Baumgardts piano "Lilla standard" har flyttat till Alma
Jag har äntligen bestämt mig för att sälja mitt piano. Det stod bara där som en påminnelse om forna dagar.
Jag tänkte ta mig friheten att berätta lite om det - för det är ett INTRESSANT piano som har spännande historia bakom sig, inte bara tillsammans med mig! Jag har tagit massor av bilder och de är tagna med min K800i för information.
(Längst ner i bloggen står det om pianolampan, metronomen och pianostolen som ju också ska flytta. Understrykningarna är klickbara länkar som öppnas i nytt fönster!)
LITE BIOGRAFI
Jag fick pianot av min mormor och morfar när jag fyllde fem eller sex år. Min morfar kom från Tyskland straxt efter andra världskriget och det kan till och med vara så att han kände Baumgardts personligen men det vet jag inte säkert.
När jag fick detvi bodde fortfarande kvar på Ekebyvägen 13 (Flyttade till Hällebovägen 24 1972). Jag minns att det stod i rummet som hade en skjutdörr mot väggen ut mot vardagsrummet. Jag fick förstås en pianolampa och den står där fortfarande böjd ned mot, numera, det stängda locket i hopp om att jag ska öppna, sätta dit några noter på stället och spela Chopins "Minutvalsen" eller Nikolaj Rimskij-Korsakovs "Humlans flykt" eller något annat livligt. Men locket förblir stängt och tystnaden ett faktum.
Om ni inte vet vad det är för stycken är intresserade finns här en till var och en
Chopins Minutvalsen (Var TVUNGEN att välja den här versionen *LOL*. Passade min personlighet!)
Humlands flykt (Med Maksim - som man INTE tror är en klassiskt skolad pianist!)
Man fick inte lära sig spela piano på Musikskolan direkt utan var tvungen att spela något annat först. De flesta valde blockflöjt men redan då ville jag inte vara som "alla andra". Jag valde således Mandolin. Men det enda jag minns av lektionerna, som var på Hagebyskolan i Linköping, var min lärare som alltid fick spela temat ur Bröderna Cartwright. Försökte mig på detta också men snabbheten infann sig liksom aldrig haha. Efter en termin fick jag så äntligen börja ta pianolektioner.
Det blev hos Birgitta Öhnström i Hjulsbro. Hon jobbade som lärare på Musikskolan men när jag var liten gick jag hem till henne på Ekringen och tog lektioner. Jag googlade på hennes namn och det var med sorg i hjärtat jag upptäckte att det inte finns något skrivet om hennes gärningar. Det enda jag kan hitta som bär hennes namn är dödsannons från Corren (2007) och på hemsidan Svenska gravar. Denna så levande människa och virtuos fick reumatism och jag hann möta henne på "gamla" dagar och då hade hon förvärkta fingrar och gick med rullator. Inget roligt slut för en pianist!
En gång i veckan gick jag till Birgitta och spelade under nio års tid. Hon var en ganska bestämd lärarinna och det dröjde inte länge förrän jag fick spela på konserterna på antingen Landerydsgården, Musikskolan eller i aulan på S:t Lars. Inte för att jag var ett av de där underbarnen vi kan se på TV eller läsa om, som har absolut gehör eller kan spela symfonier vid 10 års ålder. Nej, för mig var det övning och åter övning.
Så klev man då in i tonåren. Birgitta ville att jag skulle bli (1) konsertpianist. Men det var jag inte intresserad av. Det KRÄVER en oehörd träning varje dag och jag ville ju göra det för att jag tyckte det var roligt.
Men kunde jag åtminstone bli (2) musiklärare, då (Det tyckte mamma och pappa också, förstås)? Nej, det ville jag inte heller.
Men i nio års tid satt jag, nästan varje eftermiddag, efter skolan och på helgerna, tränade på pianostycken jag fått i läxa och komponerade egna låtar fram till 1979. Jag satt där oavsett humör, glad, arg eller ledsen.
När jag var 15 år trappades spelandet av. Jag slutade ta lektioner. Tog väl fram noterna då och då och komponerade kanske lite grann men tappade lusten. Inte bara för att många "tjatade" om att jag skulle satsa på musiken utan mer för att jag fick andra intressen som är så vanligt i den åldern. Och det beslutet står jag för fortfarande. Har väldigt svårt att se mig som en kvinnlig Robert Wells (född 1962 d v s samma år som mig) eller som Fru Uggla (har jag precis för mig att min musiklärare hette på S:t Lars och heller inte hittar på Google).
Spelandet tog helt slut i och med att jag flyttade hemifrån och lämnade pianot i mitt föräldrahem. När gifte mig och flyttade till villa 1991 tog jag med mig det det och ställde det i det vi kallar pianorummet. Där har det stått sedan dess. Nu är det dags att Baumgardt och Graube ska gå skilda vägar är det tänkt. Fast när jag gick och tog kort på det till den här bloggen blev jag väldigt nostalgisk och spelade en stund och mindes hur kul vi har haft ihop - och konstaterade att jag varken hade hastigheten kvar i fingrarna eller mindes mina egna låtar! Jag hoppas och tror att jag har mina två pärmar fulla med låtar och texter hemma i min mammas källare... annars är de borta för alltid. Bara att gilla läget isåfall!
Iallafall, det här pianot förtjänar att spelas på. Det har fantastisk klang och trots att det inte är stämt sedan 1991 är det inte ostämt utan går att spela på utan mycket tondiff (om ens någon). Här snackar vi KVALITET!
OM PIANOT
Pianot är tillverkat på Baumgardts Pianofabrik i Linköping. Modellen kallas Lilla Standard och kom på 1920-talet. De tillverkades i björkfaner, ett populärt träslag vid samma tid. Pianot tillverkades i dryga 20 år men i slutet av 40-talet ändrade man lite på utseendet och bytte namn till Chopin.
Det är bara 112 cm högt och att anse som ett nätt och lättplacerat piano. Men trots detta var/är det känt bland annat för sin klara klang. Den här typen av piano kallas ibland för ståpiano eftersom det är upprättstående till skillnad från flygeln som ligger ned.
Tillverkarens namn står dels innanför locket nedanför notstället men också om man öppnar ovanlocket och tittar ner bland hammare, stämstock och stämnaglar.
.
Så var det ju det här med tangenterna.... Det är 88 tangenter (vanligast antal på pianon) och jag har forskat lite grann vad det gäller material och det här är vad jag har kommit fram till i skrivande stund.
Heltonerna (vita) är belagda i skinande Elfenben och underligt nog inte gulnade som annars är vanligt.
Halvtonerna (svarta) ska vara av träslaget Ebenholz, säger de som vet.
(För information: Man tillverkade även pianotangenter i materialet Ebonit under den här tiden. Det framställdes genom vulkanisering av naturgummi. Vulkanisering = värma rågummi tillsammans med finfördelat svavel, en process som uppfanns av Charles Goodyear 1839. Att det skulle vara tangenter av Ebonit i mitt lilla piano är däremot ingen känsla jag får när jag spelar.)
Pianot är underbart att spela på, perfekt motstånd och jag fick en chock när jag läste vad det kostar att köpa tangenter när jag forskade. (En komplett uppsättning elfenbensbeklädda tangenter kostar 10.000 kronor!!!!
Man kanske skulle sälja det del för del, tänkt jag ett kort ögonblick. Men nej, det är omöjligt. Det MÅSTE flytta till någon som vill SPELA på det!)
Alla test (du får scrolla ner lite på den sidan) klara det galant. Inga sprickor i trät, inga tonbortfall, inte ostämt (men har inte provat mot stämgaffel), alla strängar är där och så vidare.
Men det är klart, pianot har några MÅNGA år på nacken och det finns bara fyra skavanker, alla lätta om man vill åtgärda dem. Och här är bilderna på dem.
.
På ovansidan hö sida På ovansida vänster sida
Framsida under "hammar"-locket på ovansidan
Och nyckeln saknas. Men that's it.
Det jag inte har orkat göra är att flytta på det så jag kan öppna baksida och titta efter serienumret. Jag har precis för mig att jag har sett en gulnad lapp på baksidan en gång i tiden... Det får låta sig göras när jag har bättre styrka och slipper kryckorna!
KULTURHISTORIA
Jag har försökt hitta information och bilder om just mitt piano "Lilla Standard". Det har varit väldigt svårt för att inte säga omöjligt. Antingen är det så bra att man inte säljer dem eller så finns det inte så många kvar. Vet att man också exporterade pianon och kanske det här var en sådan sort.
Jag har funnit lite information och har lagt upp några länkar för den som är intresserad av tillverkaren och lite om pianots historia.
En uppsats
En bildberättelse
Om pianofabriken av Gösta Baumgardt själv
Kort info från Wikipedia
Så var det ju de andra sakerna som hör till en pianists liv.
Pianolampa tillverkad på Boréns Aktiebolag i Borås, märkt med nummer (se nedan)
Ledad arm (kallas ibland för svanhals) som är lätt att forma. Skärmen är tillverkad i borstad mässing. Lampan är tung och står stadig. Företag som tillverkat lampan finns tydligen fortfarande idag under namnet Luxo. Det har varit svårt att forska fram informaton om lampan men här följer lite bilder.
.
Metronomen
Den är i tra, mahogny finish, av märket Wittner som tillverkas i Tyskland. Modellen heter 811 och serien 800/810
Mått: 117 x 220 x 117mm. Man skruvar upp den och ställer in antal BPM (40-208) man vill ha. Om man vill kan man betona Ettan med en klocka som ringer. Den finns fortfarande att köpa (sid 16) upptäckte jag.
Jag fick metronomen när jag fyllde 13 (1975) men har inte använt den så mycket. Har mest litat på min taktintuition. Men här har vi lite bilder på den - inte så raka men ni ser ju iallafall.
,
.
Men fattas det inte något??? Jomen visst. En stol - en pianostol!
Stolen i mahogny finish, har omklädd, löstagbar sits och hade en gång en botten. Fast jag hade lite för tunga noter i stolen att botten gick ur så den finns inte kvar men det var en tunn botten, kanske 3-4 mm tjock och om jag minns rätt var skivan i masonit. Borde vara enkelt att fixa!
.
.
Och noter då? Ja en del finns kvar förstås. Både enstaka och häftade böcker.
En med nära nog kultstämpel... The Beatles Complete som pappa köpte i London för £3,95 på 70-talet!
.
Fram- och baksida
Faktum är att jag kommer sluta bloggen här. Jag har massor av minnen att berätta mer och kanske kommer jag lägga mer energi på det. Annars hoppas jag att ni har haft trevlig läsning.
Funderar du över något, tveka inte att göra som andra och skicka en kommentar!
Maria Graube
tilltänkt konsertpianist, kompositör eller musikfröken i en forntid och av andra, inte av mig själv...
Jag tänkte ta mig friheten att berätta lite om det - för det är ett INTRESSANT piano som har spännande historia bakom sig, inte bara tillsammans med mig! Jag har tagit massor av bilder och de är tagna med min K800i för information.
(Längst ner i bloggen står det om pianolampan, metronomen och pianostolen som ju också ska flytta. Understrykningarna är klickbara länkar som öppnas i nytt fönster!)
LITE BIOGRAFI
Jag fick pianot av min mormor och morfar när jag fyllde fem eller sex år. Min morfar kom från Tyskland straxt efter andra världskriget och det kan till och med vara så att han kände Baumgardts personligen men det vet jag inte säkert.
När jag fick detvi bodde fortfarande kvar på Ekebyvägen 13 (Flyttade till Hällebovägen 24 1972). Jag minns att det stod i rummet som hade en skjutdörr mot väggen ut mot vardagsrummet. Jag fick förstås en pianolampa och den står där fortfarande böjd ned mot, numera, det stängda locket i hopp om att jag ska öppna, sätta dit några noter på stället och spela Chopins "Minutvalsen" eller Nikolaj Rimskij-Korsakovs "Humlans flykt" eller något annat livligt. Men locket förblir stängt och tystnaden ett faktum.
Om ni inte vet vad det är för stycken är intresserade finns här en till var och en
Chopins Minutvalsen (Var TVUNGEN att välja den här versionen *LOL*. Passade min personlighet!)
Humlands flykt (Med Maksim - som man INTE tror är en klassiskt skolad pianist!)
Man fick inte lära sig spela piano på Musikskolan direkt utan var tvungen att spela något annat först. De flesta valde blockflöjt men redan då ville jag inte vara som "alla andra". Jag valde således Mandolin. Men det enda jag minns av lektionerna, som var på Hagebyskolan i Linköping, var min lärare som alltid fick spela temat ur Bröderna Cartwright. Försökte mig på detta också men snabbheten infann sig liksom aldrig haha. Efter en termin fick jag så äntligen börja ta pianolektioner.
Det blev hos Birgitta Öhnström i Hjulsbro. Hon jobbade som lärare på Musikskolan men när jag var liten gick jag hem till henne på Ekringen och tog lektioner. Jag googlade på hennes namn och det var med sorg i hjärtat jag upptäckte att det inte finns något skrivet om hennes gärningar. Det enda jag kan hitta som bär hennes namn är dödsannons från Corren (2007) och på hemsidan Svenska gravar. Denna så levande människa och virtuos fick reumatism och jag hann möta henne på "gamla" dagar och då hade hon förvärkta fingrar och gick med rullator. Inget roligt slut för en pianist!
En gång i veckan gick jag till Birgitta och spelade under nio års tid. Hon var en ganska bestämd lärarinna och det dröjde inte länge förrän jag fick spela på konserterna på antingen Landerydsgården, Musikskolan eller i aulan på S:t Lars. Inte för att jag var ett av de där underbarnen vi kan se på TV eller läsa om, som har absolut gehör eller kan spela symfonier vid 10 års ålder. Nej, för mig var det övning och åter övning.
Så klev man då in i tonåren. Birgitta ville att jag skulle bli (1) konsertpianist. Men det var jag inte intresserad av. Det KRÄVER en oehörd träning varje dag och jag ville ju göra det för att jag tyckte det var roligt.
Men kunde jag åtminstone bli (2) musiklärare, då (Det tyckte mamma och pappa också, förstås)? Nej, det ville jag inte heller.
Men i nio års tid satt jag, nästan varje eftermiddag, efter skolan och på helgerna, tränade på pianostycken jag fått i läxa och komponerade egna låtar fram till 1979. Jag satt där oavsett humör, glad, arg eller ledsen.
- Där spelade jag extra högt när jag inte ville lyssna på nåt tjat från resten av familjen (läs mamma och brorsan som jag tyckte var värst)
- Där tränade jag på julsånger till luciatåg och annat.
- Där spelades sånger in såsom "Lilla Kaninen" och "Just friends" på bandspelare av först märket HITATCHI sedan en PHILIPS.
- Och där, där gjordes musiken till musikteateruppsättning som var mitt och Kicki Gustavssons specialarbete på gymnasiet som spelades upp för hela skolan och står omnämt i mitt gymnasiebetyg (*skrattar* och som jag nästan glömt. Jaja, det är en annan historia det.
- Och musiken till rockgruppen Äggskal som tränade på Ekholmsskolan i Studiefrämjandets regi Minns ni den Kicki (piano), Denny (bas) och Ralle (gitarr)...och, hm, vem var det på trummor???) Fast det är klart, då hade jag köpt en elgitarr för 450 spänn som var mycket pengar på slutet 70-talet, och tänkte satsa på karriär som gitarrist. -'LOOOOOOOOOOOL* Ja, det var tider det).
När jag var 15 år trappades spelandet av. Jag slutade ta lektioner. Tog väl fram noterna då och då och komponerade kanske lite grann men tappade lusten. Inte bara för att många "tjatade" om att jag skulle satsa på musiken utan mer för att jag fick andra intressen som är så vanligt i den åldern. Och det beslutet står jag för fortfarande. Har väldigt svårt att se mig som en kvinnlig Robert Wells (född 1962 d v s samma år som mig) eller som Fru Uggla (har jag precis för mig att min musiklärare hette på S:t Lars och heller inte hittar på Google).
Spelandet tog helt slut i och med att jag flyttade hemifrån och lämnade pianot i mitt föräldrahem. När gifte mig och flyttade till villa 1991 tog jag med mig det det och ställde det i det vi kallar pianorummet. Där har det stått sedan dess. Nu är det dags att Baumgardt och Graube ska gå skilda vägar är det tänkt. Fast när jag gick och tog kort på det till den här bloggen blev jag väldigt nostalgisk och spelade en stund och mindes hur kul vi har haft ihop - och konstaterade att jag varken hade hastigheten kvar i fingrarna eller mindes mina egna låtar! Jag hoppas och tror att jag har mina två pärmar fulla med låtar och texter hemma i min mammas källare... annars är de borta för alltid. Bara att gilla läget isåfall!
Iallafall, det här pianot förtjänar att spelas på. Det har fantastisk klang och trots att det inte är stämt sedan 1991 är det inte ostämt utan går att spela på utan mycket tondiff (om ens någon). Här snackar vi KVALITET!
OM PIANOT
Pianot är tillverkat på Baumgardts Pianofabrik i Linköping. Modellen kallas Lilla Standard och kom på 1920-talet. De tillverkades i björkfaner, ett populärt träslag vid samma tid. Pianot tillverkades i dryga 20 år men i slutet av 40-talet ändrade man lite på utseendet och bytte namn till Chopin.
Det är bara 112 cm högt och att anse som ett nätt och lättplacerat piano. Men trots detta var/är det känt bland annat för sin klara klang. Den här typen av piano kallas ibland för ståpiano eftersom det är upprättstående till skillnad från flygeln som ligger ned.
Tillverkarens namn står dels innanför locket nedanför notstället men också om man öppnar ovanlocket och tittar ner bland hammare, stämstock och stämnaglar.
.Så var det ju det här med tangenterna.... Det är 88 tangenter (vanligast antal på pianon) och jag har forskat lite grann vad det gäller material och det här är vad jag har kommit fram till i skrivande stund.
Heltonerna (vita) är belagda i skinande Elfenben och underligt nog inte gulnade som annars är vanligt.
Halvtonerna (svarta) ska vara av träslaget Ebenholz, säger de som vet.
(För information: Man tillverkade även pianotangenter i materialet Ebonit under den här tiden. Det framställdes genom vulkanisering av naturgummi. Vulkanisering = värma rågummi tillsammans med finfördelat svavel, en process som uppfanns av Charles Goodyear 1839. Att det skulle vara tangenter av Ebonit i mitt lilla piano är däremot ingen känsla jag får när jag spelar.)
Pianot är underbart att spela på, perfekt motstånd och jag fick en chock när jag läste vad det kostar att köpa tangenter när jag forskade. (En komplett uppsättning elfenbensbeklädda tangenter kostar 10.000 kronor!!!!
Man kanske skulle sälja det del för del, tänkt jag ett kort ögonblick. Men nej, det är omöjligt. Det MÅSTE flytta till någon som vill SPELA på det!)
Alla test (du får scrolla ner lite på den sidan) klara det galant. Inga sprickor i trät, inga tonbortfall, inte ostämt (men har inte provat mot stämgaffel), alla strängar är där och så vidare.
Men det är klart, pianot har några MÅNGA år på nacken och det finns bara fyra skavanker, alla lätta om man vill åtgärda dem. Och här är bilderna på dem.
.På ovansidan hö sida På ovansida vänster sida
Ovansida lock höger sida
.Framsida under "hammar"-locket på ovansidan
Och nyckeln saknas. Men that's it.
Det jag inte har orkat göra är att flytta på det så jag kan öppna baksida och titta efter serienumret. Jag har precis för mig att jag har sett en gulnad lapp på baksidan en gång i tiden... Det får låta sig göras när jag har bättre styrka och slipper kryckorna!
KULTURHISTORIA
Jag har försökt hitta information och bilder om just mitt piano "Lilla Standard". Det har varit väldigt svårt för att inte säga omöjligt. Antingen är det så bra att man inte säljer dem eller så finns det inte så många kvar. Vet att man också exporterade pianon och kanske det här var en sådan sort.
Jag har funnit lite information och har lagt upp några länkar för den som är intresserad av tillverkaren och lite om pianots historia.
En uppsats
En bildberättelse
Om pianofabriken av Gösta Baumgardt själv
Kort info från Wikipedia
Så var det ju de andra sakerna som hör till en pianists liv.
Pianolampa tillverkad på Boréns Aktiebolag i Borås, märkt med nummer (se nedan)
Ledad arm (kallas ibland för svanhals) som är lätt att forma. Skärmen är tillverkad i borstad mässing. Lampan är tung och står stadig. Företag som tillverkat lampan finns tydligen fortfarande idag under namnet Luxo. Det har varit svårt att forska fram informaton om lampan men här följer lite bilder.
.Metronomen
Den är i tra, mahogny finish, av märket Wittner som tillverkas i Tyskland. Modellen heter 811 och serien 800/810
Mått: 117 x 220 x 117mm. Man skruvar upp den och ställer in antal BPM (40-208) man vill ha. Om man vill kan man betona Ettan med en klocka som ringer. Den finns fortfarande att köpa (sid 16) upptäckte jag.
Jag fick metronomen när jag fyllde 13 (1975) men har inte använt den så mycket. Har mest litat på min taktintuition. Men här har vi lite bilder på den - inte så raka men ni ser ju iallafall.
,.Men fattas det inte något??? Jomen visst. En stol - en pianostol!
Stolen i mahogny finish, har omklädd, löstagbar sits och hade en gång en botten. Fast jag hade lite för tunga noter i stolen att botten gick ur så den finns inte kvar men det var en tunn botten, kanske 3-4 mm tjock och om jag minns rätt var skivan i masonit. Borde vara enkelt att fixa!
..Och noter då? Ja en del finns kvar förstås. Både enstaka och häftade böcker.
En med nära nog kultstämpel... The Beatles Complete som pappa köpte i London för £3,95 på 70-talet!
.Fram- och baksida
Faktum är att jag kommer sluta bloggen här. Jag har massor av minnen att berätta mer och kanske kommer jag lägga mer energi på det. Annars hoppas jag att ni har haft trevlig läsning.
Funderar du över något, tveka inte att göra som andra och skicka en kommentar!
Maria Graube
tilltänkt konsertpianist, kompositör eller musikfröken i en forntid och av andra, inte av mig själv...
Kommentarer
Trackback
