Att vara Maria Graube

Morgonen startade med ytterligare två vattenleveranser inne i Linköping. Tog med Jonzon och vi åkte faktiskt bara fram och tillbaka. Vi passade på att tanka och fick i 23 liter lite drygt och jag konstaterade att jag åkt 37 mil. Då blev jag, för första gångenl, lite glad över att bilen är så himla seg. 0,62 liter milen, blandad körning - det är rätt okej ni! Skillnad mot Volvon som drog litern per mil!

En rolig sak hände vid brevlådan. Det hade kommit ett stort kuvert! I detta vita kuvert låg mina BILMAGNETER. Dessvärre vet jag inte hur jag tänkte. Istället för den grågula text jag trodde jag hade valt var det mer ljusgul...  å andra sidan stämmer inte texten helt längre eftersom jag ska ha Zumbakurser.
Förhoppningsvis får jag tid i Rosendalsskolan för Zumba Basic till hösten. Tror det var där jag började min karriär som aerobicsisntruktör för Linköpings Gymnastiksällskap 1996, faktiskt! haha Modet då var pannband och stringbody hahahahahah DET NI! Oh, my God! hahaha (kan inte sluta skratta nästan) Men visst -kroppen för't hade jag då hahaha har VÄLDIGT svårt att se mig i det numera. Nej, skärpning nu. Livet måste gå vidare.


Åkte hem, käkade lite lunch och åkte sedan till US, först för att leverera vatten till en som är uppe i pH 9,5, sedan för att gå på återbesök till Ortopeden.

Vid parkeringsautamante hade jag turen att finna en 50-öring - bidraget till hushållskassan denna dag, alltså!


Här är ett kort från korridoren där jag satt och filosoferade 20 minuter.



Sistnämnda besök slutade med en 75%ig sjukskrivning till midsommar (!), ny röntgenremiss för att utesluta att jag inte reagerat på metallen plus uppdrag att återigen ta kontakt med Ulla, min sjukgymnast för att få tillfälle för mer sjukgymnastik eftersom jag fortfarande går snedställt. Men kan ni fatta! Jag frågade om jag kan påverka det här på något sätt - förutom träning men det ansåg de inte.

Aja, det är ju bara att gilla läget. Jag anser ju inte att min fot ska styra mitt liv så det jag får göra är att anpassa det jag gör... Det mest nedslående är att jag, fortfarande, kan vara aktiv med foten högst en timme om jag inte ska bli sittande med värk och det är klart, det begränsar mitt liv. Men som vanligt - det gäller att inte ge upp! Bara att knata på, liksom- för springa gör jag inte gärna.
Ni kan tro att det blir en utmaning att gå Blodomloppet 5 km! Men jag måste försöka! Det KAN ju gå!

På vägen tillbaka till bilen försökte jag hitta någon som ville ha min biljett. Betalade nämligen 15 kronor och fick stå i tre timmar men hade bara utnyttjat halva den tiden. Jag stod och väntade en stund men ingen kom... förrän jag lämnade parkeringen - då minsann kommer det 4 bilar på raken.