22-24 juli Livet före, under och efter
Livet före och efter operationen alltså. Det är väl dags att beta av de dagarna också.
22 juli Dagen före
Jobbade som vanligt men på kvällen dök ett par ovanligheter upp. Först var det så klart fest. Det är viktigt att fira varje dag ju, men den här dagen var ju lite speciell. Det var ju sista dagen med HELA mig. Imorgon skulle ju en bit försvinna. Så jag bestämde mig för att, ja, det var okej med lite champagne även om det var onsdag.
Efter festen bytte jag lakan och plockade fram nya handdukar. Det ska vara sterilt leverna fram till operation. Så sterilt det går eftersom man bor hemma och ska ta pendeln in bland en massa okänt folk imorgon. Förr fick man åka in dagen före operation och duscha och befinna sig i en steril miljö men det har man väl inte råd med längre så nu får man stå för den biten själv.
Kanske inte så himla konstigt att de där mördarbakterierna man läser om, kommer på besök i ens kropp numera? Nåja, man får göra så gott man kan helt enkelt.
Det sista jag gjorde den här dagen var således att duscha med tvålen Hibiskrub, en tvål som min mor hade talat om med inte helt positiv inställning. Och så klart, normalt använder ingen av oss tvål med Klorhexedin i.
Men som med allt annat var jag ju tvungen att forska även i det ämnet och fann att "Hibiscrub används rutinmässigt som en antiseptisk handtvätt preparatet på sjukhusavdelningar för att förhindra spridning av bakterier, svampar och virus mellan patienter. Det är också används för att desinficera huden av människor som har kirurgi, liksom händerna på människor som är inblandade i att utföra kirurgi, för att undvika att införa bakterier i kroppen när huden skärs." (Källa http://nd.bledar.com/). En ganska vanlig tvål alltså.
Jag tycker nog att det inte var någon skillnad mot Lactacydtvålen som jag använder till vardags. Ja, bortsett från att jag använder parfymerad. Den här var bara himla tråkigt, om jag säger.
Kom på att det kunde vara bra att hänga upp bandagebehån i badrummet också. Den skulle jag ha på mig när jag åkte in nämligen, eftersom den skulle på direkt efter operation och vara kvar 24/7 en veckas tid för läkningens skull.
23 juli Dagen D
Kl 01.30 gick alarmet så jag kunde äta frukost för att ha en chans att klara mig till klockan 11 på förmiddagen, då det var planerat operation. När jag vaknade nästa gång skulle det bara få bli saft och vatten, nämligen.
Kl 08.04 tog jag tåget in till Linköping.
Så med min övernattningsväska tågade jag iväg till stationen för att sedan ta mig upp till Garnison där jag lämnade den hos mamma och Björn tillsammans med min mobil. I instruktionen för den här dagen stod det att man inte skulle ta med några värdesaker nämligen. Därefter spatserade jag med förväntan ner til US. Och eftersom jag inte hade med mig mobilen blir det tyvärr inga bilder från dagen, vilket så klart smärtar mig djupt. Men det får vi leva med, både du och jag.
Så med min övernattningsväska tågade jag iväg till stationen för att sedan ta mig upp till Garnison där jag lämnade den hos mamma och Björn tillsammans med min mobil. I instruktionen för den här dagen stod det att man inte skulle ta med några värdesaker nämligen. Därefter spatserade jag med förväntan ner til US. Och eftersom jag inte hade med mig mobilen blir det tyvärr inga bilder från dagen, vilket så klart smärtar mig djupt. Men det får vi leva med, både du och jag.
Kl 09.40 gick jag iväg på Indikering.
Eftersom min tumör är en doldis så måste den markeras ut så kirurgen ska hitta den. Det gjordes genom att man med hjälp av ultraljud, sticker in en nål som pekar ut riktningen. Lite spännande. Lite läskigt. För när de kom med en cirka två decimeter lång nål och berättade att de skulle sticka in den i min kropp utan lokalbedövning, kändes det något underligt. Skulle det inte göra ont, det där? Men nääää, det kändes knappt. Det var inte värre än att gå på akupunktur. Skillnaden var nu bara att den skulle bli kvar där fram till operationen. Så den tejpades fast ordentligt och så gick jag vidare i livet.
Eftersom min tumör är en doldis så måste den markeras ut så kirurgen ska hitta den. Det gjordes genom att man med hjälp av ultraljud, sticker in en nål som pekar ut riktningen. Lite spännande. Lite läskigt. För när de kom med en cirka två decimeter lång nål och berättade att de skulle sticka in den i min kropp utan lokalbedövning, kändes det något underligt. Skulle det inte göra ont, det där? Men nääää, det kändes knappt. Det var inte värre än att gå på akupunktur. Skillnaden var nu bara att den skulle bli kvar där fram till operationen. Så den tejpades fast ordentligt och så gick jag vidare i livet.
Kl 10.30 Isotopinjektion på Nuklearmedicin
Men hur kul låter inte det hahaha Tänk att få en spruta med radioaktivitet i sig. Kanske jag skulle få superkrafter nu? Hahaha
Men varför skulle jag den där injektionen då, kanske du undrar?
Men varför skulle jag den där injektionen då, kanske du undrar?
Jo, sedan 1988 har man, i Sverige, använt sig av tekniken Sentinel node vid bland annat bröstcancerceller som uppför sig på ett speciellt sätt. Det betyder att man är intresserad av att försöka hitta vilka lymfor (kallas för Portvakter) en tumör kommunicerar med. Som bekant är det via dem cancer sprids i kroppen. Kändes den här injektionen då? Inte särskilt mycket. Och det var över på ett kick.
Vid operationen skulle läkaren injicera ett blått färgämne på samma sätt, för att se vägen lättare. Ja, men fattar du hur coolt det är? Jag menar, vi snackar medicinteknik på hög nivå här!
Kl 10.50 Nu gick jag där, radioaktiv med en nål i bröstet och kände mig lite speciell, alltså.
Passade på att säga Hej till Annette Sidås i receptionen innan jag steg in till Operation. Där fick jag veta att min operaiton var uppskjuten minst en timme, närmare två timmar så ville jag gå iväg och komma tillbaka så gick det bra.
Vid operationen skulle läkaren injicera ett blått färgämne på samma sätt, för att se vägen lättare. Ja, men fattar du hur coolt det är? Jag menar, vi snackar medicinteknik på hög nivå här!
Kl 10.50 Nu gick jag där, radioaktiv med en nål i bröstet och kände mig lite speciell, alltså.
Passade på att säga Hej till Annette Sidås i receptionen innan jag steg in till Operation. Där fick jag veta att min operaiton var uppskjuten minst en timme, närmare två timmar så ville jag gå iväg och komma tillbaka så gick det bra.
"Eh, alltså jag har diabetes och har inte fått äta sedan klockan två i natt och inte fått ta medicin, är det verkligen så lämpligt att jag gick iväg", undrade jag.
"Aha", sa sköterskan, och menade att det kanske var bättre jag satt kvar då, ifall jag skulle börja må dåligt.
En timme satt jag och väntade. Då kom narkossköterskan ut och sa att det skulle komma att bli ytterligare fördröjning. Vid det laget hade jag börjat må lite mindre bra, så man ordnade snabbt fram en sängplats.
Jag fick klä av mig mina vanliga kläder och klä på mig de snygga sjukhuskläderna. Stay ups som inte stannar uppe och skjorta som knyts i ryggen jämte ett par plastsockar. Fick behålla mina egna trosor och kom att uppskatta Sloggi än mer faktiskt.
Jag fick sedan ett skåp att låsa in alla mina saker. Där och då insåg jag att jag visst hade kunnat ta med mig mobilen och haft något att göra. För hur bra jag än hade det i min säng framför en TV med ettan, tvåan, fyran och sexan, gullig personal och närings- och insulindropp (och senare en värmefilt), blev det rätt tradigt att ligga där.
Jag fick klä av mig mina vanliga kläder och klä på mig de snygga sjukhuskläderna. Stay ups som inte stannar uppe och skjorta som knyts i ryggen jämte ett par plastsockar. Fick behålla mina egna trosor och kom att uppskatta Sloggi än mer faktiskt.
Jag fick sedan ett skåp att låsa in alla mina saker. Där och då insåg jag att jag visst hade kunnat ta med mig mobilen och haft något att göra. För hur bra jag än hade det i min säng framför en TV med ettan, tvåan, fyran och sexan, gullig personal och närings- och insulindropp (och senare en värmefilt), blev det rätt tradigt att ligga där.
Ja, det där med droppkanylen blev ju förstås ett slags äventyr. Jag är nämligen rätt svårstucken. Efter tre personer och sju försök då är man rätt mör i högerarmen ända upp till armbågen. Du förstår, man var hänvisad till armen på den sida där operationen inte skulle göras. Men till slut fick man ge upp och sticka mig i vänsterarmen och fattade beslutet att börja leta efter en välfylld blodkanal på höger igen när jag var sövd. Så efter två försök till på vänsterarmen var jag förankrad vid plastslangen.
Trist för mig var att jag blev liggandes där länge. När klockan passerade 15, var det nästan så jag trodde att de hade glömt bort mig. Du kan tänka dig hur glad jag blev när det blev action vid halv fyra och man förberedde för att bli köra mig till operationssalen. Jag fick bland annat en pil ritade på bröstet och vid det laget var jag riktigt lycklig! Tänk om det hade kommit in och sagt, tyvärr vi har inte tid att operera dig idag, du får komma tillbaka imorgon...
Väl i salen fick jag gå och lägga mig på operationsbordet. Ut med armarna (nästan som vid korsfästelse), filt lades på, jag bekräftade mitt personnummer och vad jag var där för och vilken sida som skulle opereras. Sedan var det liksom bara en sak kvar. Jag önskade alla Lycka till och när sövningsmedlet kom hann det svida en sekund sedan var jag borta och gick in i dimman. hahaha. Underbart! Jag försökte verkligen hålla mig vaken länge men det var vrålkört.
Cirka kl 18 vaknade jag till liv igen. Då låg jag på Uppvaket. Sköterskan kom bort och undrade hur jag hade det och när jag förklarade att jag hade ont fick jag smärtstillande. Och när de kom bort igen och kollade till mig fick jag lite till eftersom de hittade mig med bekymmersveck i pannan vilket, för dem, indikerade att jag fortfarande hade ont.
Väl i salen fick jag gå och lägga mig på operationsbordet. Ut med armarna (nästan som vid korsfästelse), filt lades på, jag bekräftade mitt personnummer och vad jag var där för och vilken sida som skulle opereras. Sedan var det liksom bara en sak kvar. Jag önskade alla Lycka till och när sövningsmedlet kom hann det svida en sekund sedan var jag borta och gick in i dimman. hahaha. Underbart! Jag försökte verkligen hålla mig vaken länge men det var vrålkört.
Cirka kl 18 vaknade jag till liv igen. Då låg jag på Uppvaket. Sköterskan kom bort och undrade hur jag hade det och när jag förklarade att jag hade ont fick jag smärtstillande. Och när de kom bort igen och kollade till mig fick jag lite till eftersom de hittade mig med bekymmersveck i pannan vilket, för dem, indikerade att jag fortfarande hade ont.
Nu vet jag inte hur länge jag slumrade där men vid 19-tiden kom opererande läkaren Eva (som också är överläkare på Onkologen) och förklarade vad man hade gjort och hittat.
Hon hade plockat bort tumören och området närmast intill och avlägsnat två lymfkörtlar. Dessa Portvakter hade skickats till Patologen för snabb undersökning under mikroskop för att leta efter förekomst av cancerceller och vad jag kunde förstå hittade man inget. Men ett säkert svar skulle jag få om fem veckor. Då skulle man också ha diskuterat fram en behandlingsplan där vi redan visste om strålning och antihormonbehandling. Varje behandling av cancer är helt individuell och vi får se vad de känner att min cancer skulle passa för. Det ska bli jämrans intressant!
Nåväl, snart var den här dagen slut. Meningen var ju från början att om jag hade opererat kl 11 hade jag hunnit komma tillbaka till livet på efermiddagen, vilket innebar att jag skulle få åka från US samma dag. Nu, när jag berättade att jag skulle sova över hos min 80-åriga mamma avgjorde det saken, att jag skulle bli kvar över natten hos dem.
Nåväl, snart var den här dagen slut. Meningen var ju från början att om jag hade opererat kl 11 hade jag hunnit komma tillbaka till livet på efermiddagen, vilket innebar att jag skulle få åka från US samma dag. Nu, när jag berättade att jag skulle sova över hos min 80-åriga mamma avgjorde det saken, att jag skulle bli kvar över natten hos dem.
Jag fick del i ett 4-bäddsrum på Kvinnokliniken, samma avdelning som Milla jobbar. Var inte det rätt konstigt, ändå? Och roligt.
En telefon kördes in och jag fick ringa till mamma och berätta den glada nyheten. Hon skulle meddela Milla ifall hon hade lust att komma förbi och säga hej nästa morgon. Sedan skulle man då försöka få lugn och ro - och det gick ju förstås inte. Det var ett fasligt spring på både kväll och natt till grannarna. Men det är ju så det är, när man måste tillbringa tid på sjukhus.
En telefon kördes in och jag fick ringa till mamma och berätta den glada nyheten. Hon skulle meddela Milla ifall hon hade lust att komma förbi och säga hej nästa morgon. Sedan skulle man då försöka få lugn och ro - och det gick ju förstås inte. Det var ett fasligt spring på både kväll och natt till grannarna. Men det är ju så det är, när man måste tillbringa tid på sjukhus.
Själv ringde jag på klockan två gånger. En gång för smärtstillande och in kom två Alvedon och nåt mer. Den andra gången när jag undrade om man inte skulle kolla blodsockret på mig och om jag inte skulle ha kvällsmedicin. Det visade sig att personalen inte visste att jag hade diabetes... Och att de, när jag förklarade detta, trodde att jag hade med mig egen medicin. Fick förklara att jag hade inte planerat att bli kvar på US... Kändes lite oroligt att de inte hade full koll, skall medges.
24 juli Dagen efter
Slumrade till ibland, det gjorde jag. Smärtan avtog och till slut var jag bara öm. När jag vaknade vid fem nästa morgon väntade jag bara på att få frukost - och den fick jag vänta på till halv åtta. Den var VÄLDIGT välkommen, kan jag säga. Och det var lite konstigt. Allt kändes som vanligt. Ja, förutom att jag vaknade på en avdelning på US då då. Men alltså, kropp och själ var i ett med varann, om du fattar. Man vet ju aldrig hur man ska känna sig efter en operation.
Så har man legat under kniven och blivit några gram lättare då!
Milla kom förbi och medan hon var där kom Eva Läkare förbi och sa att jag fick åka hem är jag ville och klockan 11 var jag därifrån med hjälp av mamma och Björn - och jag fortsatte må jämrans bra.
Fortsättning följer så klart, när jag anser att jag har något att återkoppla till cancern som kan vara av intresse. Fram tills dess är det kategorin Bloggar från Sverige som gäller :
Kommentarer
Trackback
