Att vara Maria Graube

Klockan halv tolv marockansk tid (d vs runt tolv) kom direktrisen för barn- och kvinnohemmet Oum el Banine, Mahjouba Edbouche. Hon ville visa oss runt dels på daghemsdelen men sedan låta oss hälsa på i det nya hemmet hos de unga blivande mammorna.

Utanför hemmet mötte vi en annan bil. Ut hoppade två unga damer som visade sig studera till socionomer i Sverige och hade den här typen av verksamhet som C-uppsats! Den ena var marockanska och pratade flytande arabiska och kunde tolka åt oss under första delen av rundvisningen. Tänk vad världen är liten.

 

Besöket var lite som att bli förflyttad i tiden. Jag är ju själv ett barnhemsbarn på 60-talet hemma i Sverige och mina underbara föräldrar var så kloka att jag fick åka dit och hälsa på tills de la ner på 70-talet (Videhemmet i Linköping). Så här retroaktivt känns det oerhört värdefullt att ha den erfarenheten. Tack mamma (och pappa som ju är i himlen)!

Skillnaden här är att man tar hand om mammorna också. De får jobba, studera eller praktisera medan bäbisarna tas om hand här av kärleksfull personal. Det var verkligen härligt att se!

De jobbar mycket med att skapa band mellan barn och mor och har hjälp av Sverige i det jobbet, faktiskt. Jag har, bara den här säsongen, mött totalt sex svenskar som kommit ner för att jobba där.

 

De har särskilda rum för de små upp till 9 månader där de sover och har en lekhage.

 

.

Det finns avskilda rum för de lite större barnen upp till två år där de sover och så har de ett eget lekrum. Och så har de gjort i ordning för de lite större barnen upp till tre år nu också. Barnen som var vakna (vi kom under siestan) var så glada, log och skrattade när vi gungade på deras babysitters där de också fick sova middag.

 

I skötrummet hänger handdukar till varje barn och två tvättlappar, en för ansikte och överkropp, en för underliv och underkropp. Allt rent, snyggt och välordnat!

Både jag och Emeli var oerhört imponerade hur fint de har fått det med olika färger i rummen, pedagogiska leksaker - och underbar personal. Jag blev så glad inombords att vi hjälper det här hemmet!

 

Efter barnhemsbesöket åkte vi till de blivande mammornas hem som är köpta för skänka pengar från Tyskland, tror jag det var. Här finns plats för tio kvinnor och vi träffade hälften av dem och deras föreståndare Jamila Ait Blal som också sitter i styrelsen. De har galler för dörren och dörren är låst med dubbla lås och den måste låsas upp inifrån av dem själva efter en knackning på dörren.

 

Eftersom det inte finns något som heter våldtäkt och sexuellt utnyttjanden och det är förbjudet att bli gravid/ha barn utan att vara gift så blir de olagliga enligt marockans lag och de kan kastas i fängelse eller dödas för att de är ensamstående mammor. Lite svårt att greppa det där.

 

De unga mammorna välkomnade oss lite försiktigt och unga är de... runt 13-14-15 – det var lite jobbigt faktiskt. Vi har unga mammor hemma i Skandinavien också men de väljer det själva. Här är det inte mycket till val. Abort är också olagligt och om de genomför en olaglig abort ändå så är risken stor att de dör. Dessa unga damer är utfrysta från familj och släkt.

Men en lite ljusglimt fann vi för i receptionen. Där satt en av flickornas mamma och pratade med sin tårögda dotter. Mamman log emot oss, säkert tacksam för att vi var där för att hjälpa hennes dotter som väntade barn när som helst.

 

En ung mamma, runt 14 år hade precis fött sin dotter dagen före. Hon såg väldigt trött ut men försökte le när jag pratade med henne (hon förstod lite franska).

 

 

En annan ung mamma, kanske året äldre, försökte trösta sitt barn som hade kolik.

 

 

De andra var ute i köket och förberedde kvällsmaten.

 

.

 

Jamila, Mahjouba, Emeli och jag åkte sedan till Marjane och shoppade loss. För shopping blev det. I kassan från våra gäster hade vi samlat in 6950, 40 dirham på knappt fem månader!!! Tack alla ni som bidragit till Oum el Banine. Ni ska veta hur tacksamma alla är idag!

 

Vi började med fyra tomma vagnar och slutade med fyra överfulla vagnar.

 

I bilen när vi åkte från kvinnornas hem så knäckte jag olyckligt till min rygg. Den värkte sedan igenom hela dagen och kvällen. Så onödigt. Fick använda vagnen som rullator!

 

Och vagnarna blev allt fullare och fullare... och tyngre och tyngre.

 

 

Upp på bandet, till en något förvånad kassör, kom blöjor, mjölkpulver, mjöl, socker, tomatpuré, tvättmedel, toapapper, diskmedel, sköljmedel, tvål, shampoo, ris, linser, olivolja, matolja, smör, margarin, nescafe, pasta, kryddor, té, kött och jag har nog missat en hel del grejer... Men mat, hygienartiklar och kem för tio personer var det iallafall.

 

Jag gav kuvertet till Mahjouba, som själv fick betala kalaset

 

.

När det blev drygt 440 dirham över gick Jamila tillbaka in och köpte kött för resten och kvar blev bara ett par dirham i kuveret!

 

När vagnarna var fullastade, betalda spatserade vi mot bilen. Väl ute vsa Mahjouba (som också hade ryggproblem) att hon ville ha hjälp med att lasta allt från de fyra stora varuvagnarna. Och vips, som från bar himmel, uppenbarade sig tre unga människor som helt sonika bar in allt i bilen. Skulle det kunna hända i Sverige? Hm... lite tveksamt.

 

Det blev en fantastisk eftermiddag och både jag och Emeli kände att vi gjorde en god gärning med gästernas pengar. Ännu en gång – tack till alla som bidragit!

 

Läs mer om barn- och kvinnohemmet om du har lust.

Surfa in på  http://www.oumelbanine.net/index.html