Att vara Maria Graube

Jag har väldigt svårt att förstå att jag kan ha nästan 40 grader i feber i tre dagar. Det har jag inget minne av någonsin har hänt.

Fast mamma påminde mig idag om att det har jag visst haft. När jag var liten och hade halsmandlar som fungerade som magneter på förkylningar, halsinfektioner, halsfluss, halsböld och körtelfeber och gjorde att jag var sjuk typ varannan månad. Så okej, efter 31 år har jag nu hög feber för tredje dag i följd. Det kan man ju inte säga är speciellt ofta så det är okej.

 

Iallafall... Jag bestämde mig för att febern hade fått bestämma över vad jag skulle göra eller inte göra, tillräckligt många dagar. Tre är liksom en magisk gräns. Så idag började jag dagen med lakansbyte - igen, bäddade ihop sängen, satt och åt någon slags frukost, loggade in på FB - och jobbade!

 

Som jag skrev i fredags så fick jag ju ett jobberbjudande på mailen. Det är inget som kräver att jag måste läsa in eller lära mig något nytt, utan bara lyssna och skriva. Det är alltså transkribering det handlar om.

År 1991 satt jag vid köksbordet på Rydsvägen 404A med kassettbandspelare och datorn Microbee. Jag lyssnade på intervjuer från forskare på Linköpings Universitet på svenska och engelska, och skrev ner allt jag hörde i programmet Wordbee. Jag skrev även rent anteckningar på båda språken i programmet.
Tänk att jag nu får nytta av dessa erfarenheter! Ett bevis på att inget man gör i livet är bortkastad tid... Man har nytta av allt! Kom ihåg det!)

Att göra testet och bli godkänd med 39,6 i feber, ger jag mig själv en klapp på axeln för. Men jag har sagt det förr och säger det igen. Man kan inte jobba som coach och coacha andra om man inte kan coacha sig själv!

Ja, nog kan man allt man vill, alltid. INGEN kan få mig att tro något annat!

Jag lyckades föra febern bakom ljuset typ fyra timmar, sen däckade jag. Sängen bäddades ut, på med fleecemorgonrock och tofflor under duntäcket eftersom jag skakade av frossan som bara liksom drabbade mig.
Mamma ringde för att kolla hur jag mådde och min moster ringde två gånger. Sista gången var för att fråga om hon skulle hämta mig och jag bodde hos dem. Men det kändes för o-vuxet för mig. Om man väljer att bo själv ska man också klara sig själv, resonerar jag.

På kvällen badade jag i svett igen och var så svag att jag inte ens orkade hosta längre och blev än mer anfådd. Jag var VÄLDIGT nära att ringa 112 och be om ambulans senare på kvällen - men så ville jag inte störa i onödan... så jag ringde faktiskt 1177 igen. Och den här gången fick jag turligt nog prata med Ann-Britt, en fantatisk sjuksköterska som kunde sätta fingret direkt på att problemet var lungorna. Hon var lugn, klar och tydlig med att om jag fick det minsta mer svårt att andas måste jag ringa 112. Om natten gick bra måste jag kontakta vårdcentralen direkt på morgonen för provtagning och läkarbesök.

 

Jag grät när jag la på luren. Inte så att jag tyckte synd om mig själv för jag ser allt som en utmaning och erfarenhet. Jag var bara så himla trött och så för att Ann-Britt varit så förstående på telefonen.

 

Det blev nu en tredje natten med upplåst ytterdörr...