Att vara Maria Graube

.

Så var det slutjobbat för ett tag.

Den 19e var det dags för en lite olycka, kan man säga. Halvmörker, trappa och taxi var inblandat.

Skulle hem och gick ner för en pyttelåg trappa, såg en taxi en bit bort och viftade till mig den varvid jag föll handlöst på min fot (men jag fick taxin haha).

Åkte hem men eftersom vi inte har tre uppsättningar nycklar till lägenheten och jag inte hade någon nyckel, försökte jag ringa och väcka min kollega som var hemma men lyckades inte. Ringde min andra kollega som var ute på stan om att jag behövde nyckeln men hon ringde min chef (jag hade ont och grät) som ansåg att det var sjukhuset som gällde, INTE hemgång.

Man kommer och hämtar mig och för mig till sjukhuset (inte helt utan protester förstås),. Där blir jag satt i en rullstol och rullades in (inte helt utan mina protester, kan jag lova) till läkare, som skickade mig till röntgen.

Röntgenplåtarna kom på 5 minuter och jag kom tillbaka till läkaren som studerade på plåtarna och sa att jag skulle gipsas (vilket skedde inte helt utan protester det heller). Det syntes inget på plåtarna att något var brutet så det var bara kraftig ledbandsskada- det gipsar man inte.
Hem kom jag iallafall gipsad men utan kryckor. Jag skulle inte belasta benet däremot.

Dag 3 tog jag av gipset - det var INTE behagligt att ha på och det kunde ju inte vara så farligt eftersom jag inte hade fått några kryckor och jag var inte ute och promenerade eller sprang direkt. Tillbringade hela dagarna i soffan och hade SUPERTRÅKIGT! Och foten och vaden var svullna och blå.




Jag var ensam hemma och har VÄLDIGT svårt att ringa efter hjälp speciellt som jag hade dåligt samvete att detta hade hänt.  så när mitt flaskvatten tog slut började jag koka vatten från kranen. Det går bra men smakar inte så gott... När min mat började ta slut, delade jag på portionerna - inte så dumt egentligen. Man gör inte av så mycket energi i en soffa...

Den 8e dagen åkte vi tillbaka till sjukan - som inte tog emot förrän dagen efter kl 8 på morgonen. Jag blev hemskjutsat i oförättat ärende.

Den 9e dagen kom en taxi o hämtade mig och jag åkte till sjukan och betalade normala taxan för oss som jobbar här, från oss till sjukhuset d v s 1/2 JOD - och sen blev det gå av i nästan två timmar, må ni tro.

Först gick jag till det väntrum man hade sagt att jag skulle sätta mig i. Hade med mig mina gamla papper och röntgenplåt. När jag inte hörde mitt namn på 15 minuter la jag märke till att alla som kom knackade på en dörr och lämnade in papper.
Jag knackade på dörren och lämnade fram mitt papper varvid sköterskan, som bara pratade arabiska, försökte få mig att förstå att jag måste ut o ställa mig i en kö och betala, få ett nytt papper och sen komma tillbaka och lämna in DET pappret.

Jag fick gå till sjukhusentrén o blev anvisad en "kön" som inte är en kö som vi är vana vid. Här tränger man sig om man kan.  Jag fick bli arabisk o göra likadant, annars hade jag väl blivit stående än... Det visade sig vara FEL kö och jag blev istället anvisad en annan kassa. Jag betalade till slut besöksavgiften på 15 JOD, gick tillbaka till väntrummet, knackade på dörren och fick lämna in mina papper och blev uppmanad att sätta mig ner och vänta.

Det tog kanske 10 minuter innan mitt namn ropades upp och jag fick komma in. Här avverkas patienterna på löpande band i samma rum. Det knackar på dörren hela tiden och det lämnas antingen papper eller en ny patient ska in.
Läkaren pratade engelska och förklarade att jag var tvungen att ta nya röntgenplåtar och att de kostade 40 JOD. Jag sa att jag inte har de pengarna med mig. De samtalade lite grann sinsemellan och gick sen ut och hämtade en patient som pratade LITE engelska.

Hon tog sedan kommandot över mitt liv, min ryggsäck och min plånbok i en timme. Och det visade sig att hon kände Yosef, min agent i Aqaba, och hon höll kontakt med honom typ hela tiden från min mobil.

Jag blev satt i en taxi och vi åkte och letade efter en automat som tog MasterCard (det står på alla maskiner att de tar det men det är inte helt med sanningen överensstämmande). Till slut hittade vi en och kunde åka tillbaka till sjukhuset. Hon betalade chauffören totalt 3 JOD från min plånbok. 
Och vi ställde oss i en ANNAN kö och den unga damen tar upp min plånbok och betalar de 40 JOD för röntgen.

Vi går så till akutmottagningen och till röntgen där jag får kliva upp på ett träbord och man tar två bilder.
Efter 5 minuters väntan utanför får vi röntgenplåtarna och går iväg till läkarmottagningen med alla papper och nya röntgenplåten.
Nu fanns inga sittplatser kvar och vi får vänta i 15 minuter innan det blir min tur. Så kommer jag då in, läkaren studerar röntgenplåten och jag förstår först inte vad han säger - OPERERAS?
Varför skulle jag opereras? Det kunde jag inte förstå. Ledbanden var ju inte AV, de var bara utdragna, ju.

Då visar han plåten som talade sitt egna språk. Ja, benet var av. Och jag grät och snyftade "men det går inte- jag ska ut på Rundresa på lördag och till Brasilien om två veckor" och han bara skakar på huvudet och säger Nej , det ska du inte" och jag gråter lite till. Han ville operera imorgon eller övermorgon helst men gav mig några dagar till eftersom det inte var jag som fattade beslutet var jag skulle opereras. Man kanske ville att jag skulle göra det hemma eller någon annanstans.

NU ska jag ha en rapport på besöket så vi går och ställer oss i en tredje kö där mina papper lämnas fram och jag får ett annat papper som sedan skulle tillbaka till läkaren för att skriva på. Då kommer taxichauffören som skjutsat runt på oss och jag ser 5 JOD ytterligare försvinna från min plånbok.
Sedan går vi tillbaka till läkaren, knackar på dörren och lämnar in pappret.

Jag blir  sedan utförd till terassen så jag kunde sitt ner och ta lite frisk luft och min hjälp försvann en halvtimme för att komma in till läkaren själv. Det var ju därför hon var där i första taget. Men nu hade jag tagit hand om mina saker igen. Jag ringde till kontoret och sa att jag måste opereras. Därmed släppte jag det eftersom det nu blev en sak mellan försäkringsbolag och vem nu som skulle operera mig.

En halvtimme senare blir jag upphämtad och vi promenerar ännu en gång till läkaren som nu har skrivit rapporten jag behöver ha. Nu har hon hunnit ringa till Yosef kanske 12 gånger under mitt besök, jag vet inte alltid om vad. Han kom iallafall och hämtade oss, släppte av henne och skjutsade hem mig.

Min chef kom förbi senare på kvällen. Han hade inget besked men vi resonerade lite om framtiden.
Förslaget blev att jag opereras i Jordanien och efter en vecka försöker åka hem till Sverige för rehabilitering eftersom det nog går fortare hemma bland familj o vänner än att sitta instängd i en lägenhet på andra våningen ensam (eftersom min kollegor har rundresor och är borta veckovis).
Sen är det meningen att jag ska komma tillbaka igen! Det kändes ju bra för egot - att de vill att jag ska komma tillbaka, alltså!

Dagen efter hörde jag inget men dagen därpå (läs igår) fick jag åka till sjukhuset IGEN bara för att få en tid för operation. Och det har jag nu.

Så idag om 2 timmar blir jag inlagd
och imorgon ska jag opereras på Militärsjukhuset av läkaren som konstaterat att det var benbrott.

Det kommer nog vara ett annat äventyr att berätta om In Sha'Allah...

Så äntligen ska jag väl få lite tid att lägga in lite bilder, tänkte jag.

Och det hade ju varit kul men internet är så himla segt att jag inte kan ladda upp en enda bild...

Så folkens, det blir inga bilder idag heller...


Men jag kan ju berätta lite iallafall...

Ni som har varit i Egypten vet hur det fungerar där.
Här i Jordanien är saker och ting väldigt annorlunda. Det är tyst, rent och människorna är inte alltid ute efter dina pengar utan är genuint intresserade av att lära känna dig.

Det finns 10 områden i Aqaba (en del menar 11 eftersom det byggs hela tiden). Jag bor i Area 5 i en stor lägenhet med balkong mot Israel och Egypten. Taxichaufförerna får man oftast visa vägen till huset haha.
Jag delar lägenhet med 2 andra rundreseledare och vi har varsitt sovrum. Det går ganska bra men vi har olika syn på ordet ORDNING och det visar sig att jag är den ordningsamme i denna lägenhet. Det är lite tröttsamt för själen men gör vad jag kan för att hålla ut när jag är hemma.. (nu blir nog Per förvånad kan jag tro... Han tycker nog JAG är den som är roddig i vårt förhållande haha) Och det finns ju alltid lösningar på problemet- flytta!

Här jobbar jag med Rundresorna återigen och den första för säsongen avslutades för att par dagar sedan. Superkul o underbara, nyfikna och vetgiriga gäster! (När jag var i Amman med gästerna sist passade jag på att gå en tur i Souken och hittade ett schysst fik som jag nog tänker gå tillbaka till - men inte äta deras chockladmousse som mest liknande en chokladkaka. Inte vad jag förväntade mig direkt.)

Före det har jag rest runt lite i Jordanien med kollegorna och sett mig om. Detta är ett fantastiskt land.


Sedan kvällen den 19e oktober sitter jag med dubbelsidig ledbandskada o svullen fot. Man ska INTE vifta på taxi och gå ner för trappsteg samtidigt. Idag har jag jobbat hemma o haft benet i högläge för tredje dagen och det är INTE roligt.

Å andra sidan så hann jag ju med att skriva det här!

Fridens vingar!

M