Att vara Maria Graube

Vaknade ett par gånger under natten, inte för att jag tänker så mycket på nätterna utan för att jag liksom bara vaknar en stund. Men jag somnar om ganska fort, tycker jag, så jag får ändå acceptabelt med sömn.

Morgonrutinerna tog vid men när jag satte mig en stund på balkongen grät jag en liten stund. Den här gången grät jag inte så mycket för Therese familj och vänner utan faktiskt för min skull.
"Stackars lilla mig", tänkte jag medan tårarna trillade nerför mina kinder en kvart. Och det är okej det med, att tycka synd om mig själv lite grann. Jag har trots allt varit med om mycket den senaste veckan, saker som inte kan sägas vara normala (ja, vad nu det är).

Hela morgonen var jag jättenervös. "Hur ska det gå?", tänkte jag. Att ta hand om gästerna... skulle jag gråta för allt? Men så slog jag liksom näven i bordet (ja, bildligt talat då alltså) och sa bestämt till mig själv "Hör det du Maria, Nu tar du en sak i taget! Du säger ju själv till andra att 90% av det man oroar sig inträffar aldrig." Och därefter försvann oron helt! Så är det ju... man ska ta små steg - inte sjumilakliv!

• Så jag började med att kopplade om telefonen från Emma tillbaka till servicetelefonen som fanns hos mig.
• En timme senare tog jag taxi till kontoret (snyftade bara liiite när jag passerade hotell Anezi) för att möta upp min nya kollega, Helena. Vi har träffats på DM-konferens i Gilleleje 2009 så hon var inget nytt ansikte. Känns roligt att ha henne här ett par veckor. Jag fick dessutom reda på att Emelie (just nu RS på Teneriffa) kommer ner hit och ska vara resten av säsongen vilket jag också ser fram emot. Och Emma skullle vara min hjälpreda på flygplatsen idag. Allt blir som det ska, ni vet!
• Näst steg var det att hämta upp gäster. Jag hade bussen som skulle hämta på flest hotell och tog sedan gästerna till flygplatsen. (Nu kunde jag titta mot Anezi utan att snyfta men fick en liten tår i vänstra ögat.)
• När alla gäster checkat in tog vi, som vanligt, en fika tillsammans med Kattis och Josefin (från Ving)
• Sen tog jag emot nya gäster i arrivalhallen
• ... och tog med dem i transferbussen till sina hotell.
• Min dag avslutades därefter med en upplyftande hotellservice där bland annat en mamma ordnat en jätterolig överraskning för sina barn och sambo! Då fick jag en liten klump i halsen när jag tänkte att de oväntade händelserna kan både vara positiva och nedslående. Det blev sån kontrast mot hur min överraskning blev i tisdags... Men jag blev så inspirerad av denna kvinna att jag bestämde mig för att överraska min bästa väninna med en massage (eller vad hon ni väljer) då hon nyligen förlorat sin mamma och troligtvis behöver det...

Jag beslutade mig för att inte göra något mer på kvällen än att kolla på Burn Notice och CSI och slappa.

Och vet ni vad? Den här dagen gick väl ganska bra ändå, tycker jag. Istället för att kräva för mycket av mig själv delade jag upp livet i små, små delar istället.
Du vet: "Även en tusenmilafärd börjar med ett enda steg" (Kinesiskt ordspråk), så imorgon forsätter jag kliva på och ser vad lördagen har i beredskap åt mig!

Antal steg idag 5 110