Att vara Maria Graube

- är att leva ett liv i ständig förändring

Mot nytt specialuppdrag!

Idag tänkte jag berätta om ett intressant uppdrag jag har fått. Har inte skrivit om det tidigare eftersom jag valt att dröja med att berätta för min familj och närmaste vännerna. Men nu är det avklarat. Det har dessutom fått en egen kategori här på bloggen eftersom jag väljer att lägga detta äventyr avskiljt från min vanliga vardag.

 

Många finner äventyret kanske lite märkligt. Själv tycker jag att allt nytt är spännande och jag brukar ge mig på saker som jag aldrig har gjort förut. Mitt liv består inte av att undvika saker och ting precis.

 

Men vad handlar då äventyret om, kanske du nyfiket undrar.

 

Jo, jag är en av tjugo kvinnor om dagen i Sverige, som har diagnosen bröstcancer.  Med tanke på att man gärna vill vara unik känns det så klart lite trist att vara en i statistiken då. Men, men. Nu är det så.

 

Ska vi ta det det här från början tycker du?

27 januari 2014 klockan 17:40

Det var dagen jag hade tid på Mammografin i Linköping. Men som bekant var jag ute på rundresor i Jordanien så den tiden kunde jag ju inte ta. Då var det 1,5 år sedan jag var sist.

 

Sedan har tiden liksom bara rullat på och jag har helt enkelt inte prioriterat undersökningen när jag har mellanlandat på svensk mark. Inte heller när jag kom på lite mer permanent basis den 3 december samma år. Jag hade ju inte märkt av några förändringar och hade annat att göra.

 

 

18 maj Spontanbesök

Du kanske minns blogginlägget? Jag gick dit i tron att de hade drop-in men fick hjälp av sköterskorna att komma in mellan två tidsbokade besök. Något hade sagt mig att det var viktigt att jag fick komma in. Du vet, man känner på sig saker.

Alltid lika spännande med Mammografin och de får allt mer avancerade röntgenapparater. Gillar att man får upp bilderna direkt på skärmen - även om man nu inte får se dem. Men visst är det smidigt!?

 

 

28 maj Brev om extra kontroll

Den här dagen kom jag hem efter jobbet och hade ett intressant brev innanför dörren.

Jag blev återkallad för vidare undersökning. Tiden jag hade fått kunde jag omöjligt ta. Jag blir schemalagd fyra veckor framåt i tiden och kan inte invända mot tiderna. Helt okej, anser jag. Så jag tyckte att tiden får anpassas efter när jag kan.

 

Jag mailade därför till Bröstenheten och meddelade att tiden den 3 juni var otänkbar, men att jag kunde vecka 25 eller 26. När jag fick svaret hade jag fått en ny tid - den 4 juni, det vill säga EN dag senare!

Men hallå! Hade de inte förstått vad jag skrev?

 

Jag skrev så klart tillbaka veckorna jag kunde en gång till, men då kom svaret att det var viktigt att jag kom så de fick utreda mig vidare. Ja, ja. Det var ju bara att gå till min närmaste chef och förklara att jag var tvungen att ta ledigt och förklara varför. Det var förstås inga problem när det låter så där allvarligt. Själv tyckte jag och tycker fortfarande att det var lite väl hysteriskt. Ett par veckor hit eller dit kan omöjligt vara livsavgörande.

 

När man får ett sådant här meddelande efter att ha försökt få dem att välja en tid längre fram, kan oroliga människor bli RIKTIGT oroliga tror jag. Tur man inte tillhör den kategorin, du.

 

4 juni Ultraljud och punktion

 

Nåväl, den 4 juni kom ju och jag åkte upp efter jobbet. Där träffade jag två lugna och trevliga sköterskor, Maria och Ragnhild och en läkare som jag tyvärr glömt namnet på men minns att han var född i Grekland.

 

Tlllbaka i O-huset. Nu besök på en annan avdelning bara, nämligen Bröstenheten.

Det blev nya röntgenbilder koncentrerade till området där läkaren hade hittat "något" som sköterskorna sa lite finkänsligt. Och efter en stund kom läkaren in som hade tittat på de nya bilderna, och sökte vidare med ultraljudet och visade mig, efter att jag frågat, vad han hade hittat på de första mammografibilderna. En kolsvart fläck på cirka 15 millimeter. Ja, det förstod jag ju att det inte var helt bra. Men å andra sidan var jag heller inte ett dugg förvånad utan det var mer en bekräftelse på det jag hade anat.

Blev straxt visad in till röntgen för nya plåtar, mindre och koncentrerade till området där de hade hittat "något", som de sa.

Läkaren förklarade att för att se vilken typ av förändring det var skulle ett prov vara nödvändigt. Men istället för ett enklare cellprov ville han ta en ordentlig biopsi (vävnadsprov). Det är ett prov som tar större bitar av området, för en säkrare bedömning på Patologen, dit cellerna skickas.

Det blev därför lokalbedövning och sedan stacks en lång nål in med en slags sax som högljutt klippte bort lite delar från tre olika håll.

 

Punkterad och omplåstrad vandrade jag iväg därifrån och undrade vad det kunde vara för sort som bestämt sig för att ta plats i min kropp. Inom tre veckor skulle jag få svar, berättade man för mig.

 

 

 

1 juli - Diagnossamtal

 

Det dröjde inga tre veckor. Mindre än en vecka efter återbesöket fick jag en kallelse för att diskutera provsvar och fortsatt planering 18/6 kl 11.15. Men den tiden fick jag flytta på i alla fall. De hade inga eftermiddagstider och det var semesterperiod så den 1 juli, när jag hade ledig dag, åkte jag upp på förmiddagen för träff med ny läkare och "min" sköterska Eva som visserligen skulle ha semester snart och lämna över till någon annan i samband med operationen.

 

I kallelsen skriver de att det kan vara bra att ha med någon. Nåja, det ville inte jag ha. Jag tog med mig papper med frågor och penna istället. Kändes klart mycket bättre. Andra får reda på det i sinom tid ändå, resonerade jag.

Under besöket fick jag reda på följande;

Det där svarta på bilderna är en

• 17 mm:s duktal cancer (från mjölkgångarna)
• HER2-negativ (hormonkänslig mot alla kvinnliga hormon)
• 15% Ki67 (mäter aktiviteten där under 10% är lågt och över 20% är högt)
  
  Det går inte att säga vilket stadium tumören befinner sig i eller spridningen förrän efter operation och ytterligare labtester.
  
  
• Operation var redan bokad till 23 juli (jag tyckte ju att oktober var en bra månad annars men det förslaget slogs ner brutalt... typ.)
• Man ligger inte kvar (om det inte tillstöter komplikationer) men behöver övervakning första dygnet och sedan gällde sjukskrivning tre veckor enligt Socialstyrelsens rekommendationer. (Jag tänker mig två veckor, jag.) Lite svårlöst när man är singel, men mamma och Björn erbjöd sig att jag kunde sova hos dem ett par nätter.
• Behandling är antihormobehandling fem år skulle det bli garanterat. Och så 16 eller 25 strålningar och cytostatika (cellgifter), allt beroende på vad de hittar vid operation.

 

Jag fick order om att omedelbart sluta med Cerazette (minipiller) och insåg att nu skulle jag äntligen komma in i klimakteriet. Har ju liksom gått och väntat på både det och gråa hår hehe. Aja, klimakteriet kommer ju ändå så klart och istället för att FÅ gråa hår kanske jag tappar dem. Det blir ju intressant.

 

Jag fick sedan min vårdplan i form av en väldigt bra utformad broschyr. Där fanns telefonnummer, namn på delar av vårdteamet och bra information om bröstcancer. Men givetvis har jag ju även forskat på egen hand. Guideyrkesskada kanske. Jag vill ju inte dö nyfiken och gillar att vara påläst.

Broschyren är en bra början. Sedan finns ju väninnor som har opererats tidigare, och Mr Google.

Efter att läkaren hade letat efter "knölen" som sitter väl gömd, beslutades sektor-resektion, så kallad bröstbevarande operation där man bara plockar bort det som inte ska vara där plus lite runt omkring. Känns ju väldigt bra. Jag gillar ju mina bröst.

 

Eftersom det rör sig om en doldis (som bara kan upptäckas på mammografin) måste jag på indikering innan operationen. Det kan antingen bli trådindikering eller nålmarkering. Någon pratade också om clips. Vi får väl se vilket det blir när jag kommer dit. Oavsett så är det till för att kirurgen ska veta var det ska skäras med skalpellen.

 

Jag ska även opereras i armhålan för att se om cancerceller har slitit sig loss och rest vidare till lymfkörtlarna och lagt grunden för dottertumörer, så kallade metastaser (kommer du ihåg Matulda och Megasen? Jag la ut ett avsnitt på Facebook för ett tag sedan. För varje gång jag hör ordet metastaser kommer nämligen Megasen upp hahahah Galet, jag vet. Vet du vilka jag menar? Inte? Ja, men då måste jag ju visa!)

 

 

I alla fall,  efter indikeringen ska jag till Nuklearmedicin (låter rätt fräckt tycker jag) för isotop- och färginjektion.

Isotopen är ett lätt radioaktivt ämne som tillsammans med blå färg hjälper läkaren att hitta portvaktskörteln, eller Sentinel node som det heter så fint. Det är den lymfkörtel som har "närkontakt av tredje graden" med cancern. Om den är angripen kollar man vidare och tar bort så många som man tycker behövs. Och det vet man ju inte förrän man öppnar och tar prov så det får vi ju se när jag vaknar från narkosen, vad de har gjort.

 

Innan jag var klar med besöket bad jag att få vara med i någon studie om de hade någon. Man kanske kan hjälpa någon i framtiden, tänkte jag. Det hade de. Jag nappade direkt!

Man forskar på operation av lymfkörtlar i samband med operation av bröstcancer. De vill följa ett antal patienter som har små tumörhärdar i portvaktskörteln, där man väljer att inte avlägsna portvakten utan lämna den kvar. Man menar att det är lika säkert som att ta bort den men skapar färre biverkningar eftersom det då räcker med cellgifter. Om jag kan vara med i studien sedan, det vet man när man har öppnat armålan och kollat läget.

Ja, det där var väl summan av vad vi pratade om på det här besöket.

 

När jag kom ut från avdelning 34 tänkte jag att, nu var det nog läge att berätta för familjen, så det blev en liten turné. Jag startade hos mamma där jag åt lunch och berättade. Fortsatte vidare till Milla och åkte sedan med henne och Jens till Per. Martina var ute med barnen i skogen så dem åkte jag hem dagen efter. Därmed var närmaste familjen underrättad. Senare berättade jag för närmaste vännerna och nu skriver jag om det.

 

6 juli Om man ska fira lite kanske?

När jag handlade på Maxi idag tänkte jag, att man borde ju fira lite grann. Man är ju trots allt utvald, även om det finns roligare saker att vara utvald till. Men jag kunde ju fira brösten som de ser ut nu - och det långa håret som man ju aldrig vet vad som händer med.

Nu äter jag ju inte melon så gärna, något som annnars hade passat rätt bra då.

Jag bestämde mig istället för att boka en studietur med Birka, som jag ju jobbar för bland annat. Det ska bli en kombinerad OBS- och firartur, tänkte jag. Har två ledig veckodagar 16-17 juli eftersom jag jobbar helg den veckan, så det passade ju utmärkt. Bokade in anslutningsbuss, frukost, lunch och middag i bufférestaurangen Sjösalen, så det är ordnat. Mailade också till kontoret att jag skulle komma och ska få rundvandring på kontor, terminal och båt. Ska bli himla roligt! Och det är precis en vecka före operationsdagen så här ska firas.

 

Bokningen hänger på whiteboarden.

10 juli Besök inför operationen

Den här dagen provades en förbands-bh ut. Den var himla bekväm måste jag säga. Men den sitter tajt så jag tänkte "gå in" den lite nu och då för att slippa eventuella skavsår som blev omnämt.

 

Jag fick alla hålltider för operationsdagen, det vill säga för indikering, isotopinjektion och operationen.

 

Jag fick också en återbesökstid för sårkontroll en vecka efter operationen. Ett papper lämnades också över om hur jag ska förbereda mig med två tvättar med bakteriedödande klorhexidintvål, ja det gamla vanliga som hör operationer till.

 

Återbesökstiden var redan bokat och klar. Måste säga att de verkar vara väldigt organiserade. Sedan överhörde jag ju i hissen, när jag besökte Milla på US häromdagen, att det var kaos och att man saknade plats för alla cancer patienter. Man hade behövt säga Nej till en del...

Jag blev sedan visad runt så jag skulle hitta, dels i O-huset (onkologhuset), dels i kulverten för att komma till Nuklearmedicin och Operation.

 

På Operation förklarade narkosläkaren lite om vad jag skulle tänka på före operationen och att man planerade att jag skulle få åka hem samma dag men behövde övervakning 24 timmar efteråt.  Mamma ville ju promt att jag skulle komma och bo hos dem så det där hade jag redan ordnat, som jag beskrev här ovan redan.

8 juli

Kontaktade Louise Gylling som har en trevlig begravningsbyrå (http://www.louisegylling.se/) som jag tror passar min själ. Gjorde redan en planering 1996 men har reviderat lite. Får nog gå in på blogginlägget "Min sista vilja!" och ändra där också, kom jag på.

Reflektion

När man berättar att man har cancer blir folk så himla stressade. Jag förstår inte alls varför.

"Det är ju så många som dör i cancer ju", menar de. 

Eh... jaa. hahaha Folk dör varje dag av en massa olika orsaker.

 

Jag är snart 53 år och har varit medveten om väldigt länge, att jag kommer att dö :) Jag är ledsen att behöva meddela att det kommer även du att göra. Vi bara vet inte exakt hur eller när. Jag vet heller inte.

Det här upplever jag inte värre än att operera bort halsmandlar och blindtarm.

Eller att gå igenom två förlossningar.

Eller att ligga inne en vecka på Strokeavdelningen med huvudvärk (som visade sig vara falskt alarm).

Eller att ha högt blodtryck.

Eller att "få" livsstilsdiabetes (diabetes2).

Eller att opereras för samma fotledsbenbrott två gånger varav en gång på militärsjukhus i Jordanien och efterföljande bakterieinfektion i åtta veckor.

Ja, men du förstår ju! Det här är ju helt enkelt bara en ANNAN grej, va!

Och att dö känns inte som något problem. Det är väl att leva som är den ultimata utmaningen, tycker jag. Att få ihop alla aspekter av livet för att leva det bästa liv man kan med de förutsättningar man har. Så gott folk, det här blir min nya utmaning. Att få ihop det här.

 

Och min ambition är fortsatt att beta av centimeter för centimeter på mitt måttband, där målet är att bli 69 bast! Och det blir jag ju om det är meningen :)

(Vill du läs mer om bröstcancer kan du surfa in på https://www.cancerfonden.se/om-cancer)

Du har en tuff tid framför dig, hur tufft det blir beror på hur aggressiv bröstcancer du har. Jag har själv gjort denna resa med operation, cytostatika, strålning och antihormontabletter och allt vad det för med sig. Fick min behandling på US i Linköping och har bara gott att säga om den vård jag fått. Du kommer att klara det bra, se det som ett jobb -det gjorde jag.//Ullis

Hoppas operationen gått bra för dig.//Ullis