Att vara Maria Graube

Sammanfattning av dagen måste bli (i listform):

• Taxin som inte kunde komma
• Måste-ha-funktionen inkopplad
• Var har jag lagt min Apolloboard?
• En hund med sorgsen uppsyn

Så nu ska vi ta och bena lite i den här situationen. Låt oss därför göra en djupdykning i denna dag!


Foto:www.fotoakuten.se

Det började med att jag var sen till min första hotellservice. Anledningen var enkel. Jag hade planerat att promenera 1,5 timme till mitt första hotell, i utkanten av Chaweng... men sedan ändrade jag mig och tänkte "Jag ringer Sari istället och tar taxi dit" och stannade därför hemma en knapp timme ytterligare. Jag kom således iväg 08.17.
När jag närmade mig French Bakery ringde jag Sari - som nästan inte var vaken!
Jamen, var inte det bra då? Näe, det var det inte.
Och eftersom det var tidigt på morgonen för även hans taxikompisar, kunde han inte ringa en vän.

Jag började därför, lite irriterat, gå och tänkte "Jag får väl ta en taxi på vägen, då". Det var bara det att det kom ingen taxi. Men så himla bra det va då - inte! Jag tittade på klockan, insåg att jag faktiskt var en timme försenad och hoppade vidare mellan vattenpölarna efter gårdagkvällens flera timmar lång regn, på den trafikerade huvudvägen.

När klockan var 08.45 fick jag syn på en mopedtaxi i motriktning och viftade (och jag tror minsann att jag hoppade lite extra på stället). Han tvärvände iallafall och tog mig sedan till hotellet, fem minuter före utsatt tid! DET var bra det!

På hotellet träffade jag gäster som hade varit på Samui massor med gånger men till min stora glädje kunde jag ge dem lite nya tips ändå. Sånt är extra kul, tycker jag. Kul var också att träffa den dräktiga hotellkatten med pärlhalsband runt halsen.


Jag promenerade bort till nästa hotell och på vägen stötte jag på en gecko som hade brådis över gatan.

Väl framme på nästa hotell, träffade jag gästerna där som var intresserade av att äta både krokodilbiff och groda (missade buffelsteken dock). Annars brukar den typen av mat-tips mottagas med lätt rynkad näsa.

Från det hotellet, som var de sista för förmiddagen, gick jag via Laemdin- marknaden till huvudvägen. Då inträffade två besynnerliga saker.
När jag som bäst spankulerar där på gatan (för jag hade inte bråttom) fick jag syn på något, som jag först passerar men sen backar och går tillbaka till. Det är en hatt-grossist!
Jag ser en inköpare där och två som servar. Plötsligt får jag för mig att jag måste ha en cowboyhatt - varvid följande inre dialog utspelar sig. Eller njae, först var det ingen som sa nå't utan Mig och Mig själv tyckte nog idé var himla bra också. Tror jag tog alla med överraskning. MEN så "hör" jag:
"Men vad ska du ha den till", undrade Mig och Mig själv.
"Den ska jag har när jag dansar Line dance", svarade jag väldigt övertygande.
"Äe, men du dansar ju inte line dance direkt längre", suckade de.
"Aaa, fast jag ska nog det igen... kanske", sa jag även nu bestämt på sätt och vis.
"Okej. Men dansen du lär in just nu är ju inte country direkt..."
"Näe. Och", frågade jag.
"Alltså, cowboyhattar hör väl ihop med countrymusic och Vilda västern, eller?"
"Amen, jag gillar Vilda Västern (fast inte så mycket countrymusik då)! Och så tycker jag om cowboyhattar, fortsatte jag. "Plus att jag kan ju ha den till nå't klädbyte när jag åker upp till Stockholm för 'Modell för en dag', ni vet", sa jag och såg möjligheterna.
"Ja, vi tycker iallafall att det är onödigt att köpa en."
"Jamen, jag vet ju inte vad den kostar än", protesterade jag.
*Tänk om den är billig*, viskade jag tyst och närmade mig säljaren.
"Kan jag få prova den minsta ni har av de där", frågade jag och pekade på den svarta stråhatten i mitten av stapeln från hyllan högst upp. "Jag har inget huvud", påstod jag och menade alltså att jag behövde storlek Extra small.
Och ner kom den. Jag band upp brättet, satte den på huvudet och den passade perfekt - just då! Därefter gick jag bort till spegeln... och erfor en känsla av lycka (och kanske lite nostalgi?) när jag fick se mig själv - och jag frågade försiktigt efter priset. 
"100 bath (ca 33 kronor)", svarade säljardamen. 
"Jag gillar den här", utbrast jag glatt på svenska och tittade mig i spegeln ännu en gång. "Jag tar den!"
Då var den diskussionen avklarad så nu har jag en cowboyhatt *höhum *som jag visserligen inte vet säkert när jag ska använda plus att den är lite för stor eftersom jag provade den med bandana på.

*suck* vad håller människan på med, undrade Nacho när jag sprang emellan kameran och trappan i försök att ta kort på mig själv med timern. Det blev några turer fram och tillbaka, ja. Till slut gav jag upp och det här är det bästa i skörden...

Vidare till nästa upplevelse.
Jag fortsatte min promenad mot huvudvägen, nu med en svart cowboyhatt nedknögglad i Apollos ryggsäck jämte listor, utflyktstider, reklambroschyrer och paraply.

I slutet av stickgatan ligger en skomakare. Han tillverkar skräddarsydda skor på beställning - och väskor. I höjd med denna byggnad fick jag för mig att jag måste ha en ny bältestelefonväska!
Så jag in, visade min mobilväskan med två fack och demonstrerade hur det ena facket var för litet. Numera använder jag ju inte kameramobil för att ta kort utan en digitalkamera istället.
Jag blev så anvisad plats till en träbänk för att vänta på skiss! Och in kommer då thailändare från grannbutikerna som nyfiket ville veta var jag kom ifrån, vad jag jobbade med, hur länge jag hade varit på Samui, vad jag tyckte om ön och när jag skulle åka därifrån. Lite som ett förhör i skolan, kändes det som.
Detta besök slutade iallafall med ännu en köpbeslut och den 9e juli ska jag hämta min lilla måttbeställda läderväska.
"Den kommer bli snygg till cowboyhatten", tänkte jag tyst och vet fortfarande inte riktigt vad jag menade med detta. Väskan ska ju inte sitta uppe på hatten. Det verkar ju en smula opraktiskt. Det är ju faktiskt en bältesväska och ett bälte ska väl ändå sitta i midjan, va?
*skrattar högt när jag ser framför mig hur det ringer och jag sträcker upp båda händerna, famlar på hatten för att nå väskan som hänger på hattbandet på höger sida, för att så småningom få tag i telefonen och kunna svara*.
Jag tror nog att jag menade att de matchade eftersom de är i samma färg: Svart.

Och så dagens ironi: Bara för att jag valt att inte ta med mina två kuvert som ska till Bangkok så passerade jag posten hela två gånger under förmiddagen. Jag som nästan aldrig går förbi där.
Aja, postbesök står inte på schemat förrän imorgon. Dessutom fick jag ett dokument till som skulle till Bangkok senare på eftermiddagen, så det var väl någon mening med att breven låg kvar på kontoret iallafall då.

När jag genade vid templet tillbaka till kontoret fick jag syn på några brev på muren. Tjaaa, har folk ingen brevlåda så kan man ju lägga posten i lä på muren om man är brevbärare här. Det är ju sällan risk för regn på dagen.



Mellanlandning på kontoret med lunchlåda från 7Eleven 'Garlic Chicken with Rice', inget spicy och ganska tråkig.

Mitt Apolloboard blev på morgonen efterlyst hos busschaufför, taxichauförr och hotellreception i Chaweng. Men ingen hade sett det. Jag började fundera över om jag haft det med mig till flygplatsen igår kväll? Nej, det kunde jag inte haft eftersom jag saknade det just när jag skulle till min Departure. Jag måste ha glömt det någonstans under söndagen, men var?

På seneftermiddagen var det dags för nästa hotellsservice, denna gång i Choen Mon. Eftersom det var sista hotellet jag var på igår eftermiddag gick jag förhoppningsfull till receptionen och frågade om hade hittat min pärm.
"Aha", utropade receptionisten och gick bort och hämtade något - och det var DEN! Så nu är vi återförenade! Ordningen är återställd - åtminstone på den fronten!

Antal steg: 15204


BOBBYS HJØRNE


Lille Bobby kan se så trist ud...