Att vara Maria Graube

Vaknade ett par gånger under natten men halv fem gick jag upp.
Då hade tankarna kommit med frågan:
"Kunde jag har gjort något annorlunda och räddat Therese?"
Men mitt rationella jag svarade ideligen:"Nej, Maria, det hade du inte kunnat göra! 

• Du, Samad och Kattis försökte förmå henne att gå tillbaka till läkaren.
• Du ringde efter läkaren på söndagen efter Therese SMS vid sju på morgonen att hon hade kräkts en gång i timmen hela natten och hade nu svårt att andas - och han kom och tog med henne på sjukhuset.
• Du stängde servicekontoret och gick dit samma eftermiddag när du fått mezzet "Jag vill ha mat", köpte varm soppa och en stor flaska vatten och pratade sedan med henne både per telefon och på sjukhuset och trodde hon skulle bli bättre. Att ha aptit är positivt, ju.
• Du ringde Falck och Apollo samtidigt som du var på sjukhuset måndag morgon och fick veta att hon hamnat i sockerkoma samt haft ett hjärtstillestånd och de berättade att läget inte var livshotande men allvarligt. Du gick sedan till hennes säng, torkade en tår som rann på hennes kind när du pratade med henne och klappade om henne. Man hör fast man är nedsövd, ju.
• Du tog hand om hennes väska med saker som gavs till dig på sjukhuset och gick hem till henne med och istället plockade ihop nya kläder och tandborsten ifall hon skulle vakna upp och vilja fräscha till sig.

Vad skulle du kunna ha gjort annorlunda? Ingen, inte ens på sjukhuset, trodde utgången skulle bli den det blev!"

Och mitt rationella JAG vet att jag inte kunde ha påverkat utgången... men det är lika jobbigt för det. Och det är ju nyttigt att ifrågasätta sitt handlande med ojämna mellanrum, tycker jag. Men på morgonen bestämde jag mig för att det där måste jag kasta av mig och gå vidare. Jag hade inte kunnat rädda henne hur gärna jag än hade velat. That's it!

Ångestattack
Vid sextiden fick jag plötsligt hjärtklappning och blev jättetrött. Valde att lägga mig ner i sängen, andas och vila en stund. Jag tror jag somnade för plötsligt var klockan straxt före åtta och telefonen ringde. Det var Alf, psykologen, som vill höra hur jag hade det. Jag förklarade hur jag mådde och vilka beslut jag fattat för egen del både igår samt på morgonen och vi bestämde att vi skulle höras ett par dagar senare.

Emma kom
Vid halv tio ringde Emma och jag promenerade till hennes hotell där vi träffades i frukostmatsalen. Vi satt en stund och pratade innan vi kontaktade Therese föräldrar, Berit och Per, som på morgonen skulle få åka till bårhuset för att se Therese. De skulle sedan få komma till al Massira och träffa behandlande läkare och Lena och ville gärna att vi var med.

Med föräldrar på sjukhus och polisstation
Vi gick upp till sjukhuset och där stod de! Jag gick fram och kramade dem en stund - för vad finns där att säga i en stund som denna. Och ibland är det bättre att vara tyst.
Vi fick straxt därpå veta bakgrunden till varför Therese fått lämna jordelivet, vad man hade gjort och vad som skulle hända nu - och alla vi insåg att vi hade inte kunnat påverka utgången vad vi än hade gjort här. På ett sätt hade det blivit förutbestämt att hennes tid var slut här på jorden den 4e januari 2011.

Efter sjukhuset åkte vi till polisstationen för att hämta hennes grejer, vilket tog två timmar förstås.  När vi var klara och hade skrivit på rapporten på sju kopior skjutsade vi "hem" Berit och Per till hotellet. Där lämnade vi dem så de själva kunde gå igenom Therese saker - och gå och äta. Klockan hade hunnit bli nästan fyra...

Emma och jag var också tvungna att äta. Kattis från Ving sammanstrålade med oss på Duffys och vi satt och småpratade lite om Therese, jobbet, livet i stort. Skönt att få kunna slappna av en smula. Det tar enormt på krafterna allt det här. Min kropp och själ ville bara gå och sova...

Intro på kontoret
Jag gick sedan till kontoret med Emma för att introducera henne på kontoret och för att lämna information om sånt som kan komma frågor om under morgondagen. Jag hade bett om att få ha min lediga dag enligt schemat och det var inga problem. Det känns viktigt för mig att få torsdagen ledig som vanligt för att landa ordenligt. För sen på fredag har jag ankomst med nya gäster och behöver energin till dem. Emma och jag bestämde att jag kopplar över telefonen redan ikväll för att få kvällen fri också. Det kändes bra!

På destinationsmailen hade vi fått ett Memorandum över Therese där man uppmanat till en tyst minut kl 12 idag. Då satt vi på polisstationen och visste inget om. Men jag vet att Therese inte bryr sig och att vi kommer sammanstråla på annat sätt vid tillfälle på ett mer normalt sätt. Över en Café au lait på Paris eller nåt...

Therese goda gärningar
Vid halv sju kom Kattis till kontoret och vi gick egenom en Theresekartong med mat och köksprylar. Lite fick vi kasta, lite tog Kattis, lite tog jag och två påsar och en bricka gav vi till vår parkeringsvakt, som Therese och jag har "adopterat". Han såg mycket förvånad ut och eftersom han bara pratar arabiska och berber kunde vi inte förklara varför han fick grejerna ifrån oss men han såg jätteglad ut. Själv tackade jag Therese högt när jag fick hennes Guldkaffe och svenska salt och jag tror nog att hon hörde.

Efter att ha gjort denna goda gärning 'post mortem' besökte Kattis och jag föräldrarna på hotellet. De hade nu gått igenom alla saker och hade plockat ihop grejer som vi kunde ge vidare. Och allt kommer säkerligen uppskattas. Det är ju så mycket roligare att någon annan har glädje av Therese saker än att de kastas på soptippen och eldas upp. Man kan fortfarande varit till stor glädje fast man inte finns fysiskt kvar här nere, eller hur!?

Göra vanliga saker
Kattis och jag hade bestämt att vi ska göra normala saker och åkte därför till Marjane och handlade. På vägen hem svängde vi förbi kontoret och lämnade Therese grejer. Därefter tog jag kväll. Stekte och petade i mig små Frankfurterkorvar och körsbärstomater för att få i mig något innan jag släckte lampan klockan halv tio. Då var jag helt slut både fysiskt och mentalt.

Sorg är ingen sjukdom men den tär på kroppen...
Kroppen är trött, jag försjunker i tankar och stirrar samt upptäcker att jag gråter oprovocerat då och då. Det är så min sorg ser ut i skrivande stund. Och jag tror att mitt sätt att bearbeta det här är att fortsätta skriva.

Att ta sig tid att sörja är jätteviktigt! Gör man inte det kan man faktiskt bli fysiskt sjuk - och det är ju väldigt onödigt.
Minns tillbaka efter att jag först förlorade min pappa och kort därefter gick igenom min skilsmässa då jag var djupt nedstämd. Det var kanske egentligen sorgearbete som ingen förstod, och som blev en jättejobbig depression som varade i tre år. Kanske om jag mött någon som förstått vad sorg är, att saker hade blivit annorlunda? Fast visst, det är bara en spekulation och sånt gills liksom inte.
Vi sörjer dessutom på olika sätt och min personliga reflektion är att ju fler kriser du har upplevt i livet - desto lättare har du att gå vidare i livet - hoppas jag.
Kanske du kan ha nytta av mina länkar nedan som handlar just om sorg, något vi inte pratar så mycket om känner jag...
http://www.sorg.se/fakta-om-sorg/vad-ar-sorg/
http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Sorg/
http://www.1177.se/Tema/Liv-och-halsa/Kriser/Sorg/

Foto?!
Under dagen insåg jag att det aldrig blev några kort tagna på Therese och mig. Hon gillade inte att vara med på bild. Vi hade fått upprepade uppmaningar att ta en teambild och det blev hela tiden framskjutet .
Jag har tagit mig friheten att redigera ett kort från hennes Facebooksida och publicera här. Hon var trots allt en del av mitt liv och vardag och måste få en plats här på min blogg, känner jag. Jag hoppas du som har tagit kortet kan leva med det beslutet. Maila gärna ditt namn så skriver jag in det här på bloggen självklart!


4/1 2010 R.I.P

Avlsutningsvis:
Min uppmaning till alla som läser min blogg - gå och kolla er kolesterol en gång om året iallafall. Nivån kan vara skyhög även om du äter bra - det är delvis ärftligt... Men håller du koll hinner kanske inte ditt blod som sirap och släcker ner dig i förtid.

Antal steg idag  10 312
Igår gick jag 5 613 steg men glömde visst att skriva det på bloggen.