Att vara Maria Graube

När jag tittade jag ut genom fönstret i arla morgonstund konstaterade jag förvånat det låg SNÖ på marken. Hualigen!


Jag hörde av mig till alla idag för att höra hur det hade det, men fick inte tag i alla. En har en mail som inte fungerar och en har en mail till en annan än sig själv så jag vet inte om det kom fram idag.
Men jag fick kontakt med de flesta och jag är stolt över ALLIHOP!

ALLA jag har pratat med har provat att ta egna kontakter ute i IRL (= in real life)
och en har fixat praktikplats redan,
en har t o m skaffat praktik med chans på jobb (!) direkt efter,
andra har fått kontakter som de ska komma tillbaka till nästa vecka och som låter lovande
och några har ringt för mitt stöd.
Helt fantastiskt!!! Kan man bli annat än imponerad?

Jonzon och jag hämtade posten och där låg en kallelse till återbesök till Ortopeden nästa vecka. Det ska bli spännande att höra vad han säger om en fortfarande svullen vrist... Inte för att det hindrar att jag lever mitt liv... men visst hindrar det mig i vissa rörelser.
Jag får bita ihop hårt när jag går ner för trappor. Jag har svårt att gå på ojämn mark och jag kan inte stå och gå mer än en timme i taget utan att få lida för det när jag kommer hem...
Men, nej... det gör mig inte särskilt nedslagen. Jag kan fortfarande göra det jag har lust att göra - och en del grejer gör jag varianter av. Det är så det måste bli ytterligare en tid. Men optimist som man är har jag anmält mig till instruktörsutbildning till Zumbainstruktör i juni.

På eftermiddagen åkte Jonzon och jag till Mjölby, eller rättare sagt Hogstad, där vi hälsade på Gun och 4 hundar. Men att komma dit innebar ett äventyr för sig. Först kom jag på att jag bara hade lastat in Jonzon i bilen och ingen plånbok med körkort. Så det var ju bara att svänga från Sjögestadvägen tillbaka hem.
Sen åkte vi gamla vägen till Mjölby via Mantorp. Jag tänkte att jag hittar nog - vilket jag inte alls gjorde!!! haha
Det blev en rundtur runt Mjölby och om jag hade fortsatt förbi skylten som det stod SKÄNNINGE 4 så hade jag kanske hamnat rätt. Men jag valde att vända och åka tillbaka samma väg som jag kom, svänga upp på motorvägen och ta av där jag brukar åka ner, när jag kom från Linköping. Sen var det inga problem. Men 20 minuter blev en timme. Det är tur man har humor, ni!

Gun har numera 4 hundar. 3 av dem är mopsar, Pondus som är Jonzons bästis sedan små valpben, Smörblomma och Fantomen och Douglas är en Blodhund. Vi blev glatt emottagna av dem allihop.

.

Oh, my God- vilken stor hundras blodhunden är!!! Douglas huvud var lika stort som en hel mops och hela hunden var i  storlek med Grand Danois helt klart, fast tyngre. När han kom dundrande spände jag mig helt klart lite extra, lite rädd att ramla omkull och få mer problem med foten (och knät som jag har fått problem med på senare tid- artros som har med stillasittande och ålder att göra, helt klart!).

Jonzon och Douglas blev inte bästisar. Jonzon gick med höjda läppar så fort han kom i närheten, vilket Douglas respekterade mest hela tiden. Han gjorde bara några försök att få igång Jonzon att leka men det var bortkastad tid. Jonzon var inte ALLS intresserad av denna best. Douglas fick vara i hundgården efter The Grand Tour i trädgården så Jonzon och Pondus fick leka ifred. Gun och jag drack kaffe med blåbärskudde i Guns vardagsrum - trodde jag. Men jag hade visst köpt Choklad/vanligkudde istället hehe.

.

Grannen Eva kom förbi och fick en mandelkubb som tilltugg.

När Jonzon och jag vände hem till Rappet såg vi Barna Hedenhös ko (Highland Cattle) som vi försökte få med på bild. De bor i hagen snett mitt emot Gun. Så himla fina men jag vet att de kan vara tjuriga. De fanns i tre färger noterade jag. Brun, beige och mörkt brun, nästan svart. Har nog bara sett bruna tidigare!


Jonzon somnade som en gris när han kom hem. Det var nog en jobbig dag för honom. Först att träffa sin bästis efter så många år, men också efter att ha behövs hålla koll på en gigantisk blodhund som han skulle hålla kort...


Så dagens reflektion som kom över mig.
Jag funderade lite på hur vi människor resonerar ibland - mig inkluderat fram till för sexton år sedan då jag vaknade efter att ha sovit mig igenom flera år.

Generellt gäller att vi människor uppenbarligen VILL klara oss själva.
Ni vet när treåringen skriker "Kan kevl" när man vill hjälpa dem, f
emåringen som vet ALLT
och artonåringen som "faktiskt är vuxen!"

Det är sen det uppenbarligen händer... Kanske startar det redan i tonåren... när man märker att besluten man tar får konsekvenser på allvar och ingen fixar till dina misstag åt dig?

Har jag valt att köpa byxor för nästan hela barnbidraget eller gå ut och festa med kompisarna och bränna pengar istället för att köpa ett busskort som gör att jag kan ta mig till skolan... Så är det väl bara att promenera då? Jag menar, om pengarna är slut så är de slut.
Nu finns det ju lite olika alternativ hur man reagerar och vilket är mest vuxet och ansvarstagande tycker DU?

1. Du går till skolan varje dag utan att ens diskutera saken- gjort är gjort men det gör du inte om.
2. Du förklara varför du inte har pengar till busskort och ordnar så du kan åka med en lärare som bor granne till skolan!
3. Du chansar och plankar på bussen - och riskerar att åka fast och få en böter som måste betalas av dig... för som sagt var...du räknas ju som vuxen - och det var ju det du ville... eller?
4. Du kommer hem och blir martyren som det faktiskt är väldigt synd om - för du har ju inga pengar och kan inget göra. Du tjatar på mamma och pappa som - istället för att tala om för dig att du får ta konsekvensen och gå till skolan - ger dig pengar till ett busskort varvid du lärde dig att Martyrskap funkar väldigt bra!
5. Okej ,pengarna är borta. Nästa gång du vill ha något snattar du lite kläder istället och riskerar att bli fasttagen, polisanmäld och registreras som kriminell och så är det ekorrhjulet igång kanske...
6. Du deppar ihop, ångrar dina val, stänger in dig och struntar i att gå till skolan för du har ångest och mår så himla dåligt över det som "har hänt".

Hm.. vad gör att du reagerar som punkt 6 och inte 1???
Vad händer med våra resonemang plötsligt.
Vart tog "Kan kevl" vägen?

Jag har ju själv, i vuxen ålder (!), reagerat som punkt 4 och punkt 6 och jag försöker minnas de åren. De har gjort mig till den jag är idag. Numera är det punkt 1 och 2 som gäller för hela slanten men det ligger ju träning bakom. Det finns massor av verktyg att ta till den dagen man är beredd att ta kommandot i sitt eget liv! Det gäller bara att greppa dem...