Hemresa till Sverige!
Ja, det var inte självklart.
Det var faktiskt tal om att jag skulle bli kvar i Jordanien under min rehabilitering. Jag grät floder när jag kunde se ig själv i 8 veckor på balkongen, ensam och övergiven.
Men efter några turer med försäkringsbolaget och efter att deras läkare hade pratat med militärsjukhusets läkare och det framkom att rehabilitering var näst intill obefintlig på militärsjukhuset. Det handlade om en apelsin fick jag reda på. Att man skulle lyfta den efter 8 veckors gipsning.
Så försäkringsbolaget bestämde sig till slut för att betala min hemresa till Sverige för rehab på hemmaplan.
Den 7 november blev det så bestämt att jag skulle åka med gästerna hem
Jag blev upphämtad en timme innan avresa och ett tag var jag orolig för att jag inte skulle får checka in. Men å andra sidan, som jag sa, det var bara för dem att lösa problemet. Det var inte Mitt fel att man inte kommit och hämtat mig på utsatt dit. Men det ordade sig. Det blev på håret men min agent Yosef såg till att det gick så jag fick checka in mitt bagage.
Satte mig i väntsalen i 15 minuter innan en flygvakt vinkade fram mig att jag kunde gå på planet förstå. Jag tog mig på mina nyköpta kryckor fram SAKTA. Insåg att det var dåligt med överkroppsmuskler! Men jag hoppade ut till flygplanet och stirrade på trappan upp. Visst ja, man ska gå trappor upp.
Jag valde att KRYPA upp för 20 trappsteg. De ville bära mig men det kunde jag ju INTE gå med på. Jag var fullt kapabel att ta mig upp själv. Men som sagt det blev Krypande. När jag kom upp till planet gjorde jag som segertecken och mottog övriga gästers jubel och hoppades sedan på planet. Nu var jag på väg till Sverige.
Försäkringsbolaget hade köpte 2 sittplatser till mig så jag kunde lägga upp benet. Jag hade en trevlig rundresegäst, som rest med Daniella, längst ut som sällskap men hon insåg att jag inte fick plats utan flyttade på sig till sin väninna så jag fick 3 säten för mig själv, något som jag blev oerhört tacksam över.
Det tog ca 5 timmar att komma till Arlanda och det gick ganska bra. Visserligen hade jag ont men jag hade fått tillräckligt med plats att lägga upp min trasiga fot och jag kände mig nöjd ändå.
När jag kom till Arlanda skulle det vara meddelat att det kom Sjuktransport och jag skulle få hjälp till taxin. Detta hade inget fungerat. Ingen stod och väntade på mig när jag klev av. Jag frågade personalen om min rullstol och de kikade men hittade inte beställning. "Min" kapten ringde ett par samtal och ordnade samt väntade in så jag fick en personal att hämta mig med rullstol innan han lämnade mig. Jag tror han hette Lasse och jobbar på SAS. Jag är honom evigt tacksam. Vet inte hur jag hade klarat mig annars....
Jag fick min rullstol med körhjälp som var supertrevlig. Han tog mina bagade och körde mig till taxichauffören och de båda två väntade så jag kunde gå på toa.
Så åkte jag då sjuktaxi hem till Rappestad där Per tog emot mig!
Och jag var lycklig...
Det var faktiskt tal om att jag skulle bli kvar i Jordanien under min rehabilitering. Jag grät floder när jag kunde se ig själv i 8 veckor på balkongen, ensam och övergiven.
Men efter några turer med försäkringsbolaget och efter att deras läkare hade pratat med militärsjukhusets läkare och det framkom att rehabilitering var näst intill obefintlig på militärsjukhuset. Det handlade om en apelsin fick jag reda på. Att man skulle lyfta den efter 8 veckors gipsning.
Så försäkringsbolaget bestämde sig till slut för att betala min hemresa till Sverige för rehab på hemmaplan.
Den 7 november blev det så bestämt att jag skulle åka med gästerna hem
Jag blev upphämtad en timme innan avresa och ett tag var jag orolig för att jag inte skulle får checka in. Men å andra sidan, som jag sa, det var bara för dem att lösa problemet. Det var inte Mitt fel att man inte kommit och hämtat mig på utsatt dit. Men det ordade sig. Det blev på håret men min agent Yosef såg till att det gick så jag fick checka in mitt bagage.
Satte mig i väntsalen i 15 minuter innan en flygvakt vinkade fram mig att jag kunde gå på planet förstå. Jag tog mig på mina nyköpta kryckor fram SAKTA. Insåg att det var dåligt med överkroppsmuskler! Men jag hoppade ut till flygplanet och stirrade på trappan upp. Visst ja, man ska gå trappor upp.
Jag valde att KRYPA upp för 20 trappsteg. De ville bära mig men det kunde jag ju INTE gå med på. Jag var fullt kapabel att ta mig upp själv. Men som sagt det blev Krypande. När jag kom upp till planet gjorde jag som segertecken och mottog övriga gästers jubel och hoppades sedan på planet. Nu var jag på väg till Sverige.
Försäkringsbolaget hade köpte 2 sittplatser till mig så jag kunde lägga upp benet. Jag hade en trevlig rundresegäst, som rest med Daniella, längst ut som sällskap men hon insåg att jag inte fick plats utan flyttade på sig till sin väninna så jag fick 3 säten för mig själv, något som jag blev oerhört tacksam över.
Det tog ca 5 timmar att komma till Arlanda och det gick ganska bra. Visserligen hade jag ont men jag hade fått tillräckligt med plats att lägga upp min trasiga fot och jag kände mig nöjd ändå.
När jag kom till Arlanda skulle det vara meddelat att det kom Sjuktransport och jag skulle få hjälp till taxin. Detta hade inget fungerat. Ingen stod och väntade på mig när jag klev av. Jag frågade personalen om min rullstol och de kikade men hittade inte beställning. "Min" kapten ringde ett par samtal och ordnade samt väntade in så jag fick en personal att hämta mig med rullstol innan han lämnade mig. Jag tror han hette Lasse och jobbar på SAS. Jag är honom evigt tacksam. Vet inte hur jag hade klarat mig annars....
Jag fick min rullstol med körhjälp som var supertrevlig. Han tog mina bagade och körde mig till taxichauffören och de båda två väntade så jag kunde gå på toa.
Så åkte jag då sjuktaxi hem till Rappestad där Per tog emot mig!
Och jag var lycklig...
Resumé om vistelse på militärsjukhus
Det är märkligt. Jag skrev överskriften och insåg att jag inte kan skriva om allt jag upplevt.
Det räcker att tänka på hur jag upplevde det så gråter jag en skvätt.
Det kanske är en släng av det man kallar Post traumatisk stress...
Men jag ska skriva lite grann iallafall tänkte jag. Alltid bra att skriva av sig.
Fredag 31 oktober
När jag kom tillbaka till akuten den 31 oktober för att skrivas in för operation av min upptäckta fotledsfraktur blev jag placerad bakom gardiner i 4 timmar på en plastbrits som någon nyss lämnat. Under den tiden hör jag, bakom gardinen, skrikande barn, kräkande kvinnor och en man med astma som försöker få luft och en som skriker högljutt efter doktor och kräver hjälp åt sitt barn. Gardinen var blå och brun metallic och så här så den ut.
Efter 1 timme kom de och satte dit droppkanylen efter att de hade slängt den, bomullstussen de skulle sterilisera handen på tillsammans med 2 rör som de skulle ta prover på, på den bara plastbritsen.
Ytterligare en timme senare kommer en läkare och tittar på mina röntgenplåtar och meddelare samtidigt att de kanske inte kan operera mig dagen efter eftersom det är lördag och man operara bara på måndagar men man ska försöka.
De kommer och tar ytterligare prover efter det, för att kontrollera blodsocker och mineraler i blodet.
När tre timmar har gått försöker jag ta reda på vad det är som tar sån tid. Har tittat in i gardinen sedan jag kom och började tröttna. Då kommer man och hämtar itt pass och säger att de ska försöka operar imorgon och att jag ska skrivas in och ytterligare en timme senare blir jag hämtad i rullstol och blir körd till ett rum med 6 bäddar och en toalett som enbart består av ett hål i golvet.
I samma rum ligger en kvinna som bara pratar arabiska men som är vänlig och vill bjuda mig på te och på hennes sallad. Jag tar lite pliktskydligt. Sedan kommer hennes barn och ska prata och andra patienter som ligger på samma avdelning. Alla vill se den vita turisten som ligger i sängen på deras avdelning.
Personalen som heller inte pratar engelska kontaktas av min agent som ordnar att jag till slut får eget rum eftersom det är meningen att jag ska få lugn och ro innan operationen.
Detta rum har en vanlig toalett men man får inget toalettpapper eller handduk. jag hade en rulle papper med mig i min ryggsäck (en reseledare är alltid redo) och handduk kunde jag leva utan. Här fanns emellertid avdelningens enda TV - något som sedan också blir ett utflyktsmål för alla på avdelningen, men personalen stänger min dörr och jag får äntligen vara ensam. Madrassen var i med plastöverdrag och lakanet snodde omkring och var aldrig slätt. Kudden var också i plast och både hög och hård. Hur jag än låg var det obekvämt - och då hade jag inte ens hunnit bli opererad än.
Vid det laget är jag jättehungrig. Har inte ätit på hela dagen eftersom jag trodde att jag skulle bli serverade kvällsmåltid. Men det hade inte försäkringsbolaget betalat för, fick jag reda på. Jag ringde till min chef - som dessvärre tog med sig kex och chokladcroissanter och fruktjuice i alla väl mening. De hade inte hunnit köpa någon ordenligt mat på vägen, sa de.
Problemet är att jag har diabetes och när de tog blodprov senare på kvällen hade jag för högt värde vilket gjorde att de gav mig insulin. Det har jag aldrig behövt ta i hela mitt liv eftersom jag korrigerar enbart med mat.
Jag protesterade högljutt men det hjälpte inte särskilt emot mycket bestämda sköterskor med knappa engelskakunskaper.
Under kvällen får jag besök av tre Turistpoliser som tog mitt vittnesmål över händelsen som skett den 19e. De är tvungna att skriva en rapport på allt som händer turister. Men vad skulle jag anmäla?
Det var jag som ramlade ner för trappsteget och jag som viftade på en taxi samtidigt. Ingen annan var ju inblandad. Jag fick skriva på redogörelsen som skrevs på arabiska och intyga att jag inte anklagade någon i Aqaba.
Läkaren kom in en sväng och ställde sig tveksam till att operera överhuvudtaget eftersom han fått reda på att jag hade diabetes. Han motiverade det med att det var så mycket följdrisker att han egentligen inte ville utföra den. När jag frågade honom vad jag hade för val var det bara att låta bli och operera och bli halt för resten av livet.
Det fanns inte på min karta, sa jag. Jag är 47 år och har INTE tänkt att bli lidande på så sätt resten av livet. Då chansade jag hellre. Han suckade och sa okej - och så fick jag skriva på ett papper som sa att jag valde operation själv.
Lördag 1 november
Under natten var det ganska lugnt och sköterskorna kom runt halv sex för att ta temp och lite blodprover.
Jag skulle inte gå på foten har de ju sagt hela tiden men vad har man för val när man inga kryckor har.
Så jag gick på toa och när jag behövde få kontakt gick jag ut i korridoren och till deras kontor som låg en bit bort från mitt rum. Detta kom att ändra sig till kvällen....
Jag var fastande sedan kl 24 dagen före och jag fick näring via dropp och man höll koll på mitt blodsocker som tydligen höll sig inom marginalerna för jag slapp mer insulinsprutor. Det var sagt att jag skulle opereras mellan 8 och 10 men tiden gick och när kl var 13 frågade jag om det inte blev någon operation och en timme senare kom de in och hämtade mig i rullstolen och körde upp mig till operationsbordet.
Blev lagd i en säng bakom ett skynke tillsammans med andra sänger, lite kartonger och en gammal maskin som man inte längre hade bruk för skulle jag tro. En narkosläkare kom och frågade om jag var frisk förutom diabetes. Det kunde jag lätt svara Ja på.
Så rullades jag in i operationssalen där några blåklädda unga män höll på att greja och flytta saker, arrangerade sedan min säng och satte på nytt dropp och blodtrycksmanschett, precis som hemmal. Min läkare kom in och sa att det här kommer nog gå bra. En skena skulle sättas in och skruvas in i benet.
Det blev dags att säga Adjöss good bye och jag fick mitt sömnmedel och sov tills jag vaknade bakom skynket där min operationsupplevelse startade, kan man säga, som också var uppvaket.
Jag frös som en hund och försökte få en filt till och det fick jag efter en stund. Vet inte hur länge jag låg där men framåt kvällningen kom jag ner till rummet iallafall.
Jag var väldigt trött men framåt 23-tiden behövde jag verkligen gå på toa! Insåg du att jag inte kom någonstans!
Jag hade inga kryckor, var våldsamt dåsig och hade ingen kontakt med omvärlden.
Dörren var stängd mot korridoren och här fanns inga klockor att ringa på utan man skrek på hjälp.
Det orkade inte jag göra. Min röst var oerhört svag och ingen hörde mig.
Jag försökte sätta mig upp för att kanske kunna KRYPA till toaletten men smärtan hejdade mig. Och jag grät och grät och grät. Min maktlöshet var så fullkomlig (och jag gråter igen nu när jag skriver detta). Jag bestämd mig att försöka hålla mig ytterligare en stund och hoppas att någon sköterska skulle ha ett ärende in till mig alternativt att det fick bli en blöt säng och jag la mig sakta tillbaka på plastkudden.
Det kom att dröja en timme innan någon kom åtminstone förbi och jag tog i allt jag kunde för att hon skulle höra. Det var en typ undersköterska som inte pratade engelska men hon hämtade en annan och jag snyftade fram att jag verkligen var i behov av ett toalettbesök.
Efter en stund hade de hittat en gåstol som jag kunde få använda.
På darrigt vänsterben ställde jag mig upp, försökte samla ihop kroppen för att sedan ta mig till toaletten. Det var 3 meter och det tog mig 15 minuter. Men FRAM kom jag och ni kan kanske förstå min lycka över att kunna ta mig till toaletten för att tömma blåsan! Och nu hade jag fått en gåstol och behövde inte påkalla uppmärksamhet.
På kvällen fick jag den första intressanta måltiden som bestod av en klick yoghurt, en brödbit, ett par gurkskivor och ett äpple. Jag tog ett par tuggor men jag var inte så hungig, mest trött så jag slumrade resten av natten.
Fick Petidin i ena skinkan så jag kunde sova och två andra sprutor som jag inte vet vad det var riktigt. Tror det ena förebyggde blodpropp som jag fick i magen men det i benet har jag ingen aning om. Kanske lika bra...
2 november
från kl 5.30 var det aktivitet i mitt rum igen.
Prover togs och nytt dropp med antibiotika sattes in och man konstaterade samtidigt att min kanyl inte gick att använda längre. Min hand var röd och blå och det var ingen genomströmning eftersom ådran var sprucken efter att ha tagit i för att släpa min kropp till och från toa. De skulle bli tvugna att byta ställe. Jag grät och svor att jag behövde inget mer dropp nu för jag åt ju. Men det var jag visst tvungen att ha eftersom jag fick antibiotika i droppet också och det var bästa kombinationen så det var inget snack.
Jag fick vackert ge dem andra handen och en ny kanyl sattes efter lite besvär in (Jag har alltid besvär med de där droppkanylerna) och jag fick ny droppflaska.
Frukost var samma som kvällsmaten dagen före.
Jag fick ett kort besök av min chef och AreaManager. De ville se hur jag mådde och prata lite om eventuell hemresa. Vi hade pratade om det redan innan operationen att jag nog skulle må bättre av att åka hem för rehabilitering.
Att sitta ensam i en lägenhet i ett främmande land utan att kunna ta sig någonstans är inte vettigt för någon. De skulle prata med Falck som betalat för min sjukhusvistelse med operation.
Till lunch var det grillad kycklingklubba, ris, grönsaker, youghurt och äpple. Helt okej. tycker jag! Jag insåg vid detta laget att man inte fick något att dricka. Hade önskat mig vatten... Å andra sidan kom jag på att jag hade ju dropp så jag skulle nog klara mig ändå!
Det blev ingen hemfärd denna dag men som sagt, jag hade en gåstol och en TV - och patienter som kom in och ville se vem jag var och hur jag hade det - på arabiska.
Och till kvällsmat serverades det ungefär samma som till frukost...
3 november.
Aktivitet som vanligt från kl 5.30. Frukosten kom och ett par skivor gurka slank ner doppade i youghurt med ett par tuggor bröd.
På förmiddagen kom läkaren förbi och frågade om jag ville åka hem till lägenheten. OM jag ville!
Jag skrevs ut ett par timmar senare och kom hem med hjälp av min agent, Yosef med alla papper jag behövde och mina röntgenplåtar.
Jag fick lämna min gåstol på sjukhuset och man berättade för mig, när jag frågade om jag kunde få låna ett par kryckor istället, att sånt fick man köpa själv. Yosef åkte runt och letade på ett par apotek innan han hittade ett par Made in China för 18 JOD (ca 180 spänn).
Som jag skrev i överskriften är detta en sammanfattning. Det finns mer att berätta men det kanske jag orkar göra en annan gång!
Så kom jag då hem till lägenheten denna måndag och kunde pusta ut lite grann och försöka smälta allt jag varit med om men också att ladda för nytt mål - att komma hem till Sverige. Mer om detta lite kort i nästa blogg!
Tack och hej, leverpastej!
Det räcker att tänka på hur jag upplevde det så gråter jag en skvätt.
Det kanske är en släng av det man kallar Post traumatisk stress...
Men jag ska skriva lite grann iallafall tänkte jag. Alltid bra att skriva av sig.
Fredag 31 oktober
När jag kom tillbaka till akuten den 31 oktober för att skrivas in för operation av min upptäckta fotledsfraktur blev jag placerad bakom gardiner i 4 timmar på en plastbrits som någon nyss lämnat. Under den tiden hör jag, bakom gardinen, skrikande barn, kräkande kvinnor och en man med astma som försöker få luft och en som skriker högljutt efter doktor och kräver hjälp åt sitt barn. Gardinen var blå och brun metallic och så här så den ut.
Efter 1 timme kom de och satte dit droppkanylen efter att de hade slängt den, bomullstussen de skulle sterilisera handen på tillsammans med 2 rör som de skulle ta prover på, på den bara plastbritsen.
Ytterligare en timme senare kommer en läkare och tittar på mina röntgenplåtar och meddelare samtidigt att de kanske inte kan operera mig dagen efter eftersom det är lördag och man operara bara på måndagar men man ska försöka.
De kommer och tar ytterligare prover efter det, för att kontrollera blodsocker och mineraler i blodet.
När tre timmar har gått försöker jag ta reda på vad det är som tar sån tid. Har tittat in i gardinen sedan jag kom och började tröttna. Då kommer man och hämtar itt pass och säger att de ska försöka operar imorgon och att jag ska skrivas in och ytterligare en timme senare blir jag hämtad i rullstol och blir körd till ett rum med 6 bäddar och en toalett som enbart består av ett hål i golvet.
I samma rum ligger en kvinna som bara pratar arabiska men som är vänlig och vill bjuda mig på te och på hennes sallad. Jag tar lite pliktskydligt. Sedan kommer hennes barn och ska prata och andra patienter som ligger på samma avdelning. Alla vill se den vita turisten som ligger i sängen på deras avdelning.
Personalen som heller inte pratar engelska kontaktas av min agent som ordnar att jag till slut får eget rum eftersom det är meningen att jag ska få lugn och ro innan operationen.
Detta rum har en vanlig toalett men man får inget toalettpapper eller handduk. jag hade en rulle papper med mig i min ryggsäck (en reseledare är alltid redo) och handduk kunde jag leva utan. Här fanns emellertid avdelningens enda TV - något som sedan också blir ett utflyktsmål för alla på avdelningen, men personalen stänger min dörr och jag får äntligen vara ensam. Madrassen var i med plastöverdrag och lakanet snodde omkring och var aldrig slätt. Kudden var också i plast och både hög och hård. Hur jag än låg var det obekvämt - och då hade jag inte ens hunnit bli opererad än.
Vid det laget är jag jättehungrig. Har inte ätit på hela dagen eftersom jag trodde att jag skulle bli serverade kvällsmåltid. Men det hade inte försäkringsbolaget betalat för, fick jag reda på. Jag ringde till min chef - som dessvärre tog med sig kex och chokladcroissanter och fruktjuice i alla väl mening. De hade inte hunnit köpa någon ordenligt mat på vägen, sa de.
Problemet är att jag har diabetes och när de tog blodprov senare på kvällen hade jag för högt värde vilket gjorde att de gav mig insulin. Det har jag aldrig behövt ta i hela mitt liv eftersom jag korrigerar enbart med mat.
Jag protesterade högljutt men det hjälpte inte särskilt emot mycket bestämda sköterskor med knappa engelskakunskaper.
Under kvällen får jag besök av tre Turistpoliser som tog mitt vittnesmål över händelsen som skett den 19e. De är tvungna att skriva en rapport på allt som händer turister. Men vad skulle jag anmäla?
Det var jag som ramlade ner för trappsteget och jag som viftade på en taxi samtidigt. Ingen annan var ju inblandad. Jag fick skriva på redogörelsen som skrevs på arabiska och intyga att jag inte anklagade någon i Aqaba.
Läkaren kom in en sväng och ställde sig tveksam till att operera överhuvudtaget eftersom han fått reda på att jag hade diabetes. Han motiverade det med att det var så mycket följdrisker att han egentligen inte ville utföra den. När jag frågade honom vad jag hade för val var det bara att låta bli och operera och bli halt för resten av livet.
Det fanns inte på min karta, sa jag. Jag är 47 år och har INTE tänkt att bli lidande på så sätt resten av livet. Då chansade jag hellre. Han suckade och sa okej - och så fick jag skriva på ett papper som sa att jag valde operation själv.
Lördag 1 november
Under natten var det ganska lugnt och sköterskorna kom runt halv sex för att ta temp och lite blodprover.
Jag skulle inte gå på foten har de ju sagt hela tiden men vad har man för val när man inga kryckor har.
Så jag gick på toa och när jag behövde få kontakt gick jag ut i korridoren och till deras kontor som låg en bit bort från mitt rum. Detta kom att ändra sig till kvällen....
Jag var fastande sedan kl 24 dagen före och jag fick näring via dropp och man höll koll på mitt blodsocker som tydligen höll sig inom marginalerna för jag slapp mer insulinsprutor. Det var sagt att jag skulle opereras mellan 8 och 10 men tiden gick och när kl var 13 frågade jag om det inte blev någon operation och en timme senare kom de in och hämtade mig i rullstolen och körde upp mig till operationsbordet.
Blev lagd i en säng bakom ett skynke tillsammans med andra sänger, lite kartonger och en gammal maskin som man inte längre hade bruk för skulle jag tro. En narkosläkare kom och frågade om jag var frisk förutom diabetes. Det kunde jag lätt svara Ja på.
Så rullades jag in i operationssalen där några blåklädda unga män höll på att greja och flytta saker, arrangerade sedan min säng och satte på nytt dropp och blodtrycksmanschett, precis som hemmal. Min läkare kom in och sa att det här kommer nog gå bra. En skena skulle sättas in och skruvas in i benet.
Det blev dags att säga Adjöss good bye och jag fick mitt sömnmedel och sov tills jag vaknade bakom skynket där min operationsupplevelse startade, kan man säga, som också var uppvaket.
Jag frös som en hund och försökte få en filt till och det fick jag efter en stund. Vet inte hur länge jag låg där men framåt kvällningen kom jag ner till rummet iallafall.
Jag var väldigt trött men framåt 23-tiden behövde jag verkligen gå på toa! Insåg du att jag inte kom någonstans!
Jag hade inga kryckor, var våldsamt dåsig och hade ingen kontakt med omvärlden.
Dörren var stängd mot korridoren och här fanns inga klockor att ringa på utan man skrek på hjälp.
Det orkade inte jag göra. Min röst var oerhört svag och ingen hörde mig.
Jag försökte sätta mig upp för att kanske kunna KRYPA till toaletten men smärtan hejdade mig. Och jag grät och grät och grät. Min maktlöshet var så fullkomlig (och jag gråter igen nu när jag skriver detta). Jag bestämd mig att försöka hålla mig ytterligare en stund och hoppas att någon sköterska skulle ha ett ärende in till mig alternativt att det fick bli en blöt säng och jag la mig sakta tillbaka på plastkudden.
Det kom att dröja en timme innan någon kom åtminstone förbi och jag tog i allt jag kunde för att hon skulle höra. Det var en typ undersköterska som inte pratade engelska men hon hämtade en annan och jag snyftade fram att jag verkligen var i behov av ett toalettbesök.
Efter en stund hade de hittat en gåstol som jag kunde få använda.
På darrigt vänsterben ställde jag mig upp, försökte samla ihop kroppen för att sedan ta mig till toaletten. Det var 3 meter och det tog mig 15 minuter. Men FRAM kom jag och ni kan kanske förstå min lycka över att kunna ta mig till toaletten för att tömma blåsan! Och nu hade jag fått en gåstol och behövde inte påkalla uppmärksamhet.
På kvällen fick jag den första intressanta måltiden som bestod av en klick yoghurt, en brödbit, ett par gurkskivor och ett äpple. Jag tog ett par tuggor men jag var inte så hungig, mest trött så jag slumrade resten av natten.
Fick Petidin i ena skinkan så jag kunde sova och två andra sprutor som jag inte vet vad det var riktigt. Tror det ena förebyggde blodpropp som jag fick i magen men det i benet har jag ingen aning om. Kanske lika bra...
2 november
från kl 5.30 var det aktivitet i mitt rum igen.
Prover togs och nytt dropp med antibiotika sattes in och man konstaterade samtidigt att min kanyl inte gick att använda längre. Min hand var röd och blå och det var ingen genomströmning eftersom ådran var sprucken efter att ha tagit i för att släpa min kropp till och från toa. De skulle bli tvugna att byta ställe. Jag grät och svor att jag behövde inget mer dropp nu för jag åt ju. Men det var jag visst tvungen att ha eftersom jag fick antibiotika i droppet också och det var bästa kombinationen så det var inget snack.
Jag fick vackert ge dem andra handen och en ny kanyl sattes efter lite besvär in (Jag har alltid besvär med de där droppkanylerna) och jag fick ny droppflaska.
Frukost var samma som kvällsmaten dagen före.
Jag fick ett kort besök av min chef och AreaManager. De ville se hur jag mådde och prata lite om eventuell hemresa. Vi hade pratade om det redan innan operationen att jag nog skulle må bättre av att åka hem för rehabilitering.
Att sitta ensam i en lägenhet i ett främmande land utan att kunna ta sig någonstans är inte vettigt för någon. De skulle prata med Falck som betalat för min sjukhusvistelse med operation.
Till lunch var det grillad kycklingklubba, ris, grönsaker, youghurt och äpple. Helt okej. tycker jag! Jag insåg vid detta laget att man inte fick något att dricka. Hade önskat mig vatten... Å andra sidan kom jag på att jag hade ju dropp så jag skulle nog klara mig ändå!
Det blev ingen hemfärd denna dag men som sagt, jag hade en gåstol och en TV - och patienter som kom in och ville se vem jag var och hur jag hade det - på arabiska.
Och till kvällsmat serverades det ungefär samma som till frukost...
3 november.
Aktivitet som vanligt från kl 5.30. Frukosten kom och ett par skivor gurka slank ner doppade i youghurt med ett par tuggor bröd.
På förmiddagen kom läkaren förbi och frågade om jag ville åka hem till lägenheten. OM jag ville!
Jag skrevs ut ett par timmar senare och kom hem med hjälp av min agent, Yosef med alla papper jag behövde och mina röntgenplåtar.
Jag fick lämna min gåstol på sjukhuset och man berättade för mig, när jag frågade om jag kunde få låna ett par kryckor istället, att sånt fick man köpa själv. Yosef åkte runt och letade på ett par apotek innan han hittade ett par Made in China för 18 JOD (ca 180 spänn).
Som jag skrev i överskriften är detta en sammanfattning. Det finns mer att berätta men det kanske jag orkar göra en annan gång!
Så kom jag då hem till lägenheten denna måndag och kunde pusta ut lite grann och försöka smälta allt jag varit med om men också att ladda för nytt mål - att komma hem till Sverige. Mer om detta lite kort i nästa blogg!
Tack och hej, leverpastej!
