26 juni – Mare på M/S Seagull
En vindstilla dag som startade straxt före kl 6. Vi hade långt att segla idag. Slutmålet var Skradin och nationalparken Krka. Där finns europas största system med mineralrika källor i kalksten, s k Travertin.
Men först, på morgonen kom besättningen och undrade om de kunde kalla mig Mare istället för Maria. Det var mycket lättare tyckte de. Och så fick det ju bli då så klart. Så nu kallas jag det kroatiskt smeknamnet för Maria. Det känns ju fint! Och nog passar det väl bra?! För jag tänkte ju direkt: Aa, jag är ju på havet (Mare = hav på latin) och så jag badar jag ju dessutom varje dag. Perfekt, ju! Idag hade vi förresten badstopp i 23-gradigt vatten.
En annan sak, minns du att jag skrev om ovädret igår. Det var tur att kaptenen bestämde att vi inte skulle segla. Redan samma kväll kom rapporter i media om tsunami på Brac och Hvar tillika stora hagel i Trogir (som förstörde vår barmans bil bland annat.). Den där tsunamin var en så kallad meterologisk tsunami som kan uppstå när det stormvindar piskar upp vattennivån. Här handlade det om runt 2 meters skillnad vilket var tillräckligt för att båtar skulle flyttas upp på land. Det är allt lite spännande med oväder. Och jag hade då aldrig hört uttrycket förut så där lärde jag mig något nytt!
Den här dagen var havet lugnt, solen sken (nästan) hela tiden och det kom bara lite duggregn lite senare. Men låt oss bege oss till parken tillsammans nu.
Längs floden Krka (ja, samma namn som nationalparken) finns det gott om mussel- och fiskodlingar
När vi kom till Skradin fick vi se en stor grå ”spejsad” båt som tog upp platsen där vi brukar lägga till. De gjorde ingen tillstymmelse att flytta på sig så vi fick stå och vänta... vilket gjorde att vi missade flodbåten som vi skulle åkt med kl 13. Men det var ju förstås ingen ko på isen, för när flodbåten lämnade kajen kunde vi lägga till och så tog vi bara nästa båt. Det innebar att gästerna fick lite tid i Skradin, vilket vi annars inte skulle ha haft.
Anledningen till att Seagull inte kan gå ända upp till nationalparken beror på att det blir grunt och bara en flatbottnad båt funkar.
Väl framme i parken kunde de som ville följa med på en promenad på dryga 2,5 km med vår lokalguide
och mig. Till utkikspunkterna är det cirka 90 trappsteg uppför (och sedan nerför då) men de liksom planar ut med ojämna mellanrum så man kan pusta ut. Villl man inte följa med upp väljer man att stanna nere vid de första vattenfallen och fika/äta glass och kanske bada (med badskor. Det är vassa stenar och väldigt strömt ska man veta och min mamma skulle säga att källvattnet är friskt). Här är iallafall lite foton från dagens promenix!
Mång vattenfallsbilder blev det
Vi besökte och också kvarnen med "tvättmaskiner" och sädeskvarnar.
Bankning av mattor
Tvättmaskin för annat
Sädeskvarnarna (med min danska kollega Nils)
Vy mot kvarnen.
Fikonen här är inte goda då träden alltid står vattendränkta.
Flodbåten vi åkte upp till parken med.
Denna pärlemorfjäril får avsluta promenaden i Krka, en favoritpark, helt klart!
Svanmamma med sina ungar på vägen tillbaka till vår båt.
Vår flashiga båt M/S Seagull som många tar kort på och vi känner oss stolta över att få bo på, kom snart in till kaj för att hämta upp oss och åka vidare mot Zlarin där vi stannar över natt.
Zlarin var en gång bebodd av stammen Liburnianer som blev bortkörda av grekiske tyranne av Syrakusa - Dionysios den äldre (406-367 f.Kr). Idag bor här 284 invånare vintertid och ca 1500 under sommaren, då det är en praktiskt hamn för mindre båtar. Ön har varit känd för röda koraller men de är alltmer sällsynta, tyvärr.
Här tog jag en liten promenad med de som vill. I en vacker solnedgång spatserade vi iväg in mot kyrkan och mellan gränderna under det att mörkret lade sig och det kom några regndroppar.
Den här vackra himlen höll iallafall i sig en halvtimme eller nåt
Vid Jungfru Marias kyrka började det dugga men jag var ju tvungen att prata lite om gargoyler och lärde mig att det motsvarar hängränna på svenska (för den saknar stuprör).
Halloj! Fina bilder! Har du sett att du har fångat ett sjöodjur på den näst sista bilden av vattenfallen? Ser ut som om det är på väg upp ur vattnet, tänk lite åt flodhästhållet så tror jag du ser den ;)
Kram Annette
