Att vara Maria Graube

Som jag skrev häromdagen lever jag ett situationsanpassat liv - och gillar det. Och tur var detta för den här dagen startade med KAOS!

Fick ett SMS på morgonen om att Therese blivit sämre och måste till sjukhus med en gång. Eftersom vi hade service båda två på morgonen fick jag ringa till hennes hotell och ändra tider medan jag först gick till mina hotell för att därefter även beta av hennes.

En förmiddag på språng
Det blev en lite stökig morgon men allt går om man vill. Det enda hotellet jag hann till i tid idag var mitt eget.
Trots att jag var nere tio minuter före utsatt tid blev jag 20 minuter försenad vilket sedan bara ökade. Jag fick springa mellan hotellen borta där jag bor och hela tiden ringa receptioner och säga att jag blev en halvtimme försinkad. "Men så bra med lite gratis motion", tänkte jag för att peppa mig lite.

Jag måste säga att de jag träffade under min hotellservice eller de som ringde var oerhört förstående. Jag hade gäster mitt emot mig samtidigt som jag fick serva dem jag hade i telefonen som ringde titt som tätt. Tack snälla ni för det! Det uppskattades!


Le Nile Bleu och kamelspett
Som belöning för bra utfört arbete på förmiddagen bjöd jag mig på lunch på Le Nile Bleu och åt deras kamelgrillspett. Gillar deras bättre eftersom man får mer grönsaker istället för pommes, grillade afrikanska chilifrukter (så man kan göra maten hur spicy som helst) samt nästan en hel apelsin som jag kan ha som efterrätt. Maten plus att servicen är tio gånger bättre gjorde mitt restaurangbesök angenämt. Så ska ni käka kamel - gå till Le Nile Bleu tills jag hittar något bättre ;)


På bilden: Apelsin, körsbärstomat, grillad chili , rödlök och kamelfilé. Mumma!

"Jag vill ha mat"
Vid två fick jag ett till SMS. Då hade jag precis kommit till kontoret och försökte bringa reda i en denna något kaotisk morgon. 
Det var Therese som mezzade helt kort "Jag vill ha mat". Jag trodde då att hon kommit hem och blivit bättre. Så fel det var då!
Jag ringde upp och fick höra en svagt sluddrande röst som sa "Nej, jag är kvar på sjukhuset". På sjukhus här får man ingen mat (om man inte kontaktar sitt försäkringsbolag som går i god för betalning för både vård och mat - fast det kan ta ett par dagar att få ett sånt beslut...) utan får se till att släktingar och vänner kommer med sånt. Och nu var jag ju en sån däringa vän.

Jag skrev en lapp om att jag öppnar Servicekontoret kl 16 istället för 15 på grund av sjukdom, och gick därefter till Restaurang Paris och beställde en stor flaska vatten samt en mild grönsakssoppa att ta med till sjukan upphälld i en stor Necafe-burk. Tio minuter senare fick jag det jag beställlt och tog en taxi till kliniken i Talborjt.

Hittade Therese på andra våningen på deras intensivavdelning och tänkte ha soppkök på Al Massira. Men se det gick inte. Den fransktalande personalen berättade för mig att jag inte fick ge henne något att äta och dricka förrän tidigast dagen därpå. Therese var fastande på grund av en scanning/röntgen hon var tvungen att göra.
(Då var jag glad att jag faktiskt förstår och pratar franska! Minns själv hur hemskt det var att ligga på enbart arabiskt talande sjukhus i Aqaba när jag inte förstod vad de förklarade. Det var väl så Therese hade det nu...)

Jag meddelade en mycket matt kollega om deras beslut och sa att hon har näring och mediciner via sitt dropp och att hon skulle bli mer hjälpt imorgon när svensktalande Lena skulle komma och prata med henne. Hon gjorde nog inte direkt vågen inombords. Det skulle inte jag heller har gjort...

Istället för att ta en taxi tillbaka hade jag mariginal för att gå tillbaka. "Så bra, då kan jag ju lämna ett kuvert på Shems", tänkte jag lite positivt!

Eftermiddag med service
Efter Shems promenerade jag vidare till kontoret och öppnade det.


Några från Odyssee Park hade stuckit in en lapp i dörren och straxt därpå kom några andra gäster och ville ha lite tips. Fick ett par telefonsamtal och löste lite enklare bekymmer och kunde sedan nöjd stänga kontoret kl 18.

På vägen hem gick jag förbi Odyssee Park. "Så bra, då jag jag ju träffa gästerna där!", tänkte jag så där lite positivt ni vet. Sagt och gjort. Vi bestämde träff i receptionen 18.15. Det blev en trevlig halvtimme!

Jag bestämde mig för att gå hem och passa på att andas lite samt rensa hjärnan från dagens något stressiga dag. Jag kom väl typ halvvägs när någon tutade enträget. Jag tittade åt sidan och fick se Kattis och Josefin, kollegor på Ving. De gav mig skjuts hem och som motprestation uppdaterade jag dem om Therese hälsotillstånd.

Precis när jag skulle kliva ur bilen ringde telefonen. Det var gästerna som jag lovat skulle få låna min vinöppnare. Jag hämtade den, gick ner till restaurangen och lämnade den samt meddelade att de får ta med sig egna vinflaskor till restaurangen om de vill. (Restaurangen själv serverar ingen alkohol men det är okej för gästerna att ta med eget.)

Fyrtiofem minuter senare ordnade jag fram sex hästar och bokade in gäster till Ranch Horapy. Därefter var min dag slut och det var jag också - slut, alltså. Klockan hade hunnit bli halv nio.

Jag satte mig en stund vid datorn och somnade gott in straxt efter nio.
Imorgon är en annan dag allena på destinationen. Bara att börja ladda batterierna!

Antal steg: 11 242