25 feb - Att se möjligheter - inte problem

Flygplatsdag väntade och klockan tio var jag borta vid Amadil, dit jag promenerade förstås. Plockade upp gäster på tre hotell och kunde sedan bege mig till flygplatsen Al Massira där jag såg till att gästerna fick reda på vilka incheckningsdiskar arlandaflyget hade samt var ingången till tullen, toaletten och växlingskontoren låg.

 

När alla checkat in var det dags att bege sig mot arrivalhallen. Planet hade landat 25 minuter tidigare än utsatt tid, vilket var ovanligt. Det gjorde också att vi inte hann ta ett mellanmål i kafeterian som vanligt. Tur man hade saltade mandlar med sig i ryggsäcken!

 

 

Inom kort hade Emeli och jag nya gäster att ta emot med Apollobräda och miniguide i händerna!

 

.

Emeli Bülow                                Ja, mig känner du nog igen nu, va?

 

 

Och ving-flickorna gjorde oss som vanligt sällskap.

 

Fr vä. Suzanne West, Sophie Lengström, Katarina Carlsson

 

Idag var det Lost luggage-dags. En gäst hade fått sitt bagage felsänt till Barcelona och skulle få hämta det sent på kvällen. Det trista var att det var gästens 80-årsdag och även om han var stilig i skjorta och slips vid ankomsten hade han tänkt klä upp sig lite extra dagen till ära. Men det fick alltså stå på väntelistan men både han och hans familj som skulle vara med och fira, var vid gott mod ändå. De skulle ju ändå få resväskan idag, även om den lät dröja på sig efter att ha varit på utflykt på egen hand. Sjöng en gratulationssång åt honom där och då på flygplatsen vilket verkade uppskattas.

 

Jag transporterade mina gäster jag hade på buss nummer 8 till deras hotell för att därefter åka hem och laga lite lunch. Trodde jag, ja!

 

Jag brukar få frågan från gäster, om jag har många jobbiga och sura gäster men Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har fantastiska gäster till 98% och jag är jätteglad över att fått träffa dem.

De sista två procenten är alldeles för få personer för att tillåtas uppta min tid mer än den tid det tar att ha dem hos ”mig”. Men en sådan person har jag haft att göra med idag - en som bara ser problem och inte möjligheter. Motsatsen till 80-åringen som jag skrev om här ovan.

Och jag kan inte låta bli att undra, varför kräver någon min hjälp när denne sedan går och löser problemet själv och gör sig okontaktbar? Är det för att de tror att jag inte hade annat att göra den timmen det tog för mig att försöka lösa ett problem som visade sig vara löst? Det hade kanske varit schysst att kanske meddela mig?

Aja, det är bara att skriva Guestreport på händelsen och sortera in dem bland de 2% för att sedan gå vidare i livet. Men händelsen gjorde att det kom att dröja nästan två timmar innan jag kunde äta min välbehövliga lunch.

 

Senare på eftermiddagen ringde Lena på Apollo i Sverige och ville ha en statusrapport om läget i Agadir, Marrakech och Essaouira. Ringde runt till alla hotell i respektive städer och försökte få tag i alla gäster och fick tag i alla utom två (som Emeil senare fick tag i).

De meddelade att resan gått bra och att det var lugnt ute. Jag vidarebefordrade till Emeli som skulle skriva en kort rapport om att läget var lugnt och skicka till Sverige. Varken BBC eller CNN har visat/skrivit en rad om Marocko idag, vilket indikerar att det varit lugnt i hela landet.

 

Mitt internet segade något alldeles förtvivlat på eftermiddagen men jag lyckades få iväg 6 dokument rörande den här säsongen. Allt från hur guidelivet ter sig är här i Agadir till utflyktsmanualer för mina tre utflykter. Så nu är det klart! Känns ju fint!

 

Antal steg: Sparsamma 6552


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0