3 jan - I chock köpte jag hallon!
Vaknade utvilad och kände mig redo för söndagens (som jag trodde) äventyr som jag inte hade någon aning om vad de skulle innebära och de visade sig inte bli så mycket roligt. Att Therese skulle bli kvar på sjukhuset iallafall en dag till, var min första tanke.
Jag inventerade vad jag hade gjort dagen före och insåg att jag hade haft
När jag prata med Annelie på FB förstod jag att det inte alls var söndag, utan måndag! Wups! Vad hände? Där förlorade jag en hel dag och fick lite lätt panik.
Om fyra dagar var det ny ankomst och mycket back stage-jobb som måste göras och min intuition sa mig att det troligvis skulle bli jag som behövde göra det. Detta klurade jag på under fördagen och tänkte att det är nog bäst att utgå ifrån det värsta scenariot och sedan bli glad om det blev annorlunda och Therese var på benen i jobb!
Jag fattade beslutet att börja med att göra iordning miniguiderna med tags och utresekort när jag kom till kontoret. Det skulle iallafall var ju en bra början. Jag hade trots allt bara idag och imorgon att trolla med min tid eftersom jag har utflykt till Marrakech på onsdag.
När klockan var runt tio käkade jag lunch och gick sedan mot stan. På väg till kontoret svängde jag förbi sjukhuset - bara för att finna min väninna och kollega i koma!!!
Det var en mycket märklig upplevelse.
Tänk så livet kan förändras i ett endaste ögonblick! Ena dagen full av liv och en annan i sockerkoma (som det var, förklarade läkaren).
Ibland kan man tycka att livet är bra orättvist ändå. Jag fick dessutom ta med mig alla hennes saker från sjukhuset... kändes väldigt konstigt. Då insåg jag att hon nog inte skulle komma hem på ett tag...
Men det är ju inget jag kan göra. Therese ligger på sjukhuset med sin bukspottsinflammation (nedsövd nu eftersom hon börjar slita bort slangarna när hon börjar vakna) och får vård. Hennes liv är lite On-hold och ligger i deras händer. Och jag har kopplat in Flack Travel Care som tar över allt praktiskt runt hennes sjukhusvistelse samt kommunikationen med hennes anhöriga.
Min egen värld snurrar just nu med minst den dubbla hastigheten. Jag måste fokusera på destinationsdriften och kommunikationen med gästerna, agenten, samarbetspartners och hotellen. Allt upphör inte att fungera när en person blir liggandes, vet ni! Och det skulle inte Therese ha varken gillat eller gjort själv! The show must go on!
När jag kom till kontoret hade jag alltså två mobiltelefoner som ringde (servicetelefon och DM-telefon) och började jag göra en lista på allt som skulle göras och det var en hel del.
Vi hade bestämt innan jag åkte på min visumresa över nyåret, att vi skulle göra om hotell- och kontorsservicen samt utflyktsprogrammet från och med 7 januari. Det var ju illa tajmat i och för sig - men samtidigt bra för jag hade ändå fått göra om det eftersom jag måste få allt att fungera på en person nu.
Men det innebar att jag skulle behöva skriva om service- och utflyktspappren och byta de som är i hotellpärmarna.
Vi skulle även flytta inspirationsmötet till lördagen istället för fredagen så välkomstbrevet måste göra som.
Jag behövde dessutom lösenord till våra två Webmail, DIBS (för att dra kontokort), onlinesystemet (för alla listor och bokning) och Revilution (ekonomisystemet).
Till råga på allt var ju tonern slut i skrivaren så det behövde jag fixa fram pengar till så jag kunde skriva ut allt material till Agadir, Essaouira och Marrakech.
Men det skulle allt bringas reda i den här situationen!
Mitt i alltihop kom en hallonförsäljare till kontorsdörren och ville sälja. I hastigheten köpte jag en halvliter för 20 dirham, något jag nog inte skulle ha gjort om jag inte hade en släng av chocktillstånd i min kropp haha.
Hur man reagerar vid chock och stress är ju väldigt personligt. Jag köper visst hallon haha.
På hemvägen gick jag hem till Therese och kastade färskvaror som annars skulle mögla. Jag försökte hitta lite rena kläder, tandborste, tandkräm och deodorant att ta med om/när hon väcks. Det skulle jag iallafall uppskatta att få. Jag tar med det till kontoret och kan gå bort med, tänkte jag. Läkarna har lovat att ringa när något ändrar sig. Det känns bra, tycker jag. Det är ju liksom ingen idé att ringa till varandra om det inte är någon förändring! Vi behöver alla tiden till något annat.
När jag kom hem insåg jag en chockreaktion till - jag hade glömt att äta på 9 timmar!!! Inte särskilt klokt av en som har diabetes alltså! Det vore ju grannt om jag hamnar på samma sjukhus i sockerkoma jag också! Jag tog en stor portion av Therese smörgåstårta och skänkte henne en tanke.
På kvällen ringde Emma igen och ville höra hur jag och Therese mådde. Vi pratade en stund och jag måste säga att jag känner verkligen att vi har stöd av vår arbetsgivare, både Therese och jag. Så även om jag liksom fixar det mesta är det ju trevligt att jag vet att folk finns där om jag behöver dem.
Tack för idag speciellt till
Dr Lena på Qlinique al Massira
Kattis, Malou och Josefin på Ving
Anne-Marthe och Hassan el Krooni på AtlasTours
Emma Ring. areamanager på Apollos huvudkontor
Alice Auber, Annette Sidås, Camilla Blomqvist på Facebook
Min kära mamma Marianne
Kärlek till er alla!
Som vanligt satte jag mig med bloggen, FB och mailen, och somnade såsom sig bör straxt efter nio.
Kvällen blev helt som vanligt alltså! Härligt! Hallonen? De ligger kvar i plastlådorna. Tror jag tar med mig dem till kontoret och har som mellis!
Antal steg. 10 611
Jag inventerade vad jag hade gjort dagen före och insåg att jag hade haft
- möte med alla på Iberostar och Odyssee Park
- telefonkontakt med alla på Tikida och Tildi
- möte med två tredjedelar av sällskapen på Golden
- telefonkontakt med 1/3 av sällskapen på Shems
- möte med två sällskap på Anezi
När jag prata med Annelie på FB förstod jag att det inte alls var söndag, utan måndag! Wups! Vad hände? Där förlorade jag en hel dag och fick lite lätt panik.
Om fyra dagar var det ny ankomst och mycket back stage-jobb som måste göras och min intuition sa mig att det troligvis skulle bli jag som behövde göra det. Detta klurade jag på under fördagen och tänkte att det är nog bäst att utgå ifrån det värsta scenariot och sedan bli glad om det blev annorlunda och Therese var på benen i jobb!
Jag fattade beslutet att börja med att göra iordning miniguiderna med tags och utresekort när jag kom till kontoret. Det skulle iallafall var ju en bra början. Jag hade trots allt bara idag och imorgon att trolla med min tid eftersom jag har utflykt till Marrakech på onsdag.
När klockan var runt tio käkade jag lunch och gick sedan mot stan. På väg till kontoret svängde jag förbi sjukhuset - bara för att finna min väninna och kollega i koma!!!
Det var en mycket märklig upplevelse.
Tänk så livet kan förändras i ett endaste ögonblick! Ena dagen full av liv och en annan i sockerkoma (som det var, förklarade läkaren).
Ibland kan man tycka att livet är bra orättvist ändå. Jag fick dessutom ta med mig alla hennes saker från sjukhuset... kändes väldigt konstigt. Då insåg jag att hon nog inte skulle komma hem på ett tag...
Men det är ju inget jag kan göra. Therese ligger på sjukhuset med sin bukspottsinflammation (nedsövd nu eftersom hon börjar slita bort slangarna när hon börjar vakna) och får vård. Hennes liv är lite On-hold och ligger i deras händer. Och jag har kopplat in Flack Travel Care som tar över allt praktiskt runt hennes sjukhusvistelse samt kommunikationen med hennes anhöriga.
Min egen värld snurrar just nu med minst den dubbla hastigheten. Jag måste fokusera på destinationsdriften och kommunikationen med gästerna, agenten, samarbetspartners och hotellen. Allt upphör inte att fungera när en person blir liggandes, vet ni! Och det skulle inte Therese ha varken gillat eller gjort själv! The show must go on!
När jag kom till kontoret hade jag alltså två mobiltelefoner som ringde (servicetelefon och DM-telefon) och började jag göra en lista på allt som skulle göras och det var en hel del.
Vi hade bestämt innan jag åkte på min visumresa över nyåret, att vi skulle göra om hotell- och kontorsservicen samt utflyktsprogrammet från och med 7 januari. Det var ju illa tajmat i och för sig - men samtidigt bra för jag hade ändå fått göra om det eftersom jag måste få allt att fungera på en person nu.
Men det innebar att jag skulle behöva skriva om service- och utflyktspappren och byta de som är i hotellpärmarna.
Vi skulle även flytta inspirationsmötet till lördagen istället för fredagen så välkomstbrevet måste göra som.
Jag behövde dessutom lösenord till våra två Webmail, DIBS (för att dra kontokort), onlinesystemet (för alla listor och bokning) och Revilution (ekonomisystemet).
Till råga på allt var ju tonern slut i skrivaren så det behövde jag fixa fram pengar till så jag kunde skriva ut allt material till Agadir, Essaouira och Marrakech.
Men det skulle allt bringas reda i den här situationen!
- Tonern köpte agenten åt mig nästan på stört och kom och levererade den.
- Emma Ring på Apollokontoret fixade fram alla lösenord och hade telefonkontakt med mig under eftermiddagen plus att vi ska sitta i telefon imorgon förmiddag så hon kan lotsa mig igenom programmen på datorn som jag inte är helt bekant med.
- Jag skrev om alla hotells servicepappren till pärmen, utflyktsprogrammet och välkomstbrevet och har typ bara att skriva ut
- Samtidigt hade jag servicekontoret öppet för glada semesterfirande gäster som ville följa med till Marrakech eller bara ha tips.
- Dessutom höll jag i uppdateringar via telefon åt olika håll om hur Therese mådde - från läkarna till våra gemensamma vänner och bekanta på destinationen.
Mitt i alltihop kom en hallonförsäljare till kontorsdörren och ville sälja. I hastigheten köpte jag en halvliter för 20 dirham, något jag nog inte skulle ha gjort om jag inte hade en släng av chocktillstånd i min kropp haha.
Hur man reagerar vid chock och stress är ju väldigt personligt. Jag köper visst hallon haha.
På hemvägen gick jag hem till Therese och kastade färskvaror som annars skulle mögla. Jag försökte hitta lite rena kläder, tandborste, tandkräm och deodorant att ta med om/när hon väcks. Det skulle jag iallafall uppskatta att få. Jag tar med det till kontoret och kan gå bort med, tänkte jag. Läkarna har lovat att ringa när något ändrar sig. Det känns bra, tycker jag. Det är ju liksom ingen idé att ringa till varandra om det inte är någon förändring! Vi behöver alla tiden till något annat.
När jag kom hem insåg jag en chockreaktion till - jag hade glömt att äta på 9 timmar!!! Inte särskilt klokt av en som har diabetes alltså! Det vore ju grannt om jag hamnar på samma sjukhus i sockerkoma jag också! Jag tog en stor portion av Therese smörgåstårta och skänkte henne en tanke.
På kvällen ringde Emma igen och ville höra hur jag och Therese mådde. Vi pratade en stund och jag måste säga att jag känner verkligen att vi har stöd av vår arbetsgivare, både Therese och jag. Så även om jag liksom fixar det mesta är det ju trevligt att jag vet att folk finns där om jag behöver dem.
Tack för idag speciellt till
Dr Lena på Qlinique al Massira
Kattis, Malou och Josefin på Ving
Anne-Marthe och Hassan el Krooni på AtlasTours
Emma Ring. areamanager på Apollos huvudkontor
Alice Auber, Annette Sidås, Camilla Blomqvist på Facebook
Min kära mamma Marianne
Kärlek till er alla!
Som vanligt satte jag mig med bloggen, FB och mailen, och somnade såsom sig bör straxt efter nio.
Kvällen blev helt som vanligt alltså! Härligt! Hallonen? De ligger kvar i plastlådorna. Tror jag tar med mig dem till kontoret och har som mellis!
Antal steg. 10 611
Kommentarer
Trackback
