31 januari - Thaipusam och avskedsmiddag

Tamilerna är en folkgrupp från södra Asien, som har funnits i mer än 2000 år. De äldsta grupperna finns i södra Indien och nordöstra Sri Lanka. Precis som för samlingsnamnet araber, är språket det som främst förenar tamilerna. Men idag finns även grupper som upprätthåller tamilska kulturella traditioner men inte talar språket. Vad gäller religion är de flesta hinduer.  
I Malaysia finns både tamil-talande och icke tamil-talande grupper sedan 1800-talet, när de kom för att jobba på britternas gummiplantager. Festivalen Thaipusam har firats i landet sedan dess men inte överallt. Det började i Batu Caves men firas på sex platser ytterligare. Och Penang har ett av de största firanden i Malaysia, dit man vallfärdar från hela Sydostasien. Festivalen kan man säga går ut på att bevisa tro, uthållighet och botgöring. Hinduer från alla kaster och kulturer visar då sin tacksamhet och uppskattning för Lord Murugan - Lord Shivas och Parvatis son tillika Ganeshas bror.
 
Men varför berättar jag nu detta? Jo, för idag skulle vi på utflykt till denna färgsprakande speciella hindufestival andra dag. (Den pågår i tre dagar.) Vi började där piercingen utfördes. Man hade stängt av gatan som passerar förbi fängelse. Det kändes lite som ett exotiskt inslag, bara det faktiskt. 



Vissa har "bara" krokar som skjuts in under huden i ryggen. Andra bär dem plus krokar med bägare medan många bär så kallade "kavadis ", som har långa kedjor som hänger med krokar i slutet som skjuts in i ryggen. Många av dessa pilgrimer är dessutom genomborrade med två "vels" (symboliska spjut), ett genom tungan och ett genom kinderna. Just den handlingen symboliserar att personen i fråga har avstått från att tala så att han (eller hon också för den delen även om inte jag såg någon piercad kvinna, utan de gick med mjölk istället) kan koncentrera sig mer fullständigt på gudomligheten plus att personen ställer sig helt under gudens beskydd och slipper blod och smärta, samt att man hyllar den fysiska kroppens kraft.
För att klara det här har man förberett sig under en månads tid med vegetarisk kost, trummor och rökelse, och lär vara helt i trans.
 
Varje kavadibärare har en grupp hjälpare som stöder och hejar på dem under pilgrimsfärden. Hjälparna bildar en skyddande ring runt bäraren så denne kan dansa fritt, vilket återspeglar Murugans roll som Dansens Herre.
Det var fullt med partytält och läktare för familjer som hade någon som skulle gå den långa vandringen genom staden, upp till det heliga templet.
 
 
Sedan förflyttade vi oss till slutet av festivalen, där de hängivna kliver 513 trappsteg upp till Arulmigu Balathandayuthapani Hilltop Temple (Vattenfalltemplet). Här fanns fullt med marknadsstånd, gratis utdelning av mat och vatten som man kunde köa till, mjölk och kannor för den som ville vara med och offra i templet och så några tempel i gatuplan för den som kanske inte orkade gå alla de där trappstegen. De piercade som vi såg i början hade till klockan 18 på sig i år, att komma till templet. Siarna hade spått att efter detta klockslag var ingen bra tid för besök, så då skulle det stänga för dagen nämligen. Därför hade man extra bråttom. Och nog såg de rätt så slitna ut, tycker jag, där de kom vandrande...
 
 
Det var en speciell händelse för många gäster - och jag tror inte att någon ångrade sig att det följde med. Det är lite utav Once in a life time experience...
 
Här är en kort dokumentär för dig som vill veta lite mer.
 
 
Eller gå in och läs om festivalen på http://www.bbc.co.uk/religion/religions/hinduism/holydays/thaipusam.shtml
 

Det här var sista kvällen med detta norska gäng. Därför hade vi bokat middag på Bayviews ThreeSixty, en restaurang med jättefin utsikt över Penang, som snurrar runt och där man liksom får jaga maten. Det blev en fin avskedsmiddag efter att ha tillbringat tre veckor tillsammans!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0