Att vara Maria Graube

Ännu en dag på FROO gick av stapeln klockan halv tio (jaja, jag hade ju beställt taxin till nio men du vet ju nu hur det där funkar.)

 

Inskrivning och lite väntan på det och så blev det då min tur.

Idag kom jag fram till den andre bittre tjänstemannen som bläddrade igenom mina papper, bläddrade tillbaka och vände upp blicken och såg upp på mig och sa: "Men de här breven är ju inte hit! "
Och han vände sig mot mannen som jag varit hos igår och han i sin tur bläddrade igenom mina papper och sa:
" Sa jag inte till dig igår att du skulle ha rätt papper med dig. De här har ju fel adress. De är ställda till ambassaden Stockholm!"

Då jäklar! Då tillät jag mig att bli upprörd. Idag var det sex dagar sedan jag skulle ha åkt hem om de hade varit smidiga och löst det här på flygplatsen i Goa. Sex dagar!!!!

"Igår sa du att det var fel överskrift på mina brev, det var inte prat om att det var fel adressen. Idag säger du att breven har fel adress! Innehållet är korrekt, överskriften är rätt och det enda jag vill är att åka hem till min mamma och min familj.

Och nu var jag så upprörd att jag grät!

 

Där stod jag nu, framför kanske sjuttio personer som också väntade på att få registrera sina visum, och grät över att inte få komma hem till mamma. Nu konfererades det igen. Då kände jag att det kanske fanns hopp att det här löste sig idag iallafall!

"Jag vill ju bara ha ett utresetillstånd, snyftade jag fram med vätska trillade fram från ögon och näsa.

"Och du ska inte komma tillbaka", frågade de.

" Det vet jag inte. Men just nu måste jag bara hem."

Efter fem minuters ytterligare konfererande kom det fram en stämpel varefter mina papper stämplades och mannens signatur hamnade längst ner.

" Gå till någon av diskarna 2, 3 eller 4 så hjälper de dig."

" Tack så hemskt mycket", snyftade jag. "Tack!"

 
Men det var så klart inte slut där. Här snackar vi byråkrati, hierarki och maktutövande på hög nivå!

För när jag kom till kvinnan bakom disk nummer 2, ifrågasatte hon stämplarna som precis hade kommit på mina papper ett par minuter innan, av tjänstemannen som satt mitt emot henne i rummet.

Men efter att ha konfererat med sin kollega på sin sida av rummet, fick jag en till stämpel på mina papper plus uppmaningen att gå tillbaka tillbaka till andra sidan, nu till kassa-mannen, och betala $30 som straff för att jag var försenad med registreringen.

Jag gick (nu lite  lättare till mods) och betalade avgiften, fick ett kvitto och blev nu uppmanad att gå till tredje väggen i rummet, till disk nr 11.  Där fick mina papper lite flera stämplar och ett nytt papper skrevs ut.
Det var på det pappret som foto nummer 4 skulle klistras dit. Och efter att ha gjort det, skrivit under och fått en sista stämpel var ärendet slut. Nu hade jag 14 dagar på mig att lämna landet!


Efter sex dagar fick jag så mitt Utresetillstånd.

Så var det det där att ta sig från FROO igen. Det visade sig inte bli självklart, det heller haha. Underbart!
Jag hade ju tänkt ta en taxi tillbaka till hotellet som vanligt, men så kom en liten farbror som hade en Tuc-tuc och undrade om jag ville åka med honom och efter att ha fått priset 150 RS så slog jag till.

Jag förklarade vart jag skulle, visade hotellets visitkort och så körde vi. Halvvägs frågade han om jag inte ville handla på vägen. Jag svara Nej och att jag ville till hotellet direkt.

Efter ett tag började vi åka vägar jag inte alls kände igen. Till slut frågade jag vart han var på väg. Då visade det sig att han åkt mot köpcentret iallafall. Utanför Emporio saktade han farten och frågade igen om jag inte skulle gå in och handla lite och att han kunde vänta utanför. Ibland är livet ganska så tröttsamt! Argt sa jag till honom att jag hade givit honom anvisningar till hotellet och sagt nej till shopping. Varför hade han kört dit iallafall? Det var hotellet jag skulle till och det snabbt nu.

Snabbt gick det väl kanske inte. Det var en väldigt försiktig förare. Men till hotellet kom jag med mitt Exit Visa!