Mitt resonemang runt döden
Den dagen jag går (okänd författare)
”Den dagen jag går för att ej vända åter
jag vill att ni minns mig precis som jag var.
Det är helt naturligt, mina kära, om ni gråter.
Men inget kan ändra det öde vi har.
Den dagen ni står här och när ni mig saknar
Jag vill att ni lever och livslusten har.
Mina älskade kära, jag vill att ni vaknar
”och lever” de dagar, den tid ni har kvar.”
Mitt resonemang runt liv och död
Det dikten beskriver tänker jag numera när någon dör i min närhet. För ni håller väl ändå med att så fort vi har fötts till ett liv här så finns enbart en garanterad väg ut – döden! Det borde alltså inte vara så märkvärdigt som vi ibland har en tendens att göra den. Själv har jag konstaterat att varje gång jag är ledsen över att någon dör, är det mitt ego som talar.
En dag för många år sedan nu, så bestämde jag mig för att istället för att sörja vara jag glad över den personens tid på jorden och allt denne har åstadkommit i sitt liv. För alla bidrar vi på något sätt – direkt eller indirekt - fast vi kanske inte tänker på det. Och alla människor har bra sidor och mindre bra sidor (sedan kanske den ena sidan överväger ibland då...)
Det är därför jag alltid lever varje dag som om det vore sista dagen. Det känns viktigt för mig personligen att vara sann emot mig själv och leva mitt liv på bästa möjliga sätt i varje given stund med de förutsättningar jag har just då.
Oavsett vad som gör att mitt liv slutar, var alltid säkra på att jag levt det liv jag har valt och dör lycklig med just den vetskapen.
Motton i vuxna livet: ”Rosa tankar”, ”Kärlek till alla” och "Det blir som det ska".
