Att vara Maria Graube

Jag slog upp ordet i Svenska akademiens ordlista och fick fram att det är en rättvis benämning på min situation just nu.
Så här står det:  (1 b) RÖRELSE-HINDRAD, p. adj.
om person: hindrad i sina rörelser, som har svårigheter att röra sig.


Det här har varit väldigt intressant ur många perspektiv att prova på det.
För min förhoppning och ambition är ju att bli helt återställd. Men det är lätt att glömma att det finns en del som har det så här ett helt/en del av livet. Men allt är inte bara svart eller vitt.
 
Så här har det varit för mig!


Den värsta situationen är MAKTLÖSHETEN - att bli en icke-person.

Första situationen var precis efter olyckan när jag blir hemskickad utan kryckor med order att inte gå på foten. Jag kunder inte handla själv och hade ingen som hjälpte mig (och man vill ju inte vara till besvär för sina kollegor som har fullt med jobb pga att man själv är borta) vilket gjorde att jag fick halvera mina portioner för att ha mat så det räckte och börja koka vatten för att inte lida av vätskebrist.
Den som räddade mig var när min lägenhetskompis Daniella kom hem från sin rundresa och åkte och handlade och såg efter mig utan att ens fråga. Det är vänskap på hög nivå.

Andra gången: När jag var nyopererad på militärsjukhuset i Aqaba och ingen hörde när jag ropade svagt bakom min stängda dörr för att få hjälp med att gå på toaletten - det tror jag var det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Att inte vara någon - för det var lite så hela den upplevelsen var (och jag gråter nu när jag skriver det vilket bara bekrätar att det har påverkat mig djupt).

Tredje tillfället var när jag försökte få besked om jag skulle behöva vara kvar 8 veckor utan hjälp i Aqaba eller få åka hem. Det tog 3 dagar innan försäkringsbolaget godkände (efter att ha pratat med läkaren på militärsjukhuset om rehabilitering och de nämnde något om att lyfta en apelsin) att jag skulle få åka hem två dagar senare för rehabilitering i Sverige. Först då kunde jag skicka meddelande hem till familjen som fick agera på kort varsel.

Fjärde gången var när kommunen säger att jag inte är berättigad till Färdtjänst eftersom läkarna inte kan säga säkert att jag är rörelsehindrad tre månader. Det var som att slå igen gallerdörren bakom mig, dörren till livet.

Femte gången var när jag inser att jag är tvungen att gå från 100 till 5 km/h och leva livet i Slow-motion.
Att ta sig ut från sovrummet till badrummet och sätta sig på toaletten; 5 minuter. Normat 30 sek
Att fixa frukost och få det till vardagsrummet: 25 minuter. Normalt 7
Att ta smutskläder från badrummet till tvättstugan: 5 minuter. Normalt 30 sekunder
Att hämta posten: 15 minuter. Normalt 4
Att ta sig in i duschen där det står en pall att sitta på; 4 minuter. Normalt 15 sekunder
Att ta sig till affären: Omöjligt. Det är 3 km dit och det finns inget kommunikationsmedel dit...
Att ta sig till Linköping: Omöjligt. Har inte tillräckligt med orka att hoppa till busshållplats, är för osäker att hoppa i trappor in och ur buss respektive tåg.
Och att laga mat; det göra man sittande på köksstol...

Ja, ni fattar. Det här är bara några exempel. Livet står liksom On hold.
Nu när jag har åkt fram och tillbaka till ortopeden är jag dessutom uppmanad att vila?!
Jag som tycker att det är det enda jag gör! Det finns ju inga alternativ!


Men nu undrar du kanske om det inte finns något POSITIVT i min vardag.
Självklart. Det handlar ju om attityd, vettu
Och det finns massor att vara glad över. Fick leta i början men nu går det av sig själv.

Jag är glad när jag har fått ett par timmars sammanhängande sömn!
Jag är glad när jag ställer kryckorna så att de inte ramlar i golvet.
jag är glad när jag kommer in och ut ur duschen utan att halka eller förlora balansen.
Jag är glad när jag kan laga mat till Per, som annars servar mig med mat.
Jag är glad när jag ringer sjuktaxi och inte behöver vänta mer än en timme på att den ska komma.
Jag är glad över att jag har en dator och bredbandsuppkoppling att sitta vid på dagarna.
Jag är glad över att Jonzon håller mig sällskap när han inte är på dagis.
Jag är glad över varje gång jag kan bära in kaffe i termosmuggen, som står i en plastpåse som jag hänger i munnen, utan att spilla kaffe över mackorna i samma påse.
Den här listan avslutar jag med glädjen över att få ha familj och vänner nära!


Och idag har jag mer att vara glad för.
Per kom hem med Kebabpizza och min linedancekompis Mariann kommer och hämtar mig så jag kan följa med på julfesten i Landeryd.

Livet är inte så dumt iallafall!