Att vara Maria Graube

Vid sextiden kom dagsljuset med ett fasligt regnoväder. Nacho och Bobby sprang in för att slippa vara ute.

Elen försvann två gånger men kom tillbaka i stort sett direkt. Och jag var ännu en gång glad över att ha batteri till datorn. Hemma behöver jag inte vara rädd att jag missat att spara något jag jobbar med. Det ska visst finnas någon batterifunktion på jobbet också men den funkar inte.


Regnet upphörde så jag kunde, iklädd kjol och blus spatsera till jobbet. Hundarna följde med mig en bit men idag blev det inget slagsmål i hörnan. Det var ju trevligt som omväxling.
När jag kom till skolan som ligger vid kontoret smälte jag in i mängden. Det visade sig nämligen att jag såg ut som en av eleverna. Deras skoluniform ser likadan ut haha Skillnaden var bara åldern på oss.

På kontoret började jag jobba med våra nya hotellpärmar som ska ut och jag har kommit en bit på väg iallafall. Jag begriper inte allt hur jag ska göra än men det kommer nog. Måste lära mig programmet först men det gör jag efter hand. Har förresten fler program där jag sitter med manual fortfarande så administrationen tar lite tid än så länge - men jag märker redan att jag inte behöver titta i pappren lika mycket!

När klockan var två stängde jag ner. Det var dags att gå till ortopeden. Det blev ju ett spännande besök.
Det är ett privatsjukhus och ofta fungerar sådana som så att om de kan få in lite mer pengar än jag själv planerat så gör man det. De ville bland annat röntga - men då satte jag ner sandalerna (för jag kunde inte sätta ner klackarna eftersom det liksom inte finns några). Det var inte hans uppdrag!
Hans uppgift var ju att ta reda på funktionsstatusen för min fotled och skriva ner detta på det papper jag gav honom från försäkringsbolaget, that's it. Och det ser/känner man väl för sjutton? Men se det blev inte intressant att undersöka.



"Kan du gå så där?", frågade han när jag kom utan kryckor.
"Eh, jaa, det kan jag men..." försökte jag förklara.
"Så vad vill du då? Efter en fotledsoperation har man inga problem och du kan ju gå."
Det var tvärnit. Han var inte ett dugg intresserad. Så jag lämnade sjukhuset, visserligen 1500 THB kvar i plånboken, men ett uppdrag som inte var utfört. Mycket otillfredsställande. Fick maila och säga som det var: att de inte kommer få något intyg från mig i Thailand...

Straxt efter jag kom hem kom det en femminuter skur och då var det dags för elen att försvinna igen. Efter en timme fungerade spisen och jag kunde steka på ett par korvar. Sen försvann elen igen. Efter ytterligare en timme fungerade det att ladda datorn, internet fungerade men inget lyse, ingen TV, ingen spis, ingen AC. Eftersom klockan var åtta så valde jag att gå och lägga mig och kolla på film på datorn.
Så vaknade jag klockan 23.40. Jag upptäckte då att det lyste i alla andra lägenheter men fortfarande inte hos mig. Jag fick se ägaren till området i lägenheten mitt över, slängde på mitt nattlinnet och gick över och frågade:
" Varför funkar elen här och inte hos mig?"
" Vi har TreFas här och nu funkar bara två faser. Det händer ibland och då försvinner elen lite olika. Det beror på vilken fas man är kopplad till. Nästa gång drabbar det någon annan."
"Då är jag väl inkopplad på Fas 3 då antar jag" sa jag och tackade för upplysningen. (Fas 3 är ju ganska omdiskuterat hemma i Sverige och inte odelat positivt - och jag kände att det här kan vara lika tveksamt positivt).

Så hur blev min natt? Varm, kan man säga. Elen kom aldrig tillbaka helt. Och i skrivande stund 8/5 kl 07.03 är det ännu inte tillbaka... 14 timmar sedan den försvann. Den var här i fem minuter och då sprang jag bort till min vattenkokare så jag fick mitt morgonkaffe iallfall.
Det är som jag brukar säga, tur att man har humor och inte humör!


Antal steg: 12 001


BOBBYS HJØRNE