17 november - Till fascinerande Cu shi
Startade dagen med att ta ett foto från hotellrummet över stan för att sedan fortsätta mot en tidig frukost som vanligt.
Min utsikt över Saigon och en lugn morgontrafik klockan halv sex på morgonen
Och innan jag glömmer det: Om ni är i Vietnam - håll utkik efter den här logon på taxin. Det är den som hittills gjort mest seriöst intryck
Idag skulle vi till Cu Chi. Men vi åkte inte dit dirket. För på vägen dit stannade vi och besökte en av de bästa lackverkstäderna i stan!
Det här med lackade föremål är något utav en specialitet för Vietnam och de anses ha de bästa lackarbetena i världen. Men kvaliteten varierar oerhört.
De som säljs billigt i butiker och marknader ska man vara oerhört försiktig med. För att ge ett par exempel som jag själv har märkt: En vas håller inte vatten - den läcker som ett såll, ett matfat håller inte varm mat - den krackelerar, ett frukt/godisfat kan hålla så länge det är torra varor - är det för fuktigt blir det fula märken - tavlorna kan slå sig om det är fuktigt hus du bor i. Men hur kommer sig detta? Jo, problemet med de här billiga prylarna är att de saknar rätt grundmaterial och förarbetet, helt enkelt. Men visst, billigt är det men du får det du betalar för...
Vill du ha något av kvalitet som varar? Ett riktigt lackarbete går det till så här:
Produkten är baserad på en träplatta som kläs med en tygbit, ditklistrad med saven från vaxträdet (Rhus succedanea), som i sin tur täcks av ett lager av jordblandad lackträdssav.
Sen kommer sandpappret fram och när ytan är slät lackas produkten med ännu ett lager av varm lacksav.
Efter det poleras ytan och nu kommer den svarta, skinanden ytan fram.
Sen var det det där med målning då. Det är ju inte svarta produkter du köper så ofta, va? Man skissar med upphettat lack och färgerna målas dit, färg för färg - alltid med ett lager varm lack emellan som måste torka ordentligt! Det här tar låååååång tid, speciellt om det är många färger!
Men det är inte klart där! För efter sista lackningen ska det poleras och tvättas.
SEN kommer det ut till försäljning. Och med det här i tankarna så kanske du är beredd att betala lite mer? Så låt souvenirbutikerna behålla sina lackerade grejer till de som inte vet bättre ;)
T vä: Det är inte bara målade lackarbetet som gör. Man gör även intarsiaarbeten! T hö Tvätt och polering innan försäljning
Kunde inte låta bli att jämföra med Rysslands fina lackarbetet. Jag gillar verkligen min lilla ask med en figur ifrån en av de ryska sagorna! Har inte kunnat bestämma mig vad jag ska ha från Vietnam ännu men nästa gång jag åker ner tror jag nog att det blir en tavla, faktiskt.
Efter studiebesöket på verkstaden fortsatte vi igenom Saigon mot Cu Chi-tunnlarna.
Moskéer och tempel kan stå sida vid sida. Här råder religionsfrihet, precis som i Thailand.
Vi passerade plantager av gummi, en stor exportvara fortfarande även om priset har gått ner
Ett par timmar senare var vi framme vid nätverket av underjordiska gångar där sydvietnams gerilla (mer känt som Viet Cong i USA eller FNL = från franskan 'Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam') gömde sig i samband med strider. Viet Cong stred tillsammans med nordvietnamesiska armén (som hade stöd från sovjet och Kina) mot Sydvietnams armé s(om hade stöd från USA) samt amerikanska trupperna som fanns i landet. I vietnam kallas det här kriget för Amerikakriget. Vi känner det mer som Vietnamkriget, vilket höll på 1957-75.
Efter att ha fått en klisterlapp att jag fick vara där, kollade vi in modellen. Detta sinnrika system användes cirka åtta år. Här bodde man, hade vapengömmor, inrättade sjukhus, sambandscentraler och försörjningsleder för mat och andra förnödenheter. Oerhört fascinerande! De barn som föddes här i början, växte alltså upp under jord sina första åtta år.
Med bara en hacka och en korg kunde tunnlarna grävas ut
... och ingången försvann. Jag kan bara säga att överviktiga göre sig icke besvär att försöka sig på att komma ner i tunneln. Ner kommer du men det är liiiite jobbigt att komma upp, serrö.
Om man vill gå ner i tunnlarna finns det turistanpassade ned- och uppgångar numera. Men tunnlarna är inte för de med klaustrofobi, bara så du vet. De är inte spaciösa på något sätt...
Sinnrika fällor, osynliga för blåtta ögat men en hemsk sanning för den som trampar "fel". Här pratar vi långsam död - något som var synonymt för alla fällorna man ser här... Och med hjälp av lojalitet och hemlighetsmakeri, tunnlarna och fällorna kunde en tekniskt undermålig armé stå som slutlig segrare. Det är tänkvärt, det.
Att laga mat och inte avslöja var man var klarade man genom att använda sig av termitbon som har massor av små små hål. Då sipprade röken ut sakta och spritt så det inte syntes ett stort rökmoln
Väl skyddade skyttegravar att ta sig runt i
T vä. En förstörd amerikansk tanks har blivit kvar. När markstrid inte fungerade försökte amerikanarna komma åt Viet Cong genom att bomba området med napalm och Agent Orange (ett fruktansvärt bekämpningsmedel som ger missbildningar på foster än i dag, både i USA och Vietnam...) T hö. Kvinnorna hade en stor betydelse i gerillan. Det hade bland annat ansvar över att veta hur tunnlarna gick samt var utgångarna var. De var också med och tillverkade minor
Olika fällor. Ursprungligen användes typ såna här fällor att fånga djur med för mat. Spetsarna doppades i ormgift för att man skulle vara säkra på att den drabbade verkligen dog. Jag har ju sett den här typen av fällor på film men att se dem i verkligheten var faktiskt skrämmande...
Alla hjälptes åt med mintillverkningen
Jag minns faktiskt demonstrationerna mot det här kriget. Det gör kanske du också. Så att åka hit och se ett av de tunnelområden som spelade roll i avgörandet av krigets utgång var spännande, otäckt och fascinerande på samma gång.
En lite mer lättsam upplevelse var att se hur man tillverkade vietnamesiska riskakor.
En tunn smet rörs ut på en rund gjutjärnshäll och samlas upp på en rulle. Den runda kakan läggs ut på bambu"väggar" och ställs att torka i solen. Klart!
Hemmagjort risbrännvin någon? Säljs ganska billigt på dunk här isåfall
Man återanvänder det mesta här i landet. Vad sägs om ett par bekväma sandaler av bildäck? Finns i alla storlekar...
Efter att ha ätit Tapioca (en rotfrukt som även kallas Cassava/ Maniok/ Yuca och påminner om potatis) och druckit té, en basmåltid under tiden man bodde i tunnlarna, var det skönt att tvätta händerna vid röret och se på vackra blommor. Ett besök i Cu Chi är annars en tung upplevelse, tycker jag
Efter lunchen åkte vi tillbaka mot Saigon.
(Det syns jättedåligt men...) Längs med vägarna kan man åka in och ta en kopp te och en tupplur i någon av hängmattorna som finns. Klart schysst idé!
En trehjulig moped fullastad med träväggar funkar det också
På kvällen åkte vi till Majestic... Dyr men inte så jättebra mat, med underhållning som inte var helt traditionellt vietnamesisk.(Deras sång- och dans framträdanden var till modern musik och vi kände igen internationella låtar. Däremot var deras spelning vietnamesisk). Det var väl kanske inte vad jag hade tänkt mig...
Antal steg: 20 446
Min utsikt över Saigon och en lugn morgontrafik klockan halv sex på morgonen
Och innan jag glömmer det: Om ni är i Vietnam - håll utkik efter den här logon på taxin. Det är den som hittills gjort mest seriöst intryck
Idag skulle vi till Cu Chi. Men vi åkte inte dit dirket. För på vägen dit stannade vi och besökte en av de bästa lackverkstäderna i stan!
Det här med lackade föremål är något utav en specialitet för Vietnam och de anses ha de bästa lackarbetena i världen. Men kvaliteten varierar oerhört.
De som säljs billigt i butiker och marknader ska man vara oerhört försiktig med. För att ge ett par exempel som jag själv har märkt: En vas håller inte vatten - den läcker som ett såll, ett matfat håller inte varm mat - den krackelerar, ett frukt/godisfat kan hålla så länge det är torra varor - är det för fuktigt blir det fula märken - tavlorna kan slå sig om det är fuktigt hus du bor i. Men hur kommer sig detta? Jo, problemet med de här billiga prylarna är att de saknar rätt grundmaterial och förarbetet, helt enkelt. Men visst, billigt är det men du får det du betalar för...
Vill du ha något av kvalitet som varar? Ett riktigt lackarbete går det till så här:
Produkten är baserad på en träplatta som kläs med en tygbit, ditklistrad med saven från vaxträdet (Rhus succedanea), som i sin tur täcks av ett lager av jordblandad lackträdssav.
Sen kommer sandpappret fram och när ytan är slät lackas produkten med ännu ett lager av varm lacksav.
Efter det poleras ytan och nu kommer den svarta, skinanden ytan fram.
Sen var det det där med målning då. Det är ju inte svarta produkter du köper så ofta, va? Man skissar med upphettat lack och färgerna målas dit, färg för färg - alltid med ett lager varm lack emellan som måste torka ordentligt! Det här tar låååååång tid, speciellt om det är många färger!
Men det är inte klart där! För efter sista lackningen ska det poleras och tvättas.
SEN kommer det ut till försäljning. Och med det här i tankarna så kanske du är beredd att betala lite mer? Så låt souvenirbutikerna behålla sina lackerade grejer till de som inte vet bättre ;)
T vä: Det är inte bara målade lackarbetet som gör. Man gör även intarsiaarbeten! T hö Tvätt och polering innan försäljning
Kunde inte låta bli att jämföra med Rysslands fina lackarbetet. Jag gillar verkligen min lilla ask med en figur ifrån en av de ryska sagorna! Har inte kunnat bestämma mig vad jag ska ha från Vietnam ännu men nästa gång jag åker ner tror jag nog att det blir en tavla, faktiskt.
Efter studiebesöket på verkstaden fortsatte vi igenom Saigon mot Cu Chi-tunnlarna.
Moskéer och tempel kan stå sida vid sida. Här råder religionsfrihet, precis som i Thailand.
Vi passerade plantager av gummi, en stor exportvara fortfarande även om priset har gått ner
Ett par timmar senare var vi framme vid nätverket av underjordiska gångar där sydvietnams gerilla (mer känt som Viet Cong i USA eller FNL = från franskan 'Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam') gömde sig i samband med strider. Viet Cong stred tillsammans med nordvietnamesiska armén (som hade stöd från sovjet och Kina) mot Sydvietnams armé s(om hade stöd från USA) samt amerikanska trupperna som fanns i landet. I vietnam kallas det här kriget för Amerikakriget. Vi känner det mer som Vietnamkriget, vilket höll på 1957-75.
Efter att ha fått en klisterlapp att jag fick vara där, kollade vi in modellen. Detta sinnrika system användes cirka åtta år. Här bodde man, hade vapengömmor, inrättade sjukhus, sambandscentraler och försörjningsleder för mat och andra förnödenheter. Oerhört fascinerande! De barn som föddes här i början, växte alltså upp under jord sina första åtta år.
Med bara en hacka och en korg kunde tunnlarna grävas ut
... och ingången försvann. Jag kan bara säga att överviktiga göre sig icke besvär att försöka sig på att komma ner i tunneln. Ner kommer du men det är liiiite jobbigt att komma upp, serrö.
Om man vill gå ner i tunnlarna finns det turistanpassade ned- och uppgångar numera. Men tunnlarna är inte för de med klaustrofobi, bara så du vet. De är inte spaciösa på något sätt...
Sinnrika fällor, osynliga för blåtta ögat men en hemsk sanning för den som trampar "fel". Här pratar vi långsam död - något som var synonymt för alla fällorna man ser här... Och med hjälp av lojalitet och hemlighetsmakeri, tunnlarna och fällorna kunde en tekniskt undermålig armé stå som slutlig segrare. Det är tänkvärt, det.
Att laga mat och inte avslöja var man var klarade man genom att använda sig av termitbon som har massor av små små hål. Då sipprade röken ut sakta och spritt så det inte syntes ett stort rökmoln
Väl skyddade skyttegravar att ta sig runt i
T vä. En förstörd amerikansk tanks har blivit kvar. När markstrid inte fungerade försökte amerikanarna komma åt Viet Cong genom att bomba området med napalm och Agent Orange (ett fruktansvärt bekämpningsmedel som ger missbildningar på foster än i dag, både i USA och Vietnam...) T hö. Kvinnorna hade en stor betydelse i gerillan. Det hade bland annat ansvar över att veta hur tunnlarna gick samt var utgångarna var. De var också med och tillverkade minor
Olika fällor. Ursprungligen användes typ såna här fällor att fånga djur med för mat. Spetsarna doppades i ormgift för att man skulle vara säkra på att den drabbade verkligen dog. Jag har ju sett den här typen av fällor på film men att se dem i verkligheten var faktiskt skrämmande...
Alla hjälptes åt med mintillverkningen
Jag minns faktiskt demonstrationerna mot det här kriget. Det gör kanske du också. Så att åka hit och se ett av de tunnelområden som spelade roll i avgörandet av krigets utgång var spännande, otäckt och fascinerande på samma gång.
En lite mer lättsam upplevelse var att se hur man tillverkade vietnamesiska riskakor.
En tunn smet rörs ut på en rund gjutjärnshäll och samlas upp på en rulle. Den runda kakan läggs ut på bambu"väggar" och ställs att torka i solen. Klart!
Hemmagjort risbrännvin någon? Säljs ganska billigt på dunk här isåfall
Man återanvänder det mesta här i landet. Vad sägs om ett par bekväma sandaler av bildäck? Finns i alla storlekar...
Efter att ha ätit Tapioca (en rotfrukt som även kallas Cassava/ Maniok/ Yuca och påminner om potatis) och druckit té, en basmåltid under tiden man bodde i tunnlarna, var det skönt att tvätta händerna vid röret och se på vackra blommor. Ett besök i Cu Chi är annars en tung upplevelse, tycker jag
Efter lunchen åkte vi tillbaka mot Saigon.
(Det syns jättedåligt men...) Längs med vägarna kan man åka in och ta en kopp te och en tupplur i någon av hängmattorna som finns. Klart schysst idé!
En trehjulig moped fullastad med träväggar funkar det också
På kvällen åkte vi till Majestic... Dyr men inte så jättebra mat, med underhållning som inte var helt traditionellt vietnamesisk.(Deras sång- och dans framträdanden var till modern musik och vi kände igen internationella låtar. Däremot var deras spelning vietnamesisk). Det var väl kanske inte vad jag hade tänkt mig...
Antal steg: 20 446
Kommentarer
Trackback
