Att vara Maria Graube

Dagen startade inte så bra... eller Jo, det gjorde den nog. Iallafall så blev den väldigt annorlunda och fick mig att tänka till hur jag agerar. Och kanske det som hände bidrog till det som hände på eftermiddagen?! Men låt mig börja från början!

SJÄLVRANNSAKAN PÅ SCHEMAT
Jag faller inte längre för martyrskap och gör inte andras problem till mitt. Det här har en del människor svårt att förstå. De tror aldrig man mår dåligt utan tar lätt på allt som händer. Det är inte alls det det handlar om.Jag ser hinder som utmaning och upplever därför eventuella negativa händelser ur ett positivt perspektiv - och som sagt, gör inte ditt problem till mitt eget. Varför har jag nu reflekterat över detta denna måndag???

Jo, att få ett mail från någon som upplever att

• hon inte vågar berätta om hur hon mår
• att jag jag viftar bort hennes problem
• att jag tycker det är enkelt att gå vidare
• inte bryr mig om att hon mår dåligt
• att jag inte var någon riktig vän
• att hon skulle ta hand om sig själv i fortsättningen
• och tackade för visat intresse.

Det drabbade mig hårt! Vet inte om och när det hände sist... Tillfälle för självrannsakan, alltså! Jag ställde därför några frågor till mig själv;

• Skulle jag bemöta/behandla henne annorlunda än jag möter andra människor?
• Är det kanske bättre om jag bara lyssnar utan att komma med egna reflektioner?
• Ska man välja att nicka förstående åt ett mående som handlar om samma sak sedan flera år?
• Var det mig det var fel på som inte tycker "synd om" henne?

Och svaren som kom var;

• Hur kommer det sig då att de som kommer till mig gör det just för att få mina reflektioner, perspektiv och annat tänk?
• Hur kommer det sig att en f d kund på ett ställe där jag jobbade, gjorde sig besväret att leta upp min hemadress och kände att hon måste skriva ett kort som tackade för hjälpen ur en svår situation och ville bjuda på fika?
• Att må dåligt är negativt. Om man mår dåligt att samma händelser i flera år, kallas det mönster och negativa mönster behöver brytas annars blir man fysiskt sjuk (läs gärna mer på kangenbloggen om det). Att, som jag, lämna problemet och fokusera på något annat är inte ignorant utan välmening. Att en del inte upplever det så är inte mitt fel!
• Det är ingens fel. Man är helt enkelt inte på samma trappsteg - och det är helt okej det med!

EFTERTANKE
Efter en stund kom jag fram till att när jag mådde dåligt (och var sjukskriven tre år, faktiskt) orkade jag heller inte höra på människor som gått vidare och inte gjorde mitt problem till sitt. Jag ville att de skulle känna med mig och tycka att det jag gick igenom var helt förfärligt. Jag ville inte att de gav sitt perspektiv på mitt problem som egentligen inte var så stort som JAG ville ha det till. Såna människor valde jag snabbt bort. De var för jobbiga, helt enkelt! Men sedan "hände" fyra saker. Jag fick 1. kurator  2. kurs  3. böcker (och föreläsningar så småningom)  4. en väninna som tvingade iväg en på saker som man egentligen inte hade lust med och sa obekväma saker.

Jag fick alltså en kurator som jag gick och pratade av mig hos, eftersom jag inte upplevde att jag hade någon som lyssnade på mitt/mina gigantiska problem. Och hon fick mig att tänka till, se saker ur ett annat perspektiv, att det jag tyckte var så himla viktigt faktiskt inte var livsavgörande och lärde mig vikten av att ta eget ansvar över mitt mående - hon var skarp, jag grät och hatade henne i början. Sedan hände något och jag BÖRJADE förstå men hade ännu inte fått allt helt klart för mig.
Jag fick, ett halvår senare, gå en kurs där man skulle fundera ut vilken väg man skulle ta i arbetslivet eftersom jag skulle byta jobb, där min lärare pratade om att vi väljer hela tiden och jag var så himla upprörd över detta. Jag befann mig fortfarande i ett martyrskap där jag bara tyckte saker hände runt omkring mig och att jag var offer för omständigheter och kunde inte för mitt LIV begripa att ingen annan kunde se det!
Jag läste också en hel massa inom personlig utveckling och började så småningom förstå att man ju faktiskt väljer sitt eget mående i och med den attityd man har i situationer man skapar eller möter. Och just det HÄR har jag jobbat med i 14 år kan man säga... så det är klart att man har hunnit inse en hel del och de första åren av allt annat än enkla! (Det var så jag kom in på stresshantering och coaching, förresten.)
Jag hade dessutom en väninnan i närheten som var lite obekväm men som fortfarande är min väninna.



SAMMANFATTNING
Alla har inte en och samma syn på vänskap. Att sträcka ut en hand är inte vänskap för mig, det kan alla göra, även främlingen på gatan.
För mig är vänskap en som inte bara lyssnar och jamsar med i någons elände utan istället vågar säga emot och komma andra prespektiv som kanske inte alltid är så roliga att höra - utan faktiskt är mer asjobbiga och besvärliga att höra. Det innebär för mig att komma framåt, att utvecklas som människa och bejaka livet vi lever!

Själv har jag (minst) två Tell-it -like-it-is (som Dr Phil, en av mina idoler) i min närhet som jag uppskattar oehört mycket. Per har stått bredvid mig i 22 år och Pella i 17. De talar om hur de upplever saker jag säger men bestämmer inte att det är så jag tycker! Och tycker vi inte likadant så accepterar vi det och går vidare. DET är vänskap för  mig!

Hittade ett bra citat om sorg som jag erkänner att jag kände när morgonen inte blev så positiv som jag hade förväntat mig. "Även sorgen kan bli en kraftkälla, om vi övervinner dess förlamande inverkan och trotsar dess lockande till medömkan med oss själva." (Jakob Billström)
.
Jag tillät händelsen påverka mig 1,5 timme. Men sen kunde jag inte ägna mer tid till självömkan. Det var hög tid att gå vidare i livet! Det var ju 16 timmar kvar på måndagen (hm kanske ska räkna bort sovtiden, iallafall) och jag hade ju en massa upplevelser som väntade!

Men vad hade nu dagens första ledsamma med eftermiddagen glada händelse att göra???

Jag berättade i torsdags om ett samtal jag fick i bussen. Det var Nina som jag träffade under min tid som butiksledare på Myrorna och hon arbetade då på Samhall Resurs. Vi samarbetade med rehabilitering av långtidssjukskrivna. Nu ringde hon och frågade om jag hade något att göra och att hon ville ha mig som Coachkonsult för en ny grupp fd sjukskrivna (läs utförsäkrade) med start inom kort. Visst låter det fantastiskt!? Möte avtalades till fredagen och då fick jag veta lite mer vad de ville och jag sa "Klart jag hakar på!" Vi bestämde att jag också skulle träffa regionchefen så snart som möjligt och det blev alltså idag. Här är det snabba bud!

Under vårt lunchmöte insåg vi nog båda att vi har samma filosofi och sätt att se saker. Vi rotar inte i det som HAR hänt, vi tittar på hur situationer ser ut just NU och om man kan se/tänka/göra något annorlunda (kallas kognitiv coaching)!
Jag berättade om min egen långtidssjukskrivning på 90-talet, vägen tillbaka och hur jag idag ser livet som ett enda äventyr fyllt med utmaningar. Han frågade mig då om jag kunde ge ett exempel på något som får mig ur balans. Då berättade jag om min morgon, faktiskt. Hur jag först blivit ledsen, sedan funderat igenom det inträffade, rannsakan och att jag sedan bestämde mig för att gå vidare i livet.
Jag berättade också att om samma sak hade hänt 1993 hade jag fortsatt älta och tycka synd om mig själv, gått och lagt mig, dragit täcket över mig efter att ha ringt och avbokat hans och mitt möte. Jag hade inte ORKAT ta tag i livet den dagen. Idag slösar jag inte bort mina dagar så.

Jag tror inte att enbart mitt svar över hur jag hanterade dagens situation bidrog, men två timmar senare var jag Coachkonsult för Arbetslivstjänster och blev inbjuden till deras Afterwork kl 16.30 idag för att träffa en binge kollegor. Det känns så himla rätt och vansinnigt roligt!!!

Sist en sån här sak hände var 2001 - att jag blev tillfrågad utan att jag frågade först, alltså. Då var jag inne på Myrorna för att handla och Gunnar frågade om jag inte skulle söka jobb som Avdelningsansvarig på Möbler, prylar och böcker och det slutade med att jag var butiksledare fram till februari 2007.

Nu kanske någon säger: Vilket flyt hon har! Men ack så fel det är. INGENTING händer av sig självt. Allt som händer i mitt liv har jag jobbat för att det ska hända.

Men dagen slutar inte här. FÖRE AfterWork var jag hos B-M och beställde min joniseringsmaskin,  Leveluk SD501, så där försvann 34 000 spänn på ett bräda. Men i början av nästa vecka borde jag ha min joniseringsmaskin och kan börja producera vatten som jag kan ge bort. Mer om detta kommer självklart på kangenbloggen...

Jag fick från Tannefors till Arbetslivsresurs och passade på att ta några bilder! Tror jag har hittat en framtida extra inkomstkälla. Vid Cloetta Center fanns massor av tomburkar som jag inte hann ta hand om... Det blev bara en burk idag och den hittade jag vid Tekniska verken. Det blev dagens bidrag till hushållskassan, hehe!


Efter min lilla promenad var det så dags att gå upp och säga Hej till folket på Arbetslivsresurs. Smörgåstårta, vin och kaffe och massor av skratt blev det. Och en av kollegorna visade sig vara en skolkamrat från Munken! Livets vägar äro outgrundliga, ni!




Avslutar dagens blogg med några Ordspråk om vad riktig vänskap handlar om för mig, så ni har koll på hur jag tänker.
"Det är stor skillnad mellan vänskap baserad på nytta, och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap" (Aritsoteles)
"En vänskap som inte tål att allt blir sagt, håller inte i det avgörande ögonblicket." (Carl Joachin Hambro)
"De uppriktiga vännerna är få, men så är efterfrågan inte heller stor" (Marie von Ebner- Eschenbach)
"Den som söker efter vänner utan fel, kommer inte att få några" (Hasidic Proverg)

Och innan jag stänger ner kommer några heta tips för att lyckas i (arbets)livet.
Regel nr 1 Förtroende för din egen kunskap och kapacitet = Självförtroende
Regel nr 2 Ditt namn är ett varumärke, DITT varumärke och du äger det.
Regel nr 3 Marknadsför det!

Och en sak till! Låt mig presentera trädgårdens första vårblomma, några Snödroppar, som lyckats ta sig upp. Det händer inte bara saker på kort tid i mitt liv...


PS. Dagen tog inte slut riktigt där heller för vid tio på kvällen fick jag ännu en förfrågan om coaching fast den här gången gällde det ett privat ärende. Vi får se vart det landar... Kan man verkligen GÖRA annat än att älska livet???  DS.