18 mar - "Toaletterna är anpassade för bagage"
Packade det sista och väntade på att få veta när jag skulle bli upphämtade. Hade ingen lust att promenera någonstans med en tung väska, en ryggsäck och en lite tung handbagageväska. Och upphämtad blev jag vid tio-tiden. Hämtade upp gäster som skulle till flygplatsen och så hade jag min sista transfer i Agadir för den här säsongen.
När nästan alla var incheckade, var det dags för mig att göra samma sak.
Satt en stund med Emeli, Josefin (och Marcus), Kattis och Sophie innan det var dags att gå igenom tullen. Kvinnan som stod bakom tulldisken stoppade mig och bara mig i sällskapet som gick in samtidigt. Hon gick igenom allt mitt handbagage. kontrollerade att jag bara hade 500 SEK i min rosa Filofax som jag sa, kontrollerade i min lilla gröna plånbok hur mycket dirham jag hade med mig in i taxfreeområdet och ställde frågor om Euro coh Dollar. En nitisk tullkvinna! Men in kom jag och snart var det dags att gå till planet.
Fem timmar på planet förflöt med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den läste jag ut och lämnade den till min granne som blev nyfiken på den då både jag och hennes väninna tyckte den var rolig, underhållande - och bra sammanvävd.
Väl på Arlanda kom bagaget ganska så fort men jag missade chansen till att ta tåget hem istället för bussen eftersom vi hade startat tjugo minuter efter utsatt tid. Så det blev en och en halvtimmes väntan på Terminal 5.
Var lite hungrig och pep bort till Seven Eleven där det blev två wienerkorvar i servett (gillar inte korvbröd speciellt) värde 34 SEK. Bara för att jag tog dem i servett blev det ingen ketchup och senap och när jag bad att få lite bostongurka så var det mot 9 SEK extra! Och det hade jag ju inte lust att betala, kan jag berätta.
Mina 34-kronorskorvar var sedan de saltaste korvarna jag har ätit, tror jag. Drack upp en halv liter medhavt marockanskt flaskvatten (japp, för det kunde jag ta igenom sista säkerhetskontrollen. Så säkert är det där!)
Resan hem, som jag trodde skulle gå direkt till Linköping eftersom det stod DIREKT på turlistan, innebar enbart att jag slapp byta buss haha. Men det var ju ändå att glädjas åt för det var över en decimeter snö ute och jag hade gympadojor med lufthål.
Och nu var jag ju hungrig igen! Efter en knäckemacka med konjakmedvurst blev det horisontalläge. Resdagen var över.
Antal steg: 3 476
När nästan alla var incheckade, var det dags för mig att göra samma sak.
Satt en stund med Emeli, Josefin (och Marcus), Kattis och Sophie innan det var dags att gå igenom tullen. Kvinnan som stod bakom tulldisken stoppade mig och bara mig i sällskapet som gick in samtidigt. Hon gick igenom allt mitt handbagage. kontrollerade att jag bara hade 500 SEK i min rosa Filofax som jag sa, kontrollerade i min lilla gröna plånbok hur mycket dirham jag hade med mig in i taxfreeområdet och ställde frågor om Euro coh Dollar. En nitisk tullkvinna! Men in kom jag och snart var det dags att gå till planet.
Fem timmar på planet förflöt med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den läste jag ut och lämnade den till min granne som blev nyfiken på den då både jag och hennes väninna tyckte den var rolig, underhållande - och bra sammanvävd.
Väl på Arlanda kom bagaget ganska så fort men jag missade chansen till att ta tåget hem istället för bussen eftersom vi hade startat tjugo minuter efter utsatt tid. Så det blev en och en halvtimmes väntan på Terminal 5.
Var lite hungrig och pep bort till Seven Eleven där det blev två wienerkorvar i servett (gillar inte korvbröd speciellt) värde 34 SEK. Bara för att jag tog dem i servett blev det ingen ketchup och senap och när jag bad att få lite bostongurka så var det mot 9 SEK extra! Och det hade jag ju inte lust att betala, kan jag berätta.
Mina 34-kronorskorvar var sedan de saltaste korvarna jag har ätit, tror jag. Drack upp en halv liter medhavt marockanskt flaskvatten (japp, för det kunde jag ta igenom sista säkerhetskontrollen. Så säkert är det där!)
När man har druckit vatten så behöver man som bekant gå på toaletten om man ska sitta på en buss i fyra timmar. Gick bort till informationen för att höra om de kunde passa bagaget så jag skulle slippa dra det med mig. "Nej", sa den surmulna kvinnan (förstår inte - hon är alltid lika tråkig att prata med - långt bort från leendet där minsann) "Det får du ta med dig själv. Toaletterna är anpassade för bagage".
Jo jag tackar ja. Anpassade för handbagage kanske... Men jag klämde mig in och kunde förätta mitt behov.
Jo jag tackar ja. Anpassade för handbagage kanske... Men jag klämde mig in och kunde förätta mitt behov.
Resan hem, som jag trodde skulle gå direkt till Linköping eftersom det stod DIREKT på turlistan, innebar enbart att jag slapp byta buss haha. Men det var ju ändå att glädjas åt för det var över en decimeter snö ute och jag hade gympadojor med lufthål.
När jag klev ner från bussen var det isande kallt. Jag slet upp min fleecedjellaba och tog på mig under jackan vilket innebar att jag hade fyra lager på mig- en tunn långärmad, en hood, djellaban och sedan McKinley jackan. Där stod jag och huttrade och hackade tänder i fem minuter men sedan ko Per och Jonzon med bilen till min stora glädje.
Antal steg: 3 476
Kommentarer
Trackback
