahaha Underbart.
Jag hade en som satt och klappade mig på armen och talade lugnt med mig och den andra stod och pratade med mig och de andra och tittade på.
Och hur gick då detta? Ja, jag var INTE tyst när jag fick bedövningssprutorna runt om den förbaskade Polypen men efter en kort stund kände jag ingenting och det var över! Galet! Det var helt overkligt, faktiskt! Jag kunde inte fatta att jag hade opererats där och då och åkte hem med ett operationssår i sällskap. Ett mellanspel på Apoteket för att köpa Alvedon och Ipren och sen direkt hem.
Och jag som hade tänkt göra en massa på eftermiddagen. Det blev ju inget av med det! Men jag var glad över att ha tagit mammas bil och att nu var polypen (god eller elak, det får jag veta om en månad eller så) nu var borta! Det blir spännande att läsa resultatet!
Kommentarer
Trackback
