Att vara Maria Graube

(Jag publicerar, efter medgivande av Therese (R.I.P) föräldrar, mina bloggar om mina upplevelser dagarna då inte mycket varit som vanligt. Här kommer så äntligen bloggen om min gårdag.)

Telefonerna höll sig lugna hela natten. Det gjorde inte jag! Jag vaknade nämligen klockan 01.40 och var hungrig. Inte så konstigt med tanke på att jag inte ätit på nio timmar igår. Sju minuter senare satt jag således med en av mina små matlådor i knät, en flaska vatten och datorn i sängen. Men jag somnade om snart om och vaknade första gången vid fem, sen gick jag upp när Therese alarm på DM-telefonen ringde. Då hade klockan hunnit blir sex.
Underligt nog var jag fortfarande väldigt trött och hade svarta ringar under ögonen... Det är inte helt likt mig. Jag brukar normalt piggt hoppa upp ur sängen.

Käkade frulle som vanligt, fick lite ont i magen under vänstra revben runt kvart i åtta. Lite sympationt, tänkte jag, och gjorde mig redo för dagens kontorssysslor som väntade. Jag kände mig säker på att klara ut det men hade en onormalt stor oro i magen idag.

Innan jag gick hemifrån gick jag in på onlinesystemet samt DIBS och kände igen mig lite grann och fick lite hopp om att jag nog skulle klara av mina DM-uppgifter.

... och hon bara försvann
Jag tog en taxi till kontoret och hade kanske hunnit sitta där i tio minuter när telefonen ringde. Det var Lena, en svensk läkare på sjukhuset, som ringde och meddelade att Therese hade avlidit på morgonen (klockan 07.45 (!)) efter att ha fått ett andra hjärtstillestånd (det första var igår).

Och som vanligt när såna här saker händer så säger man: "Men det är omöjligt!"

För det är precis så det känns när något går bort hastigt och man pratade med dem personligen dagen innan. Jag snyftade fram "Vänta lite, jag är bara lite chockad. Jag måste dricka vatten." Gick bort till andra sidan bordet, tog vattenflaskan skakad av beskedet, drack ett par klunkar medan jag försökte sortera saker i vettiga fack i min hjärna och verkligen ta in vad hon berättade för mig. De ville att jag skulle komma till sjukhuset med Therese pass eftersom polisen behövde ha det, hörde jag.

Jobbet efter
Fem minuter efter beskedet ringde jag direkt till Falck så de fick veta och kunde arbeta på sitt håll.
Mitt nästa samtal gick till Calle på Apollo och han började arbeta på sitt håll.

Vid tio åkte jag och Hassan hem till Therese lägenhet och hittade passet. Det åkte vi upp med till sjukhuset och man tillkallade polisen. De krävde sedan att vi skulle följa med tillbaka till lägenheten där de skulle inventera. Men de gjorde mer än bara inventerade. De både inventerade och packade ner allt i hennes påsar och väskor. Polismannen krävde att jag föjde honom överallt och hjälpa honom att packa. Det kändes väldigt konstigt. Det här var min kollega och väns saker... När vi var klara var det som om hon aldrig varit där! En underlig känsla i en overklig morgon.

Under packandet ringde dels Falck, dels Calle på Apollo och uppdaterade mig.
Jag fick veta att jag skulle lämna över Marrakechturen till lokalguiden, få en psykologkontakt i morgon samt att vår areamanager Emma åkt till Arlanda för att komma ner och hjälpa mig med driften redan imorgon. Jag själv skulle jobba så lite som möjligt och försöka landa i situationen.

"Men jag är dålig på att inte jobba", svarade jag. "Jag vet, svarade Calle, men du vet inte hur du reagerar på en sån här extraordinär händelse". Och det har han ju helt rätt i. Man vet aldrig hur man kan komma att reagera - bara tro. Han sa det jag skulle säga till vem som helst själv...

Efter att alla saker blivit packade blev jag anvisad plats i baksätet på polisbilen med alla hennes grejer, och fick följa med till polisstationen. Där skrevs det en rapport med pekfingervalsen om vad som hade skett under förmiddagen och jag fick uppge alla mina uppgifter (till och med mina föräldrars namn!). Sju kopior hade jag sedan att skriva under innan jag fick skjuts tillbaka till kontoret.

Där åt jag upp mina youghurtar och hallon med frenesi. Det hade ännu en dag dröjt allt för länge utan att ha ätit (8 timmar) och jag bannade mig själv. Å andra sidan kunde jag inte veta vilka många och långa procedurer här är... Det fungerar ju inte som hemma!

På kontoret fixade jag allt välkomstmaterial och packade det. Flack Travel Care och Calle kom med ytterligare uppdatering om vad som skulle hända idag och det kändes väldigt bra. Dessutom fixade jag alla papper till pärmarna men där var det stopp.

Chockreaktionen kom
Vid två tiden kom nog upplevelserna ifatt mig iallafall. Jag blev yr i huvudet, lätt illamående, frös och gjorde bara grejer halvvägs för jag glömde bort vad jag höll på med precis ögonblicket före. Fullständigt normal chockreaktion, alltså!

Då bestämde jag mig för att nu var det hög tid att ta hand om mig själv istället för att vara en sån som jobbar för att slippa känna efter. Jag fattade beslutet att INTE gå omkring till alla hotell i Agadir med utflykts- och servicepapper. Ringde därför efter Anne-Marthe hos agenten och bad att hennes son Alexander skulle åka runt istället. De kom vid tretiden, tog pappren och jag stängde kontoret för att åka hem.

Promenerade cornichen hem för att skaffa lite normal energi till kroppen och rensa hjärna. Oavsett hur erfaren men är av livet så blir såna här situationer alltid overkliga. När jag kom hem och satte mig på balkongen nöp jag mig i armen för att försäkra mig om att jag faktiskt var vaken och allt som hade hänt den här dagen, verkligen hade hänt och inte var en dröm. Nypet kändes, alltså var jag vaken och allt jag upplevt var inte bara en sorglig film på TV.

Hemma!

Jag åt mat och skänkte en tacksam tanke åt att jag är så klok att göra matlådor för en vecka. Dunia ringde och kom sedan förbi med sin lilla söta dotter på armen. Hon ville försäkra sig att jag mådde bra och berätta att om jag behövde bil eller någon hjälp var det bara att höra av sig.

Efter det blev det kaffe och lite exklusive choklad. Vid sjutiden ringde representanten på svenska konsulatet och ville höra om Therese saker på polisstationen och berättade samtidigt att föräldrarna var på väg till sjukhuset och skulle där få beskedet. När jag la på luren DÅ grät jag för första gången ordenligt.

Jag satt på balkongen och tårarna trillade och ville inte sluta. Jag tror jag höll på så en timme. Det var väl något jag behövde kan jag tro. Det gör mig så ont för hennes föräldrar. Jag kan bara ana vad de har att gå igenom ikväll och i natt. Jag vet hur jag har haft det under dagen idag och jag är "bara" vän och kollega.

Som brukligt är ska myndigheter meddela dödsfall till närmaste familjen. Av respekt har jag därför inte publicerat den förrän jag förvissat mig om att alla fått veta och nu har jag ju fått även ett godkännande och det kändes väldigt bra att få.

Tack idag speciellt till

• Calle Runfors på Apollo som uppdaterat mig hela dagen vad de gjorde hemma

• Emma Ring som jag tackade även igår och som kastade sig på ett plan ner till Agadir och möter upp mig imorgon

• Åsa på Falck Travel Care för kontinuerliga uppdateringar vad de gjorde

• Anne-Marthe, Hassan. Hassan, Samad, Ben Hassan som har följt mig runt till sjukhus, lägenhet och polishus

• Alexander el Kroni som hjälpte mig på eftermiddagen med att åka runt till hotellen med uppdatering till pärmarna.

• Personalen på Anezi som kom till lägenheten när polisen var där med mig och gav mig deras kondoleanser

• Dunia på Compass Cars som kom hem till mig med sin lilla dotter för att se hur jag mådde på kvällen.

• Min bror Fredrik, mamma och mina två döttrar som stött mig från hemmaplan